Edman, Dahlman och Jonsson

Solen strålade. Det hade varit minus 12 grader under natten. En hinna, motsvarande en fönsterruta i tjocklek hade lagt sig i form av is på

Bråviken. Ett faryg har nyligen passerat ute i farleden. Dess svall börjar nu närma sig land. Ett smattrande ljud kommer allt närmare och närmare. Ljudet av krossad is som slår mot varnadras ytor. Ljudet blir högre och högre ju närmare land vågorna kommer. Isen kan inte hålla emot fartygets svall, den brister. Hela vattnet i den lilla viken ser ut som om det vore en dumpningsplats för fönsterglas. En plats där glasmästaren slängt det trasiga glaset som han har bytt ut.

Det är inte lätt att vara is. Inte lätt att bilda ett istäcke, på ett vatten som nästan aldrig är stilla, och stort nog för att inte vilja kylas ner tillräckligt snabbt.

Dahlman hade satt sig i solen, på en bänk, vid ett bord. han hade stranden några meter framför sig, Bråvikens strand.
Han drack lite från muggen med glögg i. Det var locket till termosen som även fungerade som mugg. Den termos som han förberätt med glögg, innan han gick ut.

Och han ångrade inte att han gick ut. Han ångrade inte att han gick ner till stranden. Det var varmt i solen. Skönt.

Plötsligt så ringer hans mobiltelefon.

- Hallå!

Det var Edman som ringde. Han tyckte att han kunde komma förbi framåt kvällen. Det var ju lördag, och melodifestival på TV. De kunde väl sitta och se på den över en öl, eller två.

- Jo, men det låter väl bra. Jaså, Jonsson kommer också. Jo, men jag kommer. Ska vi säga vid 18-tiden. Så att vi hinner att smörja öronen lite först? OK, vi ses.

Klocksan 18:00 så hade det blivit mörkt. Ja, solen hade i alla fall gått ner. Det passade Dahlman bra. Nu kunde han hinna med att vara ute så länge som solen värmde. Det gjorde den nog till bortåt 16:00 i alla fall. Sedan kunde han gå hem till Jonsson, så kunde de göra sällskap till Edman.
Lördagen var utstakad. Det var bara att följa spåret.

Jonsson och Dahlman är på väg till kyrkan för att gå på midnattsmässan på julaftonens natt, strax innan midnatt. De hade åtnjutit ett julbord hemma hos Clas och Lillemor Edman då de blivit bjudna hem till dem i avsaknad av utflugna barn. Edmans son, Jacob bor ju numera i Malmö och kan inte alltid komma hem till jul, även om han nog försöker att göra det om tillfälle ges. I år gick det däremot inte. Dahlman och Edman skulle aldrig tacka ja om de visste att Jacob var hemma. Inte för att de inte gillar Jacob, och inte för att inte Jacob gillar dem. Det är liksom en oskriven lag att man inte stör en familjs sammankomst vi jul. Risken att känna att man tränger sig på, trots att man blev inbjuden överväger den trivsel man skulle kunna uppnå.

 

– Hur kommer det sig att revbensspjäll är så mycket godare när man äter dem på julbordet mot när man äter dem annars, funderade Dahlman.

– Tja, det kanske beror på att man har en massa annat, som man inte gillar men som man tvingar i sig ändå. Då blir kontrasten stor och revbensspjällen tycks smaka godare än normalt. Det är ju en viss skillnad på revbensspjäll och brunkål, inte sant?

– Gillar du inte brunkål Jonsson?

– Nej, det är något som jag aldrig lärt mig att gilla. Men sillen, nubben och skinkan, den var inte dum den. Rödbetssalladen och sillsalladen var inte helt fel heller, sa Jonsson och klappade sig på magen.

– Jävlar, nu glömde vi ju termosen med glöggen i, sa Dahlman och tog sig på rocken och kände att det inte fanns någonting i innerfickan. Han vände sig om och såg efter sig precis som om termosen skulle följa med likt en sällskapssjuk kattunge.

– Ser du termosen, är den med, efter oss, undrade Jonsson, jag kan tala om att den redan har hunnit ikapp oss. Jonsson klappade sig på rocken och visade Dahlman att termosen visst var med och att han tagit den i sin innerficka.

– Bäst att vi sitter långt bak i kyrkan, ifall det blir kall så att vi behöver värma oss med glöggen. Vem vet hur mycket de sparar in på energi i dessa dåliga tider. Men vi klarar oss, vi tog ju med egen energidryck. Dahlman hade med det dragit upp riktlinjerna och planerna för hur deras midnattsmässa skulle gå till. Det skulle få vara bra varmt i kyrkan för att inte deras påstådda energidryck inte skulle begagnas.

– Du Dahlman, borde det inte ringa i klockorna på kyrkan nu?

– Jo, de ringer alltid innan gudstjänst och efter densamma.

 

Dahlman och Jonsson gick in på grusgången som ledde från kyrkmurens grind in mot kyrkans port. Inte en människa syntes till. De såg sig omkring men lyckades inte få ögonen på en enda som skulle till midnattsmässan. De gick in genom den stora kyrkporten, in genom foajén förbi kapprummet mot den dörr som ledde in till själva kyrkan. Orgelmusiken hördes inne från kyrksalen och tilltog då Dahlman öppnade dörren och släppte ut tonerna av Stilla Natt. Det dundrade till i dörren då de stängde den så att det ekade i hela kyrkan. Några personer vände sig om medan andra satt som förstelnade och tittade ner i sin psalmbok. Dahlman petade Jonsson lite i sidan med armbågen och pekade på en tom bänk längst bak i kyrkan. De gick dit, satte sig lite lagom långt in på bänken, med ungefär en och en halv persons plats kvar ut till kanten. De hade glömt att ta med sig psalmbok från den lilla hylla där dessa förvarades men eftersom den hyllan stod alldeles bakom deras bänk så kunde Jonsson luta sig bakåt och ta två böcker. Han gav en bok till Dahlman och lade den andra på hyllan som satt bakpå ryggstödet på bänken framför dem. Han knäppte upp sin rock och skulle precis känna efter var han hade sin termos då allt plötsligt blev tyst. Det började låta lite svaga ljud från bänkarna framför dem, folk började mumla. Några reste sig upp, klädde på sig och började på att gå bakåt i kyrkan. Prästen hade gått förbi och stod vid utgången av kyrksalen, vid den dörr som Dahlman och Jonsson just kommit in. Folk började, en efter en gå ut.
Dahlman och Jonsson tittade på varandra. Dahlman tittade på sin klocka. Klockorna i kyrktornet började ringa.

– Vad nu, är det slut nu, redan, klockan är ju inte mer än lite över tolv? Dahlman viskade till Jonsson som inte visste svaret på den frågan, mer än vad Dahlman gjorde.

– Tydligen, svarade Jonsson, lika bra att vi reser oss också då.

Dahlman gick förbi prästen, tog honom i handen och frågade om det var hans klocka som gick fel eller om han försovit sig och hamnat på julottan.

– Numera så börjar vi midnattsmässan tidigare, för att man ska orka upp till julottan, svarade prästen, om du var här lite oftare Dahlman så kanske du hade känt till det. Så har det varit i 20 år minst.
Prästen såg sträng ut medan Jonsson smög sig förbi, bockandes lite försynt med uppdragna axlar som om han försökte gömma sig för att slippa tala med prästen i fråga.

– God afton Jonsson, trevligt att se dig här, hoppas att du inte hade långtråkigt.
Jonsson sprang rakt in i Kyrkorådets ordförande, tillika huvud-mun i kyrkans syförening då han försökte fly undan sitt samtal med prästen. Här hade han nog valt prästen, om han hade fått välja.

– Jo, nu fick jag det, mumlade Jonsson.

– Vad sa du, undrade kyrkorådsordföranden.

– Jo, jag sa att Gud finns här för oss, svarade Jonsson med normal röst.

– Vet hut, hädare!

 

Dahlman och Jonsson kom till sist ut ur kyrkan men fick ta sin termos till en grav med en gravsten som var lagom plan uppe på för att man skulle kunna ställa en liten mugg, och en termos.

– Här ute är det verkligen kallt, sa Jonsson, tur att vi har energidrycken med oss.

– Ja, jäkla friluftsgudstjänster!

 

 

 

 

 

 

Det var dagen innan julafton. Edman höll på att tillreda sin Janssons Frestelse medan Lillemor förberedde julskinkan. Edman tittade ut genom fönstret och konstaterade att det inte såg ut som det gjorde när han var barn och det var snö på gården, på träden och vitt överallt.

– Det är ju klart, muttrade han, det är väl så här det är att fira jul på kontinenten eller varför inte på södra halvklotet. Tänk de so bor i Australien eller Sydamerika, de har väl aldrig haft snö på julen?

Lillemor vispade till lite ägg som skulle bli till en garnering av skinkan. – De är väl vana vid det, sa hon medan hon fortsatte att vispa.

– Men de har ju samma jäkla bild av julen som vi, med julkort där det fan i mig inte är barmark runt de träd där rödhakarna sitter och huttrar i? Edman fick se det kort som kommit från Jacob, deras son.

Samtidigt som han sa det så hördes det ett stampande i farstun. Det var Dahlman som just kommit innanför dörren och som stampade av sig, som om det var snö ute, precis som om man var tvungen att göra det, utifall det var någon snö, som man hade missat. – Det är inte rödhakar, sa han, det är domherrar.

Inte då, sa Edman, föresten, varför stampar du av dig? Har du klädlöss som behöver frigöras?

– Bladlöss kanske, för inte är det löss från barrträd i alla fall. Jonsson drog med mig ut i en lövskog för att hugga en gran. Gissa om vi fann många granar. Finns det någon varm glögg i huset?

– Nej, vi har bara lite till imorgon, och den har jag inte ens blandat till ännu, svarade Edman som såg det som sin uppgift, i form av herre i huset att tillreda de kryddor som blandades med brännvin och sedan värmdes upp för att sedan sättas eld på för att få den inbillade ”brända smaken”. – Jag bränner av det imorgon, strax innan vi äter julbordet.

– Jäkla tur att jag tog med mig lite själv då. Dahlman tog fram en flaska med något som liknade vanlig svartvinbärssaft som Eivor brukade göra och ge till Dahlman, ja till de flesta i grannskapet föresten. Eivor Krok var en av grannarna som levde enligt sina egna premisser, eller enligt de som fanns förr. Det var liksom det enda hon kände till. Att göra svartvinbärssaft var väl ett av de mera vanliga saker som hon sysslade med.

– Är inte det där saft från Eivor, sa Edman och tittade på flaskan.

– Jo, men det är från 1996 och har stått och gäst till sig lite. Tar man bara och gör något åt smaken samt häller i lite socker så blir det en utmärkt glögg.
Dahlman tog fram en flaska brännvin ur den andra innerfickan på sin rock. – Detta är den bästa smaksättning man kan ha att göra med.

– Men Dahlman, blir det inte mögel i flaskan efter så länge, det kan ju inte vara nyttigt. Lillemor var inte särskilt sugen på att prova Dahlmans glögg.

– Tja, om så skulle vara fallet så är det väl ingen fara, då får man nöja sig med smaktillsatsen, som den är. Men den här jäkla saften tycks aldrig bli dålig, bara jäsa lite. Jag tror att kärringen Krok skrämmer alla bakterier genom att hota dem med att de får återvända till henne om de ger sig på saften. Den kärringen kan skrämma vettet ur vem, eller vad som helst.
Edman skrattade och tog fram ett par snapsglas. – Spara du din glögg till imorgon så får vi nöja oss med ett smakprov denna dag.

Skål!

 

 

 

Dahlman var bortbjuden igår. Han bjöds, tillsammans med ett tiotal personer till på mat. Det var både förrätt och varmrätt för att efter kaffet, serveras glögg och pepparkakor.

Nu var Dahlman hemma hos Edman och berättade om gårdagens bjudning.

– Jag hade inte alls kunna föreställa mig att bli bjuden på glögg och pepparkakor. Man är så inställd på att julen kommer för tidigt i affärer och liknande. Man vill inte ha den än. Man strävar emot så gott det går. När det sedan blir advent så är man så pass inställd på att spjärna emot julen, att man inte begriper att det är dags att släppa in den. Jag fick ta mig en riktig tillbakalutare och låta mig förföras av glöggen och pepparkakorna. Jag fick försöka att ta mig ifatt, rent mental och låta advent komma.

 

Edman tittade lite på honom, tog upp sin kaffekopp, sänkte ner den lite igen. Han pekade på den och sa:

– Var det ett diskret sätt att tala om att vi inte ska dricka kaffe, utan att du ville ha en kopp glögg istället?

Lillemor tände det första ljuset i deras adventsljusstake. Hon sa inget, hon bara tittade på lågan. Hon lät advent komma och ville Dahlman vara kvar, då fick han vara det i adventstider, vare sig han spjärnade emot eller inte.