Edman, Dahlman och Jonsson

– Hej tomtegubbar!

Dahlman stampade in hemma hos Clas och Lillemor Edman. – Finns det några snälla barn här som kan bjussa på lite kaffe, eller kanske rent av en glögg?

– Ska det vara med eller utan spets? Lillemor frågade utan att egentligen mena det.

– Man skojar inte om heliga ting, sa Dahlman, inte så här nära inpå jul. Ska ni föresten ställa ut gröt till Tomten dagen innan julafton?

– Nej du Dahlman, sådant får barnen syssla med, svarade Edman, det är vi för gamla för.

– Men varför inte avlasta barnen, låta dem få en chans till någon extra julklapp?

– Hur menar du då, hur kan barnen få en extra julklapp om vi ställer ut gröt istället för barnen.

 

Dahlman satte sig ner, nickade åt Lillemor som hällde upp lite kaffe i hans kopp. Han tog till sig en pepparkaka som han nafsade lite i kanten.

– Tänk dig själv, om du var Tomten. Skulle du vilja ha gröt som stått ute i
-3 graders temperatur, lite halvt frusen gröt? Fan vad äckligt. Samma visa, stuga efter stuga, småfrusen gröt som ska ätas med en träsked som ska hållas med stora vantar samtidigt som man har en jättesäck med julklappar i andra handen. Med den typen av behandling så är det märkligt att Tomten över huvud taget delar ut några julklappar. Det är även därför som det bara är jul en gång om året, att det är just på vintern.

 

Lillemor och Edman satt förstummade medan Dahlman fortsatte. – Man kan ju inte ha jul på sommaren. Hur skulle den gröten vara? Och Tomten kan inte komma tillbaka på ett år, från det att det har varit jul. Det är den tiden det tar för honom att komma till rätta med den magkatarr som all jäkla kall gröt gör till hans mage. Fastan är verkligen en fasta för Tomten. Hela den tiden, efter jul går åt till att rensa magen för Tomten. Inga semlor i världen skulle få Tomten att äta under den tiden. Men han fastar ofrivilligt, inte för att det är fasta. Han kan helt enkelt inte äta. Bara någon nämner gröt så vänder han ut och in på sin mage.

 

– Jag har just gröt på spisen, sa Lillemor, vi har just ätit det. Jag förmodar att du inte vill ha lite av det som blev över?

 

– Jo tack, det skulle vara gott!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En kråka som satt halvvägs uppe i ett träd fann det bäst att flyga upp lite högre i trädet då den fick syn på två figurer som kom knallandes genom skogen. Den studerade de två som med tämligen bullriga röster och rörelser tog sig fram genom att flytta undan grenar som gick av och där den ena hade en yxa i handen. Det var Jonsson som med Dahlmans hjälp skulle ha sig en julgran.

– Hur tusan har du tänkt dig att hitta en gran här? Det är ju bara lövskog här, sa Dahlman.

– Jo men här finns det ingen som vaktar. Wallén är på andra sidan åkern, det är ju där granskogen är.

 

Wallén var den som ägde skogen. Han hade förmodligen köpt den i spekulationssyfte i hopp om att antingen utvinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt för att sedan sälja den alternativt att bara sälja den med god förtjänst. Han laborerade gärna med olika bolag som han, hans barn eller hans bekanta hade. Egendomarna flyttades runt bland bolagen för att laborera bort moms och liknande. Det var inte ovanligt att han var skuldsatt bland entreprenörer för att sedan gå med just det bolaget i konkurs.

– Ja, just det, och i granskogar så växer det, hm, låt mig tänka – – GRANAR!

– Äsch, larva dig inte nu, det finns granar i lövskogar också. Förstår du inte, detta är bombsäkert, Wallén vaktar som en hök där borta i granskogen. Han sitter säkert i sin Land Rover och röker in sig med sin pipa medan han är på sin vakt efter julgranstjuvar.

– Ja, titta, där har vi ju en gran, sa Dahlman, fram med yxan.

– Nej, men den kan vi ju inte ta, knäppskalle.

– Inte, men vad fan, det är ju en gran, lite stor kanske men vi kanske kan ansa foten lite.

Dahlman studerade granen och låtsades att han var seriös.

– Men vi kan inte fälla en 10 meters gran med en yxa, det begriper du väl.

 

Eftersom granen som Dahlman föreslog var alldeles för stor så gick de vidare in i skogen med kråkan som åskådare.

– Det är tur att det inte är någon snö. Det blir inga spår efter oss som kan avslöja vårt lilla brott, sa Jonsson.

– Vilket brott? För att vi ska kunna begå ett brott som består i att stjäla en gran så måste det ju finnas granar, inte sant?

– Jag undrar vad det blir för brottsrubricering vid en eventuell rättegång, sa Jonsson medan han tog ett stort kliv över ett litet dike som naturen format. Han stannade till för att invänta Dahlman som hoppade över samma dike, lika osmidigt som Jonsson nyss hade gjort. Diket var inte stort med de två herrarna var heller inte världens vigaste människor.

Det borde väl bli stöld, i alla fall om vi tar den där stora granen, den är säkert värd mera än en vanlig julgran men en vanlig julgran som väl bara värderas till 150 spänn som bäst ger väl bara ett åtal för snatteri.

– Snatteri mitt i skogen? Jonsson tyckte att det lät konstigt med en typisk stadsrubricering av brott, mitt i skogen, bland träd, fåglar och djur.

– Det skulle ju även kunna tänkas gå som åverkan också, skadegörelse. Det skulle väl bli en högre påföljd också.

– teoretiskt sett så skulle det kunna bli både djurplågeri och mord, konstaterade Jonsson, om det sitter en ekorre i granen som far illa när den fälls. Och om det är någon som får granen i skallen och dör, då blir det mord.

– Måste man inte ha ett uppsåt då? Jag tror att det blir vållande till annans död, sa Dahlman.

 

De båda hade nu gått ytterligare en bit in i skogen, och ut ur den igen. De började närma sig landsvägen som fanns på andra sidan lövskogen.

– Hur många år tror du att vi får för att stjäla en gran åt dig Jonsson?

– Vet inte, men jag hoppas att det blir tio år minst.

– Hur så?

– Jo, det betyder tio år utan att behöva ge sig ut i skogen igen för att hitta en jävla julgran.

 

 

Jonsson tände först det första ljuset på söndagens kväll. Det var tredje advent och kaffet stod på bordet, två koppar, en till Dahlman och en annan till Jonsson själv. Han tände sedan det andra ljuset. Bägge ljusen hade brunnit förut. Ja, inte första och andra advent, för det hade han missat. Han brände ner det första den 9 december för att bränna ner det andra tillsammans med det första den 11 december. Han ansåg att en adventsljusstake inte skulle ha lika höga ljus, men han hade mer och mer börjat ifrågasätta varför utan att för den skull komma fram till något vettigt svar, vare sig åt det ena hållet eller åt det andra.

Han fortsatte med att tända det tredje ljuset, men hoppade över ett i ordningen av ljus. Det som tändes var det som stod längst till höger, de andra två stod till vänster i ljusstaken.

– Men vad gör du Jonsson, du tände ju fel ljus!
Dahlman observerade och reagerade.

– Vaddå fel ljus? Tänk om jag hade börjat med att bränna i den änden, då hade du tagit för givet att jag skulle ha tänt det ljuset, sa Jonsson och blåste ut tändstickan som så när nådde in med sin låga till Jonssons fingrar.

– Ja, du kanske har rätt, sa Dahlman, traditioner är så svåra att göra om, de har ett fast grepp på människan. Man kan faktiskt påstå att man är lite slav under traditionens piska.

– Hua! Det var hårda ord. Jag tände ju bara ett ljus. Föresten, om man tänder det första ljuset till höger så är det störst chans att en eventuell eldsvåda börjar i just den änden, inte sant? Det är ju det ljuset som brinner ner först och kan sprida elden utanför ljusstaken. Alltså så skulle man ju börja med något av de ljus som är i mitten, ta det andra ljuset i mitten vid andra advent så har man minskat risken för eldsvåda inne i sitt hem.

Dahlman tog en lussekatt som han lade vid sin kopp. Han slängde i en sockerbit i sin kopp med kaffe så att det skvätte lite kaffe på bordet. Det var grunden till ytterligare en fläck i Jonssons kaffeimpregnerade vaxduk.

– Skulle det bli mindre eldsvådor om man började med ljusen i mitten? Det tror jag nog inte.

– Jo, sa Jonsson, det är ju längre för elden att ta sig ut, åtminstone åt kanterna. Det är 25 % längre åt ena hållet och 75 % längre åt andra hållet, det blir 50 % per ljus. Alltså så skulle eldsvådorna p.g.a. adventsljusstakar minska med 50 %.

– Stopp nu, sa Dahlman efter att ha smakat av sin lussekatt och sörplat i sig lite av kaffe, inte fan kan du väl räkna så. Om det är 25 % längre för ljuset åt ena hållet så måste det väl bli 25 % kortare åt andra hållet, inte sant?

 

Jonsson åt lite på sin pepparkaka som han hade tagit till sig medan han funderade på Dahlman mattematik. Han drack lite av sitt kaffe innan han åter tog till orda med ett leende.

– Kanske det, men om jag säger så här då. Det är 25 % mera till närmsta kant mot vad det var från början. Det borde i alla fall ge 25 % mindre i antal eldsvådor, inte sant.

 

– Jag säger som Peps, ”det är falsk matematik”. Du får väl tända dina ljus i vilken ordning som du vill, när du vill, men säg till om jag behöver utrymma.

.

Jonsson hade fått besök under luciadagen. Det var Edman och Dahlman som kommit för att hjälpa till med julgranen.

– Då ska vi se, sa Edman, om det går att trassla ut den här.
Han tog tag i julgransbelysningen som låg i samma kartong som övriga julgranssaker.

– Men Jonsson, var har du gjort? Den här sladden som sitter inlindad i julgransbelysningen är väl till ett strykjärn?

– Jo, men det är helt i sin ordning, svarade Jonsson, det är planerat sedan förra vintern. Den är en påminnelse om att inte göra detta i nyktert tillstånd. Du vet, stryk-”järn”, man ska sådeles ta sig ett litet järn nu. Vi har liksom kommit till lucka ett. Och eftersom det är den trettonde idag så har vi en bit kvar. Det är många luckor kvar, många järn att smida.

Edman hade lite svårt att tro på Jonsson att det skulle vara planerat. Men både Edman och Dahlman köpte det hela då Jonsson kom ut från köket med en flaska punsch i ena handen och tre glas i den andra.

Efter att ha skålat in den första luckan och sjungit en kort version av ”hej tomtegubbar” så fortsatte de tre med att försöka reda ut den härva av julgranssaker som Jonsson hade.

– Ja, jag lyckades, utbrast Edman, jag fick loss eländet.

Edman hade fortsatt med julgransbelysningen medan Dahlman och Jonsson trasslade ut glitter och julgranskulor.

– Fint, då kan du sätta upp det kanske, sa Jonsson.

– Sätta upp det? Jag fick loss ett av ljusen, det är 15 ljus kvar.

– Nitton, sa Dahlman, för det här är en utegransbelysning. Och av någon konstig anledning ska det vara 20 ljus i en utegransbelysning.

– Tja, det känns lite som första advent att ha fått fram det första ljuset, årets första ljus. Kan vi inte fira detta på något vis.

– Visst, vi tar lite punsch på det, sa Jonsson, det är ju då med allt. Det är årets först snö, årets första vårblommor, årets första hit och dit. Alla lika upplyftande och högtidligt offentliggjorda som om det vore några märkvärdigheter. Varför inte fira det först upptrasslade ljuset i julgransbelysningen också då?

– Skål för första ljuset, sa de tre i kör.

 

 

 

– Ska vi sortera dina strumpor också Jonsson, undrade Dahlman efter att ha fått tag på en mörkblå strumpa som lindats in i glittret, eller har du tänkt att ha den i julgranen. Men då får du nog allt leta reda på den andra strumpan också så att vi får lite symmetri också. Var har du den?

– Den har jag ju på mig, sa Jonsson, vad bra att du hittade den.

– Vad har du på andra foten då, påskrisets strumpa?

– Nej, för fan, inte kan man ha strumpor i påskriset. På den andra foten har jag en annan strumpa bara. Vad spelar det för roll?

– Äh, menar du att du hänger upp strumpor till jul, så gammal som du är? Edman blev lite konfunderas.

– Nej, den där strumpan kom nog dit när jag vräkte ner allt i kartongen. Jag la ju alt i en hög på golvet, satte mig och tog en kask för att sedan ta snöskyffeln för att ösa i allt i kartongen. Det var föresten Dahlmans idé, han var också med.

 

 

 

Tiden gick och det ena ljuset efter det andra trasslades ut. Efter två timmar så hade Edman trasslat ut hela julgransbelysningen. Det blev ett ”järn” för varje ljus. Det blev punsch, glögg, whiskey, lite kask och allt vad Jonsson hade att bjuda på. En och annan pepparkaka slank också ner, tillsammans med lite lussekatter som Lillemor hade skickat med Edman.
Glittret fick vara lite knutet och se ut som ett lasso från himlen. Det var för svårt att reda ut.

– Så där, ta in granen nu, så ska jag sätta dit ljusen i den.

– Du Edman, sa Jonsson lite tyst, jag tror vi har missat en sak.

– Vaddå, sa Edman och sörplade lite glögg.

– Jag har glömt att fixa en gran

Dahlman är helt slut. Han var på julmarknad och gick runt bland saftsåsiga glöggstånd och halvt vidbrända pepparkakor.

– Vill du inte köpa lite glögg Dahlman?
En kvinna som gjort sin glögg själv på sina vinbär från i somras försökte få Dahlman att öppna plånboken. – Smaka lite här, den är hemgjord, fortsatte hon.

– Är den spetsad med brännvin, undrade Dahlman, jag menar, är den god?

– Klart att det inte är sprit i den, det får man ju inte sälja.

– Då får det allt vara, sa Dahlman och fortsatte någon meter till. – Lite julbröd?

– Ja tack, till jul, sa Dahlman. Men om du hade haft en sillsmörgås med en öl och en snaps, då skulle vi kunnat tala affärer.

Dahlman var en svårflirtad kund.

– Men en hemgjord talgbollhängare då. De stackars fåglarna behöver ju mat på vintern. De kan ju inte få tag på mat under all snö.

– Vilken snö? Det har ju inte varit en ordentlig vinter på tio år. Föresten, vad gjorde fåglarna innan det fanns talgbollar, hur överlevde de vintern då? Det är ju s varma vintrar och så mycket folk som matar dem att de blir för feta för att orka flyga söderut. Inte fan har någon fågelart utrotats p.g.a. att det saknats talgbollar.

Dahlman gick vidare. Han förkastade alla inviter om att köpa glögg, pepparkakor, saffransbröd eller honung.

– Vem vill köpa gran en månad innan jul? Är det underligt att de barrar. Dahlman mumlade för sig själv.

– Julkärvar, också en onaturlig del i den svenska floran som gör småfåglarna livegna och lätta att fånga för katterna.

När Dahlman började på att tröttna på allt som han inte ville ha men ändå försöktes att pracka på honom och när han var nära att strypa den där hemska tomten som svansade efter honom med ett dragspel som spelade ”hej tomtegubbar” så hittade han i alla fall en kopp kaffe att köpa.

– Vill du ha en lussekatt till, eller en nybakad pepparkaka?

– Nej tack, jag vill bara ha en kopp kaffe.

– Inte en sockerkaka också då?

– NEJ, en kopp kaffe, kan man få köpa det utan en massa krångel?

Dahlman fick sin kopp kaffe till slut. Han gick runt hörnet på den provisoriska bod som fungerade som kaffeservering. Han tog fram en liten plunta ur innerfickan och serverade sig en egenhändigt gjort kaffekask. – Så där, nu blir det lite bättre julstämning.

Dahlman tog med sig sin kopp med det spetsade kaffet i. Nu var han redo för ytterligare ett varv på julmarknaden.