Edman, Dahlman och Jonsson

En del har börjat att vänja sig vid var saker och ting har placerats sedan ombyggnaden av hyllorna i COOP Konsum blev klart. Andra lär sig, eller accepterar det aldrig. Sylten frågar många efter. Men så har den fått en undanskymd plats längst inne i butiken, vid pantmaskinerna.

Dahlman skulle bara ha en mjölk, men sneglade lite på den skylt, där det stod att man fick två paket riskakor, av COOP:s egna märke, för 18 kronor. Han noterade att två av smakerna kostade 11:90, medan den med ost, som förmodligen var den smak som var populärast kostade 15:90.

Varför ska den vara dyrare, tänkte han först, men efter att ha insett att om han tog en sådan, så skulle han lura affären på mera pengar, än om han tog två av de andra smakerna. Han bestämde sig för att ta två paket, med ostsmak.
En kvinna i yngre pensionsåldern tog också två paket, men nöjde sig med ett paket ostsmak. Det andra paketet fick bli vanliga, saltade riskakor.

– Gillar du inte de med ostsmak, undrade Dahlman.

Kvinnan stirrade på skylten, utan att svara. Hon höll sina paket i handen medan hon studerade skylten, noga.

– Är de salta lika goda som de med ost, undrade han lite mera tydligt.

– Va? Nej, men man måste ju passa på att ta en ost, nu när man får två paket, för 18 kronor, svarade kvinnan.

– Så du gillar de med ost då?

– Ja, det är ju finare, än de andra.

– Men varför tar du inte två paket, med ost?

– Nej, det står ju, ”olika sorter”. Då sår man ju ta en av varje sort.

– Men det är ju tre sorter.

– Är de där riskakorna med ost med i det där, med två för 18 kronor, undrade kvinnan.

– Ja, det är klart. Man får välja två paket, vilka man vill, av de tre sorterna som finns.

– Men de med ostsmak är ju dyrare, sa kvinnan.

– Nej, det är de andra som är billigare, svarade Dahlman innan han fortsatte bort till mjölkdisken, där han tog ett paket mellanmjölk.

 

Väl framme i kassan så hamnade han bakom samma kvinna, i kön. När det blev hennes tur så lade hon upp sina riskakor på bandet, samt två flaskor med något rengöringsmedel, i sprayflaskor. Hon tog tillbaka det paketet med ostsmak i. Hon höll det bort från kassörskan som om hon inte ville att hon skulle skanna in det. Inte än.

– Är det två för 18 kronor, även för de med ost, frågade hon kassörskan?

– Ja, vi ska se, men det är det nog sa kassörskan och skannade det ena paketet, det med saltade, vanliga riskakor, utan ostsmak.

– Ge henne paketet, sa Dahlman.

Kvinnan gav paketet med riskakor med ostsmak till kassörskan och lutade sig långt över bandet, för varorna, föra att se noga vad som hände med priset, i displayen. Hon slog då omkull en av sprayflaskorna, med rengöringsmedel. Det var en så kallad ”köksrent”.

– Jo, det gick in, med rabatt, sa kassörskan.

I samma veva så fick kvinnan se att det satt något fast, under den omkullvälta sprayflaskan.

– Nej, men vad är det där, sa hon med en besvärad min.

Det var en mosad vindruva som hade fastnat under sprayflaskan.

– Oj, det där måste vi ta bort, sa kassörskan och tig fram lite papper för att torka av flaskan.

– Det är det du ska ha den andra flaskan till, sa Dahlman, du ska spraya på den där flaskan, med den andra.

 

Kvinnan överraskade Dahlman med att tycka att det var ganska roligt sagt. Hon log och höll med.

När Dahlman sedan hade betalat, och gått ut ur affären, så funderade han å varför man köper två flaskor rengöringsspray, och inte tre. Det fanns ju inte en enda sprayflaska med ostsmak.

 

 

 

Bilarna stannar, med jämna mellanrum för det trafikljus som finns mitt i Åby, som ligger utanför Norrköping. Det är det trafikljus som placerats strategiskt mellan vårdlokalerna i centrum, och Apoteket. Meningen är väl att folk som rör sig lite saktare ska kunna ta sig över vägen utan att behöva köpa valium, om och när de kommer fram till Apoteket.
Men det är inte så många, i alla fall inte av de friska människorna som använder sig av den knapp, som får trafikljuset att bli rött för bilisterna, och grönt för den som går över. Det är ett typiskt ställe för att gena snett över gatan, från COOP Konsum, till Apoteket, eller mellan Swedbank och den lilla tobaksaffären, där man kan göra sig av med pengarna som man har plockat ut, antingen inne i banken, under de tre minuter den är öppen varje dag, eller från den uttagsautomat som placerats utanför.
Det finns även en tredje kategori människor. De som trycker på knappen, men går över ändå, trots att det är rött. Detta medför att bilisterna får vänta, när ingen ska gå över gatan.

 

Jonsson har tagit bussen till Åby. Det är den närmsta ort där han kan komma till en bank, när Nordea stängt Svensk Kassaservice på hans ort. Han tänkte även gå till Apoteket, för att köpa lite värktabletter.

När han klev av bussen så stannade han upp och tittade ut över Åby Centrum. Han hade inte bestämt sig för om han skulle gå till banken först, eller om han kunde ha så pass mycket kontanter på sig, att han rent av kunde börja med Apoteket. Det låg ju på den sidan av vägen som han var på. Han ansåg det onödigt att behöva ta sig över övergångsstället, med trafikljusen, mer än nödvändigt. Bussen hem gick ju från den andra sidan vägen.
Det var ett fasligt fult, och tråkigt centrum, tänkte han. Men det var innan han fick se, och påmindes om att det fanns en krog på den sidan av vägen, där Apoteket låg, och där han just så befann sig. Han fick nu lägga in en rutt till i sin färdplan, till fots. Nämligen att ta sig en öl, inne på krogen.
Det blev för mycket. Han var tvungen att sätta sig en stund, på bänken, vid busshållplatsen, inne i kuren.

Om jag tar mig över gatan, går in på banken, för att sedan gå ut igen, så kan jag ta en öl, efter att jag har varit på Apoteket, tänkte han. Jag är ju ändå på den sidan av vägen då.

Han hade nu börjat se sig sitta och äta en sillsmörgås, samt dricka en öl till den. Men tänk om de inte serverar sillsmörgåsar där, funderade han lite oroligt. Då kanske det vore bättre att ta sig till det lilla konditoriet. De kanske har sillsmörgåsar.
Konditoriet låg på den andra sidan vägen, där banken, och COOP Konsum låg. Frågan var nu i vilken ordning detta skulle kunna tänka ske, utan att det blev för mycket springande över vägen, samt att det skulle kunna koordineras med de olika ärendena.

Men om det har sillmacka på konditoriet, och jag äter en sådan där, så får jag ju ingen öl till. Där serverar de ju inte öl. Varför ska det vara så himla komplicerat att få sig en sillmacka, och en öl, efter att man varit på Apoteket, och på banken.

Jonsson reste sig upp. Han tittade bort mot krogen.
Det är ju själva fan, tänkte han. Det är inga problem att få sig en öl, det är bara att gå in på krogen. Det är heller inga problem att få sig en sillmacka. Det är bara att gå in på konditoriet. Men om man ska få en öl och en sillmacka, samtidigt. Tja, då måste man i princip skriva om grundlagen.

 

Han bestämde sig till slut att gå över gatan, vidare till banken, först. Han blängde länge på det lilla konditoriet när han gick förbi den lilla gången ner mot dess lokaler. När han kom fram till dörren så tog han tag i den och gick in. Det fanns en dörr till, innanför. Han tog även tag i den, och klev framåt, bara för att köra huvudet rakt in i dörrens ruta.

– Aj som fan. Ja visst i helvete. Det glömde jag ju.

De hade efter ett rån satt lås på dörren, som de öppnade inifrån, med en knapp, efter det att kunden som ville komma in hade tryckt på en knapp. Det glömde Jonsson. Han behövde heller inte trycka på knappen, för att påkalla kassörskans uppmärksamhet. Den hade han redan fått, genom sin bullrande entré.

Väl inne i banken så fick han vänta på en annan kund. Under tiden så tog han fram sin uttagsblankett, som han fyllt i hemma. Den var vikt två gånger, med texten inåt. När det sedan blev hans tur att gå fram till kassan så sköt han fram den hopvikta lappen, på disken, mot kassörskan.

– Ge mig pengar, sa han med alvarlig min.

Kassörskan såg lika allvarlig ut.

– Jag skulle vilja ta ut tusen kronor, fortsatte han efter en liten paus, samtidigt som han log lite mot den blonda kvinnan bakom disken. Han funderade på om smink, parfymer och hårblekningsmedel var avdragsgillt för bankpersonal. Men så kom han på att det nog var därför de stängde banken klockan tre. Ja, eller ett, som det ju numera är. De jobbade ju tre timmar innan öppningstid med att sminka sig, och göra sig i ordning till att bli just bankpersonal, för att sedan använda två timmar, efter stängningsdags till att få av sig det hel, med diverse borttagningsmedel.

– Skulle jag kunna få det i sju tjugor, två femmor, tre tior samt resten i femtiolappar?

– Mm, svarade kassörskan, som var fullt upptagen att knappa in siffror på datorn. När hon var klar med det så tittade hon upp, mot Jonsson.

– Hur ville du ha de det sa du?

– Två femhundringar, tack!

 

Jonsson fick till slut sina pengar, som han stoppade ner i sin plånbok. Han gick sakta mot dörren.

– Se upp för dörren nu, hördes det från det hörn som man skriver sina blanketter i.

– Ja det ska jag, svarade Jonsson och vände sig mot den välbekanta röstens håll.

– Det är dyrt med glas, ska du veta. Speciellt här i banken, det är specialglas. Du får nog göra betydligt större uttag om du ska ha råd att ersätta en dörr här.

Det var Dahlman som suttit där med en blankett, eller snarare åtta blanketter. Han avskydde blanketter. Han skrev nämligen bara fel på dem, och fick hela tiden börja om.

– Nu skiter jag in det här, sa han och rafsade ner sina hopknölade blanketter i papperskorgen.

– Har du pengar så att det räcker till en öl, undrade Jonsson.

– Jo, annars har ju du det nu, flinade Dahlman som svar.

Ska du med och ta en öl då, på krogen, på andra sidan av vägen?

– Ja, och en sillmacka!

– Nej, då får vi bara blanda in Europadomstolen, och Justitiedepartementet. Vi nöjer oss med en öl.

Dahlman såg lite frågande ut, men kunde acceptera att det endast blev en öl.

– Fan, sa Jonsson, jag har bestämt för mig att jag skulle göra något mera.

– En öl till kanske, efter den första?

– Jo, så var det nog.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Svininfluensan sätter skräck i människorna världen om. I alla fall om massmedia får som de vill. På dagens löpsedel, från Expressen står det, i ett försök att skrämma upp folk, som ska spendera sina sista slantar på att köpa deras tidning, att 2 miljoner svenskar kan bli smittade.

2 miljoner Svenskar. Det skulle lösa arbetslösheten i Sverige, samt ska en massa jobb, bland sjukvård, begravningsbyråer samt munskyddstillverkare.
Det är naturligtvis bara skitsnack, från Expressens sida, tänker Jonsson när han ser det hela. Det är hemska människor som jobbar där. Prostitutionen bland så kallade journalister ser inte ut att ha några gränser. Att sälja lösnummer tillhör ju det yrket, i alla fall inom kvällspressen.

 

Dahlman sitter bredvid Jonsson, där de satt sig utanför affären i byn. De sitter där, för att de råkade hamna där. Det var ingalunda planerat. Ej heller självklart, att de skulle hamna på den betongmur, som även fungerade som cykelställ.

 

– Det är lite otäckt ändå, även om det nog inte kommer att bli de proportioner, som Expressen vill påskina, sa Dahlman, som också hade läst löpsedeln som hängde utanför affären.

– 2 miljoner? Varför inte tre miljoner, när de ändå är igång, undrade Jonsson ifrågasättande.

– Det finns vissa likheter med Spanska sjukan, när seklet var ungt.

– Vaddå ungt?

– I början av seklet, svarade Dahlman.

– Hur länge är ett sekel ungt då?
Jonsson hade fastnat på ordet ungt i sammanhanget.

– Va? Inte fan vet jag. Men Spanska sjukan härjade i Sverige 1918. 18 000 svenskar dog då.

– Var seklet ungt 1918?

– Spelar det någon roll?

– Klart att det spelar en roll. Man vill ju veta om ens sekel, som man lever i har kommit i puberteten, eller om det är i medelåldern. 1950 borde väl i alla fall vara medelåldern för det seklet? 1999, ja, då är seklet gammalt.

– Jag tror inte att sekler har, vare sig medelålder, eller pubertet.

Dahlman tittade upp mot skylten, där det stod COOP Konsum, som om han försökte se förbi den, eller genom den, för att ta hjälp i resonemanget av någon högre makt.

– Så du tror att det är Spanska sjukan som kommit tillbaka, och som de har i Mexico? Varför det? Är det för att Mexico är ett spansktalande land?

– Nja, jag tror ju att de där vanliga influenserna som kommer varje vinter, från Asien är det samma som Spanska sjukan. De hade bara inte rätt behandling på den tiden. De hade väl kanske ingen behandling. Det var ju ganska fattigt i första världskrigets slutskede.

– Asien? Där talar de väl inte spanska?

Dahlman himlade med ögonen.

– Förvisso inte, men det finns ju varianter av influenserna. Hong Kong är ju en av dem.

– Hong Kong är en stad, sa Jonsson och skrattade. Han hade fått diskussionen dit han ville.

– Föresten, det kanske är apinfluensa, inte svininfluensa, fortsatte han, King Kong-virus!

Tre arbetsklädda män kom ut från affären. De hade köpt sig varsin mikrovågs-lunch. Jonsson noterade att den ena hade köpt kycklingsnitsel och den andra hade fläskkarré. Den tredje registrerade han inte vad han hade köpt.

– Se upp där, du får svininfluensa, sa han till mannen med fläskkarrén och pekade på honom, medan du får nöja dig med fågelinfluensan.
Jonsson pekade även på mannen med kycklingrätten.

– Va?
Männen fattade inte först, men förstod sedan att han menade maten.

– Vad har du köpt då, undrade han efter att han hade vänt sig till den tredje.

– Mammas köttbullar, svarade den tredje mannen.

– Aha, dig finns det hopp och behandling för. Synd bara att Freud är död.

 

Männen gick vidare till sin väntande minibuss. Det stod något firmanamn på sidan. Janssons Rör. Jonsson och Dahlman tittade på minibussen när den åkte iväg.

– Janssons frestelse kanske går att äta, sa Dahlman.

– Ja, den innehåller ju inte fågel, eller svin. Inte heller nötkött, så galna kosjukan slipper man.

– Det enda man riskerar med Janssons frestelse är väl att bli predikad till döds, av Doktor Dahlkvist, skrattade Dahlman strax innan han reste sig.
Jonsson reste sig också. Det var dags att gå hem, och dricka lite virusfritt kaffe.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

COOP Konsum bygger om.
Det är lite rörigt i den lokala affären, den ena av dem. De organiserar om hela butiken.
Det ska bli nya hyllor, nya kylar och lite nya utrymmen. Detta sker successivt medan affären är öppen. Det flyttas om varor från det ena till det andra stället, och fram och tillbaka igen. Folk springer runt i flera varv i affären för att hitta det de ska. De letar, och de frågar personalen. Hela situationen är som det gamla talesättet, ”först så blir det sämre, sedan så blir det bättre”. Så stod det för övrigt på skyltarna vid en korsning i Norrköping då de byggde en ny rondell istället för den gamla korsningen. Då var det också rörigt ett tag, till dess att trafiken flöt på bättre än den gjort tidigare.

Dahlman hade inga större problem med att finna det han skulle ha i affären. Han skulle bara ha ett paket mjölk, och en liten flaska med jordgubbsdryck. Den heter så, COOP:s egen cider. De får väl antagligen inte kalla den för cider, för att den inte innehåller alkohol, eller något i den stilen. Men de flesta kallar den nog för cider i alla fall.

 

När Dahlman kom fram till kassan så stod det två damer framför honom. Den ena var märkbart yngre än den andra. Hon hade precis plockat upp sina varor ur en kundvagn. Den andra skulle just börja med att plocka upp sina varor, ur samma vagn. Hon stod lite halvt böjd över vagnen för att ta upp sina varor då hon tittade upp och fick se Dahlman som just ställts sig bakom henne, och hennes vagn. Hon gav Dahlman en blängande blick.

Dahlman ryggade nästan bakåt. Vik hädan, tänkte han. Vad är det med dig? Han hade precis innan han kom fram hört någon säga ”– Det är ju ett bra sätt att få folk på dåligt humör.”

Han förstod nu vem det var som sagt de orden. Men frågan var om det verkligen behövdes någon anledning för den där människan att bli på dåligt humör. Var det inte tatuerat i hennes huvud, det dåliga humöret?

I samma ögonblick så åkte plastpåsen som den yngre damen hade lagt på bandet till kassan bak till hennes varor. Hon hade nämligen lagt upp en ”pinne” som visade var hennes varor började och var den yngre damens varor slutade. Men hon hade inte lagt upp någon pinne bakom sina egna varor.
Dahlman tycker att man ska lägga upp en pinne efter sina varor, då det är den personen som har sina varor på bandet som når pinnen i sin lilla fåra som den ligger i längs varu-bandet. Nästa kund kanske inte når den. Dahlman väntade sig nu att det skulle komma gnäll från den äldre damen, att det inte var hennes påse. Men hon nöjde sig med att kasta fram påsen mot kassan, utan att säga något.
Dahlman lade upp sina varor på bandet, utan att markera med en pinne. Han undrade lite över kvinnans reaktion, men återigen så tycktes hon bemästra sitt dåliga, för att inte säga urusla humör.

När det då blev hennes tur vid kassan så muttrade hon lite om att det var så rörigt. Det är klart att det är, de bygger ju om, tänkte Dahlman men höll sig på behörigt avstånd om än riktad mot damen i fråga som väl inte var så hemskt glad över att ha någon stående, vänd mot sig när hon knappade in sin kod. Han kanske kunde ta hennes kort, komma ihåg koden, och ta ut alla hennes pengar.

– Det blir nog bra när det är klart, ska du se, sa expediten efter att hon klagat på röran och att hon inte hittade något i affären.

– NEJ, det blir det INTE!

Kvinnan hade redan bestämt sig. Hon ville inte se resultatet. Förändringen var inget som tilltalade henne, oavsett hur det såg ut. Hon ville ha det som hon alltid hade haft det. Hon var van vid var saker och ting fanns, och alltid hade funnits. I alla fall sedan förra ombyggnationen.