Edman, Dahlman och Jonsson

För vem arrangerade Norrköpings Kommun de saker som inträffade på stadens gator torg, under Nationaldagen?
Den frågan ställde sig Dahlman efter att ha åkt bussen in till Norrköping och sett att det vimlade av flaggor, och ballonger, hos barn – och vuxna.

Nu kom Dahlman kanske lite senare än de flesta in till Norrköping. Han stannade också till för att ta sig en öl, dagen till ära. Men det var inte på något sätt sent på kvällen. Det var trots allt bara eftermiddag. Klockan var bara halv tre.
Att det upplevdes som sent av Dahlman berodd på att han mötte så mycket människor. De verkade vara på väg hem. Han funderade på om han hade missat något speciellt. Men tio minuters tal av Marcus Birro kunde väl inte vara något att missa, i förhållande till att sinka sig med en öl på någon av stadens stationära, eller mobila uteserveringar.

Vid Tyska Torget, framför Rådhusets trappa var det ett öltält. Det fanns även en scen, samt en storbilds-TV. De skulle visa VM-kvalmatchen Sverige-Danmark, senare på kvällen.
Det stod ett par människor på trappan till Rådhuset. Dahlman fick känslan av att det hade varit någon form av aktivitet där, som nyss hade avslutats. Det kunde förklara alla människor som gick åt andra hållet, med sina flaggor, och sina ballonger.
Det har nog varit officiell flaggutdelning här, tänkte Dahlman. Skit samma. Vad är det för högtidligt med det, förutom för dem som får flaggorna. Det kanske stärker deras ego, men för oss andra så är det väl mest en påminnelse om att vi inte är något värt, mer än den skatt vi betalar, som kan finansiera detta spektakel.

Dahlman hade en inställning till nationaldagen, som han väl egentligen inte borde ha. Han låg ju till höger, rent politiskt, och borde kanske hylla nationaldagen mera än vad han gjorde. Fast, hade Jonsson varit med, som ju är mera röd i sina åsikter, då hade han nog tagit till sig nationaldagen mera. Bara för att reta, och vara tvärt emot Jonsson. Så fungerade de tillsammans, i alla fall när det gällde något som kunde definieras, politiskt.

Dahlman skulle aldrig erkänna det, men han saknade Jonsson lite vid sin sida, denna nationaldag, lördagen den 6:e juni, 2009.

Efter att ha inspekterat det som inte fanns att inspektera, vid Tyska Torget så gick han vidare. Han hade läst att det skulle bli lite aktiviteter i Hörsalsparken, på Drottninggatan. Hörsalen är den byggnad som fungerade som konserthus, innan man byggde De Geer-hallen. Ja, den är väl fortfarande en konserthall, men inte den som är nummer ett längre. Dahlman funderade en liten stund på vad den används till nu, när Norrköpings Symfoniorkester spelar i De Geer-hallen. Men han slog strax bort den tanken, då han fick se att det var allsång i Hörsalsparken, ledd från scenen av de människor som satt upp en revy, på Kråkholmen, som ironiskt nog ligger vid just, De Geer-hallen.
”Sent skola syndarna ångra sig”, tänkte Dahlman utan att väl egentligen förstå själv vad han menade. Han tänkte nog på att de ångrade att de flyttade Norrköpings Symfoniorkester, från Hörsalen, till De Geer-hallen. Men det hade ju inte revygänget med att göra, så den tanken var tämligen obefogad, och rörigt uttänkt.

Dahlman gick inte längst fram bland publiken. Han ställde sig lite vid sida, och lite längre bak. Då fick han se, på första bänk, längst fram så satt Ella Lagerbäck. Hon gestikulerade och klappade taken. Vilken takt det var, det framgick inte, men det var definitivt inte den takt som musikern spelade. Bredvid Ella satt hennes man, Nils Lagerbäck. Han försökte att göra sig så liten, och röra sig si lite som det någonsin var möjligt. Tänk om någon kände igen honom, där han satt i vinddraget av Ellas yviga rörelser, och falska sång. Men det var redan för sent. Det stod reden en som kände igen honom, och tittade. Och han började skratta spontant, åt Nils och Ella Lagerbäck. Dahlman kunde bara inte låta bli att skratta. Han tyckte att det hela så vansinnigt roligt ut. Speciellt Nils, som mycket hellre skulle vilja sitta i ett hörn i något av öltälten i staden.

Dahlman kunde inte annat än att tycka synd om Lagerbäck. Och inte blev det bättre av att det skulle hållas en tävling. De spelade en låt, som man skulle gissa på vad det var för bit. Man skulle skrika titeln rakt ut, eller springa fram till scenen och tala om det. Det hela var lite oorganiserat. Ella blev eld och lågor, och dunkade till Nils i ryggen varje gång som de spelade en låt. Först en gång för att hon inte kom på vad det var. Sedan en gång när hon kom fram till ett svar. Tredje gången, per låt som Nils Lagerbäck fick en smäll i ryggen av Ellas kraftiga armar var när hon insåg att hon gissade fel, och kom på rätt låt. Då var det dags att springa fram till scenen. Men hon sprang inte fram själv. Hon fullkomligt kastade fram Nils mot scenen som halvvägs vände om för att ta reda på vad det var som han skulle svara. För det hade han inte registrerat, vad Ella sa att det skulle vara. Men då var det för sent. Då hade redan någon annan tagit sig fram till scenen, med rätt svar. Till sist så fick Nils Lagerbäck en femte smäll. Men denna gång, inte i ryggen, utan i huvudet.
– Klantskalle. Du får väl vara lite mer alert, syntes det från Dahlmans håll att Ella sa till Nils, när han satte sig ner efter att ha missat att få vara med i finalen, på scenen.
Dahlman skrattade så att han håll på att kikna. Och för att klara av det hela, innan han fick en hjärtinfarkt av skratt, och innan Lagebäck fick se att han såg honom i sina försök till att vinna ”Ellas tävling” så gick han där ifrån.

Efter att ha gått nedför Drottninggatan, mot bussen, för att ta den hem så tyckte han nog att det var rätt så mycket folk ute, och att det gjorts en del försök till att känna pengar på nationaldagen, från i första hand krögarnas sida. Men inte var det mycket till nationell yra direkt.
En musikkår hade han stött på. Det var den enda. Och han var glad för det. För han hade varit i Oslo, 17:e maj. Där kom det den ena musikkåren efter den andra genom Oslo. Och efter 43:e musikkåren så började, om det inte redan hade gjort det tidigare att bli lite tjatigt, och tröttsamt. Och efter musikkår numer 83 så började det att blev rent hälsovådligt. Så Dahlman var nöjd över att bara ha sett, och hört en musikkår. Han ville inte att vi i Sverige skulle snegla på vårt västra grannland, och försöka att ta efter deras firande. Vi kunde fira med allsång, och underhållning av Nils och Ella Lagerbäck. Det var mycket bättre.

Det hade regnat lite på morgonen. Men nu hade det inte bara blivit uppehåll, det började att klarna upp också.

Jonsson och Dahlman var ute och gick. Dahlman för att få sig lite luft, samt att se sig om efter någon att tala med. Jonsson mest för att komma hem till Edman för att få sig en kopp kaffe. De gick inte den vanliga vägen. De kom från det andra hållet, än det håll de brukade komma ifrån.

Åt det hållet bor Ella och Nils Lagerbäck. Och denna dag, jus som Jonsson och Dahlman gick förbi Lagerbäcks hemman så stod Lagerbäck vid sin brevlåda och läste på något som kommit på posten.

– Tjena Nisse, ropade Dahlman, är det några bra erbjudanden i reklamen idag?

Lagerbäck svarade inte. Han fortsatte att läsa det han hade i handen. Men efter ett tag tittade han upp och nickade åt Jonsson och Dahlman.

– Har du fått vinst, från Postkodmiljonären, undrade Jonsson. Han visste nämligen om att Lagerbäck köpte lotter från det lurendrejeriföretaget, som sändes på TV 4. Men det var inte för att han ville det, utan för att Ella ville det, och hade gått på reklamen.

– Fan, jag har fått ett röstkort, sa Lagerbäck, men det är ju inte valår i år.

– Har du rösträtt, Nisse? Vilket parti vill Ella att du röstar på då?
Dahlman skrattade åt Jonsson fråga. Jonsson blinkade lite elakt åt Dahlman.

– Ha ha, kul! Men vad menas med detta? Har de fått spader på valmyndigheten.

– Skatteverket är det väl va? Eller är det folkbokföringen, undrade Dahlman.

– Men, för fan Lagerbäck, sa Jonsson, nu får du försöka att se lite nyheter också, på TV. Inte bara en massa lekprogram som man ska ringa några dyra nummer för att finansiera TV4:s verksamhet. Det är ju EU-val i år.

– Men vi är ju redan med i EU, svarade Lagerbäck.

– Jaha, skrattade Dahlman, då finns det ju ingen anledning att ha ett val.

– Fast det kunde väl kvitta, om det var val eller ej, sa Jonsson, de snackar ju bara om att man ska rösta. De pratar ju inget om vad man ska röst på, och varför.

– Jo, så är det ju faktiskt, sa Dahlman, rösta på vad du vill, bara du röstar.

– Men det är väl inget bra, sa Lagerbäck utan att egentligen veta vad det handlade om.

– Nej, det är det inte, sa Jonsson, för inte ska väl folk, som inte har en aning om en enda fråga, och vad det finns för åsikter hit och dit, rösta på måfå?

– Man skulle ju faktiskt kunna tänka sig att man lottade fram platserna i EU-parlamentet, sa Dahlman.

– Ja, tänk vad pengar det skulle spara, åt myndigheter, de olika partierna, och alla nyhetsprogram, och debattprogram, som hela tiden talar om att man ska gå och rösta, och inte stanna hemma på valdagen, tillade Jonsson

– Kunde man inte ha det som en programpunkt i Postkodmiljonären. Man kunde kanske ringa in sin slumpmässiga röst, sa Dahlman, som en lottsedel, och låta sig debiteras 9:90 för besväret, undrade Jonsson.

– Men vad ska jag i så fall med den här till, undrade Lagerbäck och visade upp sitt röstkort, innan han öppnade locket till sin soptunna, och slängde den.

Det var 16 grader varmt igår. Folk stod som flugor mot väggarna, och trängdes med andra insekter, som också ville ha lite sol. Men när natten kom så blev det ånyo vinter, och frost.
Dahlman har gått ner till Bråviken, för att göra, just ingenting. Han såg på de gäss som kommer tillbaka varje vår, och som stannar en liten tid, för att para sig. De stannar inte kvar efter parningen. De lägger sina ägg någon annanstans.
Det började med ett par gäss, som blev till två året därpå. Numera så är det sju-åtta par som stannar till vid den lilla gräsplätten varje vår, för att sedan flytta vidare, för att lägga och kläcka sina ägg, någon annanstans.
Men det finns en gås som aldrig har någon partner. Den är alltid ensam. Den blir bortföst av de andra, när den kommer för nära.

Jag undrar varför den kommer hit, tänker Dahlman. Om den inte har någon att para sig med, vad får den att vara här, och inte flyga direkt till sommarstället?

Måsarna sträcker ut sina halsar, och skriker rakt ut.

Kan detta ha effekt på honorna, tänker Dahlman. Gör de varandra till viljes, för att få slut på oväsendet.
Dahlman brydde sig inte om att gå ut på bryggan. Det var för mycket fåglar där, som han inte ville störa. Han nöjde sig med att betrakta dem från land. Fiskebåten var borta, och fiskarens bil stod parkerad en bit från bryggan. Han fiskade gös, på andra sidan av Bråviken. En del ortsbor kommer ner till bryggan för att köpa gös av fiskaren. Det händer titt som tätt. Dahlman har inte köpt gös på en tid nu, men skulle nog kunna tänka sig en liten firre till middag. Problemet är att det kanske är lite för tidigt på dagen, för att vänta in att fiskaren i fråga ska komma iland. Det går ju inte att veta när han kommer tillbaka.

Dahlman går vidare, men stannar till då han får se en märkligt ruvande varelse. Men det är ingen fågel. Det är Lagerbäck som sitter i gräset, strax ovanför stranden av sand, som separerar grässlänten och vattnet, på andra sidan om hamnområdet.

– Hej lagerbäck, sitter du här och häckar? Blir det några ägg värpta till påsk?

– Om det blir ägg, så blir det nog fiskägg, sa Lagerbäck, för jag väntar på att fiskaren ska komma in. Ella vill ha gös till påsk.

– Men det är ju så tidigt. Fiskaren kommer ju inte in förrän senare, förmodligen i eftermiddag.
– Precis. Är det inte otroligt praktiskt uträknat av vår herre, svarade Lagerbäck.

– Smiter du undan, för Ella?

– Låt oss säga så här, att om fiskaren inte kommer in på åtta timmar. Det är ett helt dygnsbehov av vila förstår du Dahlman.
Han reste sig lite upp från sin lite halvliggande stil. Han satte in handen innanför jackan. Ur innefickan tog han fram en ölburk, som han öppnade medan han vände blicken ut mot vattnet.

– Varför vill jag skynda på denna stund? Det är vindstilla, inte ett moln på himlen, samt Ella är hemma i tron om att jag väntar på fiskaren.

– Jo, men det gör du ju faktiskt.

– Inte då. Jag tänker inte köpa någon fisk. Jag säger bara att han inte hade fått något idag. Eller att de han fick var beställda. Sedan går jag tillbaka hit imorgon igen, om det är bra väder, och om andan faller på. Det är ett nytt dygn imorgon. Ett nytt dygn som behöver sin dygnsvila.

Dahlman skrattade. Han begrep sig inte på paret Lagerbäcks relation, men tyckte att den stundom var mycket underhållande att betrakta på avstånd. Han gick vidare. Denna morgon skulle han gå till Edman. Han gör ju det ibland, de dagar som han inte väljer att gå till Jonsson. Men Jonsson fick sovmorgon denna morgon. Och om Jonsson var glad för att få sova, eller om han egentligen tyckte om att bli väckt av Dahlman, det vet väl bara Jonsson själv.

Det är mars, och fortfarande minusgrader och snöfall i stora delar av Sverige. Men på väderleksrapporten så talas det om lite varmare temperaturer till helgen.
Jonsson och Dahlman har tagit plats i Edmans soffa, som de gjort så många gånger tidigare. De hade inte behövt pulsa i snö för att ta sig dit, men det var heller inte hundraprocentig barmark. Alla tre, inklusive Clas Edmans fru, Lillemor, samt Edmans katt tyckte att det nu räckte med snö och minusgrader. Nu var det dags för lite vår.

– Har ni tänkt på varför det är varmt på sommaren, och kallt på vintern, undrade Jonsson.
– Det borde väl bero på solljuset, svarade Edman, det är mindre soltimmar på vintern, gentemot på sommaren. Inte sant?

Dahlman funderade lite på ämnet. Han tyckte nog att Edman hade tömt frågan på svar. Han ville så gärna blanda sig i frågan, men hade inget att tillföra. I stället så böjde han sig fram och fattade sin kopp. Han tog den till munnen en drog bort den igen. Efter att ha tagit ett djupt andetag, som om han tänkte säga något, så ångrade han sig. Han fick helt enkelt inte fram något bra. Helst av allt skulle han ju vilja hitta något som stjälpte Edmans resonemang.

– Men om det är ljuset, alltså solen som värmer upp atmosfären, borde det inte vara lika varmt på våren, som på sommaren då, undrade Jonsson.

– Våren och hösten är ju en meterologisk term, som har samma gränser. De är ju redan lika varma, eller kalla, rättade Dahlman, som nu såg sin chans att få blanda sig i diskussionen.

– Jo, det är sant, sa Jonsson, men om man går efter kalendern, då stämmer det inte riktigt, i förhållande till solljuset.

– Nu hänger jag inte med, sa Edman och rynkade pannan, helt oförstående till var Jonsson ville komma.

– Jo, den mörkaste dagen är ju 21 december, fortsatte Jonsson, och sex 6 månader tidigare, eller senare, om man så vill, då är det den ljusaste dagen, med mest solljus av årets alla dagar.
Detta innebär att efter tre månader så är det ”halvtid” för ljuset, både framåt i tiden, som bakåt. Men den 21 mars, alltså tre månader in i våren så kan det ofta vara både minusgrader och snö. Men om man går tre månader bakåt, till 21 september, då skulle man bli bra förvånad om det var snö, och minusgrader. September är ju nästan en sommarmånad ibland. Borde det inte vara lika varmt, eller kallt den 21 mars, som den 21 september? Varför är höstens månader, räknat efter solljuset varmare än vårmånaderna? Det kan ju alltså inte ha med solens uppvärmning att göra.

– Det kanske har med att det är tjäle i marken på vintern. Att jorden kyler atmosfären mera än den takt som solljuset hinner med att värma upp den. Edman chansade lite, utan att egentligen veta ett dugg om vad han pratade om. Han blev lite överrumplad av hela resonemanget. Detta var verkligen inte något som han ägnat en enda liten tanke åt tidigare.

– April är ett annat mysterium. Visste ni att det skiljer 70 grader mellan värmerekordet och köldrekordet i Sverige, för april månad. Det varmaste ligger på över 30 grader, medan det kallaste är under -40 grader.

– Oj, det är ju som ett helt brännvinskok, skrattade Dahlman som menade den temperatur då alkoholen förångades och sådeles kunde separeras från vattnet, med sin lite högre kokpunkt.

– Om man då jämför april, med augusti, sa Jonsson, som då är fyra månader från vintersolståndet, så kan det ju absolut vara 30 grader varmt i augusti, men knappast -40 grader, inte sant?

– Under 10 plusminusgrader, då är det kallt i augusti, konstaterade Edman.

– Vet ni vad, sa Dahlman, vi får allt tala om för Lagerbäck att det finns säsonger som är bättre, och sämre att koka brännvin på under året Jag tror inte att kan känner till spritens häckningstider.

Lillemor hade stått en bra stund med telefonen i örat. Det enda hon hade sagt var ”jaha?”, ”Jo, det förstås”, ”jasså?”, och så vidare. Detta upprepades hela tiden, till hon lade på luren med ett ”Jo, du med, hej så länge”

– Vem var det där som höll monolog, var det Ella, undrade Edman.

– Jo, Lagerbäck är försvunnen igen, och det är väl inte så svårt att förstå vad han gör. Frågan är väl bara var.

– Så då blir det inget hembyggdsföreningsmöte för honom idag då, skrattade Edman.

Lagerbäck var väl egentligen inte rädd för Ella men han hade liksom filosofin att om man frågar så kan man få nej, därför frågar man inte. Han var så säker på att Ella skulle svara nej om han frågade om saker, så han gjorde dem i alla fall, utan att fråga. Han var lite konflikträdd. Ella hade ett yvigare och högljutt sätt medan Lagerbäck själv var den tystare typen som ogillade höga röster och tjafsiga gräl. Han drog sig gärna undan istället.
Ella frågade aldrig innan hon bestämde något, det var helt acceptabelt och naturligt. Lagerbäck däremot var tvungen att redovisa sina planer jämt, och det gjorde han, ibland, efteråt. I de flesta fallen så var hans planer fel, allt enligt Ella som var den som bestämde. Men det var aldrig någon som ifrågasatte Ellas planer och som sa nej, till hennes bjudningar, bortbjudningar eller kafferep.

Hon älskade när någon fyllde år, tog studenten eller konfirmerade sig. Då skulle det handlas blommor, presenter och paket. Sedan skulle det uppvaktas. Hon drog sig inte för att acceptera tre kalas på samma dag. Hon uppvaktade folk som nästan var helt främmande för Lagerbäck. Han bara följde med, snällt som en pudel i koppel. Men hans tankar var oftast någon annanstans, som i Edmans kaffekopp, i alla fall om det var lite brännvin i.

Lagerbäck och hans fru, Ella hade ett samspel som för den utomstående inte alls verkade särskilt samspelt, men för dem fungerade det. De visste spelreglerna, de visste sina platser. Det som skulle kunna ställa till det var om Lagerbäck skulle säga ifrån, om han skulle slå näven i bordet. Då vet man aldrig vad om skulle hända. Anledningen till detta var att de inte kände till något annat vis att leva på. En omdaning av äktenskapets rang skulle kunna stjälpa allt.

Ella tyckte att hon hade bra tålamod med Lagerbäck, att hon lät honom ta sig ett järn ibland och såg mellan fingrarna med det, så länge det inte påverkade deras rutiner i livet, vilka var ganska så anspråkslösa enligt hennes mening. Hon tyckte att det var hon som reglerade hans sätt att föra sig och när han fick ta sig ett glas. Om han skulle göra bort sig och bli full eller om han skulle bli alkoholist så ansåg hon att det skulle vara hennes fel. Lagerbäck själv däremot ansåg att han höll igen på sprit och nöje för att blidka henne. Han ansåg att om man var lite mottlig så skulle hon inget märka. Han kompenserade genom att fly ut till sina sysslor. Det var sysslor som båda ansåg sig vara chef över.
De två levde i ett symbios, ett konstigt symbios, men det fungerade och hade så gjort i många år. Så länge ingen blandade sig i deras relation och började att dissekera det så gick det alldeles utmärkt och bägge tyckte att det fungerade utmärkt.

Anders Jonsson, Clas Dahlman, Ella och Nils Lagerbäck är på nyårsmiddag hos Lillemor och Clas Edman. Middagen serveras relativt sent, men så är det ju också en kväll då det gäller att vara vaken, åtminstone till en stund efter midnatt.

– Det här var jättegott. Ella berömde Lillemors matlagning samtidigt som hon inte bara vände huvudet mot henne för att förmedla sitt budskap, hon vände hela överkroppen. Detta som en gest, inte att hon talade till Lillemor utan mera som en markering att hon inte talade till Jonsson som satt på hennes högra sida och sådeles hamnade bakom hennes rygg. Ella valde med omsorg vem som var intressantast att tala med. Visserligen så talade hon så att alla hörde men förde endast dialog med den som det passade henne bäst, och det var minsann inte Jonsson, inte i denna samling människor.

– Vill du ha snaps Ella, undrade Jonsson som var mycket väl medveten om att hon var tämligen måttlig i alkoholintagen samtidigt som hon inte gillade Nils, enligt hennes uppfattning för höga intag av de starka dryckerna.

Ella svarade inte Jonsson. Hon babblade på med sin monolog till Lillemor. För Jonsson lät det som att höra en festplats från 1970-talet, på avstånd där det var fullt med raggare en midsommarafton. Det var som ett sorl där det inte gick att urskilja några detaljer och där väl inte många sa något vettigt.
Han hällde istället upp ett glas till Nils utan att fråga men sträckte sig onödigt långt, framför Ella så att hon skulle se det.

– Tack, tack, sa Nils lite försynt och tittade ner på glaset samtidigt som han tog handen till det, för att liksom stötta upp det, så att det inte ramlade omkull liksom. Han vågade inte titta upp för mitt emot honom satt Ella. Han hade hoppats på en lite mer diskret upphällning, som inte Ella såg. För nog vore det bättre om hon inte satt där som en notarius publicus och räknade varje centiliter som han fick i sig. Han ansåg att han kunde känna det själv, utan förmanande blickar och ilskna kommentarer.

Dahlman hällde också upp, åt sig och Edman, från en annan flaska. – Lillemor, får jag ditt glas så ska jag hälla upp en rackare åt dig.
Lillemor skulle ta sitt glas men fick hjälp av Lagerbäck som tog det och förmedlade det vidare till Dahlman som hällde upp. När Lillemor fått det tillbaka så var herrarna vid bordet inte sena att ta till en skål och tömma det betydligt snabbare än de fyllts på. Nils Lagerbäck hade stirrat på sitt glas hela tiden, endast med ett litet avbrott för när Lillemor skulle få sin snaps.

Att alla, utom Ella skålade betydde inte att Ella var tyst. Hon fortsatte sin monolog om hur Eivor hade så mycket fåglar på sin talgboll och sin upphängda kokosnöt och hur Nils borde knyta upp likadant hemma hos dem o.s.v.

När det så var dags för tolvslaget så hade herrarna fått i sig en ansenlig mängd med snaps och öl. Lillemor var inte långt efter även om hon nog bet av snapsarna betydligt bättre än framförallt Lagerbäck.

– Är ni med nu då? Klockorna ringde på TV:n som stod på. När tolvslaget kom så brakade grannskapet loss i vad som skulle kunna tros vara ett krig. Det kom raketer från alla håll. Himlen lystes upp överallt.

– Fan Jonsson, var har du dina raketer?
Jonsson svarade inte. Han satt och sov i en fåtölj, med en öl i handen som nästan var på väg att spillas ut. Det var dock endast lite kvar i botten och så länge han hade den i handen så klarade den sig.

Edman tog fram Jonssons raketer, de små fjuttiga små sakerna som satt på några lila pinnar som var tunnare än kinesiska ätpinnar. Han tog en av dem och stack ner den i jorden till den amaryllis som stod i fönstret. Sedan band han ett snöre om stjälken till blomman och runt pinnen.

– Så där, visst var det ett bra köp han gjorde? Gott nytt år allesammans.
Edman höjde sitt glas med ena handen. Med den andra tog han tag i Jonssons arm där han hade sin öl och höjde även det en smula.
– Gott nytt 2009!

Clas Edman sitter med sin fru Lillemor i soffan och tittar på morgonnyheterna på TV. Edman kommenterar inte lika mycket som han brukar göra.

– Vad du är tyst idag då, sa Lillemor.

– Jag funderade på en sak från igår, sa Edman, det var en som jag träffade. Du vet, han som startat en butik i den gamla Velocipedaffären, där cykelmojen håll till förr. Han berättade om den gamla cyckelmojen och hur han hade samtalat om gamla tider i butiken. Han hade sedan lagt en skiva, tror jag att det var med gammalt material från butiken i hans brevlåda. Nu hade den gamla mojen fått en stroke och låg på sjukhus. Han sa att ”Jag tänkte hela tiden att jag skulle höra av mig och tacka men jag sköt på det hela tiden – och nu ligger han på sjukhuset, det känns lite taskigt”
Min första tanke var att ”hur kan du tycka synd om dig själv, det är ju han som ligger på sjukhus” men jag sa inget. Jag tänkte sedan vidare på det där och jag borde nog sagd något i stil med ”tänk inte på det, han vet nog att du är tacksam” men det gjorde jag ju som sagt inte. Jag hoppas inte att han grubblar för mycket på det hela.

– Så du känner lite som han, lite synd om dig själv för att du inte gav honom en uppmuntran, undrade Lillemor, är det nu jag ska tycka synd om mig, för att jag inte uppmuntrar dig? Vem ska glömma bort att säga något uppmuntrande till mig då, för att jag inte sa det till dig?

– Fåna dig inte Lillemor, jag tycker inte alls synd om mig. Jag bara funderade på hans situation. Folk borde besöka varandra mera. Man behöver inte uppmuntra, tacka, ge bort saker, bara besöka varandra. Har man något intressant i bagaget, då kommer det fram i det spontana samtalet.

– Ja, du Clas, det är den typen v umgänge som kommer fram till jul. På julen ses ju folk som kanske inte ses under resten av året. Och ändå jagar folk julklappar, städar, lagar överflödiga mängder med mat. Hälften vore nog. Vem tror du kollar städningen hemma hos folk, när det är jul?

– Det gör nog ingen. Edman satte sig upp, böjde sig fram och sörplade lite på sitt nyupphällda kaffe. – Ska du gå på Midnattsmässan i år?
Lillemor såg lite förvånad ut men förstod att det hade med hans tankegångar om att besöka folk att göra.
– Jag ska nog inte gå dit i alla fall, fortsatte han och nu blev Lillemor verkligen förvånad, det var inte vad hon väntade sig efter den frågan och de tankar som han hade inom sig.

– Nähä, då gör väl inte jag det heller då, inte vill jag väl gå själv.

– Själv? Eivor och Ella lär ju gå dit och om Ella går dit, då lär Lagerbäck få följa med, vare sig han vill eller ej, frivilligt eller dragen i örat av Ella.

– Men varför ska inte du gå då?
– För på kyrkogården finns det bar död släkt och döda vänner. Jag vill umgås med de som lever!