Edman, Dahlman och Jonsson

 

Bankerna stänger lite tidigare vissa dagar. En del stänger tidigare alla dagar. Vissa banker stänger för gott. Andra banker har öppet dygnet runt, på Internet.
För Dahlmans del så har detta inneburit lite omständligare rutiner, de dagar som han behöver komma till en bank. Han har inte Internet, och hans bank är nedlagd. Den närmsta banken är krånglig att ta sig till, samtidigt som den har väldigt begränsade öppettider numera.

Denna dag är han i alla fall i staden. I Norrköping. Norrköping har fortfarande några bankkontor kvar. Dahlman borde kanske vara tacksam för det, men inser det i så fall inte. Dagarna då han beger sig till Norrköping för att gå till en bank börjar med negativa tankar, och fortsätter i den stilen tills dagen är till ända.

 

Dahlman gick till fots från den hållplats där han steg av spårvagnen. Han hade gått av en hållplats innan den hållplatsen som ligger närmast den bank han skulle gå till. Han ville se sig lite om, i staden, innan han gick in till banken. Han ville även gå förbi Systembolaget, som ligger längs vägen. Han ville inspireras till att gå in dit, på tillbakavägen. För han ville ju förena nytta med nöje, och passa på att köpa sig lite punsch, när han ändå var i staden. Punschen var nyttan, och banken, tja, den fick väl anses som nöjet då. Ändamålen helgar medlen.

 

Innan han kom fram till Systembolaget, för att gå förbi det med intresserad blick, riktad åt dess skyltfönster så stötta han ihop med en ung kvinna i 25-årsåldern. Hon hade det halvlånga håret knutet i en hästsvans och viftade med någon form av broschyr i ena handen. I den andra handen så hade hon en bunt, med samma typ av broschyrer som hon viftade med.

Hon stegade fram mor Dahlman, med broschyren i riktning mot honom.

– Det är snart val till EU, sa hon och tittade på Dahlman. Hon såg uppåt, för hon var inte speciellt lång.

– Och banken stänger också snart, sedan så får jag nog röstkortet på posten, sa han och stannade till, men drog åt sig händerna för att slippa ta emot broschyren. Han hade ju nog att bära på sedan, efter att han hade varit på banken, och efter att han hade köpt sin punsch.

– Det är viktigt att just du röstar, sa kvinnan vidare.

– Jaha, och vad ska man rösta på då, undrade Dahlman.
– En röst på vänsterpartiet är en röst för ett demokratiskare Europa.

– Är du kommunist?

– Jag är vänsterpartist, savade kvinnan.

– Då är du kommunist. Det var både C.H. Hermansson och Lars Verner. Det är väl den där Lars Ohly också?

– Vi i Vänsterpartiet är det enda parti som vill gå ur EU, nu när Miljöpartiet har ändrat sig.

– Jaha, men då måste jag ju rösta på er, sa Dahlman.

– Vi tycker inte att Sverige ska vara med i EU.

– Men säg mig, Fröken Kommunist, hur hade ni tänkt er att det skulle gå till. Inte kan ni väl sitta i EU-parlamentet, och utesluta Sverige ur EU?

– Nej, det går ju inte.

– Men varför i helvete ska jag då rösta in er i något som ni inte vill vara med i, samtidigt som ni inte kan göra ett skvatt åt det hela, så att ni åker ur. Då är det väl bättre att ni inte röstas in i EU-parlamentet, så slipper ni ju vara där, eftersom ni ju inte vill vara där, från första början.

– Ja, men vi tycker….

Kvinnan avbröts av Dahlman.

– Tycker du om dig själv, så Fröken Kommunist du är? Skulle du vilja umgås med dig själv? Skulle du vilja ha en vän, och en granne, och arbetskamrater, och ovänner, som är en precis avbild av dig själv? Skulle du vilja umgås med dig själv?

– Nej, det tror jag inte.

– Och ändå vill ni att alla ska vara lika, och stöpas i samma form. Alla ska tycka som ni, vara som ni och se ut som ni?

– Nej, nej, men det är ju fel.

– Det kunde ju kanske vara värre, sa Dahlman, innan han gick ifrån kvinnan med broschyrerna, alla kunde ju vara likadana som mig.

Eller ännu värre, tänkte han när han gått en bit. De kunde vara likadana som Jonsson.

 

Kvinnan tycktes skaka av sig Dahlmans påhopp och hoppade i sin tur på nästa person som gick förbi. Hon verkade helt oberörd av att Dahlman faktiskt gjort narr av allt hon stod för.
– Hej, det är val till EU snart, sa hon till en äldre dam.

– Va? Jaha, men jag är inte intresserad, sa damen och drog åt sig handväskan för att sedan skynda vidare, så gott hon nu kunde med sin rollator.

 

Dahlman gick vidare mot sin bank.
Det fanns faktiskt något positivt med att gå till Nordea, och behöva köa, som privatperson, medan den ena företags- och förmånskunden efter den andre gick före. De bjöd nämligen på kaffe.

Dahlman stannade upp, halvvägs till banken. Han tittade lite på Systembolagets skyltfönster och tänkte på hur det skulle vara att gå in dit först, innan banken, och köpa med sig punsch, som han kunde ha till kaffet. Var det genomförbart? Han ville ju inte väcka uppseende. Han ville ju inte bli utslängd.

Det var ett illa dekorerat skyltfönster, tänkte han. Men det är ju bra att det fortfarande finns affärer som har ett så pass bra sortiment att de inte behöver en massa kosmetisk reklam för att dölja sina undermåliga produkter.

I samma ögonblick så fick han se den unga vänsterpartisten igen, lite på avstånd.
Jävlar, nu resonerar jag ju som hon, tänkte han med en viss förskräckelse över hur han betedde sig i sina tankar. Det händer inte så ofta, men ibland inser både Dahlman och Jonsson att de talar runt sig själva. Dahlman hade tur den här gången. Tur att inte Jonsson var med, och att han inte kunde höra Dahlmans tankar. Då skulle Jonsson bli för besvärlig.

 

Dahlman gick nöjt vidare. Nöjd över att inte Jonsson visst något om Dahlmans lilla tanke-snedsprång. Men innan han hann fram till banken så blev han onyo stoppad.
– Hej, har du tänkt rösta i EU-valet, undrade en man i kostym, som så lite varm ut. Det var ju ändå nästan sommarvärme ute.

– Ska du på begravning, undrade Dahlman.

– Tänker du rösta till EU-parlamentet?

– Ja, jag tänkte nog det, svarade Dahlman. Jag är själv EU-parlamentariker för ett litet land som heter Luxemburg. Jag blev invald av mina släktingar och deras förmyndare. Vilket parti företräder du?

– Kristdemokraterna.

– Aha, så Gud är med oss ända in i Bryssels finrum?

 

Dahlman orkade inte lyssna mera på kristdemokraten. Han gick vidare utan att registrera vad den kostymprydde unga mannen hade att säga.

Efter ytterligare några steg så kom det fram ytterligare en person. Han hälsade och frågade något som inte gick att urskönja eftersom han talade så pass fort att det blev sluddrigt.

– Det ligger där borta, sa Dahlman och pekade på Systembolaget.

– Va? Nej, jag frågade vad du ringer med, sa den sluddrande killen med den vita skjortan.

– Med min telefon förstås, svarade Dahlman och försökte gå vidare.

– Men vad har du för abonnemang?

– Ett vanligt telefonabonnemang förstås. Men vad tusan har det med EU att göra.

– Vaddå? Det har inget med EU att göra.

– Nähej? Vad gör du då här, utanför KDS:s valstuga. Har du direktlinje till Gud?

 

Dahlman gick vidare. Nu hade han blivit stannad tre gånger sedan han gick av spårvagnen. Han närmade sig nu banken. Han öppnade dörren, och gick in. Men väl inne på banken så möttes han av en glasdörr. Den brukade inte vara där. Det brukade vara öppet, rakt in mot disken.

Varför har de satt upp denna glasvägg, tänkte Dahlman. Är det för att man inte ska ta med sig kaffet ut?

 

Dahlman försökte att forcera glasdörren. Men det gick inte. Det var stängt. Att ytterdörren var öppen berodde på att man tillät folk att komma åt bankomaten som låg innanför dörren, men inte inne i själva banken. Banken var stängd.
Dahlman tittade på sin klocka. Den var två minuter över tre. Han hade kommit för sent.

– Jävla EU-val!

 

 

 

 

 

 

 

 

Fredagens morgontidning, fredagens Folkblad var lite blek på sina håll. En del sidor hade inte tryckts ordentligt.
Dahlman prenumererar inte på Folkbladet, han har Norrköpings Tidningar, NT. Men det hindrar inte att han tittar lite i Folkbladet om han får chansen.
Denna morgon så fick han chansen, hemma hos Edman.

 

– Den där Sven Wernström är bra röd, sa han när han läst lite i herr Wernströms krönika.
– Ja, men det är ju en sossetidning som han skriver i, svarade Edman samtidigt som han vände blad i Dahlmans NT.

– Sosse? Han är ju kommunist. Och lika orealistisk som dessa kommunister, med Lars Ohly i spetsen. Ta gärna med Miljöhaveristerna i den högen av oresonabla knäppskallar också.

– Vad skriver han nu då, eftersom du tar till så hårda ord?

– Han skriver att 700 000  människor är arbetslösa. Men ändå fungerar Sverige. Han skriver även att folk ska ha arbete, för att tjäna pengar åt redan rika människor. Som om någon startade ett företag bara för att den tänkte att ”nu ska jag göra mig av med lite pengar, så att någon arbetslös får ett arbete”.

– Vore det inte en vacker värld, undrade Edman.

– Orimligt! Folk anställer folk för att tjäna pengar. Andra tar anställning för att ta del av pengarna, på vägen liksom. De vill tjäna sitt levebröd. Om inte de som anställer tjänar pengar på det, då blir det inga anställningar. Om det inte blir några anställningar, då blir det ingen som blir anställd. Blir de inte anställda, då kan de inte tjäna sitt levebröd. I det läget så kan man bara beskatta den som har pengar, så att man kan ge bidrag till den som inte får anställning. Men när dessa pengar är slut, hos den som har pengar. Ja, då blir det ett U-land av det land där det förr fanns folk med pengar. Och om inte pengarna tar slut så flyr de med pengarna utomlands. De tar med sig sin kompetens och sin utbildning. De tjänar nya pengar på de anställda som de anställer så att de anställda kan tjäna sitt levebröd. Fast nu är det i ett land där det är tillåtet att tjäna pengar genom att anställa folk, istället för att bli beskattade till den dag då Kronofogden är den enda som fortfarande har en anställning.

– Man kanske skulle skola om sig, till arbetsförmedlare? Så kunde du vara Kronofogde.

– Ja, sedan jagar vi skiten ur Jonsson. Vi kan t.o.m. jobba övertid, och ta med oss jobbet hem.

 

Lillemor tittade upp från sin del av NT.
– Tur att Jonsson fortfarande sover, och inte är här för att höra er. Han hade gått i taket.

 

 

.

 

 

.

 

Det var inte meningen att Jonsson skulle gå upp tidigt. Det är det aldrig. Men numera, den senaste tiden så har han gjort det lika mycket på en månad som de senaste trettio åren.
Det var Dahlman som inte bara kom och knackade på, han hade även tagit med sig Jonssons tidning.

– Dra upp rullgardinerna, det är dag nu, sa han när han stövlade in till Anders Jonsson som yrvaket försökte hänga med i vad som skedde i hans hall.

– Vad har hänt, är det krig?

– Ja, det är inte långt ifrån, sa Dahlman, har du inte sett att Mona Sahlin ska blida hög med Vänstern och Miljöhaveristerna?

– Jo, vad är det med det då?

– Hur gör du nu då, kommer du att vara kvar som gråsosse nu när det blir flera som hoppar i säng med er?

– Tja, vad är alternativet, KDS? Fast det är klart, sa Jonsson och tittade ut genom fönstret, för en som Edman kanske det blir svårt. Han röstar ju antingen på Moderaterna eller på sossarna, men egentligen så röstar han mot Miljöpartiet eller KDS.

– Ja, jag är inte så säker på att Edman vill ha högre bensinskatt så han väljer nog KDS och röstar på Moderaterna.

– Nu blev det krångligt, sa Jonsson, jag sov ju för tusan, det där får vi ta när jag fått i mig en viss mängd kaffe, ca. 2 liter. Det är för tidigt för detta Malcolm. Sover du aldrig?

Dahlman log en smula, han kunde inte annat. Han var nöjd över att få väcka Jonsson samt att få ge sig på honom för sin politiska övertygelse och framförallt för att, som han tyckte att sossarna gett sig ut på djupt vatten som hoppar i säng med en bensinskattehöjning på 2 kronor.

– Såg du vad han flinade, den där Ohly, undrade Dahlman.

– Nej, det gjorde jag inte, vet du varför?

– Nej?

– Jag sov ju, förstår du inte det, och det tycker jag allt att de kan göra i politiken också, det har de ju alltid gjort och det har fungerat så bra så.