Edman, Dahlman och Jonsson

Det är två dagar kvar till valet, till EU-parlamentet. Det är en dag kvar till Sveriges nationaldag. Två företeelser som har haft lite svårt att ta sig in i den svenska folksjälen.
Dahlman har fått sig en kopp kaffe av Lillemor och sitter nu i soffan hemma hos paret Edman.
– Aj, jag bet mg i tungan. Fan, det var nog det längsta in jag bitit mig i tungan, någonsin.
Dahlman tog sig för kinden.
– ”Det längsta in”? Vad är det för språk, undrade Edman.
– Ja, vad säger man då? Jag har ju aldrig bitit mig i tungan, så långt in.
– Se där, du kunde ju uttrycka dig korrekt.
– Vad var det de sa på Östnytt snuttifieringssändning? Skulle man lära sig att känna skillnad på ätliga, och oätliga grodor? Det låter ju som en svampkurs.
– Ja, nu blir det nog ABF- och PRO-kurser i grodor också, på samma sätt som de har svampkurser, skrattade Edman.
– Jag fattade inte det hela, sa Dahlman, de är ju så amatörmässiga på Östnytt. De klipper ju inslagen, för att de inte hinner med sändningen, inom utsatt tid. Förstod du något Edman?
– Jag får väl erkänna att jag inte hade så stort intresse i just det inslaget. Så jag lyssnade väl inte så noga, oavsett om det var hela inslaget, eller bara en del av det.
– Vet du varför du inte lyssnade?
– För att det inte intresserade mig förstås.
– Ja, förvisso, men det kan även vara så att du blivit så trött på Östnytts usla sändningar, att du helt enkelt inte bryr dig om dem. Inget av inslagen. För du kommer väl inte ihåg något av de andra inslagen heller? Inte med någon högre entusiasm.
– Det kan så vara. Men vi kom ju ihåg grodorna, inte sant?
– Nej, jag kom ihåg grodorna, inte du. Det var jag som planterade den nyheten i ditt huvud. Eller gjorde jag inte det? Kommer du ihåg om det var en nyhet i Östnytt om skillnaden mellan ätliga och oätliga grodor? Eller var det bara något som jag hittade på, för att få till ett resonemang?
– Var vill du komma med det där då?
– Jo, Östnytt har förstört för sig själva. Östnytt har blivit som en reklampaus, mitt i Morgonnyheterna. Man kopplar bort sig, som om det var reklam i en av de kommersiella kanalerna. Jag menar, det är ju i alla fall Sveriges Television det handlar om. Man har alltså lyckats med att få människorna till att inte reagera, eller ens bry sig om att det är reklam. Ändå registrerar vi budskapet, utan att vi vet om det.
– Men grodorna var väl ingen reklam. Vad är det för vits med att låta mig få reda på om det finns ätliga grodor i min omgivning, omedvetet?
– Ingen vits alls. Det var en ren tillfällighet. Men det visar hur vi, när vi ser på TV har förändrats, mentalt. Men säg mig. Var det ett inslag om grodor, eller var det inte det?
– Tja svaret får vi väl vid nästa regionala sändning. För om inget oförutsätt inträffar så sitter vi väl här med vårt kaffe, även då. Det är ju trots allt bara en halvtimme till dess.
– Om du inte tror att det är reklam då, och går på muggen, ja.
– Partiledardebatten kommer jag i alla fall ihåg, sa Edman.
– Äsch, det var ju bara Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. En massa tjafs. Vad ska de vara där för? De ska väl inte väljas in i EU? Föresten, det ör ju rätt så meningslöst att ha Marita Ulvskog, och Gunnar Hökmark i en debatt också, bara för att de råkar stå överst på deras vallistor. De blir ju invalda i alla fall. Vore det inte mera intressant, för de som faktiskt intresserar sig för valet, att ha de som står som nummer 20 på listan?
– Ella Bohlin är ju ett nytt namn, svarade Edman, hon kanske behöver lite mera presentation, än Hökmark och Ulvskog?
– Ella Bohlin! Halleluja! Är det Carola? Vore inte Göran Hägglund så kort, och lik Angus Young i AC/DC så skulle man kunna tro att det var Ulf Ekman, i Livets ord som, likt en hallik föste fram en nyfrälst Carola Sörgaard. Eller heter hon Carola Häggkvist numera?
– Heter han Hägglund? Är det inte Häggroth?
– Häggkvist heter hon, sa Dahlman.
– Carola ja, men han, Göran, heter han Hägglund?
– Carola heter väl Sörgaard? Inte heter hon Göran!

Lillemor kom just in i rummet, men vände då hon fick höra hur det debatterades namn på Pastor Ekmans kompisar, huruvida de heter något med ”hägg” eller ens ”syren”.

Jonsson hade fått uppmaningar av både Dahlman och Edman att hänga sin tvätt ute, då det ju var över 25 grader varmt och solsken ute. De tyckte att han kunde spara lite på elen, och ge tusan i att använda torktumlare, samt att stänga av värmen.

– När det är sol, och sommar så hänger man sin tvätt ute. Man använder inte torktumlaren, sa Edman.
– Gör du det annars då, undrade Jonsson, är det inte Lillemor som använder den? Vet du över huvud taget var den finns.
– Man stänger ju av värmen också, på sommaren, svarade Edman, det gör att det blir svårare att torka tvätten inne, den som inte går att torktumla. Då hänger man ut all tvätt istället, så slipper man bry sig om vad som kan tumlas, och vad som inte kan tumlas.
– Vaddå inte tumlas, undrade Jonsson förvånat, disken kör jag inte i torktumlaren.
– Men Jonsson, det vet du väl, att en del kläder inte ska tumlas?
– Jag kör in allt, i tvättmaskinen. Tar ut det och slänger det i torktumlaren. Sedan är ju allt klart.
– Du behöver gå en kurs, i tvättrådslappskunskap, skrattade Dahlman.
– OK, ni får väl som ni vill. Jag ska hänga ut tvätten.

På måndagsförmiddagen så hängde Jonsson ut sin tvätt som han haft i tvättmaskinen sedan förmiddagen, dagen innan. Han svor över att varannan klädnypa gick sönder. Han slängde dem, en efter en upp i skogen. Grannens katt tyckte att det var himla roligt att springa efter dem. Han trodde att det var en lek. Men Jonsson var måttligt road.
– Jävla påhitt. Och dessa förbannade klädnypor håller ju inte mer än några år.
Jonsson hade haft samma klädnypor i flera år. De hängde ute i ur och skur. Och de var sparsamt använda.

När sedan klädsträcket gick av så svor Jonsson lite till. Han var på väg att ge upp och gå in med resten av kläderna när Dahlman kom förbi. De två hjälptes åt att binda ihop klädsträcket igen, så att resten av kläderna kunde hängas upp.
– Egentligen så drar man väl ut ärmar och byxben innan man hänger upp dem, sa Dahlman när han hade studerat kläderna. En del tröjor hade en ärm ut och in, medan den andra var rätt. Det var likadant med några byxor som Jonsson hade hängt upp för att torka.
– Huvudsaken är väl att de blir torra, svarade Jonsson.
– Det man blir lite fundersam över är, hur sjutton du bär dig åt när du klär av dig. Hur kan då få kläderna på det där viset?
Jonsson svarade inte på den frågan. Han tyckte att det räckte med tvättråd för en och samma vecka, även om det rent tekniskt inte var samma vecka. Det var ju måndag.

Idag, två dagar senare så sitter Jonsson vid sitt köksbord och tittar ut genom fönstret. Han ser grannens katt som sitter hopkurad under ett utskjutande tak på en bod. Han ser hur skatorna, som äntligen fick sitt bo färdigt, sitter helt stilla där det är som tätast med blad, i päronträdet. Han ser hur det droppar från hans byxben, som är rättvänt, medan det andra, in- och utvända byxbenet endast samlar vatten. Det regnar för fullt, och är kallt, både inne och ute.
Värmen som var i helgen hade kommit av sig rejält. Lagom till att Jonssons tvätt hade börjat bli torr, på måndagen så började det att regna. Hans tvätt har inte fått någon chans till att torka på två dygn. Den hänger fortfarande där ute.
Jonsson sitter mest och väntar på att det ska börja att blåsa lite mera. Han är övertygad om att hela hans tvätt kommer att rasa ner då. Tvättlinan är alldeles för gammal och skör.
– Så där, då har man sparat på energin då, sa Jonsson för sig själv, om man inte kan ta in tvätten på hela sommaren, så blir det ju ingen ny tvätt, eftersom att man inte har några kläder som är torra. Då behöver man ju inte ens el till tvättmaskinen.

Jonsson var inte ett dugg imponerad av Edmans och Dahlmans energisparförslag som de kom med i söndags. Han tyckte nog att de borde ha sagt att det kanske kunde regna, även om tvätten hängde ute.
– Lika bra att man går och lägger sig igen. Jag ställer klockan på september. Då kan man äntligen få använda sin torktumlare igen.

Det hade bjudits till fest. En stor fest, med 100 gäster, och inhyrd personal.

Dahlman gillar stora fester. Jonsson också, bara det inte kommer så många människor. Dahlman hade inget emot bordsplacering, för då slapp han ju sitta bredvid Jonsson. Jonsson avskydde att sätta sig bredvid någon som han inte kände. Och här kände han ingen, mer än Dahlman.
– Hur hamnade vi här, undrade Jonsson efter att ha sett sig om bland de gäster som hade kommit till lokalen där festen skulle äga rum.
– Jacob skjutsade ju oss, minns du inte det?
– Nä, jag minns bara att jag stod här helt plötsligt, med ett förvrängt, gigantiskt snapsglas i handen. Fan, det är någon som slängt sin jordgubbe, rakt ner i mitt glas.
– Alla har jordgubbar. Det ska vara det, som dekoration. Det är ju champagne.
– Nej du, det tror jag inte, sa Jonsson och tittade ner i sitt glas. Han smuttade lite på det, innan han svepte allt, utom jordgubben.
– Du ska inte ta det som en snaps, skrattade Dahlman, det ska ju skålas välkommen sedan.
– Det var ju fruktsoda, och lite vinäger, svarade Jonsson som väl ännu inte fått klart för sig hur det fungerade på festen.
– Kom nu, så går vi och hälsar på alla.
– Ska vi hälsa på alla? Hundra personer?
– Bara nittioåtta, mig behöver du inte hälsa på.
– Malcolm Dahlman!
– Mummel mummel!
– Jonsson!
– Mummel mummel.
Jonsson log lite och viskade till Dahlman.
– Det spelar ingen roll vad man säger. Ingen lyssnar, och än mindre så kommer de ihåg vad man säger.
– Mummel mummel, lät det om nästa person som Dahlman och Jonsson tog i hand med.
– Mummel mummel, sa Jonsson och gick vidare.
– Mummel mummel, sa nästa person.
– Aha, då är ni nog släkt va?

När de sedan hade hälsat på alla som kommit in i rummet innan dem så ställde de sig vid väggen för att invänta de som kom senare, och som fick ta samma varv runt om och hälsa på alla.

Först kom en man i 60-årsåldern. Han sträckte fram sin hand till Jonsson.
– Ramström, sa han med stark stämma.
– Lillemor Edman, svarade Jonsson.
– Angenämt!
Han gick sedan vidare till Dahlman för att sedan hälsa på de sista, innan även han fick stå i manöver, vid väggen.
– Du ser, han reagerade inte för fem öre på att jag inte var kvinna, men presenterade mig som Lillemor.
Dahlman synade Jonsson längs hela hans framsida.
– Vad sysslar du med, sa Jonsson en smula besvärad av Dahlmans närgångna studier av hans kropp, eller klädsel, eller vad det nu kunde vara.
– Tänkte bara se om du hade fått hängtuttar. Men magen är i vägen!

– Mummel mummel.
– Malcolm Dahlman.

– Va? Nej, nu skojar han. Det är jag som är Dahlman.
– Ja, visst ja, får jag presentera, min fru, Magdalena Dahlman, sa Jonsson med alvarlig min.
– Kors då, sa kvinnan i 55-årsåldern som var den som stod i tur att gå runt och blanda handsvett.
– Vi ska bli morföräldrar, fortsatte Jonsson och pekade på en av de tre kvinnorna som var gravida.
– Ja, och så ska vi ha en egen också, sa Dahlman och pekade på Jonssons mage.
Kvinnan räddades undan från Jonsson och Dahlman av att det var någon som nu ville hälsa välkomna, samt skåla för jubilaren. Festen kunde börja.

Det talades om regn, på nyheterna i radion på morgonen. Men morgonen var varm, med strålande sol. Inte så varmt att man ville läsa tidningen ute. Men när Lillemor tittade ut genom fönstret så såg hon hennes man, Clas Edman ute på gården, med tidningen i handen. Det var en bra stund efter att han hade gått ut, som han alltid gör. Men han brukar komma in rätt så snart.

Ytterligare lite senare så hade han fortfarande inte kommit in. Lillemor tittade ut. Denna gång fick hon se Edman, gestikulerande, tillsammans med Malcolm Dahlman. Lillemor funderade inte någon lång stund över vad de talade om. Hon var van. Hon hade nog reagerat mera ifall de två inte alls hade hittat något att diskutera.

När sedan Dahlman och Edman kom in så undrade Lillemor om det inte var lite kallt på morgnarna än, för att läsa morgontidningen utomhus.
– Jag har inte läst tidningen, svarade Edman.
– Men du var ju ute länge. Jag såg ju att du stod där med tidningen.
– Jag tittade lite på baksidan av tidningen. Men jag läste inte mycket. Jag betraktade konst.
– Jag också, inflikade Dahlman, jag såg Jonsson fara iväg med sin bil förut. Det är ovanligt att han kör sin bil. Det är ovanligt att han är uppe på morgonen, självmant. Det är faktiskt lite konstigt att bilen över huvud taget går igång. Allt är konstigt med Jonsson. Konstig konst!
– Vad var det för konst som du betraktade, undrade Lillemor.
– Titta här, sa Edman och visade baksidan på dagens Folkbladet. Det var en bild på två små statyer, som föreställde två nakna kvinnor, tämligen överviktiga. De var nakna och hade stora bröst, men ett litet huvud.
– Vad är det där för trams, undrade Lillemor.
– Det är 35 000 år gamla föremål, som anses som de äldsta Venusfigurerna i världen.
– Det ser ut som en slaktad kyckling sa Lillemor utan att imponeras.
Dahlman föll i skratt.
– Ja, ta mig tusan. Det är ju kycklingar. Och det analyserar de till leda, som konst, skrattade Dahlman.
– Det är en som påstår att den är ”nästan aggressivt sexuell” helt fokuserat på de sexuella attributen hos kvinnokroppen. Paul Mellars heter han visst, sa Edman med ett flin.
– Aggressivt sexuell kyckling?
Lillemor tyckte att det var en fånig beskrivning. Ja, det tyckte väl alla tre.
– De sexuella attributen då? Har män sexuella attribut också, undrade Dahlman.
– Du, jag sitter på mina sexuella attribut, och kommer det någon jäkla konstkännare så ska jag sparka honom i hans sexuella attribut, så att han kommer ner på jorden, svarade Lillemor.

De tre satte sig i soffan, för att se det som återstod av SVT:s morgonnyheter. Edman hällde upp varsin kopp kaffe, utan att fråga Dahlman om han ville ha. Han tog det för givet. Lillemor hade nog frågat, om hon hade hällt upp, men inte för att hon trodde att han inte ville ha kaffe, utan mest som en rutin.
– Jag undrar hur de människor som levde för 35 000 år sedan såg på saken. De var nog inte lika analytiska över sin konst som dagens människor är, sa Dahlman och tog sin kopp till munnen.
– De hade nog inte förmågan att analysera sönder saker, svarade Edman.
– Nej, och det är möjligt att de skulle göra det, om de hade haft den förmågan.
Dahlman tog en skorpa från bordet. Men han lät bli att ta marmelad på den, även om det fanns tillgängligt på bordet.

Lillemor tog tag i tidningen, för att titta på de hemska figurerna, som av vissa kallades Venusfigurer, men av andra kallades för slaktade kycklingar.
– Carl Philip fyllde trettio år igår, sa hon efter någon minut.
– Nej, det är idag, sa Dahlman.
– Men det står här att de firade honom igår, på Slottets borggård.
– Jag har inte koll på vilket datum det är, sa Dahlman, men jag såg att bussarna hade flaggor i morse. Det brukar betyda att någon kunglig fyller år.
– Kungen kanske har lite svårt att hålla reda på sina barns födelsedagar, sa Edman med ett leende.
– Ja, det skulle ju inte vara första gången som han blandade ihop saker, sa Dahlman med en lite grumlig röst. Han hade skorpor i munnen.
– Carl Philip, sa Lillemor, det är resultatet av en gemensam aktion, mellan Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvias sexuella attribut.

SMHI börjar på att bli en maktfaktor i Sverige. Speedwaytävlingarna ställs in, p.g.a. felaktiga prognoser. Folk byter samtalsämnen, och talar om ”rejäla skurar” istället för hur varmt det är, och hur vegetationen exploderar när allt spricker ut i blom, och grönskan står som en meteorit i skallen på moder jord. Planerade aktiviteter, och ogjorda sysslor i trädgårdarna får sig en uppskjutning. Folk blir nervösa, deprimerade och allmänt förvirrade över sin planerings raserade scheman.

Alla är ju inte så himla väderberoende. Inte så länge det inte snöar. All aktivitet avstannar inte, tack vare ett skyfall, eller, som det kanske mera var, en liten skur. Det finns de som sitter med sin tidning på morgonen ändå. Det kanske muttras lite mera än vanligt över att behöva gå ut, när det regnar. Men det muttrandet finns där alltid ändå.

Jonsson provade att låta tidningen vara kvar i brevlådan. Han chansade på att Dahlman skulle komma på besök, och ta med sig tidningen. På så vis slapp han att göra det själv. Han skulle inte behöva gå ut i regnet. Det regn som väl hade torkat innan han kommit in igen. Mera var det inte.
Att Dahlman skulle dyka upp var ingen vild gissning. Chansningen hade ganska goda möjligheter att lyckas. Och under tiden som Jonsson väntade så satt han som han brukade, med sin kopp kaffe, vid sitt köksbord. Men med gårdagens tidning. Gårdagens Folkbladet.

Dahlman dök till sist upp. Som väntat. Han hade även tagit med sig Jonssons tidning in. Han brukade göra det de dagar som Jonsson sov länge, eller när han kom onödigt tidigt. I alla fall onödigt tidigt, enligt Jonssons tycke.

– Jaså, är du vaken? Jag trodde att du sov, när du inte hade hämtat din tidning.

– Det regnar ju!

– Aha, så du väntade tills jag kom. Tänk om jag inte hade kommit idag då?

– Du dyker allt upp. Som ett regnväder på midsommarafton. Ofrånkomligt, och oönskat. Men accepterat, som ett faktum.

– Tack, det värmde!

– Har du grillat något ännu, denna vår Dahlman?

– Jo, jag var ju med Clas och Lillemor när de grillade. Men själv så grillar jag ju inte så mycket, över huvud taget.

– Det är bra för dig. Man ska inte grilla för mycket. Det är inte bra för hälsan. Det är större chans att fara illa vid grillning, än att bli utsatt för ett terroristangrepp.

– Jaha, sa Dahlman lite frågande. Han visste ju att Jonsson inte hade fått sin tidning än. Det var oftast den som gav upphov till dylika typer av funderingar. De kom lika överraskande som regelbundet.

– Om jag förstår det hela rätt, så är grillolyckor likställda med terroristangrepp.

– Hur kan de vara det?

– Inte min idé. Men det står här, i gårdagens tidning. Inte rakt ut, men underförstått.

– Terroristangrepp måste väl ändå vara farligare än att grilla. Det där förstår jag inte, sa Dahlman.

– Men det står här att 150 personer skadas varje år av grillning, och att 30 människor har dött under perioden 1987 till 2008. Hur många har dött av terroristangrepp i Sverige, under samma period?

– Men det går väl inte att jämföra?

– Jo, det lyder väl under samma myndighet, MSB.

– Det har jag aldrig hört talas om Vad är det för myndighet?

– Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Det är de som tagit fram statistiken och som informerar om att man inte ska tända grillen med bensin.

– Inte fan är det väl någon som tänder sin grill med bensin?

– Jo, tydligen. Och han, den där Jan Schylander, på MSB menar också att man inte ska blåsa på glöden, samt att man ska vara nykter när man grillar.

– Vad är det för mening med att grilla då? Klart att man måste ha sig en öl när man grillar. Annars kan det väl kvitta.

– Låt oss kompromissa, Dahlman, vi tar en öl, men ger fan i att tända med bensin, eller att blåsa på glöden.

Edman sitter med sin kaffekopp och ser på SVT:s morgonnyheter. Fyra kvinnor sitter i soffan. Programledaren, samt tre gäster. Frågan är: ”Hur får man kvinnorna till valurnorna, i EU-valet”

– Jaha, ska man byta kanal nu, eller ska man gå på muggen, undrade Edman.

Lillemor vände sin blick mot honom.

– Varför då? Vill du inte veta hur du ska göra, för att få kvinnorna till valurnorna.

– Tror du att jag får reda på det genom att dessa människor sitter i en soffa, i TV?

– Är du putt för att det handlar om kvinnor för en gångs skull?

– Jag förutsätter att de ställer motsvarande fråga för män, imorgon. ”Hur får vi männen att gå till valurnorna, i EU-valet”

– Varför skulle de göra det?

– För det är ju ingen som intresserar sig för EU-valet. Problematiken är ju den samma för kvinnor, män, pensionärer eller ungdomar.

– Hur ser statistiken ut för homosexuella män, i förhållande till homosexuella kvinnor, eller transvestiter?

Lillemor förvånade Edman genom att låta väldigt likt Jonsson i sitt resonemang.

– Det får vi kanske se i morgonsoffan, i nästa vecka.

Edman och Lillemor kände sig överrens, men ändå helt oense. Ett märkligt fenomen, som nog får förklaras av experter, i någon morgonsoffa.

Det var måndag, och kallt. Lite ruggigt, och snö. Våren som hade kommit och gett hopp till människorna i det lilla samhället hade gett sig av igen. Det hade blivit vinter igen.

Jonsson sitter hemma hos Edman vid köksbordet och läser tidningen. Edman sitter bredvid. Lillemor kommer och går, till och från köket. Hon är sysselsatt med något. Jonsson registrerar inte vad hon gör. Han är för koncentrerad på sin tidning.

– Jaha. Jaså? Nähä!

Jonsson har små korta läten för sig. Han grymtar, säger konstaterande små ord som ”Jaha” eller ”Nähä”. Edman tittar upp ibland. Han förväntar sig att Jonsson ska ta till orda. Han förväntar sig att få höra en kommentar till det som står i tidningen. Men det blir inget. Även om det låter som om Jonsson är på väg att fälla en kommentar, så blir det inget av det. Det hela liksom avstannar, och blir endast till ett kort ”nähä”.

Till slut kan inte Edman hålla sig.

– Vad är det du grymtar över. Varför säger du inget mera än ”jaha” eller ”nähä”, eller grymtar som en gris i väntan på att det ska blir jul.

– Då får den julfrid, sa Jonsson som svar. Han bläddrade en sida till i sin tidning.

– Nähä?

– Sluta nu med dina grymtanden.

– Världen har visst varit ovanligt vettig denna dag. Eller igår kanske det blir. Det är ju trots allt gamla nyheter som man läser i tidningen. Det är nyheter från igår. Men denna dag, så står det inget alls i tidningen. De kunde lika gärna ha skickat ut en blank tidning, utan text.

– Är världen vettig då?

– Ja, ju mera det står, ju mera elände är det ju i världen. Titta här får du se hur pass mycket det har hänt.

Jonsson pekade på en artikel om två män. Den ene hade ramlat genom isen, i en sjö. Den andre hade räddat honom.

– Visst är det väl så, sa Jonsson, att det är en fin nyhet att en man räddar en annan man från att drunkna. Men att ha en uppföljande artikel ett tag senare, det är att ha utfyllnadsnyheter. Denna artikel handlar om att de möttes igen, långt efter att det hela inträffade. Det är som om man sammanförde en anfallare i fotboll, som gjort mål för en månad sedan, med målvakten i det andra laget. ”Nu möts de igen – målvakten talar ut” ”Jag skulle ha kastat mig i det andra hörnet”

– Tror du inte att folk behöver lite goda nyheter också mellan varven? Det kan ju inte bara vara elände.

– Jo, men tänk om folket i fråga genomskådar det hela. Tänk om folk upptäcker att det är återvunna nyheter som de läser. De kanske genomskådar det faktum att det inte finns några goda nyheter. För så måste det ju vara, att det inte finns några nya, goda nyheter. För om det hade funnits några nya, goda nyheter. Ja, då hade de ju skrivit om dem, och inte återanvänt denna, gamla nyhet, om hur en man räddar en annan man, ur en vak.

– Hoppas att det händer någon ny, god nyhet innan de där två dör, av ålderdom.

– Vi borde prisa vårdagjämningen, sa Dahlman. Vi borde låta vårdagjämningen få utrymme i morgonsoffan på TV. Vi borde glädjas åt att det snart är varmt, och ljust ute.

– Får det inte utrymme i morgonnyheterna då, undrade Edman, de nämner det ju vid samlingen då de avslutar programmet halv tio, och låter alla programledarna vara med och tycka till om det hela. Det är sportreportern, ekonominyhetsuppläsaren, den vanliga nyhetsuppläsaren samt meteorologen.

– Visst, en liten löjlig enkät innan tiden är slut i programmet. Allt detta medan det persiska nyåret får halva programtiden. Vem fan bryr sig om det persiska nyåret?

– Persierna kanske, och persikorna kanske? Säger man så, om kvinnorna i Persien, persikor?

– Hm, det kanske beror på fruktbarheten hos kvinnorna i fråga, inflikade Jonsson, och flinade lite.

– Men vad har de att fira i Persien, fortsatte Dahlman, de har ju värme året runt. Är det några som har anledning till att fira så är det väl vi, som slipper ur vinterns grepp. Våren räknas ju, rent meterologiskt efter att temperaturen kommit över noll grader. Den ska visst ligga på en dygnsmedeltemperatur på noll till tio grader. Hur gör de där, i Persien? ”Ja, nu har vi en dygnsmedeltemperatur på 35 grader. Då är det vår!” Fungerar det så? Jag menar, enligt våra mått mätt, så har de aldrig vår i Persien. Alltid sommar eller tropisk värme.

– Jag såg några persier igår, sa Jonsson, som hoppade över eldar. Jag visste väl inte att de firade nyår, så här års. Jag sprang fram med en brandsläckare och höll på att bli lynchad för detta. Men de svängde rätt så snart och bjöd mig på lamm. Vilken pärs!

– Nu tror jag att du ljuger, sa Dahlman.

– Varför tror du det, frågade Edman.

– Jag tror inte ett dugg på att Jonsson skulle springa. Inte minst om han har en brandsläckare i handen. Han springer inte om det så skulle brinna i hans egen röv.

– Hur vore det om ni tog reda på lite fakta om det persiska nyåret, undrade Lillemor, så kanske ni kunde vara med och fira. Istället för att gnälla över att det inte firas, bland svenskar, så kunde ni väl fira att det är vårdagjämning.

– Där sa du något, sa Jonsson, ta fram punschen Edman! Klart att vi ska fira.

– Klart att punsch är den universala lösningen på allt, suckade Lillemor.

– Punsch är en kulturellt och etniskt vulkaniserande vätska, svarade Dahlman.

– Punsch är mångkulturellt, tillade Jonsson, det är gjort på arrak. Arrak finns det gott om i Persien. Det finns inte mycket melass i Sverige. Vi tar sådeles till oss det persiska nyåret, och gör det till vår sed, genom att dricka punsch för att hylla vårdagjämningen.

– Tur att ni kan någon fakta, om något, svarade Lillemor.

Det var ingen överraskning för henne att det skulle handla om alkohol för att de skulle få fram lite mer eller mindre relevant fakta.

– Jag tror faktiskt att den arrak som importeras till Sverige, och som görs punsch på är från Indonesien, sa Edman.
– Men det finns även i Mellersta Östern, tillade Jonsson.

– Men i Mellanöstern är det väl anis i? De gör sin arrak lite annorlunda, sa Edman.

– Förstör inte illusionen av att det skulle vara korrekt förfarande att dricka punsch för att hedra både det persiska nyåret, och vårdagjämningen, sa Dahlman, för då får vi kanske börja om hela resonemanget.

– Ja, och det vill vi ju inte, sa Lillemor, vi vill inte att ni ska behöva hitta på en annan anledning till att dricka brännvin.

– Inte brännvin, svarade Jonsson, punsch. Det är en jävla skillnad.

– Visst, det finns säkert en halv procent mera vitaminer i den ena drycken, gentemot den andra, svarade Lillemor.

– Det har jag inte tänkt på, sa Jonsson, men när du säger det så. Klart att den ena är nyttigare än den andra. Det där måste vi också kontrollera. Det kommer att behövas många tester för att se vilken dryck man blir piggast av. Det är lika bra att sätta igång med det samma.

– Jag vill inte förstöra er entusiasm, sa Lillemor, men är inte vårdagjämningen på lördag?

– Visst Lillemor, svarade Dahlman, men man måste ju ha en startsträcka på några dagar.

Lillemor hade stått en bra stund med telefonen i örat. Det enda hon hade sagt var ”jaha?”, ”Jo, det förstås”, ”jasså?”, och så vidare. Detta upprepades hela tiden, till hon lade på luren med ett ”Jo, du med, hej så länge”

– Vem var det där som höll monolog, var det Ella, undrade Edman.

– Jo, Lagerbäck är försvunnen igen, och det är väl inte så svårt att förstå vad han gör. Frågan är väl bara var.

– Så då blir det inget hembyggdsföreningsmöte för honom idag då, skrattade Edman.

Lagerbäck var väl egentligen inte rädd för Ella men han hade liksom filosofin att om man frågar så kan man få nej, därför frågar man inte. Han var så säker på att Ella skulle svara nej om han frågade om saker, så han gjorde dem i alla fall, utan att fråga. Han var lite konflikträdd. Ella hade ett yvigare och högljutt sätt medan Lagerbäck själv var den tystare typen som ogillade höga röster och tjafsiga gräl. Han drog sig gärna undan istället.
Ella frågade aldrig innan hon bestämde något, det var helt acceptabelt och naturligt. Lagerbäck däremot var tvungen att redovisa sina planer jämt, och det gjorde han, ibland, efteråt. I de flesta fallen så var hans planer fel, allt enligt Ella som var den som bestämde. Men det var aldrig någon som ifrågasatte Ellas planer och som sa nej, till hennes bjudningar, bortbjudningar eller kafferep.

Hon älskade när någon fyllde år, tog studenten eller konfirmerade sig. Då skulle det handlas blommor, presenter och paket. Sedan skulle det uppvaktas. Hon drog sig inte för att acceptera tre kalas på samma dag. Hon uppvaktade folk som nästan var helt främmande för Lagerbäck. Han bara följde med, snällt som en pudel i koppel. Men hans tankar var oftast någon annanstans, som i Edmans kaffekopp, i alla fall om det var lite brännvin i.

Lagerbäck och hans fru, Ella hade ett samspel som för den utomstående inte alls verkade särskilt samspelt, men för dem fungerade det. De visste spelreglerna, de visste sina platser. Det som skulle kunna ställa till det var om Lagerbäck skulle säga ifrån, om han skulle slå näven i bordet. Då vet man aldrig vad om skulle hända. Anledningen till detta var att de inte kände till något annat vis att leva på. En omdaning av äktenskapets rang skulle kunna stjälpa allt.

Ella tyckte att hon hade bra tålamod med Lagerbäck, att hon lät honom ta sig ett järn ibland och såg mellan fingrarna med det, så länge det inte påverkade deras rutiner i livet, vilka var ganska så anspråkslösa enligt hennes mening. Hon tyckte att det var hon som reglerade hans sätt att föra sig och när han fick ta sig ett glas. Om han skulle göra bort sig och bli full eller om han skulle bli alkoholist så ansåg hon att det skulle vara hennes fel. Lagerbäck själv däremot ansåg att han höll igen på sprit och nöje för att blidka henne. Han ansåg att om man var lite mottlig så skulle hon inget märka. Han kompenserade genom att fly ut till sina sysslor. Det var sysslor som båda ansåg sig vara chef över.
De två levde i ett symbios, ett konstigt symbios, men det fungerade och hade så gjort i många år. Så länge ingen blandade sig i deras relation och började att dissekera det så gick det alldeles utmärkt och bägge tyckte att det fungerade utmärkt.

Edman tittar ut över sin trädgård. Han står i hallen, och ser hur den snö som fanns på träden i söndags kväll har smält bort. Nu räcker det. Han vill inte ha mera snö. Speciellt inte denna blötsnö som kom under söndagskvällen.
Edmans katt gillar inte heller den blöta snön. Den har inget emot snö, egentligen. Den har nämligen en tjock päls. Men när den blir våt i pälsen så trivs den mycket bättre vid elementet, inne i det varma huset.

Edman ser Dahlman och Jonsson komma gåendes på vägen. De går in på Edmans tomt och fram till huset, innan de går in. Som vanligt så knackar Dahlman på dörren, men väntar inte på att någon öppnar. Han kliver in strax efter att han stampat av sig om fötterna.
Jonsson kommer strax efter.

– Borde du inte köra lite mera med din bil Jonsson, undrade Edman, så att den inte rostar ihop.
– Nja, det är ju inte så långt att gå hit. Inte behöver man väl starta bilen bara för den här lilla biten?

– Jag menade att bilen kanske skulle må bra av att bli körd ibland. Bromsarna till exempel, de kan ju kärva ihop, och bli rent farliga, när du väl använder bilen till att köra någonstans.

– Jonsson är den enda i hela världen som har ett körkort där han tillåts att köra utan bromsar, sa Dahlman. Man får skjuta på när han ska stanna. Så långsamt kör han.

De tre herrarna satte sig vid köksbordet. Edman hällde upp lite kaffe medan Jonsson ögnade lite i dagens Norrköpings Tidningar.

– Jag förstår inte hur de tänker, sa Jonsson efter att ha tittat lite i tidningen.

– Vem då, undrade Edman.

– Gäddfisket har minskat med 80 %. Man får alltså 80 % mindre i fångst, när det gäller gäddor. Och nu vill man begränsa fisket. Man får som spöfiskare bara ta upp tre gäddor per person. Det blir dessutom bara tillåtet att fånga gäddor som mäter fyrtio till sjuttiofem centimeter.

– Jo, men det låter väl rimligt, svarade Dahlman, som inte såg något konstigt i det, förutom att det kanske var lite märkligt att man inte fick ta upp en gädda som var över sjuttiofem centimeter.

– Men fattar du inte. Om det är 80 % färre gäddor i fångst nu, så lär det ju bli ännu färre i fångst, om man inte får fiska dem som man vill. Inte nog med att det blir en liten fångst. Man måste slänga i den lilla fångst som man får. Ett fiskestopp med restrektioner ger ju faktiskt ännu mindre fångst.

– Tre gäddor per person sa du? Dahlman rynkade pannan. Är det tre gäddor per spö, eller är det per person tro?
– Vet inte, svarade Jonsson, men det borde väl vara per person. Fast det står inget om det. Inte heller om när man får fiska igen, efter att man har tagit upp sina tre gäddor, som då naturligtvis håller måtten.

– Det måste väl vara tre gäddor per dag, sa Edman.

– Nej, varför det, undrade Dahlman, det kan ju vara som vid yrkestrafik, en vilotid på 6 timmar, eller åtta, eller något i den stilen. Vad är det som säger att gäddorna delar in sina återhämtingsperioder i 24-timarsperioder? De kanske har andra tider. 20 timmar per dygn kanske, eller 31 timmar och 46 minuter.

– De kanske inte ens har begreppet dygn i sitt vokabulär, inflikade Lillemor.

Telefonen ringer hos Clas och Lillemor Edman. Clas svarar efter att ha rest sig från soffan och letat sig fram till den plats där telefonen är belägen. Anledningen till att han mer eller minde fick leta sig fram var att det stod mycket saker i vägen. Det var burkar som skulle till återvinningen, burkar som skulle pantas. Plastförpackningar som också skulle till återvinning. Samt en hel del påsar med diverse papper som skulle lämnas till pappersinsamlingen. Allt detta var placerat nära dörren, så att det kunde bäras ut, när den tiden kom.

– Var fan är telefonen? Hallå!

Edman hittade telefonen till slut.

– Tjena Jonsson! Jo, jag hade lite problem att hitta telefonen. Om vi har några apelsiner? Jo, det har vi nog. Jag vet inte riktigt, men jag kan se efter.
Edman tog ett steg mot köket.

– Lillemor! Har vi några apelsiner?

Lillemor som satt vid köksbordet slängde en blick mot fruktskålen som stod på bänken.

– Ja, hur så?

– Det är Jonsson. Han ville veta om vi har apelsiner, han behöver det säger han. Ok, Jonsson, vi ses.

Edman lade på luren och gick tillbaka till soffan. Efter en stund så dök Jonsson upp hemma hos Edmans. Han blev visad de apelsiner som Edmans hade hemma. De satt nu alla tre vid köksbordet, med fruktskålen framställd mitt på bordet.

– Har ni inte flera?

– Det är ju nio apelsiner. Ska inte det räcka, undrade Lillemor.

– Vet inte, men jag tror inte det. Hur mycket blod är det i dem?

– Blod?
Edman höjde på ögonbrynen.

– Ja, för det är väl blodapelsiner? Annars går det inte.

– Nej, det är vanliga, gula apelsiner. Men de smakar likadant.

– Jag får åka och köpa apelsiner sedan, sa Jonsson, riktiga blodapelsiner. Föresten, Lillemor, vet du hur man separerar blodet i blodapelsinerna från själva frukten?

– Det har jag aldrig hört talas om att man kan göra. Jag har heller inte hört talas om att någon ens skulle vilja försöka. Varför vill du göra det?

– Jo, jag tänkte gör blodpudding. Vegetabilisk blodpudding.

– Men det går ju inte, knäppskalle, skrattade Lillemor, det är ju inte ens blod i dem. Inte trodde du väl att det var riktigt blod i en blodapelsin.

– Nej, inte förrän jag såg en förpackning med Ekologisk Blodpudding, i en affär. Det finns väl inget annat som man kan göra det av, förutom blod-grape. Men det är ju ungefär samma sak. Det kanske också skulle kunna fungera, med det blir nog en jäkligt sur blodpudding.

– Ekologisk blodpudding, sa Edman frågande, ja, man kan undra var den växer.

– Att skjuta en gris i pannan, fortsatte Jonsson, och sedan tappa ur den dess blod för att göra blodpudding. Det ser jag inget som helst ekologiskt i. Alltså så måste det röra sig om blodapelsiner.

Fredagens morgontidning, fredagens Folkblad var lite blek på sina håll. En del sidor hade inte tryckts ordentligt.
Dahlman prenumererar inte på Folkbladet, han har Norrköpings Tidningar, NT. Men det hindrar inte att han tittar lite i Folkbladet om han får chansen.
Denna morgon så fick han chansen, hemma hos Edman.

– Den där Sven Wernström är bra röd, sa han när han läst lite i herr Wernströms krönika.
– Ja, men det är ju en sossetidning som han skriver i, svarade Edman samtidigt som han vände blad i Dahlmans NT.

– Sosse? Han är ju kommunist. Och lika orealistisk som dessa kommunister, med Lars Ohly i spetsen. Ta gärna med Miljöhaveristerna i den högen av oresonabla knäppskallar också.

– Vad skriver han nu då, eftersom du tar till så hårda ord?

– Han skriver att 700 000  människor är arbetslösa. Men ändå fungerar Sverige. Han skriver även att folk ska ha arbete, för att tjäna pengar åt redan rika människor. Som om någon startade ett företag bara för att den tänkte att ”nu ska jag göra mig av med lite pengar, så att någon arbetslös får ett arbete”.

– Vore det inte en vacker värld, undrade Edman.

– Orimligt! Folk anställer folk för att tjäna pengar. Andra tar anställning för att ta del av pengarna, på vägen liksom. De vill tjäna sitt levebröd. Om inte de som anställer tjänar pengar på det, då blir det inga anställningar. Om det inte blir några anställningar, då blir det ingen som blir anställd. Blir de inte anställda, då kan de inte tjäna sitt levebröd. I det läget så kan man bara beskatta den som har pengar, så att man kan ge bidrag till den som inte får anställning. Men när dessa pengar är slut, hos den som har pengar. Ja, då blir det ett U-land av det land där det förr fanns folk med pengar. Och om inte pengarna tar slut så flyr de med pengarna utomlands. De tar med sig sin kompetens och sin utbildning. De tjänar nya pengar på de anställda som de anställer så att de anställda kan tjäna sitt levebröd. Fast nu är det i ett land där det är tillåtet att tjäna pengar genom att anställa folk, istället för att bli beskattade till den dag då Kronofogden är den enda som fortfarande har en anställning.

– Man kanske skulle skola om sig, till arbetsförmedlare? Så kunde du vara Kronofogde.

– Ja, sedan jagar vi skiten ur Jonsson. Vi kan t.o.m. jobba övertid, och ta med oss jobbet hem.

Lillemor tittade upp från sin del av NT.
– Tur att Jonsson fortfarande sover, och inte är här för att höra er. Han hade gått i taket.

.

.

Man visiterar de anställda på Myrorna i Norrköping.

– Klart som tusan att de vill ha betalt för sina saker, kommenterade Dahlman det hela, det är väl ingen välgörenhetsorganisation?

– Nej, det är det ju inte. Frälsningsarmén som äger det hela visar nu varför de valt det namn som de har valt. Lite disciplin kanske man kan förvänta sig av en, folkets armé. För inte är det väl en militärkupp på gång?
Edman höll med om att det lär självklart, att Myrornas anställda blir visiterade av Securitas-vakter.

– De ska ju veta att vara anställd, på Myrorna är ett steg mot att bli, just Securitas-vakt, fortsatte Dahlman, Securitas måste ju rekrytera sina anställda någonstans, inte sant. Nog är det väl ett perfekt sätt att ta reda på om de stjäl, är lojala mot arbetsgivaren eller går till tidningen så fort det är något som de motsätter sig inom företaget. Den där Hussein lär ju inte stå så högt i kurs nu när ha, först säger upp sig från Myrorna och sedan söker jobb på Securitas. Och det kanske är lika bra det. För tänk om han sade upp sig från Myrorna, fick jobb på Securitas och sedan fick stå och visitera sina före detta arbetskamrater?

– Jo, men det skulle ju kanske bli effektivt, inflikade Edman, han skulle ju veta var de gömde det stulna. Han skulle känna till varenda knep bland de anställda på Myrorna.

– Är de anställda på Myrorna, undrade Lillemor som just druckit upp sitt kaffe och såg sig om ifall att det fanns mera kaffe, i kaffebryggaren, jag trodde att det var en ideell verksamhet. Det har det ju talats om den senaste tiden och hur det skulle beskattas, som ideell organisation. Kan ideella organisationer ha anställda. Hur gör det med skatterna där, jag menar med sociala avgifter o.s.v.

– De får väl kalla det för kollekt eller något, så kanske det går att kringgå, svarade Dahlman som nog också gärna ville ha sig lite mera kaffe.

– Hur som helst, sa Edman, så verkar det som om det vinklats till att bli en rasistisk fråga. Översteprästen i det hela talade om att i vissa kulturer så hade de svårt att skilja på mitt och ditt.

– Då kan man förstå att media nappar. De letar ju med eld och låga efter rasistiska uttalanden bland polisen. Och från polisen är ju inte steget så långt till armén. Varför inte Frälsningsarmén?
Ja, du Dahlman, suckade Lillemor, du är nog den första som anklagat Frälsningsarmén för att vara, både millitant och rasistisk.

– Vem? Jag? Nej, men jag refererar ju bara vad som står i tidningen. Inte sant?

– Stod det så då? Jag tror nog att du läser det som står, men tolkar det som du vill. Vill du också ha kaffe, Dahlman?

– Ja tack!

Morgonen var kall. Det var minus fem grader. Jonsson sov nog fortfarande. Han skulle i alla fall bara ha klagat på kylan.

Dahlman däremot var uppe som vanligt. Han gick hem till Edman som också brukade vara relativt morgonpigg av sig. När han kom fram så mötte han Edman. Edman var på väg ut till brevlådan för att hämta dagens morgontidning. Dahlman stegade fram mot Edman. Han sträckte fram sin hand. God morgon Edman, sa han medan han hade sin hand framsträckt, som om han ville handhälsa. Edman svarade med samma hälsningsfras och sträckte fram sin hand. Dahlman fattade den med höger hand varpå han tog vänster hand på Edmans axel.
– God morgon Edman, strålande väder, inte sant?

Nu visste Edman att det inte var som det skulle. De handhälsade aldrig på varandra. Dahlman var inte den som tog initiativ till kroppskontakt, även om det bara var en hand på axeln. Och framför allt, det var inte något ”strålande väder”

Edman tog sin tidning. De båda gick mot huset. De gick in i hallen. Och när Lillemor gick förbi i hallen så sträckte Dahlman fram sin hand igen. – God morgon, Lillemor. Lillemor ryggade tillbaka lite, men sträckte fram sin hand, även hon, samtidigt som hon tittade frågande på Edman som bara ryckte på axlarna. Dahlman tog tag i Lillemors axel med den vänstra handen, precis som han hade gjort lite tidigare med Edman.

– Värst vad vi blivit formella med varandra, sa Edman, ska vi gå tillbaka till titlarna också?

När Dahlman hade satt sig i soffan, framför TV:n inväntande en kopp kaffe till morgonnyheterna så försökte han på dig en förklaring. Han insåg nog att det verkade en smula märkligt. Och han kände sig nog inte så bekväm i sin nya stil.

– Jag har sett på Obama, sa han. Obama gör så när han hälsar. Alla personer i maktpositioner gör så. Den som tar tag i axeln på den han hälsar på har ett överläge. Han visar att han står över den som han hälsar på. Det innebär att om det är två maktpersoner som hälsar så gäller det att få upp handen på axeln först. För om den andra också gör det så blir det ju en kram, och det ger motsatt effekt. Som när Obama träffade Bush, innan han blev president. Då var han först. Bush kunde bara stå där med armen rakt ner. Det syntes vem som var i överläge, enbart genom att Obama hade en hand på Bushs axel.

– Så nu vill du visa din makt över oss då, undrade Lillemor.

– Nja, jag ville bara testa hur det var. Om det kändes någon skillnad. Men min auktoritet över dig, Lillemor, den är nog lika med noll, oavsett händer, oavsett plats för handen.

– Nåja, det finns ställen där du plattas till mera av att stoppa din händer, kom ihåg det!

– Demokratin är på väg bort från samhället. Den krymper.

Jonsson lät lite bedrövad då han helt plötsligt öppnade munnen där han satt med sin tidning hemma hos Edman. Han hade tagit sig dit relativt tidigt på dagen. Tidigt för att vara Jonsson. Med sig hade han Dahlman som varit igång lite längre denna dag. Det var måndag. Helgen hade satt sina spår och som vägrade att lämna människornas intrycks-banker i dess huvuden. De människor, Dahlman, Jonsson, Clas och Lillemor Edman som fanns i Edmans hus just denna dag, just denna stund. De hade alla samlade intryck från den gångna helgen, allt lagrat i deras huvuden. Olika intryck, men från samma helg.

– Vad har du nu läst Jonsson?
Edman drog slutsatsen att det handlade om något från morgonens tidning, som fick Jonsson att bli pessimistisk över demokratin i vårt land.

– Det ska alltid röstas om allt. Och när man röstar så ska man ringa eller skicka SMS. Dessa SMS eller telefonsamtal ska kosta en massa pengar. Har man inga pengar så får man inte rösta. Så länge man har råd med detta så är valet fritt, att rösta som man vill, eller avstå från att rösta. Den som har råd ser inte det odemokratiska i detta system, det gäller ju inte dem. Det är de som inte har råd, som inte vill lägga sina pengar på att rösta, det är de som inser att det inte är demokratiskt riktigt att betala en massa pengar för att få rösta.
Jonsson tycktes ha sovit illa inatt. Han verkade ha grubblat på detta inatt. Detta kunde inte ha kommit fram bara av att läsa tidningen. Detta insåg nog de flesta av de som fanns hemma hos Edman denna dag. För att inte säga alla. Men det var ingen som brydde sig om att fråga ifall Jonsson sovit dåligt inatt eller ej. Detta var högst normalt. De var precis som det varit så många gånger tidigare. Det var därför han sällan gick upp tidigt. Han var ju vaken på nätterna. Det fanns ingen anledning till att ifrågasätta detta beteende dåd et ändå inte ledde till någon förändring. Och framför allt, vad skulle det ha för syfte?

– I lördags, fortsatte Jonsson. I lördags så röstade ”svenska folket”, i alla fall valda delar av det, på Melodifestivalen. Vi som vet hur det ska vara. Vi som verkligen kan detta och vet vilka låtar som är bättre än de andra. Vi som sitter inne med svaret. Vi röstade inte. De som röstade var ju de som inte vet bättre. De frågade ju inte oss. Samma sak med Jerringpriset. Vi visste ju vem som skulle få ha fått det. Men vi röstade inte. Vi såg genom denna bluff. Vi kan detta med idrott. Vi kan jämföra bedrifter. Vi vet att tre OS-guld är bättre än en lokaltävling i Tyskland. Men vi ringde inte. Vi röstade inte. De som röstade hade inte bara fel. De var okunniga också. Men de lurade demokratin genom att rösta flera gånger. De betalade helt enkelt mera än oss, mer än oss som förstår oss på idrott.

Standarden är satt i alla dessa program som, Let´s Dance, Idol samt alla dessa dokusåpor där det också går ut på att ringa och rösta. Men begreppen går lite isär. I TV4:s fall så handlar det ju om att de som ringer ska finansiera deras vinster. STV borde inte ha dessa vinstsyften. De borde kunna veta bättre.

– Jag röstade i alla fall på Jerringpriset, sa Lillemor överraskande. Jag betalde inte en krona. Jag röstade, visserligen i ett tidigt stadium av det hela, men jag röstade, via Sveriges Radios Hemsida. På Internet.
Jonsson tänkte även tillbaka på den dag då det var val senast. Då stod det folk från Röda Korset, Frälsningsarmén samt alla andra insamlingsorganisationer utanför röstlokalen. Han tyckte att det var något man skulle kunna få göra, utan att behöva betala för det. Att få rösta.

– Tänk, ett tag så ringde de hem till folk och gjorde s.k. SIFO-undersökningar. Den som var hemma och svarade fick svara på frågan. Det visade sig att det var samma typ av folk som var hemma. De som jobbade 7-16 fick aldrig svara på några frågor. Sjukvårdspersonal, arbetslösa och långtidssjukskrivna svarade på alla frågor. Om nu inte det var katten som svarade förstås. Men det tror jag knappast. Katterna bryr sig nog inte om statistik. Deras matvanor är vad som serveras. De mäter inte hur mycket det är. De bara äter. De sover så länge de vill, de bryr sig inte om hur lång tid det var.

– Nu tycker jag att du svävar iväg i din lilla monolog Jonsson, sa Edman. Han hade väl egentligen kopplat ifrån det realistiska i hans resonemang långt innan han startade. Men en sak höll han med om. Det var fel låt som vann. Melodifestivalen hade blivit krånglig, och framförallt – programledaren var urusel.

Telefonen ringer hos Edmans.

Lillemor går och svarar. Clas Edman och Malcolm Dahlman sitter i varsin fåtölj i vardagsrummet.

– Edman! Hallå! Hallå, det är hos Edman!

Det var ingen där. Ingen som sade något. Det var pålagt.

– Vem var det som ringde, undrade Edman som satt med sin tidning framför sig så att han knappt såg vare sig henne eller Lillemor.

– Det var ingen där, förmodligen någon som ringde fel.

I samma ögonblick så ringer det igen.

– Edman!

Samma visa upprepar sig ingen. Det är ingen där. Ingen som säger något.

– Det var ingen där nu heller, sa Lillemor igen.

– Det är väl en sådan där automatisk uppringning. De vill väl att man ska ringa upp numret på som visas i nummerpresentatören. Cancerfonden hade ett sådant nummer förr vet jag. Ringer man upp så svarar det en telefonsvarare. Nej, då är ju faktiskt dessa mojänger bättre i det avseendet. De är inte lika hårt listade i katalogerna ännu.
Han visade upp sin nya mobiltelefon som han fått av sin brorson. Ja, den var ju inte ny direkt och hade inga moderna funktioner. Men för Dahlman så var den hypermodern. Han hade fått en gammal då brorsonen hade köpt sig en ny samt gett sin gamla till sin son vilket ledde till att Dahlman fick överta brorsonens telefon som han tidigare gett till sin son. Det är nämligen så det ofta fungerar. Fast sonen till brorsonen tyckte nog att han var värd en betydligt nyare telefon.

– Jag ska kolla på nummerpresentatören, sa Lillemor.

Hon gick fram till den lilla dosa som fungerade som nummerpresentatör och kollade nära den. Hon måttade lite fram och tillbaka som om hon försökte zooma in den. Den hade inte så bra batterier så det var lite svårt för henne att tyda displayen.

– Det tycks vara ett mobilnummer. Det börjar på 076, sa hon efter att ha fått fokus på vad det står. Sedan rabblade hon numret.

– Vad har du för nummer till din nya mobil då Dahlman, undrade Edman. Man kanske skulle skriva upp det ifall att man skulle vilja ha tag på dig.
Dahlman tog fram en lapp ur sin plånbok och läste numret. Edman repeterade det efter att ha skrivit upp det. Lillemor tittade återigen på nummerpresentatören.

– Vad sa du att det var?

Edman repeterade åter numret.

– Satt du och pillade med mobiltelefonen nyss, Dahlman?

– Ja, det ska visst gå att skicka SMS med den, svarade Dahlman och tittade ner på telefonen i fråga.

– Jaha du, då har du nog skickat SMS till vår nummerpresentatör. Det är nämligen ditt nummer som står i displayen här.

Dahlman böjde sig fram, stoppade ner telefonen i fickan och lutade sig tillbaka igen.

Det tog fyra sekunder, sedan så ringde det hos Edman igen.

Solen skiner, och det är en frisk februaridag. Det är ingen snö men någon grad kallt. Den stiltje som var på vattnet har bytts mot en liten eftermiddagsbris. Isen som var på väg att lägga sig på Bråviken har bytts mot små vågor. Är det måhända väderomslag på gång?

Dahlman spekulerar i hur vädret kommer att bli under de närmsta dagarna. Han går en runda längs med Bråviken. Han är på väg mot Edman.

Väl framme hos Edman så stampar han av sig den snö som inte finns. Det gör han jämt. Det spelar ingen roll om det är januari och femton grader varmt, eller om det är februari och minus sex grader kallt. Möjligen så beror det på att han har sina vinterkängor på sig.
Edman har kommit på detta fenomen rätt så nyligen. Han väntar med spänning på hur det kommer att bli i vår, när vår-skorna kommer fram. Stampar han av sig snön då också, eller är det bara när han har vinterkängorna på sig?

– Hörde du på radion Edman? Dahlman lät ivrig att få berätta något.

– Jo, var det något speciellt du menade.

– Ja, det var visst en kvinna som blivit arg och anmält en affär till konsumentverket, eller vad det nu var. Hon hade fått betala kilopris för sin papperspåse. Det blev samma kilopris som för räkorna. Hon fick betala 7 kronor för påsen. Hon var visst skitförbannad.
Dahlman log med hela ansiktet när han berättade det hela om kvinnan och hennes sjukronors påse.

– Nej, det hörde jag inte. Men det var ju en dyr påse. Då hade de väl inte så mycket att rapportera idag då, om de tog upp detta.

– Men det är mera förstår du, sa Dahlman när han satte sig vid Edmans köksbord. De erbjöd sig att kompensera henne, och ersätta henne med två räkor, motsvarande vad hon betalat för mycket. Två räkor!

Lillemor var väl inte lika entusiastisk över den märkliga nyheten, men lät Dahlman få ha sin lilla stund i det lokala rampljuset. För det här var en högtidsstund, att få vara först med en tämligen oviktig nyhet.

– Kommer inte Jonsson hit snart, så att jag får berätta det för honom också. Jag undrar föresten om han har hört det?

– Nej, sa Lillemor, då hade han varit här redan, för länge sedan. En sådan nyhet sitter han nog inte inne med för länge.

Clas Edman sitter med sin fru och dricker morgonkaffe. Han har i vanlig ordning sin tidning framför sig.
Det kan kanske verka lite osocialt att läsa tidningen vid frukostbordet då samtidigt som man har sällskap. Men i Edmans fall så är det kanske lite annorlunda. Han recenserar det han läser högt. Han kn tala med folk, och lyssna på dem även om han sitter och läser. En del människor är ju helt okontaktbara när de läser något, eller t.o.m. ser på TV.

– Nu ska de försöka få flera pojkar att rid genom att klä ut dem till riddare och ge dem varsin hjälm och varsitt svärd, berättade han för Lillemor efter att ha läst ett reportage om just detta i Folkbladet. Det var ett reportage från Ridskolan Skogslotten utanför Svärtinge.

– Men det är väl bra om det kan bli lite flera killar som rider, svarade Lillemor medan hon bredde en smörgås för att sedan lägga på en skiva ost och en bit paprika.

– Men nog rider väl pojkar gärna. Det är väl själva stallarbetet som skiljer pojkars från flickors intresse. En flicka kan mycket väl stå och gosa med en häst. Det gör nog inte pojkar i samma utsträckning. De gillar inte att mocka. De har kanske inte samma behov av att styra med hästen, att visa att de bestämmer över den. De vill rida, inte vårda.

– Så du vill separera pojkars och flickors intressen då?

– Nej, det vill jag ju naturligtvis inte. Jag bara konstaterar hur det förhåller sig. Man ska inte kvotera p.g.a. kön. Speciellt inte barn. Detta påminner om när Sveriges Television ville ha flera kvinnliga tittare till Tipsextra på lördagseftermiddagarna. Janne Jingeryd var programledare. De tog in reportage om Glenn Hyséns son, då ett år gammal. Han stod och gullade med en boll hemma hos Hyséns. Men för att få plats för den typen av reportage så klipptes det i travloppen. Man fick bara se sista varvet. Detta resulterade ju inte i att det blev flera kvinnor som tittade. Den enda effekt det hade var att det blev färre män i publiken. De tappade alltså tittare istället. Det hela slog rejält bakut. Man ska inte försöka att anpassa något till de som inte är intresserade, för då tappar de redan frälsta intresset.

– finns det tjejer som är riddare också?

– Det framgår inte. Men det verkar inte så. De tycks vara så förblindade av att få ut budskapet att killar ska rida, och vara riddare att de totalt har glömt bort att tala om ifall flickorna också får vara riddare. Men de kanske ska vara prinsessor och sitta och vänta på att bli räddade av riddarna.

– Då kanske de får vänta ett tag då, om nu pojkarna ska lära sig att rida först.

– Den där låten, ”jag är frälst” eller vad den heter, det var ju den som Lasse Berghagen gjorde och sjöng om ”min gitarr”. Det blir gitarrer då, på tvåan?

– Ja, inte vet jag något om några frälsningslåtar, sa Edman när Lillemor undrade lite om en av låtarna i Melodikrysset.

– Men vad tusan ska det vara för film, på fyra bokstäver? En film, det kan ju var vad som helst. Melodin kunde man ju inte ta det på.

– Skräckfilm var det ju, sa Edman som förvånade genom att ha registrerat frågan i sina neuroner. Det måste ju bli ”Omen”. Skulle det vara svårt?

– Men skit i Melodikrysset nu, det har hänt saker inom sportens värld. Ingemar Johansson är död.

– Jaha, men vad har det med sport att göra, jag menar, det är väl ingen sport att dö?

– Ja, sa Edman, det är lite märkligt. En person gör något, vinner en VM-titel i boxning eller så. Sedan skapar man endast rubriker när man lägger av, slår någon på käften på krogen eller dör. Ja, det vill säga, om man nu inte är med i någon dokusåpa sedan, där man gör bort sig genom att skälla ut någon avdankad bandyspelare eller en lite smånervös curlingspelare.

I vissa idrotter så kanske man kan bli tränare och rent av bli förbundskapten och börja alla meningar med ”nej” när journalisterna frågar hur det känns att vinna över Rumänien i ishockey med 14-0. ”Nej, det gick bra idag”.

– ”Sommaren” blir det här, sa Lillemor som inte hade hört ett ord av vad han sa då hon koncentrerade sig på Melodikrysset. Kan du vara tyst nu!

– Tänk att de måste börja alla meningar med ”nej”, det är ju så fel, och knäppt, fortsatte Edman.
– Jag undrar om Ella vet att den här operetten heter ”Fågelhandlaren”. Jag får nog ringa henne sedan.

– Ja, annars så dröjer det nog inte länge förrän hon ringer, vare sig det är Melodikryss eller ej. Hon måste ju tala om vem hon blängde på i affären den gångna veckan. Och vem hon hade talat med, och om vem.

Nu började Melodikrysset bli fullt. Lillemor hade klarat alla hittills. Det frågades nu efter ett djur. De spelade ”humlans flykt”, vilket inte var några problem att vare sig veta eller lista ut. Det lät verkligen som en humla, eller möjligen en bisvärm.  Men när Ace of Base spelades så stod det lite still i Lillemors huvud. Hon visste ju vilka det var men kom liksom inte på det. Det blir så ibland, att det liksom står still i skallen. Men efter ett tag så kom det fram. Sedan flöt det på bra med ”Rivers of Babylon” med Boney M då detta var musik som var minst tio år äldre än Ace of Base.

– Visst är det konstigt att man kommer ihåg musik bättre, som är äldre, än lite nyare musik, sa hon till Edman som tittade upp från sin del av tidningen som inte Lillemor hade lagt beslag på.

– Jo, men den äldre musiken borde man ju ha hört flera gånger. Då borde den ju ha impregnerats i hjärnan på ett lite bättre sätt. Är det klart nu?

I samma stund sa programledaren att det var ett litet ord kvar. Edman konstaterade att det handlade om att ”titta in i min lilla kajuta” och fullbordade på det viset den kompletta lösningen på veckans Melodikryss. Någon snabbgenomgång behövdes inte även om nu inte Sveriges Radio brydde sig om detta utan började om från början med Frank Sinatra och hans ”Strangers in the night”.

– Guldgrävarsången, heter den Lillemor, den där frälsislåten som Berghagen gjorde om till ”Min Gitarr”

– Synd att de inte frågade om det istället då, det kanske inte alla hade klarat av. Nu skickar jag in det, via Internet.

– Gör du det så ska jag strax ge katten lite mat.

Telefonen ringer hemma hos Edmans. Clas Edman svarar eftersom att han ser på sin nummerpresentatör att det är Jonsson som ringer. Lillemor står vid köksbänken och styckar lite kyckling.

– Hallå, det är Edman, svarar han. Tjenare Jonsson! Jaha? Jo, jag ska höra.
Han håller ner luren och vänder sig mot Lillemor.

– Han vill prata med dig.

Båda två är tämligen förvånade över att han ville tala med Lillemor och inte med Clas.

– Jag har massa kyckling på fingrarna, vad är det han vill?

Edman tar upp luren igen och hör efter vad det var som Jonsson ville Lillemor.

– Han frågar hur många ägg man ska ha i pannkakssatsen.

– Det beror ju på hur stor sats han ska göra.

– Hur stor sats ska du göra, förmedlade Edman. Han har hällt i en liter mjölk men fastnade nu på äggen. Han vet inget om detta. Han undrade även om det gick bra med potatismjöl istället för vetemjöl.

– Säg åt honom att ta fem ägg, om han nu ska göra pannkaka för en hel vecka. Eller hade han tänkt bjuda hem någon på middag? Han bör nog inte ta potatismjöl, skulle jag tro. Men jag har å andra sidan aldrig provat det.
Lillemor skrattade lite åt Jonssons förslag om att ha potatismjöl i pannkakssmeten samtidigt som hon lade ner ett kycklingbröst och en klubba i den skål där hon skulle marinera det hela i.

– Han får inte glömma att ha i lite salt också, något kryddmått, max.

– Ok, hörde du det där Jonsson. Bra! Ja, det gör vi. Tjingeling!

Edman lade på luren.

– Tror du att han klarar det nu, undrade Lillemor.

– Ja, det borde han väl göra, om han nu inte bränner vid det hela när han ska steka.

I samma stund så ringer telefonen på nytt. Edman svarar för att konstatera att det är Jonsson som ringer på nytt.

– Ha ha, ja, jag ska fråga. Han vill veta vilken temperatur ugnen ska stå på.

– Ska han göra fläskpannkaka, varför sa han inte det på en gång.

– Nej, det är tunna pannkakor, säger han.

Jonsson hörde för det mesta vad Lillemor sa, även om hon inte var den som höll i luren.

– DU SKA INTE HA UGNEN ALLS, DU SKA STEKA DEM I STEKPANNAN, ropade Lillemor så att hon var säker på att han skulle höra.

– Vänta lite med att steka Jonsson, jag kommer hem till dig om en liten stund.

Edman tyckte att det var bäst att övervaka Jonssons matlagning så han bestämde sig för att gå dit. Lillemor tyckte att det var en bra idé, om inte för att det kanske var säkrast, ur brandsynpunkt för hela grannskapet.

Edman sitter vid köksbordet. Dahlman har varit där ett tag nu och Jonsson har anslutit nyligen.

– Det står här, sa Edman, att ” EU-kommissionen varnade på onsdagen för att den globala uppvärmningen mycket väl kan vara ännu mer förödande än vad man tidigare trott.” Tänk om det kunde tala om vad de räknar med för effekter av den där så kallade globala uppvärmningen. Det pratas bara om att den sker, och att man måste göra något åt den. Men vad får den för effekter, för vanligt folk, här i Sverige, Kina eller på Kreta?

– Om man ser det ur sitt eget lilla perspektiv så är det väl bara bra, sa Jonsson. Man slipper en massa snö på vinter. Det går bättre att odla saker i trädgården o.s.v. Synd bara att gräset växer så in i helvete, året runt. Men man får väl uppfinna långsamt växande gräs.

– Ja, eller ett själkrullande gräs, som rullar ihop sig, sa Dahlman som just påbörjat sin sjätte kopp kaffe för dagen.

– Jo, men varför ska vi i Sverige gå i täten för att minska den globala uppvärmningen då, undrade Edman. Om vi mest tjänar, rent klimatmässigt på det hela så borde det väl ligga i andras intressen mera. De som far illa av global uppvärmning borde väl ta tag i rodret, inte vi i Sverige.

– Vilka skulle det vara då menar du? Jonsson rörde i sin kopp.

– Tja, om man ser till I-länderna så borde det väl vara risk för att öknen sprider ut sig i både Spanien och USA. Bara som ett par exempel. I Spanien var det ju en jävla torka för ett par år sedan. Visserligen så kom det väl, om jag inte minns fel ett enormt skyfall i september, men i alla fall.

Dahlman försökte läsa upp och ner i Edmans tidning. Det gick väl sisådär men inget bra.

– Var fan läste du det där någonstans? Föresten, vad är det för fel med att det blir några grader varmare? Och en annan sak, det var fan i mig inte ett dugg varmt i somras, det var ju bara en massa regn och max 16 grader för det mesta. Och i år så är det minst tio grader kallare än i januari förra året. Var är det varmare då någonstans, för denna köldknäpp, rent globaluppvärmningsteoretiskt måste ju få sin statistik någonstans ifrån. Är det minus 70 grader i Sibirien istället för minus 80 grader? Stackars människor, vad de måste svettas.