Edman, Dahlman och Jonsson

– Sitter du och twittrar, Dahlman?

– Jag har inte sagt ett ljud!

Jonsson hade iakttagit Dahlman, och att han satt med sin, gamla mobiltelefon. Han såg koncentrerad ut. Det verkade vara något tidsödande.

– Jo, men jag tror allt att du sitter och twittrar va?

Jonsson flinade lite.

– Fan, tyst nu. Jag är helt tyst, och det borde du också kunna vara. Jag har inte visslat sedan 1985, då Michelle Pfeiffer visade sig på film för första gången.
– Var det så länge sedan? Så då sitter du och pfiffar? Hittar du några nakenbilder på henne i din mobil då?

Nu hade flinet förvandlats till ett skratt.

– Alltså, ibland är du precis obegriplig, Jonsson, vad är det för något du hört nu då? Jag är, eller i alla fall var tyst tills du fick för dig att börja tala i tungor.

– Du vet inte vad Twitter är för något va?

– Twitter? Är det när en tonårsundulat börjar fnittra åt allt och alla som inte lägger ägg?

Dahlman hade verkligen inte en aning om vad Jonsson talade om. Han hade inte hört talas om denna typ av mini-blog, som man skrev med mobiltelefonen, och som skickade via SMS, direkt upp till Internet.

– Tja, det var inte långt ifrån, svarade Jonsson, där han satt, som han brukade göra, på sin stol, vid sitt köksbord.

– Jag försöker bara att ställa om klockan i mobilen, till sommartid.
– Sommartid? Det är ju för fan september nu! Har du hållit på med det, i fem månader?

– Men, vad fan, det är inte så himla lätt. Jag har ju inte haft mobilen särskilt länge.
– Du, Dahlman. Skit i att ställa om den. Det är bara några veckor kvar till att det blir vintertid igen. Lär dig twittra istället.

För vem arrangerade Norrköpings Kommun de saker som inträffade på stadens gator torg, under Nationaldagen?
Den frågan ställde sig Dahlman efter att ha åkt bussen in till Norrköping och sett att det vimlade av flaggor, och ballonger, hos barn – och vuxna.

Nu kom Dahlman kanske lite senare än de flesta in till Norrköping. Han stannade också till för att ta sig en öl, dagen till ära. Men det var inte på något sätt sent på kvällen. Det var trots allt bara eftermiddag. Klockan var bara halv tre.
Att det upplevdes som sent av Dahlman berodd på att han mötte så mycket människor. De verkade vara på väg hem. Han funderade på om han hade missat något speciellt. Men tio minuters tal av Marcus Birro kunde väl inte vara något att missa, i förhållande till att sinka sig med en öl på någon av stadens stationära, eller mobila uteserveringar.

Vid Tyska Torget, framför Rådhusets trappa var det ett öltält. Det fanns även en scen, samt en storbilds-TV. De skulle visa VM-kvalmatchen Sverige-Danmark, senare på kvällen.
Det stod ett par människor på trappan till Rådhuset. Dahlman fick känslan av att det hade varit någon form av aktivitet där, som nyss hade avslutats. Det kunde förklara alla människor som gick åt andra hållet, med sina flaggor, och sina ballonger.
Det har nog varit officiell flaggutdelning här, tänkte Dahlman. Skit samma. Vad är det för högtidligt med det, förutom för dem som får flaggorna. Det kanske stärker deras ego, men för oss andra så är det väl mest en påminnelse om att vi inte är något värt, mer än den skatt vi betalar, som kan finansiera detta spektakel.

Dahlman hade en inställning till nationaldagen, som han väl egentligen inte borde ha. Han låg ju till höger, rent politiskt, och borde kanske hylla nationaldagen mera än vad han gjorde. Fast, hade Jonsson varit med, som ju är mera röd i sina åsikter, då hade han nog tagit till sig nationaldagen mera. Bara för att reta, och vara tvärt emot Jonsson. Så fungerade de tillsammans, i alla fall när det gällde något som kunde definieras, politiskt.

Dahlman skulle aldrig erkänna det, men han saknade Jonsson lite vid sin sida, denna nationaldag, lördagen den 6:e juni, 2009.

Efter att ha inspekterat det som inte fanns att inspektera, vid Tyska Torget så gick han vidare. Han hade läst att det skulle bli lite aktiviteter i Hörsalsparken, på Drottninggatan. Hörsalen är den byggnad som fungerade som konserthus, innan man byggde De Geer-hallen. Ja, den är väl fortfarande en konserthall, men inte den som är nummer ett längre. Dahlman funderade en liten stund på vad den används till nu, när Norrköpings Symfoniorkester spelar i De Geer-hallen. Men han slog strax bort den tanken, då han fick se att det var allsång i Hörsalsparken, ledd från scenen av de människor som satt upp en revy, på Kråkholmen, som ironiskt nog ligger vid just, De Geer-hallen.
”Sent skola syndarna ångra sig”, tänkte Dahlman utan att väl egentligen förstå själv vad han menade. Han tänkte nog på att de ångrade att de flyttade Norrköpings Symfoniorkester, från Hörsalen, till De Geer-hallen. Men det hade ju inte revygänget med att göra, så den tanken var tämligen obefogad, och rörigt uttänkt.

Dahlman gick inte längst fram bland publiken. Han ställde sig lite vid sida, och lite längre bak. Då fick han se, på första bänk, längst fram så satt Ella Lagerbäck. Hon gestikulerade och klappade taken. Vilken takt det var, det framgick inte, men det var definitivt inte den takt som musikern spelade. Bredvid Ella satt hennes man, Nils Lagerbäck. Han försökte att göra sig så liten, och röra sig si lite som det någonsin var möjligt. Tänk om någon kände igen honom, där han satt i vinddraget av Ellas yviga rörelser, och falska sång. Men det var redan för sent. Det stod reden en som kände igen honom, och tittade. Och han började skratta spontant, åt Nils och Ella Lagerbäck. Dahlman kunde bara inte låta bli att skratta. Han tyckte att det hela så vansinnigt roligt ut. Speciellt Nils, som mycket hellre skulle vilja sitta i ett hörn i något av öltälten i staden.

Dahlman kunde inte annat än att tycka synd om Lagerbäck. Och inte blev det bättre av att det skulle hållas en tävling. De spelade en låt, som man skulle gissa på vad det var för bit. Man skulle skrika titeln rakt ut, eller springa fram till scenen och tala om det. Det hela var lite oorganiserat. Ella blev eld och lågor, och dunkade till Nils i ryggen varje gång som de spelade en låt. Först en gång för att hon inte kom på vad det var. Sedan en gång när hon kom fram till ett svar. Tredje gången, per låt som Nils Lagerbäck fick en smäll i ryggen av Ellas kraftiga armar var när hon insåg att hon gissade fel, och kom på rätt låt. Då var det dags att springa fram till scenen. Men hon sprang inte fram själv. Hon fullkomligt kastade fram Nils mot scenen som halvvägs vände om för att ta reda på vad det var som han skulle svara. För det hade han inte registrerat, vad Ella sa att det skulle vara. Men då var det för sent. Då hade redan någon annan tagit sig fram till scenen, med rätt svar. Till sist så fick Nils Lagerbäck en femte smäll. Men denna gång, inte i ryggen, utan i huvudet.
– Klantskalle. Du får väl vara lite mer alert, syntes det från Dahlmans håll att Ella sa till Nils, när han satte sig ner efter att ha missat att få vara med i finalen, på scenen.
Dahlman skrattade så att han håll på att kikna. Och för att klara av det hela, innan han fick en hjärtinfarkt av skratt, och innan Lagebäck fick se att han såg honom i sina försök till att vinna ”Ellas tävling” så gick han där ifrån.

Efter att ha gått nedför Drottninggatan, mot bussen, för att ta den hem så tyckte han nog att det var rätt så mycket folk ute, och att det gjorts en del försök till att känna pengar på nationaldagen, från i första hand krögarnas sida. Men inte var det mycket till nationell yra direkt.
En musikkår hade han stött på. Det var den enda. Och han var glad för det. För han hade varit i Oslo, 17:e maj. Där kom det den ena musikkåren efter den andra genom Oslo. Och efter 43:e musikkåren så började, om det inte redan hade gjort det tidigare att bli lite tjatigt, och tröttsamt. Och efter musikkår numer 83 så började det att blev rent hälsovådligt. Så Dahlman var nöjd över att bara ha sett, och hört en musikkår. Han ville inte att vi i Sverige skulle snegla på vårt västra grannland, och försöka att ta efter deras firande. Vi kunde fira med allsång, och underhållning av Nils och Ella Lagerbäck. Det var mycket bättre.

Det är två dagar kvar till valet, till EU-parlamentet. Det är en dag kvar till Sveriges nationaldag. Två företeelser som har haft lite svårt att ta sig in i den svenska folksjälen.
Dahlman har fått sig en kopp kaffe av Lillemor och sitter nu i soffan hemma hos paret Edman.
– Aj, jag bet mg i tungan. Fan, det var nog det längsta in jag bitit mig i tungan, någonsin.
Dahlman tog sig för kinden.
– ”Det längsta in”? Vad är det för språk, undrade Edman.
– Ja, vad säger man då? Jag har ju aldrig bitit mig i tungan, så långt in.
– Se där, du kunde ju uttrycka dig korrekt.
– Vad var det de sa på Östnytt snuttifieringssändning? Skulle man lära sig att känna skillnad på ätliga, och oätliga grodor? Det låter ju som en svampkurs.
– Ja, nu blir det nog ABF- och PRO-kurser i grodor också, på samma sätt som de har svampkurser, skrattade Edman.
– Jag fattade inte det hela, sa Dahlman, de är ju så amatörmässiga på Östnytt. De klipper ju inslagen, för att de inte hinner med sändningen, inom utsatt tid. Förstod du något Edman?
– Jag får väl erkänna att jag inte hade så stort intresse i just det inslaget. Så jag lyssnade väl inte så noga, oavsett om det var hela inslaget, eller bara en del av det.
– Vet du varför du inte lyssnade?
– För att det inte intresserade mig förstås.
– Ja, förvisso, men det kan även vara så att du blivit så trött på Östnytts usla sändningar, att du helt enkelt inte bryr dig om dem. Inget av inslagen. För du kommer väl inte ihåg något av de andra inslagen heller? Inte med någon högre entusiasm.
– Det kan så vara. Men vi kom ju ihåg grodorna, inte sant?
– Nej, jag kom ihåg grodorna, inte du. Det var jag som planterade den nyheten i ditt huvud. Eller gjorde jag inte det? Kommer du ihåg om det var en nyhet i Östnytt om skillnaden mellan ätliga och oätliga grodor? Eller var det bara något som jag hittade på, för att få till ett resonemang?
– Var vill du komma med det där då?
– Jo, Östnytt har förstört för sig själva. Östnytt har blivit som en reklampaus, mitt i Morgonnyheterna. Man kopplar bort sig, som om det var reklam i en av de kommersiella kanalerna. Jag menar, det är ju i alla fall Sveriges Television det handlar om. Man har alltså lyckats med att få människorna till att inte reagera, eller ens bry sig om att det är reklam. Ändå registrerar vi budskapet, utan att vi vet om det.
– Men grodorna var väl ingen reklam. Vad är det för vits med att låta mig få reda på om det finns ätliga grodor i min omgivning, omedvetet?
– Ingen vits alls. Det var en ren tillfällighet. Men det visar hur vi, när vi ser på TV har förändrats, mentalt. Men säg mig. Var det ett inslag om grodor, eller var det inte det?
– Tja svaret får vi väl vid nästa regionala sändning. För om inget oförutsätt inträffar så sitter vi väl här med vårt kaffe, även då. Det är ju trots allt bara en halvtimme till dess.
– Om du inte tror att det är reklam då, och går på muggen, ja.
– Partiledardebatten kommer jag i alla fall ihåg, sa Edman.
– Äsch, det var ju bara Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. En massa tjafs. Vad ska de vara där för? De ska väl inte väljas in i EU? Föresten, det ör ju rätt så meningslöst att ha Marita Ulvskog, och Gunnar Hökmark i en debatt också, bara för att de råkar stå överst på deras vallistor. De blir ju invalda i alla fall. Vore det inte mera intressant, för de som faktiskt intresserar sig för valet, att ha de som står som nummer 20 på listan?
– Ella Bohlin är ju ett nytt namn, svarade Edman, hon kanske behöver lite mera presentation, än Hökmark och Ulvskog?
– Ella Bohlin! Halleluja! Är det Carola? Vore inte Göran Hägglund så kort, och lik Angus Young i AC/DC så skulle man kunna tro att det var Ulf Ekman, i Livets ord som, likt en hallik föste fram en nyfrälst Carola Sörgaard. Eller heter hon Carola Häggkvist numera?
– Heter han Hägglund? Är det inte Häggroth?
– Häggkvist heter hon, sa Dahlman.
– Carola ja, men han, Göran, heter han Hägglund?
– Carola heter väl Sörgaard? Inte heter hon Göran!

Lillemor kom just in i rummet, men vände då hon fick höra hur det debatterades namn på Pastor Ekmans kompisar, huruvida de heter något med ”hägg” eller ens ”syren”.

Jag har ju hållit på med att skriva om herrarna Edman, Dahlman och Jonsson ett tag nu.
Det hela började med, som jag nämnt förut att jag gjorde ett litet anspråkslöst försök till att skriva en bok. Under tiden så startade jag en blog, och just dessa tre herrar, och deras vardag, med alla bifigurer som förekommer mer eller mindre frekvent.

Jag blev till sist klar med en bok. Men inte den boken som jag startade med, utan en bok med innehåll från bloggen Edman, Dahlman och Jonsson. I den fanns berättelser från slutet av 2008. Den fick titeln "Gott slut 2008"
En tid senare så blev även boken "Samtal under ett äppelträd" klar. Det var alltså den boken som allt startade med. Den texten är inte uppdelad i olika historier. Den är sammanhängande, hela boken igenom. Den texten finns inte att läsa på bloggen om Edman Dahlman och Jonsson.

Nu har jag även blivit klar med en bok, med ytterligare texter från bloggen. "I väntan på våren". Det är texter från det första kvartalet 2009. Den har varit klar ett tag, men skulle finjusteras lite. Ja, så gott det nu går. Man gör så gott man kan.

Så nu, helt plötsligt så har jag gett ut tre böcker. Vem hade trott det för ett år sedan, eller för tio år sedan, eller över huvud taget, någonsin?

Jonsson hade fått uppmaningar av både Dahlman och Edman att hänga sin tvätt ute, då det ju var över 25 grader varmt och solsken ute. De tyckte att han kunde spara lite på elen, och ge tusan i att använda torktumlare, samt att stänga av värmen.

– När det är sol, och sommar så hänger man sin tvätt ute. Man använder inte torktumlaren, sa Edman.
– Gör du det annars då, undrade Jonsson, är det inte Lillemor som använder den? Vet du över huvud taget var den finns.
– Man stänger ju av värmen också, på sommaren, svarade Edman, det gör att det blir svårare att torka tvätten inne, den som inte går att torktumla. Då hänger man ut all tvätt istället, så slipper man bry sig om vad som kan tumlas, och vad som inte kan tumlas.
– Vaddå inte tumlas, undrade Jonsson förvånat, disken kör jag inte i torktumlaren.
– Men Jonsson, det vet du väl, att en del kläder inte ska tumlas?
– Jag kör in allt, i tvättmaskinen. Tar ut det och slänger det i torktumlaren. Sedan är ju allt klart.
– Du behöver gå en kurs, i tvättrådslappskunskap, skrattade Dahlman.
– OK, ni får väl som ni vill. Jag ska hänga ut tvätten.

På måndagsförmiddagen så hängde Jonsson ut sin tvätt som han haft i tvättmaskinen sedan förmiddagen, dagen innan. Han svor över att varannan klädnypa gick sönder. Han slängde dem, en efter en upp i skogen. Grannens katt tyckte att det var himla roligt att springa efter dem. Han trodde att det var en lek. Men Jonsson var måttligt road.
– Jävla påhitt. Och dessa förbannade klädnypor håller ju inte mer än några år.
Jonsson hade haft samma klädnypor i flera år. De hängde ute i ur och skur. Och de var sparsamt använda.

När sedan klädsträcket gick av så svor Jonsson lite till. Han var på väg att ge upp och gå in med resten av kläderna när Dahlman kom förbi. De två hjälptes åt att binda ihop klädsträcket igen, så att resten av kläderna kunde hängas upp.
– Egentligen så drar man väl ut ärmar och byxben innan man hänger upp dem, sa Dahlman när han hade studerat kläderna. En del tröjor hade en ärm ut och in, medan den andra var rätt. Det var likadant med några byxor som Jonsson hade hängt upp för att torka.
– Huvudsaken är väl att de blir torra, svarade Jonsson.
– Det man blir lite fundersam över är, hur sjutton du bär dig åt när du klär av dig. Hur kan då få kläderna på det där viset?
Jonsson svarade inte på den frågan. Han tyckte att det räckte med tvättråd för en och samma vecka, även om det rent tekniskt inte var samma vecka. Det var ju måndag.

Idag, två dagar senare så sitter Jonsson vid sitt köksbord och tittar ut genom fönstret. Han ser grannens katt som sitter hopkurad under ett utskjutande tak på en bod. Han ser hur skatorna, som äntligen fick sitt bo färdigt, sitter helt stilla där det är som tätast med blad, i päronträdet. Han ser hur det droppar från hans byxben, som är rättvänt, medan det andra, in- och utvända byxbenet endast samlar vatten. Det regnar för fullt, och är kallt, både inne och ute.
Värmen som var i helgen hade kommit av sig rejält. Lagom till att Jonssons tvätt hade börjat bli torr, på måndagen så började det att regna. Hans tvätt har inte fått någon chans till att torka på två dygn. Den hänger fortfarande där ute.
Jonsson sitter mest och väntar på att det ska börja att blåsa lite mera. Han är övertygad om att hela hans tvätt kommer att rasa ner då. Tvättlinan är alldeles för gammal och skör.
– Så där, då har man sparat på energin då, sa Jonsson för sig själv, om man inte kan ta in tvätten på hela sommaren, så blir det ju ingen ny tvätt, eftersom att man inte har några kläder som är torra. Då behöver man ju inte ens el till tvättmaskinen.

Jonsson var inte ett dugg imponerad av Edmans och Dahlmans energisparförslag som de kom med i söndags. Han tyckte nog att de borde ha sagt att det kanske kunde regna, även om tvätten hängde ute.
– Lika bra att man går och lägger sig igen. Jag ställer klockan på september. Då kan man äntligen få använda sin torktumlare igen.

Det piper i Dahlmans mobiltelefon när han går mot Bråvikens strand, tidigt på morgonen, denna junidag. Han reagerar lite över det, men registrerar inte att det kommer från hans telefon. Han vet inte att han just har fått ett SMS. Han vet inget om SMS. Han kan inte ta fram ett SMS. Han kan inte skicka SMS. han vet knappt om att han har en mobiltelefon, som kan ta emot SMS. Dessa pip är endast något som andra befattar sig med, och som stör i Dahlmans omgivning.

Längs vägen så möter han Hjalmar Björk. Hjalmar är gammal fiskare som lagt sina nät, sina skötar på samma sätt, och på samma platser, i alla år. Hos Hjalmar så står tiden stilla.
Hjalmar bryr sig inte om att man tar bort lärartjänster inom skolorna i kommunen. Han bryr sig inte om sparkraven vid stadsbiblioteket. Han vet inte ens om att det har kostat 300 miljoner kronor att renovera Norrköpings Idrottspark och att oppositionen ställer sparkraven mot utgifterna inom idrotten, för att vinna politiska poäng. Han har levt under goda tider. Och han lever fortfarande under dessa goda tider. Han har sin pension, och sina små extra inkomster i form av såld fisk. Strömmingen kostar 5 kronor per kilo. Det räcker gott till att köpa en liter mjölk. I alla fall om han lägger till ett par kronor från sin kaffeburk med mynt i. Mynten kommer också från försäljningen av fisk.

Men mycket av fisken äter han själv.
– Tack ska du ha Dahlman, säger han när de bägge möts på vägen.
– Varsågod, svarar Dahlman lite förvånat. Men han anar vad det handlar om.
– Om den första man möter på morgonen är ett fruntimmer, då blir det dåligt fiske.
Det var precis det som Dahlman misstänkte. Han kände till Hjalmars vidskeplighet, om fisket, och om kvinnor i samband med fisket.
– Både igår, och i förrgår så mötte jag ett fruntimmer på morgonen. Då kunde jag egentligen lika bra ha gått hem igen. Men det gjorde jag inte. Så blev det inget vidare fiske heller. Det slår aldrig fel.
– Men nu finns det väl så mycket strömming inne, att det väl nästan är omöjligt att bli utan.
– Fruntimrens krafter är större än de tjockaste stimmen av fisk, svarade Hjalmar med alvarlig min.
– Men hur får fisken veta att du mött ett fruntimmer då?
– Säg det. Men den informationen sprids väl som en löpeld, på samma sätt som det sprids dynga så fort man tar sig en pilsner. Det finns väl skvallerkärringar både på land och i vattnet. Det är ett utbrett nätverk, utan en enda maska. Och skulle det bli en maska i nätet så är det genast en massa fruntimmer där med sina verbala stoppnålar, och lagar den direkt, så att det inte missas någon information. Och jag vet allt vem det är som organiserar lagandet av maskor i nätet, samt styr fisketillgången med fast hand.
– Vem skulle det kunna vara, skrattade Dahlman som väl anade vem det handlade om.
– Kärringen Krok! Hon är överhönset i skaran. Det var hon som uppfann Blåkulla.
– Men idag har du lurat dem, genom att träffa mig.
– Jo, jag gick i skogen, tills jag fick syn på dig, Dahlman. Jag har mina trix, även jag.

Hjalmar sätter sig på en cement-mur. Han tar fram en smörgås från sin väska. Det är stekt strömming på den. Han tar en tugga, rakt över strömmingen, som har benen kvar. Han tuggar i sig även dessa.
– Vill du ha lite kaffe, Dahlman?
– Ja tack, lite kaffe säger man ju inte nej till.
Hjalmar tar upp sin termos. Det är kok-kaffe, med sump i. Men innan han öppnar termosen så skakar han om den. Han anser att om man dricker kaffe, då ska det smaka kaffe också, och då ska sumpen vara med.
– Använder du socker?
– Jo, det händer allt, svarade Dahlman.
– Fint, då ska du få lite gammalt socker i.
Hjalmar tar fram en flaska brännvin, utan etikett. Han häller lite av brännvinet i kaffet.
– Så där. Du anar inte hur mycket socker det går åt för att framställa detta.
Dahlman tar koppen. Han tittar på Hjalmar, men väntar lite med kaffet tills även han har fått lite kaffe med ”socker”.
– God fiskelycka, säger han och höjer sin mugg.
– Hej!

Jonsson sitter med dagens Folkbladet. Han läser lite slött. Han känner sig lite trött, och är mer eller mindre oengagerad i vad som skrivs.

– Står det något intressant, undrade Dahlman som var upphovet till Jonsson trötthet. Dahlman hade kommit och väckt Jonsson, alldeles för tidigt på morgonen.

– De har gett klartecken nu, för muddringen i Bråviken. Men det kostar en del, och de får avsätta 10 % av pengarna till delfinerna.

– Delfinerna?

– Ja, det står så.

– Finns det delfiner i Bråviken? Har de rymt från Kolmårdens Djurpark? Eller är de måhända utsläppta av Grönpissande terrorister?

- Va?

– Ja, Green-piss!

Jonsson skakade på huvudet.

– Inte vet väl jag, sa han, det är väl en gammal senil delfin som tagit sig in i Bråviken, och som har korsats med en ål. Det kanske blir ett sjöodjur, hälften delfin, och hälften ål.

– Nej du, jag tror inte att det finns vare sig delfiner eller sjöodjur i Bråviken. Får jag se vad det står.

Dahlman tog till sig tidningen och läste. Sedan gav han ifrån sig ett stönande ljud, samt fick en grimage i ansiktet som talade om att inte allt stod rätt till med Jonssons återgivning om Bråvikens muddring.

– Du, Jonsson, det står ju faktiskt ”det kommer att delfinansierar till 10 % av EU”

– Ja, det är väl ett EU-projekt, för att rädda delfinerna i Bråviken, svarade Jonsson, som inte förstod vart Dahlman ville komma.

– Det är ett sammanslaget ord. Två ord. Och inget av orden är delfin.

– Jo, det står delfin där, sa Jonsson.

– Nej, det är ”del” och ”finansierat”. Du vet, en del av finansieringen.

– Får jag se? Ja, ta mig tusan. Så det finns inga delfiner i Bråviken då?

– Nej, det gör det inte. Men efter muddringen så kanske det kan komma fram lite nya arter. I alla fall om man ska tro på domedagsprofeterna, som är emot det hela.

– Så trevligt. Då får Hjalmar nya grannar. En delfin, korsad med en ål. Han kommer att gå omvägar för att få ge sig ut för att fiska. Han är ju så vidskeplig.

Bankerna stänger lite tidigare vissa dagar. En del stänger tidigare alla dagar. Vissa banker stänger för gott. Andra banker har öppet dygnet runt, på Internet.
För Dahlmans del så har detta inneburit lite omständligare rutiner, de dagar som han behöver komma till en bank. Han har inte Internet, och hans bank är nedlagd. Den närmsta banken är krånglig att ta sig till, samtidigt som den har väldigt begränsade öppettider numera.

Denna dag är han i alla fall i staden. I Norrköping. Norrköping har fortfarande några bankkontor kvar. Dahlman borde kanske vara tacksam för det, men inser det i så fall inte. Dagarna då han beger sig till Norrköping för att gå till en bank börjar med negativa tankar, och fortsätter i den stilen tills dagen är till ända.

Dahlman gick till fots från den hållplats där han steg av spårvagnen. Han hade gått av en hållplats innan den hållplatsen som ligger närmast den bank han skulle gå till. Han ville se sig lite om, i staden, innan han gick in till banken. Han ville även gå förbi Systembolaget, som ligger längs vägen. Han ville inspireras till att gå in dit, på tillbakavägen. För han ville ju förena nytta med nöje, och passa på att köpa sig lite punsch, när han ändå var i staden. Punschen var nyttan, och banken, tja, den fick väl anses som nöjet då. Ändamålen helgar medlen.

Innan han kom fram till Systembolaget, för att gå förbi det med intresserad blick, riktad åt dess skyltfönster så stötta han ihop med en ung kvinna i 25-årsåldern. Hon hade det halvlånga håret knutet i en hästsvans och viftade med någon form av broschyr i ena handen. I den andra handen så hade hon en bunt, med samma typ av broschyrer som hon viftade med.

Hon stegade fram mor Dahlman, med broschyren i riktning mot honom.

– Det är snart val till EU, sa hon och tittade på Dahlman. Hon såg uppåt, för hon var inte speciellt lång.

– Och banken stänger också snart, sedan så får jag nog röstkortet på posten, sa han och stannade till, men drog åt sig händerna för att slippa ta emot broschyren. Han hade ju nog att bära på sedan, efter att han hade varit på banken, och efter att han hade köpt sin punsch.

– Det är viktigt att just du röstar, sa kvinnan vidare.

– Jaha, och vad ska man rösta på då, undrade Dahlman.
– En röst på vänsterpartiet är en röst för ett demokratiskare Europa.

– Är du kommunist?

– Jag är vänsterpartist, savade kvinnan.

– Då är du kommunist. Det var både C.H. Hermansson och Lars Verner. Det är väl den där Lars Ohly också?

– Vi i Vänsterpartiet är det enda parti som vill gå ur EU, nu när Miljöpartiet har ändrat sig.

– Jaha, men då måste jag ju rösta på er, sa Dahlman.

– Vi tycker inte att Sverige ska vara med i EU.

– Men säg mig, Fröken Kommunist, hur hade ni tänkt er att det skulle gå till. Inte kan ni väl sitta i EU-parlamentet, och utesluta Sverige ur EU?

– Nej, det går ju inte.

– Men varför i helvete ska jag då rösta in er i något som ni inte vill vara med i, samtidigt som ni inte kan göra ett skvatt åt det hela, så att ni åker ur. Då är det väl bättre att ni inte röstas in i EU-parlamentet, så slipper ni ju vara där, eftersom ni ju inte vill vara där, från första början.

– Ja, men vi tycker….

Kvinnan avbröts av Dahlman.

– Tycker du om dig själv, så Fröken Kommunist du är? Skulle du vilja umgås med dig själv? Skulle du vilja ha en vän, och en granne, och arbetskamrater, och ovänner, som är en precis avbild av dig själv? Skulle du vilja umgås med dig själv?

– Nej, det tror jag inte.

– Och ändå vill ni att alla ska vara lika, och stöpas i samma form. Alla ska tycka som ni, vara som ni och se ut som ni?

– Nej, nej, men det är ju fel.

– Det kunde ju kanske vara värre, sa Dahlman, innan han gick ifrån kvinnan med broschyrerna, alla kunde ju vara likadana som mig.

Eller ännu värre, tänkte han när han gått en bit. De kunde vara likadana som Jonsson.

Kvinnan tycktes skaka av sig Dahlmans påhopp och hoppade i sin tur på nästa person som gick förbi. Hon verkade helt oberörd av att Dahlman faktiskt gjort narr av allt hon stod för.
– Hej, det är val till EU snart, sa hon till en äldre dam.

– Va? Jaha, men jag är inte intresserad, sa damen och drog åt sig handväskan för att sedan skynda vidare, så gott hon nu kunde med sin rollator.

Dahlman gick vidare mot sin bank.
Det fanns faktiskt något positivt med att gå till Nordea, och behöva köa, som privatperson, medan den ena företags- och förmånskunden efter den andre gick före. De bjöd nämligen på kaffe.

Dahlman stannade upp, halvvägs till banken. Han tittade lite på Systembolagets skyltfönster och tänkte på hur det skulle vara att gå in dit först, innan banken, och köpa med sig punsch, som han kunde ha till kaffet. Var det genomförbart? Han ville ju inte väcka uppseende. Han ville ju inte bli utslängd.

Det var ett illa dekorerat skyltfönster, tänkte han. Men det är ju bra att det fortfarande finns affärer som har ett så pass bra sortiment att de inte behöver en massa kosmetisk reklam för att dölja sina undermåliga produkter.

I samma ögonblick så fick han se den unga vänsterpartisten igen, lite på avstånd.
Jävlar, nu resonerar jag ju som hon, tänkte han med en viss förskräckelse över hur han betedde sig i sina tankar. Det händer inte så ofta, men ibland inser både Dahlman och Jonsson att de talar runt sig själva. Dahlman hade tur den här gången. Tur att inte Jonsson var med, och att han inte kunde höra Dahlmans tankar. Då skulle Jonsson bli för besvärlig.

Dahlman gick nöjt vidare. Nöjd över att inte Jonsson visst något om Dahlmans lilla tanke-snedsprång. Men innan han hann fram till banken så blev han onyo stoppad.
– Hej, har du tänkt rösta i EU-valet, undrade en man i kostym, som så lite varm ut. Det var ju ändå nästan sommarvärme ute.

– Ska du på begravning, undrade Dahlman.

– Tänker du rösta till EU-parlamentet?

– Ja, jag tänkte nog det, svarade Dahlman. Jag är själv EU-parlamentariker för ett litet land som heter Luxemburg. Jag blev invald av mina släktingar och deras förmyndare. Vilket parti företräder du?

– Kristdemokraterna.

– Aha, så Gud är med oss ända in i Bryssels finrum?

Dahlman orkade inte lyssna mera på kristdemokraten. Han gick vidare utan att registrera vad den kostymprydde unga mannen hade att säga.

Efter ytterligare några steg så kom det fram ytterligare en person. Han hälsade och frågade något som inte gick att urskönja eftersom han talade så pass fort att det blev sluddrigt.

– Det ligger där borta, sa Dahlman och pekade på Systembolaget.

– Va? Nej, jag frågade vad du ringer med, sa den sluddrande killen med den vita skjortan.

– Med min telefon förstås, svarade Dahlman och försökte gå vidare.

– Men vad har du för abonnemang?

– Ett vanligt telefonabonnemang förstås. Men vad tusan har det med EU att göra.

– Vaddå? Det har inget med EU att göra.

– Nähej? Vad gör du då här, utanför KDS:s valstuga. Har du direktlinje till Gud?

Dahlman gick vidare. Nu hade han blivit stannad tre gånger sedan han gick av spårvagnen. Han närmade sig nu banken. Han öppnade dörren, och gick in. Men väl inne på banken så möttes han av en glasdörr. Den brukade inte vara där. Det brukade vara öppet, rakt in mot disken.

Varför har de satt upp denna glasvägg, tänkte Dahlman. Är det för att man inte ska ta med sig kaffet ut?

Dahlman försökte att forcera glasdörren. Men det gick inte. Det var stängt. Att ytterdörren var öppen berodde på att man tillät folk att komma åt bankomaten som låg innanför dörren, men inte inne i själva banken. Banken var stängd.
Dahlman tittade på sin klocka. Den var två minuter över tre. Han hade kommit för sent.

– Jävla EU-val!

Det hade bjudits till fest. En stor fest, med 100 gäster, och inhyrd personal.

Dahlman gillar stora fester. Jonsson också, bara det inte kommer så många människor. Dahlman hade inget emot bordsplacering, för då slapp han ju sitta bredvid Jonsson. Jonsson avskydde att sätta sig bredvid någon som han inte kände. Och här kände han ingen, mer än Dahlman.
– Hur hamnade vi här, undrade Jonsson efter att ha sett sig om bland de gäster som hade kommit till lokalen där festen skulle äga rum.
– Jacob skjutsade ju oss, minns du inte det?
– Nä, jag minns bara att jag stod här helt plötsligt, med ett förvrängt, gigantiskt snapsglas i handen. Fan, det är någon som slängt sin jordgubbe, rakt ner i mitt glas.
– Alla har jordgubbar. Det ska vara det, som dekoration. Det är ju champagne.
– Nej du, det tror jag inte, sa Jonsson och tittade ner i sitt glas. Han smuttade lite på det, innan han svepte allt, utom jordgubben.
– Du ska inte ta det som en snaps, skrattade Dahlman, det ska ju skålas välkommen sedan.
– Det var ju fruktsoda, och lite vinäger, svarade Jonsson som väl ännu inte fått klart för sig hur det fungerade på festen.
– Kom nu, så går vi och hälsar på alla.
– Ska vi hälsa på alla? Hundra personer?
– Bara nittioåtta, mig behöver du inte hälsa på.
– Malcolm Dahlman!
– Mummel mummel!
– Jonsson!
– Mummel mummel.
Jonsson log lite och viskade till Dahlman.
– Det spelar ingen roll vad man säger. Ingen lyssnar, och än mindre så kommer de ihåg vad man säger.
– Mummel mummel, lät det om nästa person som Dahlman och Jonsson tog i hand med.
– Mummel mummel, sa Jonsson och gick vidare.
– Mummel mummel, sa nästa person.
– Aha, då är ni nog släkt va?

När de sedan hade hälsat på alla som kommit in i rummet innan dem så ställde de sig vid väggen för att invänta de som kom senare, och som fick ta samma varv runt om och hälsa på alla.

Först kom en man i 60-årsåldern. Han sträckte fram sin hand till Jonsson.
– Ramström, sa han med stark stämma.
– Lillemor Edman, svarade Jonsson.
– Angenämt!
Han gick sedan vidare till Dahlman för att sedan hälsa på de sista, innan även han fick stå i manöver, vid väggen.
– Du ser, han reagerade inte för fem öre på att jag inte var kvinna, men presenterade mig som Lillemor.
Dahlman synade Jonsson längs hela hans framsida.
– Vad sysslar du med, sa Jonsson en smula besvärad av Dahlmans närgångna studier av hans kropp, eller klädsel, eller vad det nu kunde vara.
– Tänkte bara se om du hade fått hängtuttar. Men magen är i vägen!

– Mummel mummel.
– Malcolm Dahlman.

– Va? Nej, nu skojar han. Det är jag som är Dahlman.
– Ja, visst ja, får jag presentera, min fru, Magdalena Dahlman, sa Jonsson med alvarlig min.
– Kors då, sa kvinnan i 55-årsåldern som var den som stod i tur att gå runt och blanda handsvett.
– Vi ska bli morföräldrar, fortsatte Jonsson och pekade på en av de tre kvinnorna som var gravida.
– Ja, och så ska vi ha en egen också, sa Dahlman och pekade på Jonssons mage.
Kvinnan räddades undan från Jonsson och Dahlman av att det var någon som nu ville hälsa välkomna, samt skåla för jubilaren. Festen kunde börja.

Det hade regnat lite på morgonen. Men nu hade det inte bara blivit uppehåll, det började att klarna upp också.

Jonsson och Dahlman var ute och gick. Dahlman för att få sig lite luft, samt att se sig om efter någon att tala med. Jonsson mest för att komma hem till Edman för att få sig en kopp kaffe. De gick inte den vanliga vägen. De kom från det andra hållet, än det håll de brukade komma ifrån.

Åt det hållet bor Ella och Nils Lagerbäck. Och denna dag, jus som Jonsson och Dahlman gick förbi Lagerbäcks hemman så stod Lagerbäck vid sin brevlåda och läste på något som kommit på posten.

– Tjena Nisse, ropade Dahlman, är det några bra erbjudanden i reklamen idag?

Lagerbäck svarade inte. Han fortsatte att läsa det han hade i handen. Men efter ett tag tittade han upp och nickade åt Jonsson och Dahlman.

– Har du fått vinst, från Postkodmiljonären, undrade Jonsson. Han visste nämligen om att Lagerbäck köpte lotter från det lurendrejeriföretaget, som sändes på TV 4. Men det var inte för att han ville det, utan för att Ella ville det, och hade gått på reklamen.

– Fan, jag har fått ett röstkort, sa Lagerbäck, men det är ju inte valår i år.

– Har du rösträtt, Nisse? Vilket parti vill Ella att du röstar på då?
Dahlman skrattade åt Jonsson fråga. Jonsson blinkade lite elakt åt Dahlman.

– Ha ha, kul! Men vad menas med detta? Har de fått spader på valmyndigheten.

– Skatteverket är det väl va? Eller är det folkbokföringen, undrade Dahlman.

– Men, för fan Lagerbäck, sa Jonsson, nu får du försöka att se lite nyheter också, på TV. Inte bara en massa lekprogram som man ska ringa några dyra nummer för att finansiera TV4:s verksamhet. Det är ju EU-val i år.

– Men vi är ju redan med i EU, svarade Lagerbäck.

– Jaha, skrattade Dahlman, då finns det ju ingen anledning att ha ett val.

– Fast det kunde väl kvitta, om det var val eller ej, sa Jonsson, de snackar ju bara om att man ska rösta. De pratar ju inget om vad man ska röst på, och varför.

– Jo, så är det ju faktiskt, sa Dahlman, rösta på vad du vill, bara du röstar.

– Men det är väl inget bra, sa Lagerbäck utan att egentligen veta vad det handlade om.

– Nej, det är det inte, sa Jonsson, för inte ska väl folk, som inte har en aning om en enda fråga, och vad det finns för åsikter hit och dit, rösta på måfå?

– Man skulle ju faktiskt kunna tänka sig att man lottade fram platserna i EU-parlamentet, sa Dahlman.

– Ja, tänk vad pengar det skulle spara, åt myndigheter, de olika partierna, och alla nyhetsprogram, och debattprogram, som hela tiden talar om att man ska gå och rösta, och inte stanna hemma på valdagen, tillade Jonsson

– Kunde man inte ha det som en programpunkt i Postkodmiljonären. Man kunde kanske ringa in sin slumpmässiga röst, sa Dahlman, som en lottsedel, och låta sig debiteras 9:90 för besväret, undrade Jonsson.

– Men vad ska jag i så fall med den här till, undrade Lagerbäck och visade upp sitt röstkort, innan han öppnade locket till sin soptunna, och slängde den.

En del har börjat att vänja sig vid var saker och ting har placerats sedan ombyggnaden av hyllorna i COOP Konsum blev klart. Andra lär sig, eller accepterar det aldrig. Sylten frågar många efter. Men så har den fått en undanskymd plats längst inne i butiken, vid pantmaskinerna.

Dahlman skulle bara ha en mjölk, men sneglade lite på den skylt, där det stod att man fick två paket riskakor, av COOP:s egna märke, för 18 kronor. Han noterade att två av smakerna kostade 11:90, medan den med ost, som förmodligen var den smak som var populärast kostade 15:90.

Varför ska den vara dyrare, tänkte han först, men efter att ha insett att om han tog en sådan, så skulle han lura affären på mera pengar, än om han tog två av de andra smakerna. Han bestämde sig för att ta två paket, med ostsmak.
En kvinna i yngre pensionsåldern tog också två paket, men nöjde sig med ett paket ostsmak. Det andra paketet fick bli vanliga, saltade riskakor.

– Gillar du inte de med ostsmak, undrade Dahlman.

Kvinnan stirrade på skylten, utan att svara. Hon höll sina paket i handen medan hon studerade skylten, noga.

– Är de salta lika goda som de med ost, undrade han lite mera tydligt.

– Va? Nej, men man måste ju passa på att ta en ost, nu när man får två paket, för 18 kronor, svarade kvinnan.

– Så du gillar de med ost då?

– Ja, det är ju finare, än de andra.

– Men varför tar du inte två paket, med ost?

– Nej, det står ju, ”olika sorter”. Då sår man ju ta en av varje sort.

– Men det är ju tre sorter.

– Är de där riskakorna med ost med i det där, med två för 18 kronor, undrade kvinnan.

– Ja, det är klart. Man får välja två paket, vilka man vill, av de tre sorterna som finns.

– Men de med ostsmak är ju dyrare, sa kvinnan.

– Nej, det är de andra som är billigare, svarade Dahlman innan han fortsatte bort till mjölkdisken, där han tog ett paket mellanmjölk.

Väl framme i kassan så hamnade han bakom samma kvinna, i kön. När det blev hennes tur så lade hon upp sina riskakor på bandet, samt två flaskor med något rengöringsmedel, i sprayflaskor. Hon tog tillbaka det paketet med ostsmak i. Hon höll det bort från kassörskan som om hon inte ville att hon skulle skanna in det. Inte än.

– Är det två för 18 kronor, även för de med ost, frågade hon kassörskan?

– Ja, vi ska se, men det är det nog sa kassörskan och skannade det ena paketet, det med saltade, vanliga riskakor, utan ostsmak.

– Ge henne paketet, sa Dahlman.

Kvinnan gav paketet med riskakor med ostsmak till kassörskan och lutade sig långt över bandet, för varorna, föra att se noga vad som hände med priset, i displayen. Hon slog då omkull en av sprayflaskorna, med rengöringsmedel. Det var en så kallad ”köksrent”.

– Jo, det gick in, med rabatt, sa kassörskan.

I samma veva så fick kvinnan se att det satt något fast, under den omkullvälta sprayflaskan.

– Nej, men vad är det där, sa hon med en besvärad min.

Det var en mosad vindruva som hade fastnat under sprayflaskan.

– Oj, det där måste vi ta bort, sa kassörskan och tig fram lite papper för att torka av flaskan.

– Det är det du ska ha den andra flaskan till, sa Dahlman, du ska spraya på den där flaskan, med den andra.

Kvinnan överraskade Dahlman med att tycka att det var ganska roligt sagt. Hon log och höll med.

När Dahlman sedan hade betalat, och gått ut ur affären, så funderade han å varför man köper två flaskor rengöringsspray, och inte tre. Det fanns ju inte en enda sprayflaska med ostsmak.

Det talades om regn, på nyheterna i radion på morgonen. Men morgonen var varm, med strålande sol. Inte så varmt att man ville läsa tidningen ute. Men när Lillemor tittade ut genom fönstret så såg hon hennes man, Clas Edman ute på gården, med tidningen i handen. Det var en bra stund efter att han hade gått ut, som han alltid gör. Men han brukar komma in rätt så snart.

Ytterligare lite senare så hade han fortfarande inte kommit in. Lillemor tittade ut. Denna gång fick hon se Edman, gestikulerande, tillsammans med Malcolm Dahlman. Lillemor funderade inte någon lång stund över vad de talade om. Hon var van. Hon hade nog reagerat mera ifall de två inte alls hade hittat något att diskutera.

När sedan Dahlman och Edman kom in så undrade Lillemor om det inte var lite kallt på morgnarna än, för att läsa morgontidningen utomhus.
– Jag har inte läst tidningen, svarade Edman.
– Men du var ju ute länge. Jag såg ju att du stod där med tidningen.
– Jag tittade lite på baksidan av tidningen. Men jag läste inte mycket. Jag betraktade konst.
– Jag också, inflikade Dahlman, jag såg Jonsson fara iväg med sin bil förut. Det är ovanligt att han kör sin bil. Det är ovanligt att han är uppe på morgonen, självmant. Det är faktiskt lite konstigt att bilen över huvud taget går igång. Allt är konstigt med Jonsson. Konstig konst!
– Vad var det för konst som du betraktade, undrade Lillemor.
– Titta här, sa Edman och visade baksidan på dagens Folkbladet. Det var en bild på två små statyer, som föreställde två nakna kvinnor, tämligen överviktiga. De var nakna och hade stora bröst, men ett litet huvud.
– Vad är det där för trams, undrade Lillemor.
– Det är 35 000 år gamla föremål, som anses som de äldsta Venusfigurerna i världen.
– Det ser ut som en slaktad kyckling sa Lillemor utan att imponeras.
Dahlman föll i skratt.
– Ja, ta mig tusan. Det är ju kycklingar. Och det analyserar de till leda, som konst, skrattade Dahlman.
– Det är en som påstår att den är ”nästan aggressivt sexuell” helt fokuserat på de sexuella attributen hos kvinnokroppen. Paul Mellars heter han visst, sa Edman med ett flin.
– Aggressivt sexuell kyckling?
Lillemor tyckte att det var en fånig beskrivning. Ja, det tyckte väl alla tre.
– De sexuella attributen då? Har män sexuella attribut också, undrade Dahlman.
– Du, jag sitter på mina sexuella attribut, och kommer det någon jäkla konstkännare så ska jag sparka honom i hans sexuella attribut, så att han kommer ner på jorden, svarade Lillemor.

De tre satte sig i soffan, för att se det som återstod av SVT:s morgonnyheter. Edman hällde upp varsin kopp kaffe, utan att fråga Dahlman om han ville ha. Han tog det för givet. Lillemor hade nog frågat, om hon hade hällt upp, men inte för att hon trodde att han inte ville ha kaffe, utan mest som en rutin.
– Jag undrar hur de människor som levde för 35 000 år sedan såg på saken. De var nog inte lika analytiska över sin konst som dagens människor är, sa Dahlman och tog sin kopp till munnen.
– De hade nog inte förmågan att analysera sönder saker, svarade Edman.
– Nej, och det är möjligt att de skulle göra det, om de hade haft den förmågan.
Dahlman tog en skorpa från bordet. Men han lät bli att ta marmelad på den, även om det fanns tillgängligt på bordet.

Lillemor tog tag i tidningen, för att titta på de hemska figurerna, som av vissa kallades Venusfigurer, men av andra kallades för slaktade kycklingar.
– Carl Philip fyllde trettio år igår, sa hon efter någon minut.
– Nej, det är idag, sa Dahlman.
– Men det står här att de firade honom igår, på Slottets borggård.
– Jag har inte koll på vilket datum det är, sa Dahlman, men jag såg att bussarna hade flaggor i morse. Det brukar betyda att någon kunglig fyller år.
– Kungen kanske har lite svårt att hålla reda på sina barns födelsedagar, sa Edman med ett leende.
– Ja, det skulle ju inte vara första gången som han blandade ihop saker, sa Dahlman med en lite grumlig röst. Han hade skorpor i munnen.
– Carl Philip, sa Lillemor, det är resultatet av en gemensam aktion, mellan Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvias sexuella attribut.

Bilarna stannar, med jämna mellanrum för det trafikljus som finns mitt i Åby, som ligger utanför Norrköping. Det är det trafikljus som placerats strategiskt mellan vårdlokalerna i centrum, och Apoteket. Meningen är väl att folk som rör sig lite saktare ska kunna ta sig över vägen utan att behöva köpa valium, om och när de kommer fram till Apoteket.
Men det är inte så många, i alla fall inte av de friska människorna som använder sig av den knapp, som får trafikljuset att bli rött för bilisterna, och grönt för den som går över. Det är ett typiskt ställe för att gena snett över gatan, från COOP Konsum, till Apoteket, eller mellan Swedbank och den lilla tobaksaffären, där man kan göra sig av med pengarna som man har plockat ut, antingen inne i banken, under de tre minuter den är öppen varje dag, eller från den uttagsautomat som placerats utanför.
Det finns även en tredje kategori människor. De som trycker på knappen, men går över ändå, trots att det är rött. Detta medför att bilisterna får vänta, när ingen ska gå över gatan.

Jonsson har tagit bussen till Åby. Det är den närmsta ort där han kan komma till en bank, när Nordea stängt Svensk Kassaservice på hans ort. Han tänkte även gå till Apoteket, för att köpa lite värktabletter.

När han klev av bussen så stannade han upp och tittade ut över Åby Centrum. Han hade inte bestämt sig för om han skulle gå till banken först, eller om han kunde ha så pass mycket kontanter på sig, att han rent av kunde börja med Apoteket. Det låg ju på den sidan av vägen som han var på. Han ansåg det onödigt att behöva ta sig över övergångsstället, med trafikljusen, mer än nödvändigt. Bussen hem gick ju från den andra sidan vägen.
Det var ett fasligt fult, och tråkigt centrum, tänkte han. Men det var innan han fick se, och påmindes om att det fanns en krog på den sidan av vägen, där Apoteket låg, och där han just så befann sig. Han fick nu lägga in en rutt till i sin färdplan, till fots. Nämligen att ta sig en öl, inne på krogen.
Det blev för mycket. Han var tvungen att sätta sig en stund, på bänken, vid busshållplatsen, inne i kuren.

Om jag tar mig över gatan, går in på banken, för att sedan gå ut igen, så kan jag ta en öl, efter att jag har varit på Apoteket, tänkte han. Jag är ju ändå på den sidan av vägen då.

Han hade nu börjat se sig sitta och äta en sillsmörgås, samt dricka en öl till den. Men tänk om de inte serverar sillsmörgåsar där, funderade han lite oroligt. Då kanske det vore bättre att ta sig till det lilla konditoriet. De kanske har sillsmörgåsar.
Konditoriet låg på den andra sidan vägen, där banken, och COOP Konsum låg. Frågan var nu i vilken ordning detta skulle kunna tänka ske, utan att det blev för mycket springande över vägen, samt att det skulle kunna koordineras med de olika ärendena.

Men om det har sillmacka på konditoriet, och jag äter en sådan där, så får jag ju ingen öl till. Där serverar de ju inte öl. Varför ska det vara så himla komplicerat att få sig en sillmacka, och en öl, efter att man varit på Apoteket, och på banken.

Jonsson reste sig upp. Han tittade bort mot krogen.
Det är ju själva fan, tänkte han. Det är inga problem att få sig en öl, det är bara att gå in på krogen. Det är heller inga problem att få sig en sillmacka. Det är bara att gå in på konditoriet. Men om man ska få en öl och en sillmacka, samtidigt. Tja, då måste man i princip skriva om grundlagen.

Han bestämde sig till slut att gå över gatan, vidare till banken, först. Han blängde länge på det lilla konditoriet när han gick förbi den lilla gången ner mot dess lokaler. När han kom fram till dörren så tog han tag i den och gick in. Det fanns en dörr till, innanför. Han tog även tag i den, och klev framåt, bara för att köra huvudet rakt in i dörrens ruta.

– Aj som fan. Ja visst i helvete. Det glömde jag ju.

De hade efter ett rån satt lås på dörren, som de öppnade inifrån, med en knapp, efter det att kunden som ville komma in hade tryckt på en knapp. Det glömde Jonsson. Han behövde heller inte trycka på knappen, för att påkalla kassörskans uppmärksamhet. Den hade han redan fått, genom sin bullrande entré.

Väl inne i banken så fick han vänta på en annan kund. Under tiden så tog han fram sin uttagsblankett, som han fyllt i hemma. Den var vikt två gånger, med texten inåt. När det sedan blev hans tur att gå fram till kassan så sköt han fram den hopvikta lappen, på disken, mot kassörskan.

– Ge mig pengar, sa han med alvarlig min.

Kassörskan såg lika allvarlig ut.

– Jag skulle vilja ta ut tusen kronor, fortsatte han efter en liten paus, samtidigt som han log lite mot den blonda kvinnan bakom disken. Han funderade på om smink, parfymer och hårblekningsmedel var avdragsgillt för bankpersonal. Men så kom han på att det nog var därför de stängde banken klockan tre. Ja, eller ett, som det ju numera är. De jobbade ju tre timmar innan öppningstid med att sminka sig, och göra sig i ordning till att bli just bankpersonal, för att sedan använda två timmar, efter stängningsdags till att få av sig det hel, med diverse borttagningsmedel.

– Skulle jag kunna få det i sju tjugor, två femmor, tre tior samt resten i femtiolappar?

– Mm, svarade kassörskan, som var fullt upptagen att knappa in siffror på datorn. När hon var klar med det så tittade hon upp, mot Jonsson.

– Hur ville du ha de det sa du?

– Två femhundringar, tack!

Jonsson fick till slut sina pengar, som han stoppade ner i sin plånbok. Han gick sakta mot dörren.

– Se upp för dörren nu, hördes det från det hörn som man skriver sina blanketter i.

– Ja det ska jag, svarade Jonsson och vände sig mot den välbekanta röstens håll.

– Det är dyrt med glas, ska du veta. Speciellt här i banken, det är specialglas. Du får nog göra betydligt större uttag om du ska ha råd att ersätta en dörr här.

Det var Dahlman som suttit där med en blankett, eller snarare åtta blanketter. Han avskydde blanketter. Han skrev nämligen bara fel på dem, och fick hela tiden börja om.

– Nu skiter jag in det här, sa han och rafsade ner sina hopknölade blanketter i papperskorgen.

– Har du pengar så att det räcker till en öl, undrade Jonsson.

– Jo, annars har ju du det nu, flinade Dahlman som svar.

Ska du med och ta en öl då, på krogen, på andra sidan av vägen?

– Ja, och en sillmacka!

– Nej, då får vi bara blanda in Europadomstolen, och Justitiedepartementet. Vi nöjer oss med en öl.

Dahlman såg lite frågande ut, men kunde acceptera att det endast blev en öl.

– Fan, sa Jonsson, jag har bestämt för mig att jag skulle göra något mera.

– En öl till kanske, efter den första?

– Jo, så var det nog.

Maj stormar vidare, med sina julidagar. Lite lagom med värme, lite blåst, till och från samt en skvätt regn då och då, som om det vore fruntimmersveckan. Men det är maj, inte juli.

Dahlman tycker sig se att det är ett snigel-år i år. Han ser sniglar överallt. Speciellt vinbärssnäckor. Dessa ätliga sniglar, som en del lagar till, förmodat, inlagda med vitlök. Dahlman ryser av tanken på att äta dessa djur. De är ju i princip råa, tänker han. Han skulle aldrig ens få för sig att ens smaka. Inte för all punsch i Småland.

Hellre att jag äter den där kråkan, tänker han. Den går ju i alla fall att tillaga på ett mindre vidrigt sätt.

När han kommer hem till Jonsson så ser han att Jonsson är vaken. Han har nämligen hämtat sin tidning när Dahlman tittar i brevlådan. Dahlman går in, fortfarande med sniglar och kråkor i tankarna.

Jonsson sitter med sin tidning vid sitt köksbord och bläddrar lite ivrigare än vanligt.

– Vet du varför man inte äter kråkor, Jonsson?

– De är väl asätare, det är väl därför, svarade Jonsson, som normalt sätt inte svarade på första tilltal, utan styrde över samtalet, till sina egna tankar.

– Skulle det inte gå att äta asätare?

– Det är därför vi inte är kannibaler, svarade Jonsson, vi är ju asätare. Äter vi varandra så äter vi ju asätare. Och det vill vi ju inte.

– Så kråkor äts inte, för att de äter andra djur? Det tror jag inte på. Det måste finnas en annan anledning. Vi äter ju ål. Vem vet, vi kanske har ätit en ål, som varit och smaskat på folk som förlist, till sjöss?

– Sprid inte ut det till folk, sa Jonsson och lyfte blicken mot Dahlman.

– Det finns väl flera fiskarter som nog kunde tänka sig att smaka på en förlist människa, tillade Dahlman.

Ingen ville säga det, men båda tänkte det. Att det fanns en viss risk för att ål och andra fiskar har varit på det förlista fartyget M/S Estonia, där det finns gott om människor. De sa inget, för det gillade ju ål. De ville inte sluta att äta ål. Speciellt inte rökt ål, och nubbe.

– Var du på något evenemang i helgen, undrade Jonsson för att byta samtalsämne. Men också för att det var något som ockuperade hans huvud. Några funderingar, som fått sitt ursprung, i dagens tidning, dagens Folkbladet.

– Nej, det var jag ju inte. Om du inte räknar provsmakning av ost, i affären, från i fredags.

– Vet du vilket som var det mest publikdragande evenemanget i Norrköpingstrakten, i helgen?

– Få se nu, det var ju ingen match för IFK Norrköping, så det kan det ju inte vara. Sleipner spelade hemma, men inte IF Sylvia, i division 1. Var inte den där Miss Li Norrköping? Det var nog hon som drog mest folk.

– Miss Li? Hon hade ju bara 320 personer i publiken. Sleipner hade lite över 500. Nej, det var Odenstomta gård. De släppte ut korna på sommarbete där. Det var över 2000 personer som såg detta.

– Drog korna fyra gånger mera folk än Sleipner?

– Ja, är det inte fantastiskt att det finns saker, som inte är fabricerade i kommersiellt syfte, som lockar folk?

– De kanske skulle släppa ut dem på grönbete, på Idrottsparken, så att de 300 miljoner kronorna kommer till nytta, och att folk får valuta för entrébiljetten, skrattade Dahlman.

– Ja, synd bara att de numera har konstgräs på Idrottsparken.

Natten hade varit kall. Det hade varit minusgrader. Det var frost på bilrutorna, ända fram till klockan 07:00. I alla fall om bilarna stått i skuggan då solen letade sig upp å himlen. Frosten kom som en överraskning, men är inget onormalt, i början på maj. Men efter några dagar, med sommarvärme, och temperaturer bort mot 20 grader, så var det inget man räknade med. De senaste dagarna hade mera påmint om juli, än om maj. Speciellt då det kom en liten skvätt regn var och varannan dag. Som om det var fruntimmersveckan.

Dahlman och Jonsson går på vägen. De är på väg till Edmans. Det är lite sent, för Dahlman, men oerhört tidigt för Jonsson. Fåglarna har hållit Jonsson vaken under natten. Det är speciellt en fågel som, med ett ihärdigt läte låtit som kinesisk tortyr, i Jonssons huvud.

Jonsson tittade regelbundet upp mot trädtopparna. Han letade efter fågeln.

– Om jag ser den ska jag klättra upp och raka den på huvudet, gnida in den med sin egen hjärnsubstans och mata den till maskarna. Näbben ska jag ta med till Tibet, och låta munkarna gjuta den, tre meter in i ett cementblock.

– Vilka fantasier, sa Dahlman och tittade upp mot träden, som om han förväntade sig att se fågeln i fråga.

– Fantasier? Det finns värre fantasier än så. Tror du på Gud, Dahlman?

– Nej, det gör jag ju inte. Hur så?

– Tror du att vi har haft besök av utomjordiskt liv, här på jorden?

– Nej, det tror jag inte heller. Men vad har det med din fågel att göra?

– Inget, direkt, men du talade om fantasier. Låt oss säga att Jesus verkligen existerat. Vilket skulle då vara mest sannolikt, att han var Guds son, som avlats av en ande, eller att han i själva verket var en utomjording?

– Du menar, vilket jag tror mest på, Gud eller utomjordingar?

– Nja, snarare vilket du tror minst på.

– Då skulle jag nog välja att tro att Jesus var en utomjording. Det skulle kunna förklaras, rent fysiskt. Men det skulle bli en väldigt långsökt förklaring.

– OK, ställ detta, med att Jesus existerade, och var en utomjording, i relation till att jag tar en fågel, till Tibet, för att låta munkarna gjuta in dess näbb, i cement. Vilket är nu mest troligt?

Ett för Jonsson välbekant läte hördes helt plötsligt från ett av träden.

– Där är den jäveln! Det var så det lät inatt. Ihärdigt, hela tiden.

– Det är en bofink, tror jag. Ska du klättra upp nu då?

– Nja, Jesus kanske var Guds son i alla fall.

SMHI börjar på att bli en maktfaktor i Sverige. Speedwaytävlingarna ställs in, p.g.a. felaktiga prognoser. Folk byter samtalsämnen, och talar om ”rejäla skurar” istället för hur varmt det är, och hur vegetationen exploderar när allt spricker ut i blom, och grönskan står som en meteorit i skallen på moder jord. Planerade aktiviteter, och ogjorda sysslor i trädgårdarna får sig en uppskjutning. Folk blir nervösa, deprimerade och allmänt förvirrade över sin planerings raserade scheman.

Alla är ju inte så himla väderberoende. Inte så länge det inte snöar. All aktivitet avstannar inte, tack vare ett skyfall, eller, som det kanske mera var, en liten skur. Det finns de som sitter med sin tidning på morgonen ändå. Det kanske muttras lite mera än vanligt över att behöva gå ut, när det regnar. Men det muttrandet finns där alltid ändå.

Jonsson provade att låta tidningen vara kvar i brevlådan. Han chansade på att Dahlman skulle komma på besök, och ta med sig tidningen. På så vis slapp han att göra det själv. Han skulle inte behöva gå ut i regnet. Det regn som väl hade torkat innan han kommit in igen. Mera var det inte.
Att Dahlman skulle dyka upp var ingen vild gissning. Chansningen hade ganska goda möjligheter att lyckas. Och under tiden som Jonsson väntade så satt han som han brukade, med sin kopp kaffe, vid sitt köksbord. Men med gårdagens tidning. Gårdagens Folkbladet.

Dahlman dök till sist upp. Som väntat. Han hade även tagit med sig Jonssons tidning in. Han brukade göra det de dagar som Jonsson sov länge, eller när han kom onödigt tidigt. I alla fall onödigt tidigt, enligt Jonssons tycke.

– Jaså, är du vaken? Jag trodde att du sov, när du inte hade hämtat din tidning.

– Det regnar ju!

– Aha, så du väntade tills jag kom. Tänk om jag inte hade kommit idag då?

– Du dyker allt upp. Som ett regnväder på midsommarafton. Ofrånkomligt, och oönskat. Men accepterat, som ett faktum.

– Tack, det värmde!

– Har du grillat något ännu, denna vår Dahlman?

– Jo, jag var ju med Clas och Lillemor när de grillade. Men själv så grillar jag ju inte så mycket, över huvud taget.

– Det är bra för dig. Man ska inte grilla för mycket. Det är inte bra för hälsan. Det är större chans att fara illa vid grillning, än att bli utsatt för ett terroristangrepp.

– Jaha, sa Dahlman lite frågande. Han visste ju att Jonsson inte hade fått sin tidning än. Det var oftast den som gav upphov till dylika typer av funderingar. De kom lika överraskande som regelbundet.

– Om jag förstår det hela rätt, så är grillolyckor likställda med terroristangrepp.

– Hur kan de vara det?

– Inte min idé. Men det står här, i gårdagens tidning. Inte rakt ut, men underförstått.

– Terroristangrepp måste väl ändå vara farligare än att grilla. Det där förstår jag inte, sa Dahlman.

– Men det står här att 150 personer skadas varje år av grillning, och att 30 människor har dött under perioden 1987 till 2008. Hur många har dött av terroristangrepp i Sverige, under samma period?

– Men det går väl inte att jämföra?

– Jo, det lyder väl under samma myndighet, MSB.

– Det har jag aldrig hört talas om Vad är det för myndighet?

– Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Det är de som tagit fram statistiken och som informerar om att man inte ska tända grillen med bensin.

– Inte fan är det väl någon som tänder sin grill med bensin?

– Jo, tydligen. Och han, den där Jan Schylander, på MSB menar också att man inte ska blåsa på glöden, samt att man ska vara nykter när man grillar.

– Vad är det för mening med att grilla då? Klart att man måste ha sig en öl när man grillar. Annars kan det väl kvitta.

– Låt oss kompromissa, Dahlman, vi tar en öl, men ger fan i att tända med bensin, eller att blåsa på glöden.

April månad är förbi. Maj har precis börjat.
Tidningarna talar om april, 2009 som den varmaste aprilmånaden i historien. Maj började som april slutade – med solsken, och värme.

Sommaren kom dock av sig en smula, när ett regnväder drog förbi, över landet. Men brandvarningarna fanns kvar på meteorologernas väderkartor, under morgonnyheterna.

Jonsson bryr sig inte så mycket om, ifall gullvivorna blommar 28/4 eller 17/5. Han noterar det inte ens. Möjligen, om han skulle snava, och köra ned ansiktet i marken, mitt framför en gullviva. Då skulle han nog se den. Men han skulle nog vara för sur, över fallet för att kunna uppskatta det.

Han sitter med sin tidning vid köksbordet denna morgon, som han så ofta gör. Dahlman har just kommit innanför dörren – som även han, så ofta gör. Denna gång så har han Edman med sig – som han inte brukar ha på morgonen. Inte lika ofta. Edman brukar vilja sitta hemma och läsa sin tidning, samt se sina morgonnyheter.

– Du börjar bli en riktig morgonmänniska Jonsson, sa Dahlman med ett litet leende på läpparna.

Jonsson svarade som vanligt inte på det Dahlman sa, som öppningsreplik, när han kom innanför dörren.

– Jag blir inte klok på hur de spelar ishockey-VM, svarade han istället.

– Vad är det du inte förstår, undrade Edman, som nu satt sig vid Jonssons köksbord, medan Dahlman hällde upp två koppar kaffe.

– De får tre poäng för seger, under ordinarie matchtid. Två poäng om de vinner efter förlängning, eller efter straffar, om det blir oavgjort. Men om de förlorar förlängningen, eller straffarna, så får de en poäng. Men kommer de lika i tabellen så avgör inbördes möten. Och är det flera lag som har samma poäng, så gör man en lite minitabell, dessa lag mellan. Detta innebär att om Sverige, Lettland och USA hamnar på samma poäng, så blir USA först, sedan Sverige, och sist Lettland.

– Du tycks ju ha kontroll på det hela. Vad är det som du inte förstår?

Dahlman ställde fram kopparna, med kaffe i.

– I lördags så hade även Schweiz samma poäng. En nysning, så förändras ju hela tabellen.

Jonsson tittade ut genom fönstret. Två skator hade byggt ett nytt bo, i päronträdet, närmast fönstret. De hade nu börjat att få så pass bra ordning på bygget att det inte längre ramlade ner två pinnar, för varje ny pinne de släpade dit.

– Vilka lag som möter vilka, i kvartsfinal, det har jag klart för mig. Ettan i ena gruppen möter fyran i den andra. Så när man väl fått fram inbördes ordning i grupperna, så är den biten klar. Men om nu Sverige kommer tvåa i gruppen, efter Ryssland, kommer de då att kunna få möta dem i semifinal, om de vinner sin kvartsfinal? Eller hamnar de på andra halvan, och kan stöta på Ryssland, först i en eventuell final?

Dahlman var inte så påläst när det gällde årets ishockey-VM, men kunde ju inte låta bli att ta till orda.

– Det har varit värre, sa han. När Sverige var med i den första OS-hockeyn 1920 så vann man först två matcher. Det var mot Belgien, och mot Frankrike. Efter det så väntade en final, om guldet, mot Kanada. När man sedan förlorade den matchen så fick man spela om silvret, mot USA. Den matchen förlorades med 7-0. Det innebar inte att Sverige fick brons i OS 1920. Man fick istället möta Tjeckoslovakien om bronset, som ju vanns av det tjeckiska laget. Sverige slutade fyra. Tjeckerna hade bara spelat tre matcher medan Sverige var uppe i sin sjätte match. De reglerna var totalt obegripliga.

– Det påminner lite om brottningen i senaste OS, med återkval och en massa trams, sa Edman.

– Jo, men detta var betydligt värre, svarade Dahlman, betydligt mera matematiskt virrevarv. Inget för de svenska bandyspelarna som hade skickats till Belgien, för att spela tidernas första OS-hockey. Halva laget hade inte ens spelat en enda match innan. Och inte nog med det. Den första ishockeymatchen i Sverige, spelades först året därpå. Det var för övrigt samma år som Sverige blev europamästare.

– Det var inte dåligt, sa Edman, att bli europamästare direkt, som nybörjare.

– De spelade bara en match, mot tjeckerna, sa Dahlman, som de vann med 7-4. Det kan ju faktiskt tänka sig att de också var nybörjare, och att de också egentligen var bandyspelare. I så fall är det inte så konstigt. Sverige är ju överlägset tjeckerna i bandy.

– Men vad blir jag hjälpt av att få höra din historielektion, när jag vill veta hur årets VM spelas, undrade Jonsson.

– Inte ett dugg, sa Dahlman, men du kan få veta att det var en kanadensisk filmproducent, som jag glömt namnet på, som drog igång det hela. Man spelade visst i april, föresten. OS pågick från 20 april, till 12 september.

– Fanns det is i Belgien, i april?

Edman blev lite fundersam över de datum som Dahlman slängde ur sig.

– Det vet jag inte. Jag tror att de spelade inomhus.

– Inne är det väl ännu varmare, muttrade Jonsson.

Svininfluensan sätter skräck i människorna världen om. I alla fall om massmedia får som de vill. På dagens löpsedel, från Expressen står det, i ett försök att skrämma upp folk, som ska spendera sina sista slantar på att köpa deras tidning, att 2 miljoner svenskar kan bli smittade.

2 miljoner Svenskar. Det skulle lösa arbetslösheten i Sverige, samt ska en massa jobb, bland sjukvård, begravningsbyråer samt munskyddstillverkare.
Det är naturligtvis bara skitsnack, från Expressens sida, tänker Jonsson när han ser det hela. Det är hemska människor som jobbar där. Prostitutionen bland så kallade journalister ser inte ut att ha några gränser. Att sälja lösnummer tillhör ju det yrket, i alla fall inom kvällspressen.

Dahlman sitter bredvid Jonsson, där de satt sig utanför affären i byn. De sitter där, för att de råkade hamna där. Det var ingalunda planerat. Ej heller självklart, att de skulle hamna på den betongmur, som även fungerade som cykelställ.

– Det är lite otäckt ändå, även om det nog inte kommer att bli de proportioner, som Expressen vill påskina, sa Dahlman, som också hade läst löpsedeln som hängde utanför affären.

– 2 miljoner? Varför inte tre miljoner, när de ändå är igång, undrade Jonsson ifrågasättande.

– Det finns vissa likheter med Spanska sjukan, när seklet var ungt.

– Vaddå ungt?

– I början av seklet, svarade Dahlman.

– Hur länge är ett sekel ungt då?
Jonsson hade fastnat på ordet ungt i sammanhanget.

– Va? Inte fan vet jag. Men Spanska sjukan härjade i Sverige 1918. 18 000 svenskar dog då.

– Var seklet ungt 1918?

– Spelar det någon roll?

– Klart att det spelar en roll. Man vill ju veta om ens sekel, som man lever i har kommit i puberteten, eller om det är i medelåldern. 1950 borde väl i alla fall vara medelåldern för det seklet? 1999, ja, då är seklet gammalt.

– Jag tror inte att sekler har, vare sig medelålder, eller pubertet.

Dahlman tittade upp mot skylten, där det stod COOP Konsum, som om han försökte se förbi den, eller genom den, för att ta hjälp i resonemanget av någon högre makt.

– Så du tror att det är Spanska sjukan som kommit tillbaka, och som de har i Mexico? Varför det? Är det för att Mexico är ett spansktalande land?

– Nja, jag tror ju att de där vanliga influenserna som kommer varje vinter, från Asien är det samma som Spanska sjukan. De hade bara inte rätt behandling på den tiden. De hade väl kanske ingen behandling. Det var ju ganska fattigt i första världskrigets slutskede.

– Asien? Där talar de väl inte spanska?

Dahlman himlade med ögonen.

– Förvisso inte, men det finns ju varianter av influenserna. Hong Kong är ju en av dem.

– Hong Kong är en stad, sa Jonsson och skrattade. Han hade fått diskussionen dit han ville.

– Föresten, det kanske är apinfluensa, inte svininfluensa, fortsatte han, King Kong-virus!

Tre arbetsklädda män kom ut från affären. De hade köpt sig varsin mikrovågs-lunch. Jonsson noterade att den ena hade köpt kycklingsnitsel och den andra hade fläskkarré. Den tredje registrerade han inte vad han hade köpt.

– Se upp där, du får svininfluensa, sa han till mannen med fläskkarrén och pekade på honom, medan du får nöja dig med fågelinfluensan.
Jonsson pekade även på mannen med kycklingrätten.

– Va?
Männen fattade inte först, men förstod sedan att han menade maten.

– Vad har du köpt då, undrade han efter att han hade vänt sig till den tredje.

– Mammas köttbullar, svarade den tredje mannen.

– Aha, dig finns det hopp och behandling för. Synd bara att Freud är död.

Männen gick vidare till sin väntande minibuss. Det stod något firmanamn på sidan. Janssons Rör. Jonsson och Dahlman tittade på minibussen när den åkte iväg.

– Janssons frestelse kanske går att äta, sa Dahlman.

– Ja, den innehåller ju inte fågel, eller svin. Inte heller nötkött, så galna kosjukan slipper man.

– Det enda man riskerar med Janssons frestelse är väl att bli predikad till döds, av Doktor Dahlkvist, skrattade Dahlman strax innan han reste sig.
Jonsson reste sig också. Det var dags att gå hem, och dricka lite virusfritt kaffe.

Sommaren hade kommit av sig lite. Det var åter kallt på natten, samt lite mulet på morgonen. Dagens temperaturer var visserligen långt från vinterns frysgrader, men inte alls lika varmt som det varit den gångna veckan.
Två lastbilar stod parkerade vid Bråvikens strand. Båda fordonen var tämligen små, för att vara lastbilar. Den ena tillhörde den lokala fiskaren, som fiskade gös. Den andra tillhörde ett företag som sköter om de lokala, kommunala planteringarna. Den hade en stor balja på flaket. Från baljan drogs det en slang, till de penséer som planterats på den kommunala egendomen, och som fungerade som rekreationsplats för befolkningen.

Dahlman hade varit på platsen tidigare. Han gick förbi svanarna som letade mat i vattnet. Han gick förbi gässen som parade sig innan de for vidare för att lägga sina ägg. Han bevittnade storskarven som just anlänt, för att leta fisk, tillsammans med måsar av olika slag. Han gick förbi den pir, där hägern samsades med andra fåglar om att vill sina vingar, innan den sökte sig ut i vattnet för att söka föda. Han gick vidare förbi de kajor som byggt bo, år efter år i några skorstenar. Han konstaterade att sädesärlan kommit i tid, även i år, och att staren ännu inte var utrotad och uppäten av franska gourméer. Allt var sig likt, men ändå nytt för i år.
Även Jonsson var sig lik, då han kom hem till honom några kliv senare. Han satt som han brukade, vid sitt köksbord. Han var insjunken i sina egna funderingar, och gav intryck av att inte notera Dahlmans ankomst.

Dahlman hälsade samt gick fram till kaffebryggaren som stod på, med varmt kaffe. Han hällde upp en kopp till sig själv, samt frågade om han skulle fylla på åt Jonsson.

– Varför kallar de dagens depression för ”finanskris”, undrade Jonsson som svar, vilket väl knappast hade med kaffet att göra.

– Det är väl för att det är dåliga finnanser, och att bankerna går på knäna. Det är ju hela länder som är på ruinens brant.

– Men det handlar ju om hela tiden om bilar. Det är GM i USA som är nära konkurs. Det är Volvo, och framförallt SAAB som sparkar folk och rekonstruerar och håller på. Det är Opel i Tyskland, och så vidare. Bankerna har väl så att de klarar sig ändå?

– Men det handlar väl om en helhet. Det gemensamma är väl att det saknas pengar, överallt.
Dahlman hade satt sig vid bordet. Han försökte att läsa upp och ner vad det var som stod i tidningen, i dagens Folkbladet. Han utgick från att det var därifrån som Jonsson fått sina funderingar ifrån.
Men det handlar mest om att Händelöbron är högt belastad, och att barnen lär sig nödnumret 112, samt att polisen ska kontrollera mopeder, så att de inte är trimmade med mera. Han tyder också i sin upp och ned-läsning att Konstforum är nära konkurs. Det är det närmaste finanskris som han kan se, i dagens tidning.

– Så fort det blir ont om pengar, eller än värre, det blir mindre värt att ha papperslappar, så är det en lågkonjunktur som går till historien, som i detta fallet, som finanskris.
Jonsson menade aktier när han talade om papperslappar.
– Numera är det ju inte ens papperslappar som värderas, fortsatte han, det är ju ettor och nollor. Några rader i en fil, i en databas. När dessa ettor och nollor sjunker i värde, så får befolkningen lida.

– Det är tidens melodi, svarade Dahlman, det är rationalisering. De har rationaliserat så att till och med depressionen ryms i ett USB-minne.

– Jordens resurser blir väl inte mindre, bara för att de nedvärderar en aktie? Ändå får flera svälta, som effekt av detta.

Jonsson tittade ner i sin tidning. ”Jag är inte särskilt vacker” stod det som rubrik i en annons längst ner på förstasidan. Han funderade lite.
– Inte jag heller, mumlade han.

Det var en annons för dejting. ”Här finns guldkornen du missade på krogen”
Aha, det ska vara guldkorn, tänkte han. Den inställningen kan vara ett hot mot hela mänskligheten. Det skulle inte bli många som träffade varandra om det endast var guldkorn som dög.

– Varför sitter ett guldkorn vid datorn, och är inne på en dejtingsajt, undrade han utan att Dahlman egentligen fattade vad det handlade om, då det nyss handlade om finanskrisen.

– Va?

– Om de nu är sådana guldkorn, som dessutom alla missade på krogen. Borde de inte vara tillsammans med någon redan? För deras skull kanske det är dags att införa månggifte, så att alla kvinnor får sin del av guldkornen. För det handlar väl om att det är kvinnor som missat guldkornen på krogen, och att det är männen som är få, som guldkorn betraktat.

– Jo, kanske det, men vad har det med finanskrisen att göra?

– Ingenting. Jag råkade läsa annonsen här. Föresten, på tal om finanskris, så har du väl hört talas om den stora depressionen, runt 1930-talet?

– Jo, då rasade börserna världen över.

– Precis. Exakt som de gör nu. Men då, likt nu så är det bara värderingar, av osålda aktier som är grunden till det hela. Jordens resurser var de samma före, under och efter denna depression. Då tycker jag att det var värre för folket 1917, under första världskriget. Men det står det inte mycket om i historieböckerna. Då var det så kallade potatiskravaller i Sverige.

– Det är väl klart att folk hade det svårt då. Det var ju krig, sa Dahlman och reste sig för att fylla på sin kaffekopp.

– Jo, det var det, svarade Jonsson, men det var även missväxt året innan, samt en väldigt kall vinter, och en extremt torr försommar, vilket ledde till en ny missväxt. Folk fick äta potatis.

– Men det är väl inget konstigt med det. Potatis äter vi ju varje dag.

– Har du hört talas om ”kålrots- och rovdietens onda tid”?

Jonsson sträckte fram sin kopp mot kaffepannan som Dahlman hade i sin han.

– Du förstår, Dahlman, det blev ju brödsädsransoner. De skar ner på ransoneringen till en femtedel. Folk fick då äta potatis. När sedan potatisen tog slut så fick de leva på kålrötter, och rovor. Det blev så kallade potatiskravaller. Folk drog sig inte för att plundra lagerlokaler, eller godsvagnar, för at få tag i lite potatis. Och när sedan arbetslösheten bredde ut sig så blev det ju ännu värre. Här talar vi om att ettor och nollor blir mindre värda, vilket leder till arbetslöshet. 1917 så blev potatisen svindyr, och folk blev arbetslösa. De fick näst intill svälta, eller leva på ensidig kost. De hade varit förbannat tacksamma om deras problem enbart bestått av värdelösa papper, eller ettor och nollor.

– Fattigdomen fick folk att flytta in till städerna, sa Dahlman, vilket skapade industrialismen, som bredde ut sig tack vara urbaniseringen och –– kriget. Samma industrialisering som idag är upphovet till att det bildats ettor och nollor, som blivit värdelösa, och blivit till en finanskris.

– Ungefär så, sa Jonsson, men vem kommer ihåg en potatiskravall?

Priset för de fina dagarna, med sol och blå himmel är att det är ganska så kalla nätter.
Frosten dröjer sig kvar på morgonen, tillräckligt länge för att påminna om nattens köld. Morgonens sängvärme förstärker känslan av att det är en kall dag, när det i själva verket förmodligen kommer att bli riktigt varmt.

Dahlman trotsar kylan, och ger sig ut i solen, som tvingar sig upp på morgonen, likt en busschaufförs första steg utanför sängen, strax innan han ska ge sig iväg till jobbet, för den första morgonrundan, från den ena punkten i staden, till den andra, och tillbaka igen.
Solen och busschauffören är rätt så lika. De är uppe tidigt, direkt i gryningen. De är uppe före alla andra. Folk väntar på dem vid vägkanten, eller vid en husvägg. Man tar dem för givet.

Dahlman förvånas i vanlig ordning, av att Jonsson faktiskt kommit upp p morgonen. Inte för att hinna med någon buss, och inte för att se om solen är framme eller ej. Han går upp, för att man förväntas göra det. Om Jonsson skulle leta efter en anledning till att gå upp, så kanske han inte alltid skulle hitta en. Men han hittar en anledning till att gå upp, rätt så ofta.

Jonsson har inte bara gått upp. Han har hämtat sin tidning också. Han har hämtat sitt Folkblad. Det är den tidning som han vill ha, om han nu ska ha någon tidning alls. Folkbladet är en gammal sossetidning. Och Jonsson är sosse. Det är helt naturligt, att en sosse har en sossetidning.
Fast, om man ska göra ett valresultat i Norrköping, baserat på vilken morgontidning som folk har hemma, så skulle Moderaterna få 85 % av rösterna, medan Socialdemokraterna skulle få 15 %. Men den största delen skulle nog bli blankröster, då det kanske är flera som inte har någon tidning alls.
– Jag såg att din tidning redan var hämtad Jonsson, sa Dahlman efter att han kommit in till Jonsson.

Jonsson satt vid sitt köksbord, med sin tidning, sitt Folkblad. Han svarade inte Dahlman. Istället så reste han sig och gick fram till ett skåp, och drog ut en av lådorna nere vid golvet. Han tog upp en liten plastburk. Han ställde asken på köksbordet, och öppnade den. In den lilla grå plastburken så låg det fröpåsar. Jonsson grymtade lite när han hade tagit upp två av dem, samt tittat på den tredje, som fortfarande låg kvar i burken.
– Ringblommor? Vem fan äter ringblommor? Jävla ogräs!
– Ska du så, Jonsson?
– Jo, jag läste att det var dags att så sparris. Men solrosor, vad fan ska man ha de där stora stjälkarna till?
– Tja, kvinnor gillar ju stjälkar av olika slag, flinade Dahlman medan han blickade mot kaffepannan, för att se om det fanns något nybryggt kaffe.
– Visste du att det finns över ett hundra olika arter av sparris?
– Jo, men jag har bara räknat till 98, svarade Dahlman utan att ha en aning om att det ens fanns två sorters sparris.
– Ska man så sparris, så ska man visst göra det nu. Men jag undrar varför de sätter in en bild, på en som skördar sparris, när det är dags att så den. Det vore ju exempelvis bra att veta om man sår fröer, sticker ner dessa stjälkar, eller om man kan ha någon form av planta, när man ska sätta sparris i sin trädgård. Att skörda den är väl inget att visa? Det är väl bara att repa det hela, eller dra upp sparrisen, eller vad man gör. Man ser väl hur de växer?
– Hade du några sparrisfrön i din burk då?
– Nej, men det kanske finns att köpa på handelsträdgården. Men vad gör vi med dessa ringblommor?
– Kan vi inte strö ut det i Eivors trädgårdsland, där hon brukar så sina grönsaker?
– Dahlman, du är ett geni! Vi gör det på kvällen, i månskenet. Då sover hon säkert. Hon är ju så tidigt uppe på morgonen.
– Vi gör det imorgon, på Skärtorsdagen. Då är hon ju inte hemma. Hon är garanterat på väg till Blåkulla, med de andra häxorna!

Den ”blå måndagen” i påskveckan hade börjat lite kyligt. Det talades om åtta till sexton grader under dagen, när det var dags för väderprognosen, på morgonradion.
Det var tämligen fuktigt ute till att börja med. En hel del dagg, från natten hade blött ner det mesta av vegetationen. Till och med stenarna såg blöta ut i slänten, bakom Jonssons hus. Dahlman så dessa, samt de våta träden, och det blöta gräset.
Helt plötsligt så rörde sig en av stenarna.
Det där är ingen sten, tänkte Dahlman, den är för klumpig för att vara en sten. Det måste vara Jonsson.
Och visst var det Jonsson, som stod hukad i slänten, med baken riktad mot Dahlman.
– Har du gjort ett cykelställ, frågade Dahlman och syftade på Jonssons bak.
– Jag plockar blåbärsris, svarade Jonsson innan han rätade på sig, för att ta ytterligare ett par kliv upp i skogbrynet.
– Vad ska du med det till? Inte tror du väl att det skrämmer bort häxorna. Vill Eivor komma hit så gör hon nog det ändå, oavsett om du har blåbärsris eller ej.
– Hon kommer väl inte. Hon är väl i full färd att fara till Blåkulla vid det här laget. Det är ju där allt påskkärringar samlas så här års. Nej, det ska bli till påskris.
Jonsson viftade lite med riset som han hade samlat på sig.
– Det där är ju björkris, sa Dahlman konstaterande.
– Jo, jag vet, men det finns ju inget blåbärsris här. Så jag tog lite vanligt björkris, så länge.
– Du får gå längre in i skogen Jonsson. Det är inne i skogen, i tallskogar och så, som blåbärsriset växer.
– Äh, det är för långt att gå. Men jag ska ta mig ett par kvistar forsythia senare.
– Du har väl ingen forsythia?
– Nej, men det finns inne hos grannen!
Dahlman skattade lite, innan han satte sig på en sten. Han tittade först lite extra på stenen, så att det inte var en okänd tvillingbror, till Jonsson.
– Kan du gå in i huset, och ta fram min vas, undrade Jonsson medan han gick ner från slänten, som leder upp mot skogsbrynet, bakom hans hus.
– Jo, det ska jag göra. Då kommer man kanske lite närmare en kopp kaffe.
– Jag har en påse med fjädrar i boden där. Jag ska hämta dem, sedan kommer jag också in. Så får vi klä riset.
– Klä riset?
Dahlman var inte särskilt nöjd med den beskrivningen, som väl kanske påminde lite för mycket om jul, men som han inte kom på något alternativ till.

Väl inne i huset, och med en kopp kaffe på bordet så var det så dags att sätta i riset i vasen, samt att ”klä” det med fjädrar.
Jonson hade satt riset i vasen, den enda vas som han någonsin ägt. Efter detta s började han att sätta i fjädrarna i sitt blivande påskris.
– Aj som fan!
– Vad var det nu? Det är fjädrar från döda djur. De kan inte bita dig. Inte ens du skulle kunna misslyckas med detta Jonsson.
– Jag stack mig på de här förbannade ståltrådarna som man ska fästa fjäderuslingarna med.
– De ser lite rostiga ut. Var köpte du dem?
– I Konsum.
– Du borde gå tillbaka med dem, och få dem bytta Så där ska inte ett nyköpt paket med fjädrar se ut.
– Jag har inte kvittot kvar. Det har jag slängt för länge sedan.
– När då?
– Tja, jag vet inte så noga. Men det var väl på 1980-talet någon gång.
– Har du sparat ett oöppnat paket med fjädrar i över 20 år?
– Ja, vad är det med det? Hjälp mig istället att sätta dit skiten, så att inte mitt kaffe kallnar.

Dahlman hjälpte Jonsson med att fästa de fjädrar som han tagit från sitt oöppnade paket, och hällt ned i en kartong, som innehöll lite andra påsksaker. Det var en tupp i porslin, som såg ut som om den fått något instucket i baken, samt en påskkärring som såg ut att vara gjord i slöjden. Det var Jonsson som hade gjort den för många, många år sedan.
– Var vill du att jag ska hänga den här, undrade Dahlman.
– Häng den bara på någon gren, svarade Jonsson utan att titta upp då han var upptagen med att ömsom slicka sina sår efter att ha stuckit sig på ståltråden, och ömsom att sätta upp fjädrar.
– OK, jag hänger den väl här då, sa Dahlman innan han hängde upp en sin julgranskula som han hittat i kartongen,

När de ansåg sig vara klara så satt de bägge två bakåtlutade på varsin stol vid köksbordet. De betraktade riset, med fjädrarna och julgrankulan i. Jonsson med en viss lättnad, snarare än en stolthet. Dahlman med en viss skeptisk min, men samtidigt lite munter.
– Det fattas en sak, konstaterade Dahlman.
– Vad då?
– Det ska vara vatten i vasen.
Jonsson tog vasen med det beklädda riset i och försökte att få in det under kranen i köket. Det fick inte plats ritigt. Han tryckte på för att på så vis forcera det hinder som utgjordes av grenar, med fjädrar. Till sist så fick han fram det så pass nära kranen att det gick att få i lite vatten. En tredjedel av granarna hade gått av, och fjädrarna var till viss del mosade, i blandning med vattnet, som väl inte enbart hamnade i vasen.
– Varför tog du inte bara din vattenkanna?
– Tack Dahlman, det kunde du väl ha sagt lite tidigare!