Edman, Dahlman och Jonsson

 

För vem arrangerade Norrköpings Kommun de saker som inträffade på stadens gator torg, under Nationaldagen?
Den frågan ställde sig Dahlman efter att ha åkt bussen in till Norrköping och sett att det vimlade av flaggor, och ballonger, hos barn – och vuxna.

Nu kom Dahlman kanske lite senare än de flesta in till Norrköping. Han stannade också till för att ta sig en öl, dagen till ära. Men det var inte på något sätt sent på kvällen. Det var trots allt bara eftermiddag. Klockan var bara halv tre.
Att det upplevdes som sent av Dahlman berodd på att han mötte så mycket människor. De verkade vara på väg hem. Han funderade på om han hade missat något speciellt. Men tio minuters tal av Marcus Birro kunde väl inte vara något att missa, i förhållande till att sinka sig med en öl på någon av stadens stationära, eller mobila uteserveringar.

Vid Tyska Torget, framför Rådhusets trappa var det ett öltält. Det fanns även en scen, samt en storbilds-TV. De skulle visa VM-kvalmatchen Sverige-Danmark, senare på kvällen.
Det stod ett par människor på trappan till Rådhuset. Dahlman fick känslan av att det hade varit någon form av aktivitet där, som nyss hade avslutats. Det kunde förklara alla människor som gick åt andra hållet, med sina flaggor, och sina ballonger.
Det har nog varit officiell flaggutdelning här, tänkte Dahlman. Skit samma. Vad är det för högtidligt med det, förutom för dem som får flaggorna. Det kanske stärker deras ego, men för oss andra så är det väl mest en påminnelse om att vi inte är något värt, mer än den skatt vi betalar, som kan finansiera detta spektakel.

Dahlman hade en inställning till nationaldagen, som han väl egentligen inte borde ha. Han låg ju till höger, rent politiskt, och borde kanske hylla nationaldagen mera än vad han gjorde. Fast, hade Jonsson varit med, som ju är mera röd i sina åsikter, då hade han nog tagit till sig nationaldagen mera. Bara för att reta, och vara tvärt emot Jonsson. Så fungerade de tillsammans, i alla fall när det gällde något som kunde definieras, politiskt.

Dahlman skulle aldrig erkänna det, men han saknade Jonsson lite vid sin sida, denna nationaldag, lördagen den 6:e juni, 2009.

Efter att ha inspekterat det som inte fanns att inspektera, vid Tyska Torget så gick han vidare. Han hade läst att det skulle bli lite aktiviteter i Hörsalsparken, på Drottninggatan. Hörsalen är den byggnad som fungerade som konserthus, innan man byggde De Geer-hallen. Ja, den är väl fortfarande en konserthall, men inte den som är nummer ett längre. Dahlman funderade en liten stund på vad den används till nu, när Norrköpings Symfoniorkester spelar i De Geer-hallen. Men han slog strax bort den tanken, då han fick se att det var allsång i Hörsalsparken, ledd från scenen av de människor som satt upp en revy, på Kråkholmen, som ironiskt nog ligger vid just, De Geer-hallen.
”Sent skola syndarna ångra sig”, tänkte Dahlman utan att väl egentligen förstå själv vad han menade. Han tänkte nog på att de ångrade att de flyttade Norrköpings Symfoniorkester, från Hörsalen, till De Geer-hallen. Men det hade ju inte revygänget med att göra, så den tanken var tämligen obefogad, och rörigt uttänkt.

Dahlman gick inte längst fram bland publiken. Han ställde sig lite vid sida, och lite längre bak. Då fick han se, på första bänk, längst fram så satt Ella Lagerbäck. Hon gestikulerade och klappade taken. Vilken takt det var, det framgick inte, men det var definitivt inte den takt som musikern spelade. Bredvid Ella satt hennes man, Nils Lagerbäck. Han försökte att göra sig så liten, och röra sig si lite som det någonsin var möjligt. Tänk om någon kände igen honom, där han satt i vinddraget av Ellas yviga rörelser, och falska sång. Men det var redan för sent. Det stod reden en som kände igen honom, och tittade. Och han började skratta spontant, åt Nils och Ella Lagerbäck. Dahlman kunde bara inte låta bli att skratta. Han tyckte att det hela så vansinnigt roligt ut. Speciellt Nils, som mycket hellre skulle vilja sitta i ett hörn i något av öltälten i staden.

Dahlman kunde inte annat än att tycka synd om Lagerbäck. Och inte blev det bättre av att det skulle hållas en tävling. De spelade en låt, som man skulle gissa på vad det var för bit. Man skulle skrika titeln rakt ut, eller springa fram till scenen och tala om det. Det hela var lite oorganiserat. Ella blev eld och lågor, och dunkade till Nils i ryggen varje gång som de spelade en låt. Först en gång för att hon inte kom på vad det var. Sedan en gång när hon kom fram till ett svar. Tredje gången, per låt som Nils Lagerbäck fick en smäll i ryggen av Ellas kraftiga armar var när hon insåg att hon gissade fel, och kom på rätt låt. Då var det dags att springa fram till scenen. Men hon sprang inte fram själv. Hon fullkomligt kastade fram Nils mot scenen som halvvägs vände om för att ta reda på vad det var som han skulle svara. För det hade han inte registrerat, vad Ella sa att det skulle vara. Men då var det för sent. Då hade redan någon annan tagit sig fram till scenen, med rätt svar. Till sist så fick Nils Lagerbäck en femte smäll. Men denna gång, inte i ryggen, utan i huvudet.
– Klantskalle. Du får väl vara lite mer alert, syntes det från Dahlmans håll att Ella sa till Nils, när han satte sig ner efter att ha missat att få vara med i finalen, på scenen.
Dahlman skrattade så att han håll på att kikna. Och för att klara av det hela, innan han fick en hjärtinfarkt av skratt, och innan Lagebäck fick se att han såg honom i sina försök till att vinna ”Ellas tävling” så gick han där ifrån.

Efter att ha gått nedför Drottninggatan, mot bussen, för att ta den hem så tyckte han nog att det var rätt så mycket folk ute, och att det gjorts en del försök till att känna pengar på nationaldagen, från i första hand krögarnas sida. Men inte var det mycket till nationell yra direkt.
En musikkår hade han stött på. Det var den enda. Och han var glad för det. För han hade varit i Oslo, 17:e maj. Där kom det den ena musikkåren efter den andra genom Oslo. Och efter 43:e musikkåren så började, om det inte redan hade gjort det tidigare att bli lite tjatigt, och tröttsamt. Och efter musikkår numer 83 så började det att blev rent hälsovådligt. Så Dahlman var nöjd över att bara ha sett, och hört en musikkår. Han ville inte att vi i Sverige skulle snegla på vårt västra grannland, och försöka att ta efter deras firande. Vi kunde fira med allsång, och underhållning av Nils och Ella Lagerbäck. Det var mycket bättre.

 

 

 

 

 

 

Det hade regnat lite på morgonen. Men nu hade det inte bara blivit uppehåll, det började att klarna upp också.

Jonsson och Dahlman var ute och gick. Dahlman för att få sig lite luft, samt att se sig om efter någon att tala med. Jonsson mest för att komma hem till Edman för att få sig en kopp kaffe. De gick inte den vanliga vägen. De kom från det andra hållet, än det håll de brukade komma ifrån.

Åt det hållet bor Ella och Nils Lagerbäck. Och denna dag, jus som Jonsson och Dahlman gick förbi Lagerbäcks hemman så stod Lagerbäck vid sin brevlåda och läste på något som kommit på posten.

– Tjena Nisse, ropade Dahlman, är det några bra erbjudanden i reklamen idag?

Lagerbäck svarade inte. Han fortsatte att läsa det han hade i handen. Men efter ett tag tittade han upp och nickade åt Jonsson och Dahlman.

– Har du fått vinst, från Postkodmiljonären, undrade Jonsson. Han visste nämligen om att Lagerbäck köpte lotter från det lurendrejeriföretaget, som sändes på TV 4. Men det var inte för att han ville det, utan för att Ella ville det, och hade gått på reklamen.

– Fan, jag har fått ett röstkort, sa Lagerbäck, men det är ju inte valår i år.

– Har du rösträtt, Nisse? Vilket parti vill Ella att du röstar på då?
Dahlman skrattade åt Jonsson fråga. Jonsson blinkade lite elakt åt Dahlman.

– Ha ha, kul! Men vad menas med detta? Har de fått spader på valmyndigheten.

– Skatteverket är det väl va? Eller är det folkbokföringen, undrade Dahlman.

– Men, för fan Lagerbäck, sa Jonsson, nu får du försöka att se lite nyheter också, på TV. Inte bara en massa lekprogram som man ska ringa några dyra nummer för att finansiera TV4:s verksamhet. Det är ju EU-val i år.

– Men vi är ju redan med i EU, svarade Lagerbäck.

– Jaha, skrattade Dahlman, då finns det ju ingen anledning att ha ett val.

– Fast det kunde väl kvitta, om det var val eller ej, sa Jonsson, de snackar ju bara om att man ska rösta. De pratar ju inget om vad man ska röst på, och varför.

– Jo, så är det ju faktiskt, sa Dahlman, rösta på vad du vill, bara du röstar.

– Men det är väl inget bra, sa Lagerbäck utan att egentligen veta vad det handlade om.

– Nej, det är det inte, sa Jonsson, för inte ska väl folk, som inte har en aning om en enda fråga, och vad det finns för åsikter hit och dit, rösta på måfå?

– Man skulle ju faktiskt kunna tänka sig att man lottade fram platserna i EU-parlamentet, sa Dahlman.

– Ja, tänk vad pengar det skulle spara, åt myndigheter, de olika partierna, och alla nyhetsprogram, och debattprogram, som hela tiden talar om att man ska gå och rösta, och inte stanna hemma på valdagen, tillade Jonsson

– Kunde man inte ha det som en programpunkt i Postkodmiljonären. Man kunde kanske ringa in sin slumpmässiga röst, sa Dahlman, som en lottsedel, och låta sig debiteras 9:90 för besväret, undrade Jonsson.

– Men vad ska jag i så fall med den här till, undrade Lagerbäck och visade upp sitt röstkort, innan han öppnade locket till sin soptunna, och slängde den.

 

 

 

 

 

 

Lillemor hade stått en bra stund med telefonen i örat. Det enda hon hade sagt var ”jaha?”, ”Jo, det förstås”, ”jasså?”, och så vidare. Detta upprepades hela tiden, till hon lade på luren med ett ”Jo, du med, hej så länge”

 

– Vem var det där som höll monolog, var det Ella, undrade Edman.

– Jo, Lagerbäck är försvunnen igen, och det är väl inte så svårt att förstå vad han gör. Frågan är väl bara var.

– Så då blir det inget hembyggdsföreningsmöte för honom idag då, skrattade Edman.

 

Lagerbäck var väl egentligen inte rädd för Ella men han hade liksom filosofin att om man frågar så kan man få nej, därför frågar man inte. Han var så säker på att Ella skulle svara nej om han frågade om saker, så han gjorde dem i alla fall, utan att fråga. Han var lite konflikträdd. Ella hade ett yvigare och högljutt sätt medan Lagerbäck själv var den tystare typen som ogillade höga röster och tjafsiga gräl. Han drog sig gärna undan istället.
Ella frågade aldrig innan hon bestämde något, det var helt acceptabelt och naturligt. Lagerbäck däremot var tvungen att redovisa sina planer jämt, och det gjorde han, ibland, efteråt. I de flesta fallen så var hans planer fel, allt enligt Ella som var den som bestämde. Men det var aldrig någon som ifrågasatte Ellas planer och som sa nej, till hennes bjudningar, bortbjudningar eller kafferep.

Hon älskade när någon fyllde år, tog studenten eller konfirmerade sig. Då skulle det handlas blommor, presenter och paket. Sedan skulle det uppvaktas. Hon drog sig inte för att acceptera tre kalas på samma dag. Hon uppvaktade folk som nästan var helt främmande för Lagerbäck. Han bara följde med, snällt som en pudel i koppel. Men hans tankar var oftast någon annanstans, som i Edmans kaffekopp, i alla fall om det var lite brännvin i.

Lagerbäck och hans fru, Ella hade ett samspel som för den utomstående inte alls verkade särskilt samspelt, men för dem fungerade det. De visste spelreglerna, de visste sina platser. Det som skulle kunna ställa till det var om Lagerbäck skulle säga ifrån, om han skulle slå näven i bordet. Då vet man aldrig vad om skulle hända. Anledningen till detta var att de inte kände till något annat vis att leva på. En omdaning av äktenskapets rang skulle kunna stjälpa allt.

Ella tyckte att hon hade bra tålamod med Lagerbäck, att hon lät honom ta sig ett järn ibland och såg mellan fingrarna med det, så länge det inte påverkade deras rutiner i livet, vilka var ganska så anspråkslösa enligt hennes mening. Hon tyckte att det var hon som reglerade hans sätt att föra sig och när han fick ta sig ett glas. Om han skulle göra bort sig och bli full eller om han skulle bli alkoholist så ansåg hon att det skulle vara hennes fel. Lagerbäck själv däremot ansåg att han höll igen på sprit och nöje för att blidka henne. Han ansåg att om man var lite mottlig så skulle hon inget märka. Han kompenserade genom att fly ut till sina sysslor. Det var sysslor som båda ansåg sig vara chef över.
De två levde i ett symbios, ett konstigt symbios, men det fungerade och hade så gjort i många år. Så länge ingen blandade sig i deras relation och började att dissekera det så gick det alldeles utmärkt och bägge tyckte att det fungerade utmärkt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Anders Jonsson, Clas Dahlman, Ella och Nils Lagerbäck är på nyårsmiddag hos Lillemor och Clas Edman. Middagen serveras relativt sent, men så är det ju också en kväll då det gäller att vara vaken, åtminstone till en stund efter midnatt.

 

 

 

– Det här var jättegott. Ella berömde Lillemors matlagning samtidigt som hon inte bara vände huvudet mot henne för att förmedla sitt budskap, hon vände hela överkroppen. Detta som en gest, inte att hon talade till Lillemor utan mera som en markering att hon inte talade till Jonsson som satt på hennes högra sida och sådeles hamnade bakom hennes rygg. Ella valde med omsorg vem som var intressantast att tala med. Visserligen så talade hon så att alla hörde men förde endast dialog med den som det passade henne bäst, och det var minsann inte Jonsson, inte i denna samling människor.

– Vill du ha snaps Ella, undrade Jonsson som var mycket väl medveten om att hon var tämligen måttlig i alkoholintagen samtidigt som hon inte gillade Nils, enligt hennes uppfattning för höga intag av de starka dryckerna.

 

 

 

Ella svarade inte Jonsson. Hon babblade på med sin monolog till Lillemor. För Jonsson lät det som att höra en festplats från 1970-talet, på avstånd där det var fullt med raggare en midsommarafton. Det var som ett sorl där det inte gick att urskilja några detaljer och där väl inte många sa något vettigt.
Han hällde istället upp ett glas till Nils utan att fråga men sträckte sig onödigt långt, framför Ella så att hon skulle se det.

– Tack, tack, sa Nils lite försynt och tittade ner på glaset samtidigt som han tog handen till det, för att liksom stötta upp det, så att det inte ramlade omkull liksom. Han vågade inte titta upp för mitt emot honom satt Ella. Han hade hoppats på en lite mer diskret upphällning, som inte Ella såg. För nog vore det bättre om hon inte satt där som en notarius publicus och räknade varje centiliter som han fick i sig. Han ansåg att han kunde känna det själv, utan förmanande blickar och ilskna kommentarer.

 

 

 

Dahlman hällde också upp, åt sig och Edman, från en annan flaska. – Lillemor, får jag ditt glas så ska jag hälla upp en rackare åt dig.
Lillemor skulle ta sitt glas men fick hjälp av Lagerbäck som tog det och förmedlade det vidare till Dahlman som hällde upp. När Lillemor fått det tillbaka så var herrarna vid bordet inte sena att ta till en skål och tömma det betydligt snabbare än de fyllts på. Nils Lagerbäck hade stirrat på sitt glas hela tiden, endast med ett litet avbrott för när Lillemor skulle få sin snaps.

Att alla, utom Ella skålade betydde inte att Ella var tyst. Hon fortsatte sin monolog om hur Eivor hade så mycket fåglar på sin talgboll och sin upphängda kokosnöt och hur Nils borde knyta upp likadant hemma hos dem o.s.v.

 

 

 

När det så var dags för tolvslaget så hade herrarna fått i sig en ansenlig mängd med snaps och öl. Lillemor var inte långt efter även om hon nog bet av snapsarna betydligt bättre än framförallt Lagerbäck.

 

 

 

– Är ni med nu då? Klockorna ringde på TV:n som stod på. När tolvslaget kom så brakade grannskapet loss i vad som skulle kunna tros vara ett krig. Det kom raketer från alla håll. Himlen lystes upp överallt.

– Fan Jonsson, var har du dina raketer?
Jonsson svarade inte. Han satt och sov i en fåtölj, med en öl i handen som nästan var på väg att spillas ut. Det var dock endast lite kvar i botten och så länge han hade den i handen så klarade den sig.

 

 

 

Edman tog fram Jonssons raketer, de små fjuttiga små sakerna som satt på några lila pinnar som var tunnare än kinesiska ätpinnar. Han tog en av dem och stack ner den i jorden till den amaryllis som stod i fönstret. Sedan band han ett snöre om stjälken till blomman och runt pinnen.

– Så där, visst var det ett bra köp han gjorde? Gott nytt år allesammans.
Edman höjde sitt glas med ena handen. Med den andra tog han tag i Jonssons arm där han hade sin öl och höjde även det en smula.
– Gott nytt 2009!