Edman, Dahlman och Jonsson

 

För vem arrangerade Norrköpings Kommun de saker som inträffade på stadens gator torg, under Nationaldagen?
Den frågan ställde sig Dahlman efter att ha åkt bussen in till Norrköping och sett att det vimlade av flaggor, och ballonger, hos barn – och vuxna.

Nu kom Dahlman kanske lite senare än de flesta in till Norrköping. Han stannade också till för att ta sig en öl, dagen till ära. Men det var inte på något sätt sent på kvällen. Det var trots allt bara eftermiddag. Klockan var bara halv tre.
Att det upplevdes som sent av Dahlman berodd på att han mötte så mycket människor. De verkade vara på väg hem. Han funderade på om han hade missat något speciellt. Men tio minuters tal av Marcus Birro kunde väl inte vara något att missa, i förhållande till att sinka sig med en öl på någon av stadens stationära, eller mobila uteserveringar.

Vid Tyska Torget, framför Rådhusets trappa var det ett öltält. Det fanns även en scen, samt en storbilds-TV. De skulle visa VM-kvalmatchen Sverige-Danmark, senare på kvällen.
Det stod ett par människor på trappan till Rådhuset. Dahlman fick känslan av att det hade varit någon form av aktivitet där, som nyss hade avslutats. Det kunde förklara alla människor som gick åt andra hållet, med sina flaggor, och sina ballonger.
Det har nog varit officiell flaggutdelning här, tänkte Dahlman. Skit samma. Vad är det för högtidligt med det, förutom för dem som får flaggorna. Det kanske stärker deras ego, men för oss andra så är det väl mest en påminnelse om att vi inte är något värt, mer än den skatt vi betalar, som kan finansiera detta spektakel.

Dahlman hade en inställning till nationaldagen, som han väl egentligen inte borde ha. Han låg ju till höger, rent politiskt, och borde kanske hylla nationaldagen mera än vad han gjorde. Fast, hade Jonsson varit med, som ju är mera röd i sina åsikter, då hade han nog tagit till sig nationaldagen mera. Bara för att reta, och vara tvärt emot Jonsson. Så fungerade de tillsammans, i alla fall när det gällde något som kunde definieras, politiskt.

Dahlman skulle aldrig erkänna det, men han saknade Jonsson lite vid sin sida, denna nationaldag, lördagen den 6:e juni, 2009.

Efter att ha inspekterat det som inte fanns att inspektera, vid Tyska Torget så gick han vidare. Han hade läst att det skulle bli lite aktiviteter i Hörsalsparken, på Drottninggatan. Hörsalen är den byggnad som fungerade som konserthus, innan man byggde De Geer-hallen. Ja, den är väl fortfarande en konserthall, men inte den som är nummer ett längre. Dahlman funderade en liten stund på vad den används till nu, när Norrköpings Symfoniorkester spelar i De Geer-hallen. Men han slog strax bort den tanken, då han fick se att det var allsång i Hörsalsparken, ledd från scenen av de människor som satt upp en revy, på Kråkholmen, som ironiskt nog ligger vid just, De Geer-hallen.
”Sent skola syndarna ångra sig”, tänkte Dahlman utan att väl egentligen förstå själv vad han menade. Han tänkte nog på att de ångrade att de flyttade Norrköpings Symfoniorkester, från Hörsalen, till De Geer-hallen. Men det hade ju inte revygänget med att göra, så den tanken var tämligen obefogad, och rörigt uttänkt.

Dahlman gick inte längst fram bland publiken. Han ställde sig lite vid sida, och lite längre bak. Då fick han se, på första bänk, längst fram så satt Ella Lagerbäck. Hon gestikulerade och klappade taken. Vilken takt det var, det framgick inte, men det var definitivt inte den takt som musikern spelade. Bredvid Ella satt hennes man, Nils Lagerbäck. Han försökte att göra sig så liten, och röra sig si lite som det någonsin var möjligt. Tänk om någon kände igen honom, där han satt i vinddraget av Ellas yviga rörelser, och falska sång. Men det var redan för sent. Det stod reden en som kände igen honom, och tittade. Och han började skratta spontant, åt Nils och Ella Lagerbäck. Dahlman kunde bara inte låta bli att skratta. Han tyckte att det hela så vansinnigt roligt ut. Speciellt Nils, som mycket hellre skulle vilja sitta i ett hörn i något av öltälten i staden.

Dahlman kunde inte annat än att tycka synd om Lagerbäck. Och inte blev det bättre av att det skulle hållas en tävling. De spelade en låt, som man skulle gissa på vad det var för bit. Man skulle skrika titeln rakt ut, eller springa fram till scenen och tala om det. Det hela var lite oorganiserat. Ella blev eld och lågor, och dunkade till Nils i ryggen varje gång som de spelade en låt. Först en gång för att hon inte kom på vad det var. Sedan en gång när hon kom fram till ett svar. Tredje gången, per låt som Nils Lagerbäck fick en smäll i ryggen av Ellas kraftiga armar var när hon insåg att hon gissade fel, och kom på rätt låt. Då var det dags att springa fram till scenen. Men hon sprang inte fram själv. Hon fullkomligt kastade fram Nils mot scenen som halvvägs vände om för att ta reda på vad det var som han skulle svara. För det hade han inte registrerat, vad Ella sa att det skulle vara. Men då var det för sent. Då hade redan någon annan tagit sig fram till scenen, med rätt svar. Till sist så fick Nils Lagerbäck en femte smäll. Men denna gång, inte i ryggen, utan i huvudet.
– Klantskalle. Du får väl vara lite mer alert, syntes det från Dahlmans håll att Ella sa till Nils, när han satte sig ner efter att ha missat att få vara med i finalen, på scenen.
Dahlman skrattade så att han håll på att kikna. Och för att klara av det hela, innan han fick en hjärtinfarkt av skratt, och innan Lagebäck fick se att han såg honom i sina försök till att vinna ”Ellas tävling” så gick han där ifrån.

Efter att ha gått nedför Drottninggatan, mot bussen, för att ta den hem så tyckte han nog att det var rätt så mycket folk ute, och att det gjorts en del försök till att känna pengar på nationaldagen, från i första hand krögarnas sida. Men inte var det mycket till nationell yra direkt.
En musikkår hade han stött på. Det var den enda. Och han var glad för det. För han hade varit i Oslo, 17:e maj. Där kom det den ena musikkåren efter den andra genom Oslo. Och efter 43:e musikkåren så började, om det inte redan hade gjort det tidigare att bli lite tjatigt, och tröttsamt. Och efter musikkår numer 83 så började det att blev rent hälsovådligt. Så Dahlman var nöjd över att bara ha sett, och hört en musikkår. Han ville inte att vi i Sverige skulle snegla på vårt västra grannland, och försöka att ta efter deras firande. Vi kunde fira med allsång, och underhållning av Nils och Ella Lagerbäck. Det var mycket bättre.

 

 

 

 

 

 

 

Det piper i Dahlmans mobiltelefon när han går mot Bråvikens strand, tidigt på morgonen, denna junidag. Han reagerar lite över det, men registrerar inte att det kommer från hans telefon. Han vet inte att han just har fått ett SMS. Han vet inget om SMS. Han kan inte ta fram ett SMS. Han kan inte skicka SMS. han vet knappt om att han har en mobiltelefon, som kan ta emot SMS. Dessa pip är endast något som andra befattar sig med, och som stör i Dahlmans omgivning.

Längs vägen så möter han Hjalmar Björk. Hjalmar är gammal fiskare som lagt sina nät, sina skötar på samma sätt, och på samma platser, i alla år. Hos Hjalmar så står tiden stilla.
Hjalmar bryr sig inte om att man tar bort lärartjänster inom skolorna i kommunen. Han bryr sig inte om sparkraven vid stadsbiblioteket. Han vet inte ens om att det har kostat 300 miljoner kronor att renovera Norrköpings Idrottspark och att oppositionen ställer sparkraven mot utgifterna inom idrotten, för att vinna politiska poäng. Han har levt under goda tider. Och han lever fortfarande under dessa goda tider. Han har sin pension, och sina små extra inkomster i form av såld fisk. Strömmingen kostar 5 kronor per kilo. Det räcker gott till att köpa en liter mjölk. I alla fall om han lägger till ett par kronor från sin kaffeburk med mynt i. Mynten kommer också från försäljningen av fisk.

Men mycket av fisken äter han själv.
– Tack ska du ha Dahlman, säger han när de bägge möts på vägen.
– Varsågod, svarar Dahlman lite förvånat. Men han anar vad det handlar om.
– Om den första man möter på morgonen är ett fruntimmer, då blir det dåligt fiske.
Det var precis det som Dahlman misstänkte. Han kände till Hjalmars vidskeplighet, om fisket, och om kvinnor i samband med fisket.
– Både igår, och i förrgår så mötte jag ett fruntimmer på morgonen. Då kunde jag egentligen lika bra ha gått hem igen. Men det gjorde jag inte. Så blev det inget vidare fiske heller. Det slår aldrig fel.
– Men nu finns det väl så mycket strömming inne, att det väl nästan är omöjligt att bli utan.
– Fruntimrens krafter är större än de tjockaste stimmen av fisk, svarade Hjalmar med alvarlig min.
– Men hur får fisken veta att du mött ett fruntimmer då?
– Säg det. Men den informationen sprids väl som en löpeld, på samma sätt som det sprids dynga så fort man tar sig en pilsner. Det finns väl skvallerkärringar både på land och i vattnet. Det är ett utbrett nätverk, utan en enda maska. Och skulle det bli en maska i nätet så är det genast en massa fruntimmer där med sina verbala stoppnålar, och lagar den direkt, så att det inte missas någon information. Och jag vet allt vem det är som organiserar lagandet av maskor i nätet, samt styr fisketillgången med fast hand.
– Vem skulle det kunna vara, skrattade Dahlman som väl anade vem det handlade om.
– Kärringen Krok! Hon är överhönset i skaran. Det var hon som uppfann Blåkulla.
– Men idag har du lurat dem, genom att träffa mig.
– Jo, jag gick i skogen, tills jag fick syn på dig, Dahlman. Jag har mina trix, även jag.

Hjalmar sätter sig på en cement-mur. Han tar fram en smörgås från sin väska. Det är stekt strömming på den. Han tar en tugga, rakt över strömmingen, som har benen kvar. Han tuggar i sig även dessa.
– Vill du ha lite kaffe, Dahlman?
– Ja tack, lite kaffe säger man ju inte nej till.
Hjalmar tar upp sin termos. Det är kok-kaffe, med sump i. Men innan han öppnar termosen så skakar han om den. Han anser att om man dricker kaffe, då ska det smaka kaffe också, och då ska sumpen vara med.
– Använder du socker?
– Jo, det händer allt, svarade Dahlman.
– Fint, då ska du få lite gammalt socker i.
Hjalmar tar fram en flaska brännvin, utan etikett. Han häller lite av brännvinet i kaffet.
– Så där. Du anar inte hur mycket socker det går åt för att framställa detta.
Dahlman tar koppen. Han tittar på Hjalmar, men väntar lite med kaffet tills även han har fått lite kaffe med ”socker”.
– God fiskelycka, säger han och höjer sin mugg.
– Hej!

 

 

 

 

 

Bankerna stänger lite tidigare vissa dagar. En del stänger tidigare alla dagar. Vissa banker stänger för gott. Andra banker har öppet dygnet runt, på Internet.
För Dahlmans del så har detta inneburit lite omständligare rutiner, de dagar som han behöver komma till en bank. Han har inte Internet, och hans bank är nedlagd. Den närmsta banken är krånglig att ta sig till, samtidigt som den har väldigt begränsade öppettider numera.

Denna dag är han i alla fall i staden. I Norrköping. Norrköping har fortfarande några bankkontor kvar. Dahlman borde kanske vara tacksam för det, men inser det i så fall inte. Dagarna då han beger sig till Norrköping för att gå till en bank börjar med negativa tankar, och fortsätter i den stilen tills dagen är till ända.

 

Dahlman gick till fots från den hållplats där han steg av spårvagnen. Han hade gått av en hållplats innan den hållplatsen som ligger närmast den bank han skulle gå till. Han ville se sig lite om, i staden, innan han gick in till banken. Han ville även gå förbi Systembolaget, som ligger längs vägen. Han ville inspireras till att gå in dit, på tillbakavägen. För han ville ju förena nytta med nöje, och passa på att köpa sig lite punsch, när han ändå var i staden. Punschen var nyttan, och banken, tja, den fick väl anses som nöjet då. Ändamålen helgar medlen.

 

Innan han kom fram till Systembolaget, för att gå förbi det med intresserad blick, riktad åt dess skyltfönster så stötta han ihop med en ung kvinna i 25-årsåldern. Hon hade det halvlånga håret knutet i en hästsvans och viftade med någon form av broschyr i ena handen. I den andra handen så hade hon en bunt, med samma typ av broschyrer som hon viftade med.

Hon stegade fram mor Dahlman, med broschyren i riktning mot honom.

– Det är snart val till EU, sa hon och tittade på Dahlman. Hon såg uppåt, för hon var inte speciellt lång.

– Och banken stänger också snart, sedan så får jag nog röstkortet på posten, sa han och stannade till, men drog åt sig händerna för att slippa ta emot broschyren. Han hade ju nog att bära på sedan, efter att han hade varit på banken, och efter att han hade köpt sin punsch.

– Det är viktigt att just du röstar, sa kvinnan vidare.

– Jaha, och vad ska man rösta på då, undrade Dahlman.
– En röst på vänsterpartiet är en röst för ett demokratiskare Europa.

– Är du kommunist?

– Jag är vänsterpartist, savade kvinnan.

– Då är du kommunist. Det var både C.H. Hermansson och Lars Verner. Det är väl den där Lars Ohly också?

– Vi i Vänsterpartiet är det enda parti som vill gå ur EU, nu när Miljöpartiet har ändrat sig.

– Jaha, men då måste jag ju rösta på er, sa Dahlman.

– Vi tycker inte att Sverige ska vara med i EU.

– Men säg mig, Fröken Kommunist, hur hade ni tänkt er att det skulle gå till. Inte kan ni väl sitta i EU-parlamentet, och utesluta Sverige ur EU?

– Nej, det går ju inte.

– Men varför i helvete ska jag då rösta in er i något som ni inte vill vara med i, samtidigt som ni inte kan göra ett skvatt åt det hela, så att ni åker ur. Då är det väl bättre att ni inte röstas in i EU-parlamentet, så slipper ni ju vara där, eftersom ni ju inte vill vara där, från första början.

– Ja, men vi tycker….

Kvinnan avbröts av Dahlman.

– Tycker du om dig själv, så Fröken Kommunist du är? Skulle du vilja umgås med dig själv? Skulle du vilja ha en vän, och en granne, och arbetskamrater, och ovänner, som är en precis avbild av dig själv? Skulle du vilja umgås med dig själv?

– Nej, det tror jag inte.

– Och ändå vill ni att alla ska vara lika, och stöpas i samma form. Alla ska tycka som ni, vara som ni och se ut som ni?

– Nej, nej, men det är ju fel.

– Det kunde ju kanske vara värre, sa Dahlman, innan han gick ifrån kvinnan med broschyrerna, alla kunde ju vara likadana som mig.

Eller ännu värre, tänkte han när han gått en bit. De kunde vara likadana som Jonsson.

 

Kvinnan tycktes skaka av sig Dahlmans påhopp och hoppade i sin tur på nästa person som gick förbi. Hon verkade helt oberörd av att Dahlman faktiskt gjort narr av allt hon stod för.
– Hej, det är val till EU snart, sa hon till en äldre dam.

– Va? Jaha, men jag är inte intresserad, sa damen och drog åt sig handväskan för att sedan skynda vidare, så gott hon nu kunde med sin rollator.

 

Dahlman gick vidare mot sin bank.
Det fanns faktiskt något positivt med att gå till Nordea, och behöva köa, som privatperson, medan den ena företags- och förmånskunden efter den andre gick före. De bjöd nämligen på kaffe.

Dahlman stannade upp, halvvägs till banken. Han tittade lite på Systembolagets skyltfönster och tänkte på hur det skulle vara att gå in dit först, innan banken, och köpa med sig punsch, som han kunde ha till kaffet. Var det genomförbart? Han ville ju inte väcka uppseende. Han ville ju inte bli utslängd.

Det var ett illa dekorerat skyltfönster, tänkte han. Men det är ju bra att det fortfarande finns affärer som har ett så pass bra sortiment att de inte behöver en massa kosmetisk reklam för att dölja sina undermåliga produkter.

I samma ögonblick så fick han se den unga vänsterpartisten igen, lite på avstånd.
Jävlar, nu resonerar jag ju som hon, tänkte han med en viss förskräckelse över hur han betedde sig i sina tankar. Det händer inte så ofta, men ibland inser både Dahlman och Jonsson att de talar runt sig själva. Dahlman hade tur den här gången. Tur att inte Jonsson var med, och att han inte kunde höra Dahlmans tankar. Då skulle Jonsson bli för besvärlig.

 

Dahlman gick nöjt vidare. Nöjd över att inte Jonsson visst något om Dahlmans lilla tanke-snedsprång. Men innan han hann fram till banken så blev han onyo stoppad.
– Hej, har du tänkt rösta i EU-valet, undrade en man i kostym, som så lite varm ut. Det var ju ändå nästan sommarvärme ute.

– Ska du på begravning, undrade Dahlman.

– Tänker du rösta till EU-parlamentet?

– Ja, jag tänkte nog det, svarade Dahlman. Jag är själv EU-parlamentariker för ett litet land som heter Luxemburg. Jag blev invald av mina släktingar och deras förmyndare. Vilket parti företräder du?

– Kristdemokraterna.

– Aha, så Gud är med oss ända in i Bryssels finrum?

 

Dahlman orkade inte lyssna mera på kristdemokraten. Han gick vidare utan att registrera vad den kostymprydde unga mannen hade att säga.

Efter ytterligare några steg så kom det fram ytterligare en person. Han hälsade och frågade något som inte gick att urskönja eftersom han talade så pass fort att det blev sluddrigt.

– Det ligger där borta, sa Dahlman och pekade på Systembolaget.

– Va? Nej, jag frågade vad du ringer med, sa den sluddrande killen med den vita skjortan.

– Med min telefon förstås, svarade Dahlman och försökte gå vidare.

– Men vad har du för abonnemang?

– Ett vanligt telefonabonnemang förstås. Men vad tusan har det med EU att göra.

– Vaddå? Det har inget med EU att göra.

– Nähej? Vad gör du då här, utanför KDS:s valstuga. Har du direktlinje till Gud?

 

Dahlman gick vidare. Nu hade han blivit stannad tre gånger sedan han gick av spårvagnen. Han närmade sig nu banken. Han öppnade dörren, och gick in. Men väl inne på banken så möttes han av en glasdörr. Den brukade inte vara där. Det brukade vara öppet, rakt in mot disken.

Varför har de satt upp denna glasvägg, tänkte Dahlman. Är det för att man inte ska ta med sig kaffet ut?

 

Dahlman försökte att forcera glasdörren. Men det gick inte. Det var stängt. Att ytterdörren var öppen berodde på att man tillät folk att komma åt bankomaten som låg innanför dörren, men inte inne i själva banken. Banken var stängd.
Dahlman tittade på sin klocka. Den var två minuter över tre. Han hade kommit för sent.

– Jävla EU-val!

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilarna stannar, med jämna mellanrum för det trafikljus som finns mitt i Åby, som ligger utanför Norrköping. Det är det trafikljus som placerats strategiskt mellan vårdlokalerna i centrum, och Apoteket. Meningen är väl att folk som rör sig lite saktare ska kunna ta sig över vägen utan att behöva köpa valium, om och när de kommer fram till Apoteket.
Men det är inte så många, i alla fall inte av de friska människorna som använder sig av den knapp, som får trafikljuset att bli rött för bilisterna, och grönt för den som går över. Det är ett typiskt ställe för att gena snett över gatan, från COOP Konsum, till Apoteket, eller mellan Swedbank och den lilla tobaksaffären, där man kan göra sig av med pengarna som man har plockat ut, antingen inne i banken, under de tre minuter den är öppen varje dag, eller från den uttagsautomat som placerats utanför.
Det finns även en tredje kategori människor. De som trycker på knappen, men går över ändå, trots att det är rött. Detta medför att bilisterna får vänta, när ingen ska gå över gatan.

 

Jonsson har tagit bussen till Åby. Det är den närmsta ort där han kan komma till en bank, när Nordea stängt Svensk Kassaservice på hans ort. Han tänkte även gå till Apoteket, för att köpa lite värktabletter.

När han klev av bussen så stannade han upp och tittade ut över Åby Centrum. Han hade inte bestämt sig för om han skulle gå till banken först, eller om han kunde ha så pass mycket kontanter på sig, att han rent av kunde börja med Apoteket. Det låg ju på den sidan av vägen som han var på. Han ansåg det onödigt att behöva ta sig över övergångsstället, med trafikljusen, mer än nödvändigt. Bussen hem gick ju från den andra sidan vägen.
Det var ett fasligt fult, och tråkigt centrum, tänkte han. Men det var innan han fick se, och påmindes om att det fanns en krog på den sidan av vägen, där Apoteket låg, och där han just så befann sig. Han fick nu lägga in en rutt till i sin färdplan, till fots. Nämligen att ta sig en öl, inne på krogen.
Det blev för mycket. Han var tvungen att sätta sig en stund, på bänken, vid busshållplatsen, inne i kuren.

Om jag tar mig över gatan, går in på banken, för att sedan gå ut igen, så kan jag ta en öl, efter att jag har varit på Apoteket, tänkte han. Jag är ju ändå på den sidan av vägen då.

Han hade nu börjat se sig sitta och äta en sillsmörgås, samt dricka en öl till den. Men tänk om de inte serverar sillsmörgåsar där, funderade han lite oroligt. Då kanske det vore bättre att ta sig till det lilla konditoriet. De kanske har sillsmörgåsar.
Konditoriet låg på den andra sidan vägen, där banken, och COOP Konsum låg. Frågan var nu i vilken ordning detta skulle kunna tänka ske, utan att det blev för mycket springande över vägen, samt att det skulle kunna koordineras med de olika ärendena.

Men om det har sillmacka på konditoriet, och jag äter en sådan där, så får jag ju ingen öl till. Där serverar de ju inte öl. Varför ska det vara så himla komplicerat att få sig en sillmacka, och en öl, efter att man varit på Apoteket, och på banken.

Jonsson reste sig upp. Han tittade bort mot krogen.
Det är ju själva fan, tänkte han. Det är inga problem att få sig en öl, det är bara att gå in på krogen. Det är heller inga problem att få sig en sillmacka. Det är bara att gå in på konditoriet. Men om man ska få en öl och en sillmacka, samtidigt. Tja, då måste man i princip skriva om grundlagen.

 

Han bestämde sig till slut att gå över gatan, vidare till banken, först. Han blängde länge på det lilla konditoriet när han gick förbi den lilla gången ner mot dess lokaler. När han kom fram till dörren så tog han tag i den och gick in. Det fanns en dörr till, innanför. Han tog även tag i den, och klev framåt, bara för att köra huvudet rakt in i dörrens ruta.

– Aj som fan. Ja visst i helvete. Det glömde jag ju.

De hade efter ett rån satt lås på dörren, som de öppnade inifrån, med en knapp, efter det att kunden som ville komma in hade tryckt på en knapp. Det glömde Jonsson. Han behövde heller inte trycka på knappen, för att påkalla kassörskans uppmärksamhet. Den hade han redan fått, genom sin bullrande entré.

Väl inne i banken så fick han vänta på en annan kund. Under tiden så tog han fram sin uttagsblankett, som han fyllt i hemma. Den var vikt två gånger, med texten inåt. När det sedan blev hans tur att gå fram till kassan så sköt han fram den hopvikta lappen, på disken, mot kassörskan.

– Ge mig pengar, sa han med alvarlig min.

Kassörskan såg lika allvarlig ut.

– Jag skulle vilja ta ut tusen kronor, fortsatte han efter en liten paus, samtidigt som han log lite mot den blonda kvinnan bakom disken. Han funderade på om smink, parfymer och hårblekningsmedel var avdragsgillt för bankpersonal. Men så kom han på att det nog var därför de stängde banken klockan tre. Ja, eller ett, som det ju numera är. De jobbade ju tre timmar innan öppningstid med att sminka sig, och göra sig i ordning till att bli just bankpersonal, för att sedan använda två timmar, efter stängningsdags till att få av sig det hel, med diverse borttagningsmedel.

– Skulle jag kunna få det i sju tjugor, två femmor, tre tior samt resten i femtiolappar?

– Mm, svarade kassörskan, som var fullt upptagen att knappa in siffror på datorn. När hon var klar med det så tittade hon upp, mot Jonsson.

– Hur ville du ha de det sa du?

– Två femhundringar, tack!

 

Jonsson fick till slut sina pengar, som han stoppade ner i sin plånbok. Han gick sakta mot dörren.

– Se upp för dörren nu, hördes det från det hörn som man skriver sina blanketter i.

– Ja det ska jag, svarade Jonsson och vände sig mot den välbekanta röstens håll.

– Det är dyrt med glas, ska du veta. Speciellt här i banken, det är specialglas. Du får nog göra betydligt större uttag om du ska ha råd att ersätta en dörr här.

Det var Dahlman som suttit där med en blankett, eller snarare åtta blanketter. Han avskydde blanketter. Han skrev nämligen bara fel på dem, och fick hela tiden börja om.

– Nu skiter jag in det här, sa han och rafsade ner sina hopknölade blanketter i papperskorgen.

– Har du pengar så att det räcker till en öl, undrade Jonsson.

– Jo, annars har ju du det nu, flinade Dahlman som svar.

Ska du med och ta en öl då, på krogen, på andra sidan av vägen?

– Ja, och en sillmacka!

– Nej, då får vi bara blanda in Europadomstolen, och Justitiedepartementet. Vi nöjer oss med en öl.

Dahlman såg lite frågande ut, men kunde acceptera att det endast blev en öl.

– Fan, sa Jonsson, jag har bestämt för mig att jag skulle göra något mera.

– En öl till kanske, efter den första?

– Jo, så var det nog.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Maj stormar vidare, med sina julidagar. Lite lagom med värme, lite blåst, till och från samt en skvätt regn då och då, som om det vore fruntimmersveckan. Men det är maj, inte juli.

Dahlman tycker sig se att det är ett snigel-år i år. Han ser sniglar överallt. Speciellt vinbärssnäckor. Dessa ätliga sniglar, som en del lagar till, förmodat, inlagda med vitlök. Dahlman ryser av tanken på att äta dessa djur. De är ju i princip råa, tänker han. Han skulle aldrig ens få för sig att ens smaka. Inte för all punsch i Småland.

Hellre att jag äter den där kråkan, tänker han. Den går ju i alla fall att tillaga på ett mindre vidrigt sätt.

 

När han kommer hem till Jonsson så ser han att Jonsson är vaken. Han har nämligen hämtat sin tidning när Dahlman tittar i brevlådan. Dahlman går in, fortfarande med sniglar och kråkor i tankarna.

Jonsson sitter med sin tidning vid sitt köksbord och bläddrar lite ivrigare än vanligt.

– Vet du varför man inte äter kråkor, Jonsson?

– De är väl asätare, det är väl därför, svarade Jonsson, som normalt sätt inte svarade på första tilltal, utan styrde över samtalet, till sina egna tankar.

– Skulle det inte gå att äta asätare?

– Det är därför vi inte är kannibaler, svarade Jonsson, vi är ju asätare. Äter vi varandra så äter vi ju asätare. Och det vill vi ju inte.

– Så kråkor äts inte, för att de äter andra djur? Det tror jag inte på. Det måste finnas en annan anledning. Vi äter ju ål. Vem vet, vi kanske har ätit en ål, som varit och smaskat på folk som förlist, till sjöss?

– Sprid inte ut det till folk, sa Jonsson och lyfte blicken mot Dahlman.

– Det finns väl flera fiskarter som nog kunde tänka sig att smaka på en förlist människa, tillade Dahlman.

Ingen ville säga det, men båda tänkte det. Att det fanns en viss risk för att ål och andra fiskar har varit på det förlista fartyget M/S Estonia, där det finns gott om människor. De sa inget, för det gillade ju ål. De ville inte sluta att äta ål. Speciellt inte rökt ål, och nubbe.

 

– Var du på något evenemang i helgen, undrade Jonsson för att byta samtalsämne. Men också för att det var något som ockuperade hans huvud. Några funderingar, som fått sitt ursprung, i dagens tidning, dagens Folkbladet.

– Nej, det var jag ju inte. Om du inte räknar provsmakning av ost, i affären, från i fredags.

– Vet du vilket som var det mest publikdragande evenemanget i Norrköpingstrakten, i helgen?

– Få se nu, det var ju ingen match för IFK Norrköping, så det kan det ju inte vara. Sleipner spelade hemma, men inte IF Sylvia, i division 1. Var inte den där Miss Li Norrköping? Det var nog hon som drog mest folk.

– Miss Li? Hon hade ju bara 320 personer i publiken. Sleipner hade lite över 500. Nej, det var Odenstomta gård. De släppte ut korna på sommarbete där. Det var över 2000 personer som såg detta.

– Drog korna fyra gånger mera folk än Sleipner?

– Ja, är det inte fantastiskt att det finns saker, som inte är fabricerade i kommersiellt syfte, som lockar folk?

– De kanske skulle släppa ut dem på grönbete, på Idrottsparken, så att de 300 miljoner kronorna kommer till nytta, och att folk får valuta för entrébiljetten, skrattade Dahlman.

– Ja, synd bara att de numera har konstgräs på Idrottsparken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Priset för de fina dagarna, med sol och blå himmel är att det är ganska så kalla nätter.
Frosten dröjer sig kvar på morgonen, tillräckligt länge för att påminna om nattens köld. Morgonens sängvärme förstärker känslan av att det är en kall dag, när det i själva verket förmodligen kommer att bli riktigt varmt.

Dahlman trotsar kylan, och ger sig ut i solen, som tvingar sig upp på morgonen, likt en busschaufförs första steg utanför sängen, strax innan han ska ge sig iväg till jobbet, för den första morgonrundan, från den ena punkten i staden, till den andra, och tillbaka igen.
Solen och busschauffören är rätt så lika. De är uppe tidigt, direkt i gryningen. De är uppe före alla andra. Folk väntar på dem vid vägkanten, eller vid en husvägg. Man tar dem för givet.

Dahlman förvånas i vanlig ordning, av att Jonsson faktiskt kommit upp p morgonen. Inte för att hinna med någon buss, och inte för att se om solen är framme eller ej. Han går upp, för att man förväntas göra det. Om Jonsson skulle leta efter en anledning till att gå upp, så kanske han inte alltid skulle hitta en. Men han hittar en anledning till att gå upp, rätt så ofta.

Jonsson har inte bara gått upp. Han har hämtat sin tidning också. Han har hämtat sitt Folkblad. Det är den tidning som han vill ha, om han nu ska ha någon tidning alls. Folkbladet är en gammal sossetidning. Och Jonsson är sosse. Det är helt naturligt, att en sosse har en sossetidning.
Fast, om man ska göra ett valresultat i Norrköping, baserat på vilken morgontidning som folk har hemma, så skulle Moderaterna få 85 % av rösterna, medan Socialdemokraterna skulle få 15 %. Men den största delen skulle nog bli blankröster, då det kanske är flera som inte har någon tidning alls.
– Jag såg att din tidning redan var hämtad Jonsson, sa Dahlman efter att han kommit in till Jonsson.

Jonsson satt vid sitt köksbord, med sin tidning, sitt Folkblad. Han svarade inte Dahlman. Istället så reste han sig och gick fram till ett skåp, och drog ut en av lådorna nere vid golvet. Han tog upp en liten plastburk. Han ställde asken på köksbordet, och öppnade den. In den lilla grå plastburken så låg det fröpåsar. Jonsson grymtade lite när han hade tagit upp två av dem, samt tittat på den tredje, som fortfarande låg kvar i burken.
– Ringblommor? Vem fan äter ringblommor? Jävla ogräs!
– Ska du så, Jonsson?
– Jo, jag läste att det var dags att så sparris. Men solrosor, vad fan ska man ha de där stora stjälkarna till?
– Tja, kvinnor gillar ju stjälkar av olika slag, flinade Dahlman medan han blickade mot kaffepannan, för att se om det fanns något nybryggt kaffe.
– Visste du att det finns över ett hundra olika arter av sparris?
– Jo, men jag har bara räknat till 98, svarade Dahlman utan att ha en aning om att det ens fanns två sorters sparris.
– Ska man så sparris, så ska man visst göra det nu. Men jag undrar varför de sätter in en bild, på en som skördar sparris, när det är dags att så den. Det vore ju exempelvis bra att veta om man sår fröer, sticker ner dessa stjälkar, eller om man kan ha någon form av planta, när man ska sätta sparris i sin trädgård. Att skörda den är väl inget att visa? Det är väl bara att repa det hela, eller dra upp sparrisen, eller vad man gör. Man ser väl hur de växer?
– Hade du några sparrisfrön i din burk då?
– Nej, men det kanske finns att köpa på handelsträdgården. Men vad gör vi med dessa ringblommor?
– Kan vi inte strö ut det i Eivors trädgårdsland, där hon brukar så sina grönsaker?
– Dahlman, du är ett geni! Vi gör det på kvällen, i månskenet. Då sover hon säkert. Hon är ju så tidigt uppe på morgonen.
– Vi gör det imorgon, på Skärtorsdagen. Då är hon ju inte hemma. Hon är garanterat på väg till Blåkulla, med de andra häxorna!

 

 

Det andra kvartalet 2009 var bara ett antal timmar gammalt när det bankade på Jonssons dörr. Det var som sig brukar, och som det varit andra kvartal, Dahlman som kom på besök för att få sig en kopp med kaffe.

– Vet om att du har tre älgar i trädgården, Jonsson?

– Jo, och jag vet också att det är första april idag också.

– Inte tror du väl att jag skulle försöka att lura dig Jonsson, svarade Dahlman innan han satte sig ner, som han alltid brukar göra, vid Jonssons köksbord.

En spindel hade tagit sig upp på bordet. Dahlman följde den med blicken, men ansåg inte att han hade befogenhet att störa den i sina förehavanden, vad de nu må vara.

– Har du inte bättre fantasi än att tala om att det finns älgar i trädgården?

– Oftast så handlar det om konstiga maskiner, och märklig teknik. Jag undrar, sa Dahlman, om det någon gång blivit verklighet av någon ”uppfinning” som framkommit första april, som ett skämt. Det kan ju tänka sig att det gett en idé till någon, att uppfinna något.

– Om man tittar på utvecklingen, från det att de började med aprilskämt, så skulle nog många av dagens teknologis produkter inte tagas på allvar, om de presenterades första april, för 50 år sedan. Tänk dig själv, att man introducerade GPS, stegräknare eller musikspelare, utan skivor, i en vanlig telefon, på 1950-talet. Hur skulle detta mottagas? Lägg sedan till att telefonen i fråga inte hade någon sladd, samt att den bars i fickan – av en åttaåring!

– En sådan framtidsinformation skulle man nog få vänta med, till andra april, skrattade Dahlman.

 

Har du sett någon fästing än, undrade Jonsson helt plötsligt. Förmodligen så kom han att tänka på det i samma ögonblick som han smällde till med tidningen på bordet, och krossade den stackars spindeln, som förskonats från att störas av Dahlman.

– Nej, det är väl för tidigt för dem, svarade Dahlman som fortfarande följde spindelns öde, med sin blick. Det var inte lika svårt längre. Den var inte lika rörlig som för en stund sedan, då den sprang över bordet. Den hade fastnat mellan Norrköping Dolphins förlustmatch i slutspelet i basket, och Helena Lundbäcks rättegång om huruvida hennes lånade häst skulle få åka till Las Vegas, eller ej. Men spindeln brydde sig inte om, vare sig hästhoppning, eller basket. Det hade den nog inte gjort, även om den fortfarande hade haft livet i behåll.

 

Jonsson tog tidningen, med spindeln på och gick till dörren. Han öppnade dörren och sköt ut spindeln, med pekfingret. Spindeln ramlade ner någon meter utanför dörren. Jonsson tänkte precis vända om, och stänga dörren, när han hörde något braka till. Det var tre älgar som blivit skrämda och fann det bäst att ge sig av, bort från Jonssons trädgård. De kunde äta sina krokusknoppar någon annanstans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jonsson och Dahlman har flytt slasket på hemmaplan. De har bytt ut den, för fötterna våta miljön mot en grådaskig dag på Norrköpings gator, och varuhus.

De kliver av spårvagnen vid Hörsalen på Drottninggatan och går vidare mot stadens varuhus såsom Domino, Linden och Spiran. Deras primära mål är, utan att de har talat om det, en kopp kaffe.

– Vilket varuhus ska vi gå in till, undrade Dahlman samtidigt som han funderade över vilka alternativ det fanns, i form av caféer.
– Varuhus, tänkte Jonsson högt, varför heter det varuhus inne i staden, och köpcentrum utanför staden. Och vad är det för skillnad på ett varuhus och en galleria. Eller för den delen, en galleria och ett köpcentrum?

– Köpcentrum är väl en massa affärer mellan parkeringsplatser. Varuhusens och galleriornas kunder har väl en högre parkeringbötesfrekvens. Skillnaden är parkeringsplatserna. Inne i staden, där galleriorna och varuhusen finns, där finns parkeringsplatserna på taket, eller under jord.

– Så du menar att Maxihuset på Ingelsta kommer att bli ett varuhus, efter att ha varit ett köpcentrum, undrade Jonsson.

– Nej, det är ju ett köpcentrum.

– Jo, men de bygger ju parkeringshus, som går ner under marken. Gör de inte det?

 

De bägge herrarna hade nu kommit in i Linden. Ett varuhus med olika butiker i, med Åhléns som huvudnummer. En ung kille med två burkar hårgelé i sin blonda kallufs närmar sig dem men en penna i händerna. Han håller pennan med båda händerna. Ett pekfinger i varje ände.

– Hej, vad har du för mobilabonnemang?
– Va, sa Jonsson.

– Ringer du mycket? Vad har du för telefon?

– Det beror på vilket av mina abonnemang du menar, svarade Jonsson, eller vill du veta vad jag har för telefon hemma, till mitt hemnummer? Det är en Lumatron som jag köpte för 299 spänn på COOP Forum.
– Nja, jag menade ditt mobilabonnemang, vad har du för abonnemang.
Dahlman, som stått bredvid tog ett steg tillbaka. Han var rädd att det skulle stänka från grabbens hår, om han skakade på huvudet åt Jonssons okunnighet. Han ville inte ha hårgelé på jackan.
– Jaha, sa Jonsson, jo men jag har fem olika abonnemang, och sju telefoner. Jag fick en ny när jag förlängde ett abonnemang en gång, samt en extra när man köpte den allra senaste modellen. Den är visserligen ingen stegräknare i, men den gå i alla fall att ringa på. Du vet, det är så bra att kunna ha en telefon i varje klädeplagg. Då vet man att man alltid har en telefon med sig. Man behöver inte oroa sig för att glömma att ta med sig sin telefon. Hurså, säljer du telefoner?

– Ja, du kan få en ny telefon, om du tecknar ett abonnemang hos Telenor. Du ringer gratis till 500 000 mobiltelefoner, i heeela Europa.
Grabben drog på ordet ”hela”, precis som om det var något fantastiskt att kunna ringa till en Telenor-kund, i San Marino. Om man nu kände någon i San Marino förstås, som dessutom har Telenor.

– Du, det låter jättebra. Det vill jag gärna ha. Vad har du för telefon?

Den blonderade, solbrända försäljaren tog fram en av de senaste modellerna från Sony Ericson.

– Fint, perfekt, sa Jonsson. Jag ska ha en sådan. Men du får vänta lite. Som jag sa så har jag en telefon till varje klädesplagg. Jag ska gå och köpa mig en jacka nu. Så får jag komma tillbaka och se om den där telefonen passar in i jackfickan. Men om den inte gör det så har du säkert en annan modell som passar. Jag kommer snart.

 

Jonsson och Dahlman gick vidare, ut mellan Domino och Linden. De gick in i restaurangen i Domino. Här skulle de ha sig en kopp kaffe.

– Du har väl inte sju mobiltelefoner, Jonsson?

– Nä, jag har inte en enda. Och inte ska jag köpa en jacka heller.

 

Landsortsbussen har precis rullat in på Norrköpings Resecentrum. Dahlman och Jonsson sitter längst bak i den. Dahlman tittar ut genom fönstret.

– Har du sett Jonsson, vilka konstiga paket de har nu för tiden Är det julstrumpor, anpassade till dagens julklappsbehov? Ska de ha ner TV-spel, dator och DVD i den på en gång? Räcker inte en vanlig strumpa till längre?

 

Jonsson sitter och tittar rakt fram, han funderar på varför folk åker till staden och har med sig julklapparna, inte tvärt om. Han anser att man åker till staden för att handla julklappar, inte tvärt om.

– Vaddå för stumpor?
Jonsson vrider blicken mot fönstret.

– Det där, det är inga julstrumpor, det är julgranar, sa han med ett skratt.

– Du Jonsson, nog fan känner jag väl skillnad på en julgran och en julstrumpa, det där är en strumpa, stor som fan med inte någon julgran i alla fall.

 

Det Dahlman hade sett var folk som gick omkring med julgranar i de förpackningar som finns numera. De var transportanpassade i form av något som kan liknas vid en stor gasbinda. En fingertuta för grekiska gudar.

 

– De packar in granen så för att man ska kunna transportera den förstår du. Man kan t.o.m. ta med den på bussen. Förr så var man tvungen att ha bil för att ha en chans att få hem sin gran, nu kan det vara tio personer på en vanlig buss som har granar med sig.

 

– Är du säker på att det inte är en jul-en då?
Dahlman tyckte att det såg ut som enar, om man bortsåg från den vita färgen som förpackningen hade.

– Ja, men när du säger det så kanske det var därför som folk började välja enar ett tag, för att de inte fick hem granen, men enen gick bra. Det borde medföra att jul-enen trängs undan som företeelse i de svenska hemmen då det ånyo går att få hem en vanlig julgran, utan att för den skull ta större plats på de kollektiva transportmedlen.

 

Dahlman och Jonsson gick av bussen. Utanför så stod det tre personer med varsin inpackad gran, på väg åt andra hållet.

– Hur kommer de där granarna att se ut när de packas upp då? Föresten, vill man inte se hur granen ser ut innan man köper den?

– De är inte packade hela tiden, de packas in efter att man köpt den förstår du väl?

 

Dahlman och Jonsson var på väg ut på stadens gator igen. De hade en förmåga att inte få något uträttat, därför var de tvungna att göra om det hela flera gånger. De var inte de som ställde sig i en kö som tog halva förmiddagen, inte heller de som trängdes i mellandagsrean.

 

– Du kanske skulle köpa dig en gran då Jonsson, du har ju ingen ännu?

 

– Nej, jag tror vi går in för att bli packade själva, inte granen.

 

Jonsson skojade naturligtvis, men inte om granen. Han skulle aldrig få för sig att släpa med sig en inpackad gran på bussen. Då kunde det lika gärna kvitta med julgranen.

 

 

– Läste du om IFK Norrköping Dahlman, undrade Edman då de gick längs den grusväg som går utanför Edmans hus, de ska inte åka till Spanien eller Cypern i år på träningsläger, de ska åka till Åland mitt i vintern i stället. Tony Martinsson sa att ” det ger en del signaler”.

– Jaha, är det straffet för att de åkte ur Allsvenskan då? Dahlman tittade på en ekorre som sprang uppför ett träd i sin jakt på föda. Han vände ner blicken och fortsatte, - Vad händer om de åker ur Superettan då, blir det ett betonggetto i någon förorenad polsk industristad då?

– Nja, karaoken på Ålandsbåten är nog straff nog, det går nog inte att straffa mera än så utan att det börjar att bli olagligt. Det är väl redan ett gränsfall.

– Men det gick ju i alla fall bra för svenskan i skidskytte igår. Hon vann ju.

– ja, jag funderade på det där om det finns någon korpvariant av det där eller någon form av seniorklass inom skidskytte. Man kunde väl skjuta lite bara som vanligt, med luftgevär, tio meter sittande för att sedan ge sig ut på lite stavgång.

– Men hur tävlar man i stavgång då, det bäst sättet att ta sig fram fort är väl att ta stavarna i ena handen och springa, eller en hellre slänga stavarna. Dahlman tyckte nog att det skulle bli lite svårt att döma stavgång.

Edman tittade upp mot himlen där en kråka flög över för att hitta ett bra träd att sitta och kolla efter föda i. – Men stavgång är ju en bedömningssport, precis som vanlig gång. Kan man inte se vem som har bästa stilen där passgång är rent diskvalificerande.

– Passgång? Hur skulle det gå till, undrade Dahlman. Ska de gå på alla fyra?

– Nej, men det handlar ju om själva stavföringen. Man får inte gå med samma fot och stav på samma sida, samtidigt. Jo föresten, det blir ju att gå på alla fyra, men två av de fyra är förlängda, med stavar.

– Då får man ju ha en domare som enbart gör stavningskontroller, en som bedömer stilen i övrigt och en som kollar balansen. Jo, men det skulle nog fungera. Straffrundorna skulle man kunna göra om till att gå på muggen, i alla fall på PRO.

– Tre domare, det blir ju du och jag och Jonsson. Jag tror ta mig an att vi kan ha en affärsidé här!

 

Dahlman gick av vägen, några meter ut i skogen.
– Vänta lite, jag måste ta en straffrunda!