Edman, Dahlman och Jonsson

 

 

Det är två dagar kvar till valet, till EU-parlamentet. Det är en dag kvar till Sveriges nationaldag. Två företeelser som har haft lite svårt att ta sig in i den svenska folksjälen.
Dahlman har fått sig en kopp kaffe av Lillemor och sitter nu i soffan hemma hos paret Edman.
– Aj, jag bet mg i tungan. Fan, det var nog det längsta in jag bitit mig i tungan, någonsin.
Dahlman tog sig för kinden.
– ”Det längsta in”? Vad är det för språk, undrade Edman.
– Ja, vad säger man då? Jag har ju aldrig bitit mig i tungan, så långt in.
– Se där, du kunde ju uttrycka dig korrekt.
– Vad var det de sa på Östnytt snuttifieringssändning? Skulle man lära sig att känna skillnad på ätliga, och oätliga grodor? Det låter ju som en svampkurs.
– Ja, nu blir det nog ABF- och PRO-kurser i grodor också, på samma sätt som de har svampkurser, skrattade Edman.
– Jag fattade inte det hela, sa Dahlman, de är ju så amatörmässiga på Östnytt. De klipper ju inslagen, för att de inte hinner med sändningen, inom utsatt tid. Förstod du något Edman?
– Jag får väl erkänna att jag inte hade så stort intresse i just det inslaget. Så jag lyssnade väl inte så noga, oavsett om det var hela inslaget, eller bara en del av det.
– Vet du varför du inte lyssnade?
– För att det inte intresserade mig förstås.
– Ja, förvisso, men det kan även vara så att du blivit så trött på Östnytts usla sändningar, att du helt enkelt inte bryr dig om dem. Inget av inslagen. För du kommer väl inte ihåg något av de andra inslagen heller? Inte med någon högre entusiasm.
– Det kan så vara. Men vi kom ju ihåg grodorna, inte sant?
– Nej, jag kom ihåg grodorna, inte du. Det var jag som planterade den nyheten i ditt huvud. Eller gjorde jag inte det? Kommer du ihåg om det var en nyhet i Östnytt om skillnaden mellan ätliga och oätliga grodor? Eller var det bara något som jag hittade på, för att få till ett resonemang?
– Var vill du komma med det där då?
– Jo, Östnytt har förstört för sig själva. Östnytt har blivit som en reklampaus, mitt i Morgonnyheterna. Man kopplar bort sig, som om det var reklam i en av de kommersiella kanalerna. Jag menar, det är ju i alla fall Sveriges Television det handlar om. Man har alltså lyckats med att få människorna till att inte reagera, eller ens bry sig om att det är reklam. Ändå registrerar vi budskapet, utan att vi vet om det.
– Men grodorna var väl ingen reklam. Vad är det för vits med att låta mig få reda på om det finns ätliga grodor i min omgivning, omedvetet?
– Ingen vits alls. Det var en ren tillfällighet. Men det visar hur vi, när vi ser på TV har förändrats, mentalt. Men säg mig. Var det ett inslag om grodor, eller var det inte det?
– Tja svaret får vi väl vid nästa regionala sändning. För om inget oförutsätt inträffar så sitter vi väl här med vårt kaffe, även då. Det är ju trots allt bara en halvtimme till dess.
– Om du inte tror att det är reklam då, och går på muggen, ja.
– Partiledardebatten kommer jag i alla fall ihåg, sa Edman.
– Äsch, det var ju bara Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. En massa tjafs. Vad ska de vara där för? De ska väl inte väljas in i EU? Föresten, det ör ju rätt så meningslöst att ha Marita Ulvskog, och Gunnar Hökmark i en debatt också, bara för att de råkar stå överst på deras vallistor. De blir ju invalda i alla fall. Vore det inte mera intressant, för de som faktiskt intresserar sig för valet, att ha de som står som nummer 20 på listan?
– Ella Bohlin är ju ett nytt namn, svarade Edman, hon kanske behöver lite mera presentation, än Hökmark och Ulvskog?
– Ella Bohlin! Halleluja! Är det Carola? Vore inte Göran Hägglund så kort, och lik Angus Young i AC/DC så skulle man kunna tro att det var Ulf Ekman, i Livets ord som, likt en hallik föste fram en nyfrälst Carola Sörgaard. Eller heter hon Carola Häggkvist numera?
– Heter han Hägglund? Är det inte Häggroth?
– Häggkvist heter hon, sa Dahlman.
– Carola ja, men han, Göran, heter han Hägglund?
– Carola heter väl Sörgaard? Inte heter hon Göran!

 

Lillemor kom just in i rummet, men vände då hon fick höra hur det debatterades namn på Pastor Ekmans kompisar, huruvida de heter något med ”hägg” eller ens ”syren”.

 

 

 

 

 

Jonsson kom hem till Edmans. Dahlman var i vanlig ordning redan där. Alla tre hade sett morgonnyheterna på SVT. Obama hade precis blivit installerad som president i USA. Det skedde kvällen innan. Hela installationen hade föregåtts av något som kan liknas vid den tiden innan jul, då julen ska säljas till folket. Men nu satt det folk i världens alla nyhetsmorgonsoffor och analyserade vartenda ord i den nya presidentens tal. Man letade fram budskap som inte existerade, man jämförde med tidigare presidenter och lät Obamas ord bli något som redan hade sagts, av någon annan president, men med andra ord.

Jonsson hade vägrat att se det hela kvällen innan men blev påpackad talet i alla fall, via media. Det tjatades om och om och om igen.

– Tänk, att han har lyckats lura folk till att tro att han kommer som en Messias med sina tal, sa Dahlman.

– Har han sagt det? Edman undrade över var han fått det ifrån.

– Men lyssna på vad han säger. ”Vi ska ha till en förändring!”. Vad tusan betyder det, rent konkret. Han talar ju aldrig om några konkreta förslag och åtgärder, det är ju bara en massa ord, som egentligen inte betyder mera än att man vill tala om att man som amerikan bor i värdens pompösaste land, samtidigt som man är för fega för att tala om hur hemska andra länder är, speciellt de muslimska, vilket de egentligen tycker. Han talar som en väderrapport, det blir lite av varje, klart till halvklart, kanske regn, 5-19 grader.

– Men en sak som han sa var rolig, sa Edman som minsann hade hört en liten del. Han sa att ”vi tänker då inte be om ursäkt för vår livsstil” samt att när han räknade upp hur de skulle leva så sa han ”vi ska kunna tanka våra bilar”. Det roliga med det var att om det vore Mona Sahlin som, efter en valseger säger dessa saker, samtidigt som hon ska regera med Miljöpartiet, så skulle väl Peter Eriksson sätta gräsklippargeggan i halsen.

 

Ingen av de tre var väl särskilt förtjust i Miljöpartiet. Men den som stod mest till vänster, rent politiskt var ju Jonsson. Men han hade ingen större lust att ge sig på att analysera Obamas installationstal.

– Ni låter ju som de där knäppskallarna i TV. Det är ju bara ett spel, en show. Skit i det. Låt oss se vad som händer när de kommit igång med riktigt arbete. Igår var det ju bara dans och karneval.
– För omväxlings skull så håller jag med Jonsson, sa Lillemor.

 

Det var inte meningen att Jonsson skulle gå upp tidigt. Det är det aldrig. Men numera, den senaste tiden så har han gjort det lika mycket på en månad som de senaste trettio åren.
Det var Dahlman som inte bara kom och knackade på, han hade även tagit med sig Jonssons tidning.

– Dra upp rullgardinerna, det är dag nu, sa han när han stövlade in till Anders Jonsson som yrvaket försökte hänga med i vad som skedde i hans hall.

– Vad har hänt, är det krig?

– Ja, det är inte långt ifrån, sa Dahlman, har du inte sett att Mona Sahlin ska blida hög med Vänstern och Miljöhaveristerna?

– Jo, vad är det med det då?

– Hur gör du nu då, kommer du att vara kvar som gråsosse nu när det blir flera som hoppar i säng med er?

– Tja, vad är alternativet, KDS? Fast det är klart, sa Jonsson och tittade ut genom fönstret, för en som Edman kanske det blir svårt. Han röstar ju antingen på Moderaterna eller på sossarna, men egentligen så röstar han mot Miljöpartiet eller KDS.

– Ja, jag är inte så säker på att Edman vill ha högre bensinskatt så han väljer nog KDS och röstar på Moderaterna.

– Nu blev det krångligt, sa Jonsson, jag sov ju för tusan, det där får vi ta när jag fått i mig en viss mängd kaffe, ca. 2 liter. Det är för tidigt för detta Malcolm. Sover du aldrig?

Dahlman log en smula, han kunde inte annat. Han var nöjd över att få väcka Jonsson samt att få ge sig på honom för sin politiska övertygelse och framförallt för att, som han tyckte att sossarna gett sig ut på djupt vatten som hoppar i säng med en bensinskattehöjning på 2 kronor.

– Såg du vad han flinade, den där Ohly, undrade Dahlman.

– Nej, det gjorde jag inte, vet du varför?

– Nej?

– Jag sov ju, förstår du inte det, och det tycker jag allt att de kan göra i politiken också, det har de ju alltid gjort och det har fungerat så bra så.

 

 

Dahlman kom på besk till Edman för en kopp kaffe i vanlig ordning, som han s ofta gör. Men denna gång hade han tidningen i handen och gick raka vägen till bordet där Dahlman och Jonsson satt. Jonsson hade kommit tidigare än han brukade, han blev ju väckt av en telefonförsäljare tidigt på morgonen.

Dahlman slängde tidningen i bordet och sa:

– Titta, nu svansar hela kommunledningen kring den där kärringen från betonggettot. Har de slut på Toblerone i Stockholm?

– Lugna dig Dahlman, det var ju bara ett besök där de talade om Ostlänken, sa Edman. Ostlänken är väl bra. Man ska satsa på infrastruktur när det är dåliga tider.

– Dåliga tider? Dahlman fortsatte:
- Nog lär det bli dåliga tider om hon blir Stadsminister efter nästa val.

Jonsson flinade, - Jag kan se hur du sitter och hurrar på valnatten Dahlman. Men Edman hr rätt, det ska satsas ur en kris. Synd bara att de måste ha de där flumpolitikerna med sig. Jonsson syftade på Miljöpartiets språkrör som också var med på stadsbesöket.

– Inte fan diskuterades det någon Ostlänk, de åkte ju spårvagn för helvete. Ska de ha spårvagnar på Ostlänken? Då kan de lika gärna ge fan i alltihopa!

Men man kan ju inte bara sitta med armarna i kors hela tiden, och diskutera homoäktenskap, FRA eller fildelningslagar, sa Jonsson. Vad gör de borgliga nu, fortsatte han, de håller på och tjafsar om ifall homosexuella ska f gifta sig och om det ska bli förbjudet att fildela och sådant blaj. Hur fan hjälper det finanserna när det är de som är det viktiga nu. Får vi sålt mera bilar om homosexuella får rätt att gifta sig i kyrkan? Jag har inget emot det, men visst finns det väl mera viktiga saker som är betydligt mera bråttom med än så?

 

 

 

Lillemor hade gått ut, och det var nog tur det för hon ogillade när någon av de tre blev lite upprörd. Men det var sällan så mycket menat med det. Det räckte oftast med en kopp kaffe, gärna med något starkt i för att allt skulle bli normalt igen, och det visste de om.

 

 

 

– Vill du ha en kask Dahlman, det är ju fredag?

 

 

 

 

 

 

 

 

(Detta är ett repris inlägg GI-forever)

Jonsson hade vaknat av ett telefonsamtal.

– HejjagheterJessicaochjagringerpåuppdragavteliaoch-jagundrarvadduharförtelefonabonnemang, rabblade hon i en snabb takt, sluddrigt eftersom hon hade så bråttom.

– Vad sa du?

– Jojagundradevadduharförtelefonabonnemangidag, repeterade hon.

– Jo du, jag har väl samma som igår, svarade Jonsson.

– Jaha, och vad är det då, vadharduförabonnemang?

– Du, jag orkar inte att tjafsa om abonnemang, föresten så hör jag inte vad du säger – adjö!

 

 

 

– Jäkla ungar som ska ringa, man hör ju inte vad de säger, mumlade han innan han gick ut för att hämta tidningen. Han var ju ändå vaken, han blev ju väckt.

Den här dagen så hade han fått två tidningar i sin brevlåda. Den ena var dagens Folkbladet, den som skulle vara där och som skulle komma idag. Den andra var det Folkblad som skulle ha kommit igår men som av någon anledning blivit utbytt mot Norrköpings Tidningar. Han hade nu fått sina tidningar som han skulle ha, plus en extra – NT.

 

 

 

– Jäkla tidningsbud, sa han och blängde längs vägen, åt det håll som tidningsbudet hade åkt, tidigare på morgonen.

 

 

 

Han tittade lite som hastigast i tidningen på vägen in till huset. – Jaså, Mona Sahlin, och de där miljöpartisterna har varit i Norrköping?
Han syftade på Maria Wetterstrand och Peter Eriksson

som flankerade Mona Sahlin på hennes besök i Norrköping.

– Det där blir något för Dahlman att bita i. Han kommer att sätta morgonkaffet i vrångstrupen.
Jonsson blev pigg av tanken. – Det här kan bli en rolig dag.

 

 

 

(tacka tidningsbudet för det?)