Edman, Dahlman och Jonsson

 

För vem arrangerade Norrköpings Kommun de saker som inträffade på stadens gator torg, under Nationaldagen?
Den frågan ställde sig Dahlman efter att ha åkt bussen in till Norrköping och sett att det vimlade av flaggor, och ballonger, hos barn – och vuxna.

Nu kom Dahlman kanske lite senare än de flesta in till Norrköping. Han stannade också till för att ta sig en öl, dagen till ära. Men det var inte på något sätt sent på kvällen. Det var trots allt bara eftermiddag. Klockan var bara halv tre.
Att det upplevdes som sent av Dahlman berodd på att han mötte så mycket människor. De verkade vara på väg hem. Han funderade på om han hade missat något speciellt. Men tio minuters tal av Marcus Birro kunde väl inte vara något att missa, i förhållande till att sinka sig med en öl på någon av stadens stationära, eller mobila uteserveringar.

Vid Tyska Torget, framför Rådhusets trappa var det ett öltält. Det fanns även en scen, samt en storbilds-TV. De skulle visa VM-kvalmatchen Sverige-Danmark, senare på kvällen.
Det stod ett par människor på trappan till Rådhuset. Dahlman fick känslan av att det hade varit någon form av aktivitet där, som nyss hade avslutats. Det kunde förklara alla människor som gick åt andra hållet, med sina flaggor, och sina ballonger.
Det har nog varit officiell flaggutdelning här, tänkte Dahlman. Skit samma. Vad är det för högtidligt med det, förutom för dem som får flaggorna. Det kanske stärker deras ego, men för oss andra så är det väl mest en påminnelse om att vi inte är något värt, mer än den skatt vi betalar, som kan finansiera detta spektakel.

Dahlman hade en inställning till nationaldagen, som han väl egentligen inte borde ha. Han låg ju till höger, rent politiskt, och borde kanske hylla nationaldagen mera än vad han gjorde. Fast, hade Jonsson varit med, som ju är mera röd i sina åsikter, då hade han nog tagit till sig nationaldagen mera. Bara för att reta, och vara tvärt emot Jonsson. Så fungerade de tillsammans, i alla fall när det gällde något som kunde definieras, politiskt.

Dahlman skulle aldrig erkänna det, men han saknade Jonsson lite vid sin sida, denna nationaldag, lördagen den 6:e juni, 2009.

Efter att ha inspekterat det som inte fanns att inspektera, vid Tyska Torget så gick han vidare. Han hade läst att det skulle bli lite aktiviteter i Hörsalsparken, på Drottninggatan. Hörsalen är den byggnad som fungerade som konserthus, innan man byggde De Geer-hallen. Ja, den är väl fortfarande en konserthall, men inte den som är nummer ett längre. Dahlman funderade en liten stund på vad den används till nu, när Norrköpings Symfoniorkester spelar i De Geer-hallen. Men han slog strax bort den tanken, då han fick se att det var allsång i Hörsalsparken, ledd från scenen av de människor som satt upp en revy, på Kråkholmen, som ironiskt nog ligger vid just, De Geer-hallen.
”Sent skola syndarna ångra sig”, tänkte Dahlman utan att väl egentligen förstå själv vad han menade. Han tänkte nog på att de ångrade att de flyttade Norrköpings Symfoniorkester, från Hörsalen, till De Geer-hallen. Men det hade ju inte revygänget med att göra, så den tanken var tämligen obefogad, och rörigt uttänkt.

Dahlman gick inte längst fram bland publiken. Han ställde sig lite vid sida, och lite längre bak. Då fick han se, på första bänk, längst fram så satt Ella Lagerbäck. Hon gestikulerade och klappade taken. Vilken takt det var, det framgick inte, men det var definitivt inte den takt som musikern spelade. Bredvid Ella satt hennes man, Nils Lagerbäck. Han försökte att göra sig så liten, och röra sig si lite som det någonsin var möjligt. Tänk om någon kände igen honom, där han satt i vinddraget av Ellas yviga rörelser, och falska sång. Men det var redan för sent. Det stod reden en som kände igen honom, och tittade. Och han började skratta spontant, åt Nils och Ella Lagerbäck. Dahlman kunde bara inte låta bli att skratta. Han tyckte att det hela så vansinnigt roligt ut. Speciellt Nils, som mycket hellre skulle vilja sitta i ett hörn i något av öltälten i staden.

Dahlman kunde inte annat än att tycka synd om Lagerbäck. Och inte blev det bättre av att det skulle hållas en tävling. De spelade en låt, som man skulle gissa på vad det var för bit. Man skulle skrika titeln rakt ut, eller springa fram till scenen och tala om det. Det hela var lite oorganiserat. Ella blev eld och lågor, och dunkade till Nils i ryggen varje gång som de spelade en låt. Först en gång för att hon inte kom på vad det var. Sedan en gång när hon kom fram till ett svar. Tredje gången, per låt som Nils Lagerbäck fick en smäll i ryggen av Ellas kraftiga armar var när hon insåg att hon gissade fel, och kom på rätt låt. Då var det dags att springa fram till scenen. Men hon sprang inte fram själv. Hon fullkomligt kastade fram Nils mot scenen som halvvägs vände om för att ta reda på vad det var som han skulle svara. För det hade han inte registrerat, vad Ella sa att det skulle vara. Men då var det för sent. Då hade redan någon annan tagit sig fram till scenen, med rätt svar. Till sist så fick Nils Lagerbäck en femte smäll. Men denna gång, inte i ryggen, utan i huvudet.
– Klantskalle. Du får väl vara lite mer alert, syntes det från Dahlmans håll att Ella sa till Nils, när han satte sig ner efter att ha missat att få vara med i finalen, på scenen.
Dahlman skrattade så att han håll på att kikna. Och för att klara av det hela, innan han fick en hjärtinfarkt av skratt, och innan Lagebäck fick se att han såg honom i sina försök till att vinna ”Ellas tävling” så gick han där ifrån.

Efter att ha gått nedför Drottninggatan, mot bussen, för att ta den hem så tyckte han nog att det var rätt så mycket folk ute, och att det gjorts en del försök till att känna pengar på nationaldagen, från i första hand krögarnas sida. Men inte var det mycket till nationell yra direkt.
En musikkår hade han stött på. Det var den enda. Och han var glad för det. För han hade varit i Oslo, 17:e maj. Där kom det den ena musikkåren efter den andra genom Oslo. Och efter 43:e musikkåren så började, om det inte redan hade gjort det tidigare att bli lite tjatigt, och tröttsamt. Och efter musikkår numer 83 så började det att blev rent hälsovådligt. Så Dahlman var nöjd över att bara ha sett, och hört en musikkår. Han ville inte att vi i Sverige skulle snegla på vårt västra grannland, och försöka att ta efter deras firande. Vi kunde fira med allsång, och underhållning av Nils och Ella Lagerbäck. Det var mycket bättre.

 

 

 

 

 

 

April månad är förbi. Maj har precis börjat.
Tidningarna talar om april, 2009 som den varmaste aprilmånaden i historien. Maj började som april slutade – med solsken, och värme.

Sommaren kom dock av sig en smula, när ett regnväder drog förbi, över landet. Men brandvarningarna fanns kvar på meteorologernas väderkartor, under morgonnyheterna.

Jonsson bryr sig inte så mycket om, ifall gullvivorna blommar 28/4 eller 17/5. Han noterar det inte ens. Möjligen, om han skulle snava, och köra ned ansiktet i marken, mitt framför en gullviva. Då skulle han nog se den. Men han skulle nog vara för sur, över fallet för att kunna uppskatta det.

Han sitter med sin tidning vid köksbordet denna morgon, som han så ofta gör. Dahlman har just kommit innanför dörren – som även han, så ofta gör. Denna gång så har han Edman med sig – som han inte brukar ha på morgonen. Inte lika ofta. Edman brukar vilja sitta hemma och läsa sin tidning, samt se sina morgonnyheter.

– Du börjar bli en riktig morgonmänniska Jonsson, sa Dahlman med ett litet leende på läpparna.

Jonsson svarade som vanligt inte på det Dahlman sa, som öppningsreplik, när han kom innanför dörren.

– Jag blir inte klok på hur de spelar ishockey-VM, svarade han istället.

– Vad är det du inte förstår, undrade Edman, som nu satt sig vid Jonssons köksbord, medan Dahlman hällde upp två koppar kaffe.

– De får tre poäng för seger, under ordinarie matchtid. Två poäng om de vinner efter förlängning, eller efter straffar, om det blir oavgjort. Men om de förlorar förlängningen, eller straffarna, så får de en poäng. Men kommer de lika i tabellen så avgör inbördes möten. Och är det flera lag som har samma poäng, så gör man en lite minitabell, dessa lag mellan. Detta innebär att om Sverige, Lettland och USA hamnar på samma poäng, så blir USA först, sedan Sverige, och sist Lettland.

– Du tycks ju ha kontroll på det hela. Vad är det som du inte förstår?

Dahlman ställde fram kopparna, med kaffe i.

– I lördags så hade även Schweiz samma poäng. En nysning, så förändras ju hela tabellen.

Jonsson tittade ut genom fönstret. Två skator hade byggt ett nytt bo, i päronträdet, närmast fönstret. De hade nu börjat att få så pass bra ordning på bygget att det inte längre ramlade ner två pinnar, för varje ny pinne de släpade dit.

– Vilka lag som möter vilka, i kvartsfinal, det har jag klart för mig. Ettan i ena gruppen möter fyran i den andra. Så när man väl fått fram inbördes ordning i grupperna, så är den biten klar. Men om nu Sverige kommer tvåa i gruppen, efter Ryssland, kommer de då att kunna få möta dem i semifinal, om de vinner sin kvartsfinal? Eller hamnar de på andra halvan, och kan stöta på Ryssland, först i en eventuell final?

Dahlman var inte så påläst när det gällde årets ishockey-VM, men kunde ju inte låta bli att ta till orda.

– Det har varit värre, sa han. När Sverige var med i den första OS-hockeyn 1920 så vann man först två matcher. Det var mot Belgien, och mot Frankrike. Efter det så väntade en final, om guldet, mot Kanada. När man sedan förlorade den matchen så fick man spela om silvret, mot USA. Den matchen förlorades med 7-0. Det innebar inte att Sverige fick brons i OS 1920. Man fick istället möta Tjeckoslovakien om bronset, som ju vanns av det tjeckiska laget. Sverige slutade fyra. Tjeckerna hade bara spelat tre matcher medan Sverige var uppe i sin sjätte match. De reglerna var totalt obegripliga.

– Det påminner lite om brottningen i senaste OS, med återkval och en massa trams, sa Edman.

– Jo, men detta var betydligt värre, svarade Dahlman, betydligt mera matematiskt virrevarv. Inget för de svenska bandyspelarna som hade skickats till Belgien, för att spela tidernas första OS-hockey. Halva laget hade inte ens spelat en enda match innan. Och inte nog med det. Den första ishockeymatchen i Sverige, spelades först året därpå. Det var för övrigt samma år som Sverige blev europamästare.

– Det var inte dåligt, sa Edman, att bli europamästare direkt, som nybörjare.

– De spelade bara en match, mot tjeckerna, sa Dahlman, som de vann med 7-4. Det kan ju faktiskt tänka sig att de också var nybörjare, och att de också egentligen var bandyspelare. I så fall är det inte så konstigt. Sverige är ju överlägset tjeckerna i bandy.

– Men vad blir jag hjälpt av att få höra din historielektion, när jag vill veta hur årets VM spelas, undrade Jonsson.

– Inte ett dugg, sa Dahlman, men du kan få veta att det var en kanadensisk filmproducent, som jag glömt namnet på, som drog igång det hela. Man spelade visst i april, föresten. OS pågick från 20 april, till 12 september.

– Fanns det is i Belgien, i april?

Edman blev lite fundersam över de datum som Dahlman slängde ur sig.

– Det vet jag inte. Jag tror att de spelade inomhus.

– Inne är det väl ännu varmare, muttrade Jonsson.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagen efter ”Earth hour” var samma dag som dagen efter den natt som det var dags att ställa om kockan till sommartid. Det vara samma dag som tidningarnas löpsedlar pryddes av ett jubel, över att Sverige inte hade lyckats att göra mål, i en fotbollsmatch, i Portugal.

”Earth hour” vara ett påhitt för att få folk att släcka sina lampor, för att manifestera mot klimathotet.

Jag undrar om klimathotet lyssnar, tänkte Jonsson när han skruvade lite på sin väckarklocka.
Han satt i köket, vid köksbordet. Han var inte hundraprocentigt säker på att han skruvade åt rätt håll, men det skulle nog lösa sig, funderade han medan han skruvade klockan – framåt.

I samma ögonblick så klev Dahlman in genom hans dörr. Han stampade av sig det som inte fanns på hans fötter, och gick in i köket.

– Du glömde att knacka, sa Jonsson.

– Jo, men jag visste ju inte om du hade vaknat ännu. Det var ju dags att ställa fram klockan inatt.

– Aha, så det är framåt den ska alltså. Vad bra, då gjorde jag rätt ed den här väckarklockan då. Men jag får nog göra om det på köksklockan.

– Ställer du inte klockorna lika?

– Nja, jag visste ju inte åt vilket håll det skulle vara, så jag ställde den ena framåt, och den andra bakåt. På så vis så är det ju alltid någon som blir rätt.

– Spelar det någon roll hur du ställer den där?
Dahlman pekade på väckarklockan som precis blivit omställd till sommartid, och som nu Jonsson ställt på köksbordet.

– Jo, men det gör det väl.

– När ställde du den på ringning senast? Du går väl inte upp, även om den skulle råka ringa, av misstag?

Jonsson reste sig upp från bordet, utan att svara på Dahlmans påstående att han inte skulle kunna komma upp tidigt på morgonen. Han hade ju inget bra att svara ändå. Det störde honom. Han tog några steg mot arbetsbänken i köket. Han tänkte sätta på lite kaffe.

– Hur gick det med släckningen igår kväll då, undrade Dahlman.

– Jo, det gick bra, svarade Jonsson samtidigt som han kom av sig då han räknade hur många mått han hade hällt i kaffefiltret. Han kompenserade detta genom att hälla i några extra, rågade mått. Det blev nog sammanlagt tre mått för mycket.

– Så du satt här i ditt mörker igår då?

– Snarare dimma, sa Jonsson, jag slocknade fint igår kväll, i soffan. Det var en film på TV som fungerade utmärkt att slockna till, efter ett par glas punsch, och en grogg.

– Så du anammade det nya fenomenet, Earth hour då? Men slocknade du redan vid halv nio?

– Det var väl halv nio någonstans i världen. Inte vet jag vad klockan var. Det var ju framställda, och bakåtdragna klockor till höger och vänster. Det har varit ett tidsmässigt rörigt dygn. Hur gjorde du själv då, föresten? Hade du släckt överallt?

– Med tanke på att jag åt middag just då, så fick det vara. Jag är ju inte mycket för släktmiddagar, så jag passade på att skruva fram mina klockor då, för att slippa, just den timmen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

– Vi borde prisa vårdagjämningen, sa Dahlman. Vi borde låta vårdagjämningen få utrymme i morgonsoffan på TV. Vi borde glädjas åt att det snart är varmt, och ljust ute.

– Får det inte utrymme i morgonnyheterna då, undrade Edman, de nämner det ju vid samlingen då de avslutar programmet halv tio, och låter alla programledarna vara med och tycka till om det hela. Det är sportreportern, ekonominyhetsuppläsaren, den vanliga nyhetsuppläsaren samt meteorologen.

– Visst, en liten löjlig enkät innan tiden är slut i programmet. Allt detta medan det persiska nyåret får halva programtiden. Vem fan bryr sig om det persiska nyåret?

– Persierna kanske, och persikorna kanske? Säger man så, om kvinnorna i Persien, persikor?

– Hm, det kanske beror på fruktbarheten hos kvinnorna i fråga, inflikade Jonsson, och flinade lite.

– Men vad har de att fira i Persien, fortsatte Dahlman, de har ju värme året runt. Är det några som har anledning till att fira så är det väl vi, som slipper ur vinterns grepp. Våren räknas ju, rent meterologiskt efter att temperaturen kommit över noll grader. Den ska visst ligga på en dygnsmedeltemperatur på noll till tio grader. Hur gör de där, i Persien? ”Ja, nu har vi en dygnsmedeltemperatur på 35 grader. Då är det vår!” Fungerar det så? Jag menar, enligt våra mått mätt, så har de aldrig vår i Persien. Alltid sommar eller tropisk värme.

– Jag såg några persier igår, sa Jonsson, som hoppade över eldar. Jag visste väl inte att de firade nyår, så här års. Jag sprang fram med en brandsläckare och höll på att bli lynchad för detta. Men de svängde rätt så snart och bjöd mig på lamm. Vilken pärs!

– Nu tror jag att du ljuger, sa Dahlman.

– Varför tror du det, frågade Edman.

– Jag tror inte ett dugg på att Jonsson skulle springa. Inte minst om han har en brandsläckare i handen. Han springer inte om det så skulle brinna i hans egen röv.

– Hur vore det om ni tog reda på lite fakta om det persiska nyåret, undrade Lillemor, så kanske ni kunde vara med och fira. Istället för att gnälla över att det inte firas, bland svenskar, så kunde ni väl fira att det är vårdagjämning.

– Där sa du något, sa Jonsson, ta fram punschen Edman! Klart att vi ska fira.

– Klart att punsch är den universala lösningen på allt, suckade Lillemor.

– Punsch är en kulturellt och etniskt vulkaniserande vätska, svarade Dahlman.

– Punsch är mångkulturellt, tillade Jonsson, det är gjort på arrak. Arrak finns det gott om i Persien. Det finns inte mycket melass i Sverige. Vi tar sådeles till oss det persiska nyåret, och gör det till vår sed, genom att dricka punsch för att hylla vårdagjämningen.

– Tur att ni kan någon fakta, om något, svarade Lillemor.

Det var ingen överraskning för henne att det skulle handla om alkohol för att de skulle få fram lite mer eller mindre relevant fakta.

– Jag tror faktiskt att den arrak som importeras till Sverige, och som görs punsch på är från Indonesien, sa Edman.
– Men det finns även i Mellersta Östern, tillade Jonsson.

– Men i Mellanöstern är det väl anis i? De gör sin arrak lite annorlunda, sa Edman.

– Förstör inte illusionen av att det skulle vara korrekt förfarande att dricka punsch för att hedra både det persiska nyåret, och vårdagjämningen, sa Dahlman, för då får vi kanske börja om hela resonemanget.

– Ja, och det vill vi ju inte, sa Lillemor, vi vill inte att ni ska behöva hitta på en annan anledning till att dricka brännvin.

– Inte brännvin, svarade Jonsson, punsch. Det är en jävla skillnad.

– Visst, det finns säkert en halv procent mera vitaminer i den ena drycken, gentemot den andra, svarade Lillemor.

– Det har jag inte tänkt på, sa Jonsson, men när du säger det så. Klart att den ena är nyttigare än den andra. Det där måste vi också kontrollera. Det kommer att behövas många tester för att se vilken dryck man blir piggast av. Det är lika bra att sätta igång med det samma.

– Jag vill inte förstöra er entusiasm, sa Lillemor, men är inte vårdagjämningen på lördag?

– Visst Lillemor, svarade Dahlman, men man måste ju ha en startsträcka på några dagar.