Man gör så gott man kan ....

Min och W:s födelsedag närmar sig allt mer och dödligheten gör sig påmind genom lite fler gråa hår. Dagens funderingar kretsar kring livet som småbarnsförälder. Vi hade ju gjort vårat, vi hade ju levt hundåren. De började bli stora och klara sig själva i stor utsträckning iallfall. Man såg egentiden inom räckhåll när vi kunnde göra vad vi ville, resa, bara leva för varandra. Det var då sladdisen valde att knacka på dörren. Missförstå mig rätt, han välkomnades med öppna armar även om hans ankomst inte riktigt var planerad just då. Egentiden gled ur händerna och drömmarna fick skjutas på framtiden. Istället har vi fått ta del av den underbara lyckan av att få dela vårat liv med W där de jobbiga stunderna snabbt bleknar bort av kärleken han ger oss. När han charmar oss smälter vi som smör i hans händer och när man känner den härliga känslan av ett barn som växer upp känns egentiden inte så viktigt längre. Vi vet ju att den kommer inom sinomtid fram till dess passar vi på att njuta som småbarns föräldrar.

 

Han är som en virvelvind, som en frisk fläkt när han susar förbi. Han är överallt river och lägger sig i. Han tittar upp och säger något på sitt obegripliga vis medan han rycker i byxbenet och vill att vi skall vara med. Han är en gåva en av många men ändå minst så han blir lite av allas favorit när han showar får oss att skratta, får oss att glömma allt annat för en sekund. Han är sladdisen som charmade oss alla med sitt leende. Han är Wille da wilde som håller oss vakna på nätterna och är som en ekorre på speead men innerst inne är han världens goaste lilla kille som gav  gåvan av kärlek att dela med oss.

Sitter och tittar ut genom fönstret över det som har varit mitt hem snart i 2 år medan barnen springer runt i huset och leker bumbibjörnslåten ekar från tvn och de sjunger med. Tänker på hur livet ändrade riktning och hur jag vågade hoppa ut för stupet för att se vad som händer. Fast det var många som med ord försökte hålla mig tillbaka och gärna talade om för mig att allt skulle rasa och jag skulle gå under. Men vad var det för liv jag levde innan ? Fru sameby kom in på det igår när vi var ute på tumanhand och fick en stund för oss själva. Mitt liv var ett kaos när hon kom in i det när jag inte hade barnen var det krogen, sömnlösa nätter, åt inget , ett jobb jag vantrivdes med och mina ögon var bara sorgsna. De enda gångerna jag kännde mig riktigt lycklig var de få när jag fick somna i hennes famn så varför skulle jag lysna på alla dessa domedagstal.

De gav oss två år max sedan skulle vi vakna upp och inse att det hela bara var en fas och verkligheten skulle hinna i kapp oss och allt skulle sluta i kaos, inget bra skulle komma ur det hela.

Jag måste erkänna att deras ord gjorde mig arg vilka var dessa människor som valde att vara anonyma med en syrlig kommentar på en blogg, vilka var dessa människor som trodde att de visste bättre om mig än vad jag gjorde själv. För mig var de bara elaka bittra människor som inte tålde andras lycka och gärna försökte riva ner den.

Och de hade fel så väldigt fel ! Snart har det gått 3 år och jag älskar min fru mer än någonsin och kommer aldrig att ångra steget vi tog tillsammans. Vi  har ett hus där vi trivs, har en familj med mycket kärlek, underbara arbetskamrater. Jag känner att jag har hamnat rätt i  livet för första gången på länge så säg mig nu hur kan det vara fel ?

 

 

Dagarna flyter ihop finns jag här, leker med tanken är livet bara en dröm som när det närmar sig slutet vaknar man upp i trygghet liten i ett stort mörkt rum och allt börjar om. Alla dagar man har levt och förlorat får en andra chans, att göra dem bättre.

När jag ligger där i sängen på kvällen och låter tankarna leka fritt i mitt huvud, när de värkande fötterna och pirrande benen håller mig vaken svävar jag runt i gamla minnen, saker som hänt för så längesedan att de känns som fantasier fast man vet att de är sanna. Vissa saker som man vill ha ogjort andra som man vill uppleva igen och igen. De där små lyckliga stunderna som har gjort livet värt varje sekund, de där uppblåst pinsamma sakerna som bara en själv kommer ihåg så här hundra år senare men som ändå får en att borra ner huvudet i kudden och bara vilja skrika. Livet går sin gilla gång och våra vägar som möttes går olika vägar det jag upplevde som något stort kommer du inte ens ihåg, det du upplevde som något ledsamt upplevde jag som något bra. Ja där ligger jag på kvällarna och svävar försöker greppa något jag aldrig mer får tillbaks, försent att uppleva igen. Fanns det ett land av nostalgi skulle jag vara kung.

Jag blundar, driver iväg i den svarta tystnaden. Försöker föreställa mig hur det skulle kännas att inte finnas till, lite svårt när man ändå finns där i tankarna. Fast jag har fått uppleva att inte finnas till hur det kommer att kännas när man dör. Fick ett slag över bakhuvudet en gång och föll som en sten, ni vet ibland säger man att allt blev bara svart. Det blev inte svart det blev ingenting plötsligt var man bara borta. Inga känslor, inga minnen, ingenting. Jag kännde inte ens slaget. Jag fick uppleva döden som skrämmer mig så mycket, men när den väl kommer .... kommer jag inte känna någonting och det skrämmer mig ännu mer ............................

Du vet när jag var liten hade jag inga framtidsdrömmar inga drömmar av vad jag skulle bli när jag blev stor som 7 åring fick jag min första dödsångest man kommer inte leva förevigt vad är då vitsen med det hela. När jag gick i tredjeklass åkte jag fast för snatteri första gången vem skulle ändå bry sig om hundra år när vi alla ändå  var borta. Vid 13 hittade jag något helt fantastisk att döva min ångest med, alkoholen gjorde livet ljusare och iallfall helgerna till en  trevlig stund i livet. Så gled jag fram genom livet utan mål eller mening vem behövde lära sig något i skolan det skulle ju ändå försvinna i myllan medan man sakta blev ett med jorden igen. Allt var i en nattsvart färg precis som jag föreställde mig döden. Det fanns stunder av lycka och kärlek i detta hav av ångest som ändå fick mig att leva vidare. Det fanns nog många som såg mig stå på kanten och väntade på att jag skulle tappa fotfästet och falla men jag är fortfarande kvar. Vid 36 har jag ändå skapat mig den framtid jag aldrig drömde om som liten för vad var meningen man skulle ju ändå bara dö. Mina barn som skänker mig ljus och hopp om livet, min fru som ger mig en längtan av att få vakna varje ny dag och inse att hon ligger där brevid. Visst ångesten finns där i bakgrunden och smyger sig på ibland men inte alls lika starkt för jag är i den del av livet där jag trivs och vill vara och det är här med min familj och deras kärlek de ger mig trotts att jag många gånger känner att jag inte är värd den.

Inget är omöjligt ..............

 

Två, tre steg allt har en mening, inget är föutbestämt, impuslvalen styr, ödet går inte att ändra hur du än gör. Livet hade kunnat bli precis som du vill, livet var förutbestämt innan du ens var född. Alla dina handlingar har en mening, dina handlingar för dig mot olika mål. Hur man än gör så kan man inte fly sitt öde, du har ditt öde i dina egna händer. Livet blir vad du gör det till, hur mycket du än vill kan du inte ändra ditt liv. Kan jag styra mitt eget liv eller är det livet som styr mig ?

Mitt hem, min borg. Lördagsgodiset är framdukat står och trängs med chips och dipp och allt annat som hör lördagskvällen till. Robinsson är kvällens program och vi sitter där och myser över christian som gör bort sig stort och säkerligen kommer att få lida för den han är en lång tid framöver. Denna dryga människa som får det att krypa innanför mitt skinn. Med ingen självinsikt överhuvudtaget bekräftar han det när han i aftonbladet skyller allt på tv4 som utmålar honom som ett monster. Istället för att lära sig av det hans ser av sig själv på tv, ta lärdom och inse vad ödmjukhet innebär. Gör han som man förväntar sig av en dryg människa, skyller allt man sagt på någon annan. Det är ingen som har tvingat honom att säga det han säger, hur det än vinklas och vrids från tv 4 så är det fortfarande hans egna ord och om han nu tycker så är det ju jävligt korkat att säga det högt inför kameror för att sedan bli chockad över hur han framställs.

 Kvällen fortskrider och vi lägger christian åt sidan. Barnen börjar visa trötthetstecken genom att klänga hänga jag vet inte hur man riktigt skall beskriva det i ord men ni vet när de ligger med huvudet ner över soffkanten ben och armar utsprida över hela soffan och de bara vägrar inse att de hade haft det betydligt skönare om de bäddat ner sig i sängen. Livet är en massa måsten igårkväll tog vi en liten paus från livet för att bara vara en familj utan krav för en stund ...........

Plötsligt lägger jag märke till vår bröllopsbild på väggen, något varmt bubblar upp inom mig och jag förstår vad vi tappat bort på vägen. Lyckan, ruset, känslan.Bilden påminner mig om varför jag älskar dig och alltid kommer att göra. Bilden väcker känslorna inom mig. Jag kommer aldrig att glöma den dagen en av de bästa i mitt liv

.

Faller bortom livets egna normer når aldrig botten, faller i en dröm jag inte kan tyda, faller ur mig själv  skalet av den jag var förvrids och dör, ur  askan föds jag på nytt som fenix sträcker jag ut mina vingar mot solen speglar min nakna kropp mörkret lämnar mitt hjärta en ny dag gryr föder nytt hopp denna gång skall allt blir rätt.

 

Försöker minnas mitt liv, vissa saker minns jag över allt annat, vissa saker försöker jag gömma undan där ingen kan hitta. Jag försöker hitta det bästa i mitt liv sanningen är att jag försökt slippa vara med mig själv, glömma det jag gjort fel så många gånger försökt slippa minnas alla fel i livet. Om du frågar mig, förnekar jag allt, kommer inte ihåg ..............livet är för kort, jag ger en liten bit av mig själv

Jag minns vad jag gjorde sommaren 73 jag föddes och blev till tog mitt först andetag med ett skrik.Jag minns farbror andersson en trappa ner, hur vi lekte i farmor farfars trädgård. Jag har glömt många av mina barndoms minnen men minns klart och tydligt min första kyss jag ser dagarna komma och gå för att sedna springa förbi, en dag närmare det svarta mörker som vi ingenting vet. Jag har tillbringat dagar med vänner som förlängesedan försvunnit bär dem alltid med mig.

Jag har svikit många och aldrig sagt förlåt. Jag minns sommarnätter när man drog omkring utan mål
tillsammans var vi världen tillsammns skapade vi vår historia.

Jag har älskat och blivt älskad fler gånger än jag kommer ihåg. Jag har fångat dagen genom en lins när jag bläddrar förbi ansikten jag känner så väl värker mitt hjärta med ett leende om en tid förlorad igår.

Jag har suttit på klipporna delat en flaska med en vän medan midsommarsolen la sig till rätta vid horisonten. Jag har mina rötter i göteborg mina vänner min famij alla de jag haft nära intill.

Jag minns alla underbara fylleminnen man dagen efter återupplevde med ett skratt. Jag upplevde barndomssommar vid kusten kan fortfarande känna lukten av havet. Jag suttit i fyllecell i fredrikshamn, jag har bivit hundbiten, blivit kallad till rättegång, jag har upplevt att bli dumpad, att finna kärleken där man minst trodde att man skulle hamna. Jag minns vad jag gjorde dagen de rev berlinsmuren, jag levde livets glada dagar utan tunga skuggor på axlarna och hela världen den log.

9 och en halv månad (snart) kommer han undan med vad som helst, han charmar sig fri.

Till alla er som skapat minnen, en historia på livets väg mot det okända. Till alla er som har gjort vägen dit. Till alla man misst på vägen, tappat bort och försvunnit. Till er alla en höjd arm en skål och åter tusen tankar.