Man gör så gott man kan ....

Sitter och tittar ut genom fönstret över det som har varit mitt hem snart i 2 år medan barnen springer runt i huset och leker bumbibjörnslåten ekar från tvn och de sjunger med. Tänker på hur livet ändrade riktning och hur jag vågade hoppa ut för stupet för att se vad som händer. Fast det var många som med ord försökte hålla mig tillbaka och gärna talade om för mig att allt skulle rasa och jag skulle gå under. Men vad var det för liv jag levde innan ? Fru sameby kom in på det igår när vi var ute på tumanhand och fick en stund för oss själva. Mitt liv var ett kaos när hon kom in i det när jag inte hade barnen var det krogen, sömnlösa nätter, åt inget , ett jobb jag vantrivdes med och mina ögon var bara sorgsna. De enda gångerna jag kännde mig riktigt lycklig var de få när jag fick somna i hennes famn så varför skulle jag lysna på alla dessa domedagstal.

De gav oss två år max sedan skulle vi vakna upp och inse att det hela bara var en fas och verkligheten skulle hinna i kapp oss och allt skulle sluta i kaos, inget bra skulle komma ur det hela.

Jag måste erkänna att deras ord gjorde mig arg vilka var dessa människor som valde att vara anonyma med en syrlig kommentar på en blogg, vilka var dessa människor som trodde att de visste bättre om mig än vad jag gjorde själv. För mig var de bara elaka bittra människor som inte tålde andras lycka och gärna försökte riva ner den.

Och de hade fel så väldigt fel ! Snart har det gått 3 år och jag älskar min fru mer än någonsin och kommer aldrig att ångra steget vi tog tillsammans. Vi  har ett hus där vi trivs, har en familj med mycket kärlek, underbara arbetskamrater. Jag känner att jag har hamnat rätt i  livet för första gången på länge så säg mig nu hur kan det vara fel ?