Man gör så gott man kan ....

Du vet när jag var liten hade jag inga framtidsdrömmar inga drömmar av vad jag skulle bli när jag blev stor som 7 åring fick jag min första dödsångest man kommer inte leva förevigt vad är då vitsen med det hela. När jag gick i tredjeklass åkte jag fast för snatteri första gången vem skulle ändå bry sig om hundra år när vi alla ändå  var borta. Vid 13 hittade jag något helt fantastisk att döva min ångest med, alkoholen gjorde livet ljusare och iallfall helgerna till en  trevlig stund i livet. Så gled jag fram genom livet utan mål eller mening vem behövde lära sig något i skolan det skulle ju ändå försvinna i myllan medan man sakta blev ett med jorden igen. Allt var i en nattsvart färg precis som jag föreställde mig döden. Det fanns stunder av lycka och kärlek i detta hav av ångest som ändå fick mig att leva vidare. Det fanns nog många som såg mig stå på kanten och väntade på att jag skulle tappa fotfästet och falla men jag är fortfarande kvar. Vid 36 har jag ändå skapat mig den framtid jag aldrig drömde om som liten för vad var meningen man skulle ju ändå bara dö. Mina barn som skänker mig ljus och hopp om livet, min fru som ger mig en längtan av att få vakna varje ny dag och inse att hon ligger där brevid. Visst ångesten finns där i bakgrunden och smyger sig på ibland men inte alls lika starkt för jag är i den del av livet där jag trivs och vill vara och det är här med min familj och deras kärlek de ger mig trotts att jag många gånger känner att jag inte är värd den.

Inget är omöjligt ..............