Man gör så gott man kan ....

Min och W:s födelsedag närmar sig allt mer och dödligheten gör sig påmind genom lite fler gråa hår. Dagens funderingar kretsar kring livet som småbarnsförälder. Vi hade ju gjort vårat, vi hade ju levt hundåren. De började bli stora och klara sig själva i stor utsträckning iallfall. Man såg egentiden inom räckhåll när vi kunnde göra vad vi ville, resa, bara leva för varandra. Det var då sladdisen valde att knacka på dörren. Missförstå mig rätt, han välkomnades med öppna armar även om hans ankomst inte riktigt var planerad just då. Egentiden gled ur händerna och drömmarna fick skjutas på framtiden. Istället har vi fått ta del av den underbara lyckan av att få dela vårat liv med W där de jobbiga stunderna snabbt bleknar bort av kärleken han ger oss. När han charmar oss smälter vi som smör i hans händer och när man känner den härliga känslan av ett barn som växer upp känns egentiden inte så viktigt längre. Vi vet ju att den kommer inom sinomtid fram till dess passar vi på att njuta som småbarns föräldrar.