I dag är inte min dag. Efter att ha sovit bra och vaknat till en kall och frostig morgon har

 dagen sakta vridit på sig och livet liksom trycker till mig. Tynger. På förmiddagen var

 jag till sjukgymnasten och körde mitt pass. Det känns så skönt att äntligen få hjälp med

 mitt knä. Det har nu gått ett år och sju månader sedan operationen. Först nu lyssnar man

 på mig när jag säger att det inte är bra. Ännu. För bra ska det bli, om inte lika bra som

 förr. Så uträttade jag några ärenden, köpte en krans till graven eftersom det snart är

 Allhelgonahelg. Var också till mina svärföräldrars grav och en väns sons grav med lite

 granris och tände lyktan. Familjen bor inte kvar och sonen dog för mer än tio år sedan

 i en olyckshändelse. Jag är bara glad om jag kan hjälpa till. Hennes son var skolkamrat

med min mellanson. Han skulle ha fyllt 36 år i förra veckan.

När jag kom hem mörknade det ute och så kom regnet. Och med det mitt dystra sinne.

 Ställde mig framför tavlan med fotocollaget jag gjort och plötsligt brast det. Tårarna tar

 visst aldrig slut. De som säger att tiden läker alla sår har fel. Väldigt fel. Det finns sår

 som är för djupa, för stora, för ojämna i kanterna. Sårig sorg. Ja, så känns den.

 Min såriga sorg.