Julafton 2011. Första julen utan dig min son. Tack och lov för barnbarnen säger jag! Utan

 dem vet jag inte hur det hade gått. Tänk om vi inte hade haft dina bröder och deras familjer...

 I år tyckte sönerna att vi skulle fira tillsammans hemma hos en av dem. I vanliga fall brukar

de turas om med att vara hos oss eller hos sina svärföräldrar. I år skulle de egentligen inte

 firat med oss men omständigheterna gjorde att de tyckte vi skulle fira tillsammans. Bara vi.

Utan dig... 

Det gick bättre än vad jag trott, mycket tack vare barnen. Deras förväntan och glädje över

Tomten och paketen  de fick gjorde att vi för en stund kunde glömma att det saknades en

 person. En mycket viktig person.  En älskad person som alltid ställde upp. Som alltid varit

Tomte. Vem skulle vara det i år?   Som tur var löste det sig ändå och barnen var glada och

 nöjda. Vi hade som vanligt knyt och jag bidrog med sillen och rågsiktskakorna som du

älskade. Uppesittarkvällen var det tradition att du kom hem och provsmakade skinkan

och brödet. En bastu brukade det också bli. Den här gången fick vi provsmaka själva.

 Det var tungt. Mycket tungt. Gråten blandades med skånesenapen på skinkan. Första

 julen utan dig. Det gick. Men inte mer.