Nästa dag åkte jag och maken till våra arbeten
som vanligt. Det var mycket att göra så dagen gick fort.
När jag sitter i bilen på väg hem ringer maken mig
och frågar när jag skulle vara hemma.Om fem
minuter, svarade jag. Fint, då väntar jag på
dig här hemma, svarade han. Jag undrade vad han ville och
när jag kom hem stod han på garageuppfarten och
väntade oroligt. " L har ringt, de har försökt
få tag på D på hans jobb, han skulle börjat
jobba klockan fyra men har inte dykt upp och han svarar inte på
mobilen!" Sakta försökte jag förstå vad
han sa. " Jag åker till honom och kollar. Stanna hemma
du så ringer jag när jag kommer dit" Klumpen som
jag hade haft i magen under en längre tid, gjorde sig åter påmind och hur jag tog mig in i huset minns jag inte. 
Det blev en hemsk och lång väntan. Vår son bodde
ca 3 mil från oss. Efter ca 45 minuter ringer maken och
säger med konstig röst år mig att sätta mig
ner. " Det allra värsta har hänt", säger
han, " D är död, han har tagit livet av sig".
Jag minns inte om jag skrek eller bara började gråta.
Hur? Så berättar maken gråtande om hur 
han kommit fram och gått upp till vår sons rum på övervåningen som varit låst. Han hade sett att hans
bil stått utanför så han borde vara hemma. Han
knackade på dörren men ingen svarade.  Han gick till hyresvärden som bodde i huset bredvid och bad honom låsa
upp med sin extranyckel, och så gick han in. Första
reaktionen var lättnad, för sonen ligger inte på
sin säng, han har inte tagit en överdos av tabletter
som vi fruktat. Men så ser han vår son står till höger om sängen. Varför står han där,
hinner han tänka innan han inser det fruktansvärda... att vår son har en snara om halsen,  och att han kommit
för sent.

Han bryter i hop, så efter en stund samlar han sig och ringer
112 och därefter mig. "Jag kommer" säger jag snabbt. Tankarna virvlar runt, runt. Jag slänger mig i bilen och kör
de tre milen. Aldrig har väl en så kort sträcka
varit så lång! Jag kör och kör, tänker
inte på hastigheten. Gråtandes, skrikandes, hulkandes,
det kan inte vara sant. Jag skriker rakt ut, smärtan i mitt
bröst är olidlig, jag pendlar mellan hopp om att det
är ett fruktansvärt misstag och bottenlös
förtvivlan blandat med ilska. Varför? Varför
gjorde du så?