Elliotta

Här hemma sitter jag tanke-tramsar. Funderar på hur fan jag ska göra. Känner mig lite för stolt för att höra av mig och ändå vill jag. Borde väl bara försöka vara vuxen men inom mig bor en 5-årig surpuppa som inte vill annat än att hoppa ut och vara tvärtemot.

Obstinat - jag?
Nä, nu fattar jag inte ett skit.

Hittade ett utkast till ett inlägg som är daterat 25 januari 2007 - måste ju bara publicera det nu så här snart fyra år senare. Känslan känner jag igen. Men killen är sedan länge bortglömd

Kunde inte ta ögonen...ifrån en kille på lunchen idag.

Jag går mot kassan (det är nämligen första anhalten på den här restaurangen, precis tvärtemot gängse lunchrestaurangstraditioner) och tar en bricka. Mittemot mig, på andra sidan om kassorna står en kille. Vi tittar på varann. Ler. Betalar. Vimsar runt i lunchbuffén, kan inte bestämma mig, han verkar inte heller kunna bestämma sig. Jag får trots allt på mat på tallriken, hela tiden medveten om den här killens existens.

Han är väl 1,85 kanske. Lite längre, rufsigt hår som är både ljust o mörkt på samma gång. Blå ögon. Ganska mörkt blå. Verkar ha missat rakningen imorse. Han har blåkläder, eller ioffs svarta jobbarbyxor o blå tröja. Ser ut att kunna vara gipsdamm på övre delen av tröjan. Tröjan sitter snyggt över axlarna noterar jag.

Jag går mot bordet där Nettan o en kollega sitter. Killen tittar på mig. Jag tittar tillbaka. Han sätter sig strategiskt (?) vid ett bord så vi ser varann. Under hela lunchen sneglar vi på varann. Ler lite. Sneglar. Ler.

Skitfånigt när man tittar tillbaka på det nu.

Jag äter klart. Eller avslutar lunchen utan att äta upp. Kan liksom inte koncentrera mig. Måste äta snyggt och inte slänga i mig maten som jag brukar.

Faktiskt. Så håll utkik. Det kommer mera...

Jag börjar se ett mönster i mitt sätt att ”angripa” relationer. Det fungerar ungefär så här.

I början har vi den lättsamma fasen. Då allting flyter. Är ganska kravlöst och bara väldigt trevligt och mysigt. Förutom i de relationer där man ”spelat spelet” – då är den här perioden väldigt ansträngande – men fortfarande trevlig och mysig även om den då har en portion osäkerhet och vilsenhet.

Vägval nummer ett. Dyker oftast upp ngn gång de första månaderna då jag eventuellt kan känna mig en smula försummad. Alternativ osäker på den andres känslor. När jag gått och dissat mig själv en stund och tänker tankar i stil med ”han är nog inte så värst intresserad”. Detta tar jag då som en ursäkt att inte behöva visa hänsyn. Till exempel kan en otrohet dyka upp i samband med vägval nummer ett.

Sedan om jag gett efter för mitt tillfälliga dåliga självförtroende så slutar det med att jag gör bort mig. Och det är då vägval nummer ett ställs på sin spets. Jag gör slut. Jätteenkelt. I jämförelse mot att berätta sanningen är det i alla fall jätteenkelt. Eller så berättar jag sanningen och så tar förhållande slut i alla fall. Så i de flesta fall så slutar vägval nummer ett med att det tar slut.

Eller. Så träffar jag någon enstaka gång någon som är en förlåtande natur. Har hänt en gång. Och då startar vi nästa fas i en enorm uppförsbacke där det mesta handlar om att vinna tillbaka ett förtroende. Det kan ju eventuellt fungera. Jag tar det inte för omöjligt men om situationen hade varit tvärtom hade jag nog haft svårare för att kunna visa tillit igen. Men det är ju tur att alla inte är som jag. Väldigt tur det.

However. Nästa fas då.

Jo. Fortfarande lättsamt och trevligt men det börjar dyka upp tankar om framtiden. Tänk om hit. Tänk om dit. Tänk om blablabla. Och vissa potentiella hinder dyker upp. Som tex. den där bästa polaren han har som av allt att döma inte uppskattar mig ett skit och det nog är ganska ömsesidigt, ”hur fan ska vi kunna umgås framöver”…eller som det där att ”han kanske vill ha barn och det vill inte jag”… Hur gör man då? Den intelligenta delen av min hjärna (lillhjärnan?) menar nog på att det här bara är potentiella hinder och inte något som verkligen behöver bli ett problem. Det finns inga garantier. Så satsa gärna ändå! För det går ju inte att bromsa sig i mål. Liksom.

Men den känslomässiga delen av min hjärna (storhjärnan?)…vill gärna göra slut. För då behöver det inte bli så där farligt och göra ont. Typ. Det kan liknas lite vid att ”du vet att plattan är varm, alltså lägger du inte handen därpå”. Metaforer metaforer.

Jag inser att jag är en feg krake. Som tycker om det som känns bekant. Att göra slut. Det är jag typ ”bra” på. Bekant känsla. Lite jobbig. Men inte värre än att det går att komma över.
Men satsa allt. Och investera sitt hjärta. Läskigt! Mycket läskigt!

Så nu står jag här. Inför vägval nummer två. Och ska antingen satsa eller fega. Jag VILL ju satsa. Men vågar jag?

Fan det här är eoner av tid sedan.

Och min blogg finns kvar. Som minner om ett annat liv för länge sen.
Ett liv med en man med alkoholproblem. Ett liv med separation. En liten son. En tonårsdotter på glid.
Och nu. Ett annat liv.

Tillbaka till hemorten. Bor i en fin lägenhet med sonen. Som nu är 5 år. Dottern kom igen och blev normal igen. Eller sig själv igen. Så som de gärna blir de där tonåringarna, när de mognar. Hon bor hemma hos pojkvännen tio mil bort. Går i skolan och tar studenten till våren.

Tänka sig.

Herr S är ett minne blott. När jag läser om Herr Snygg så ler jag lite inombords. Det där blev just inte så bra. Och nu kan jag inte ens förstå varför mina känslor var så starka. Men det blir väl lätt så i backspegeln. Sikten förändras.

Tittade in här idag och var helt enkelt tvungen att lämna ett litet avtryck.

Det var här bloggandet började. Här på passagen. 2006. Året då jag o Mannen gjorde slut på ett nio år långt och stormigt passionerat och hett hatat förhållande. Det känns också väldigt avlägset.

Mitt liv är väldigt bra just nu. Oerhört bra. Jag är boss över mitt liv nu.

Nej, jag vet, jag har ju flyttat...men jag fick lite hemlängtan så jag tittar in här igen. I alla fall. Mitt nya alias är ju inte samma sak. Har man varit Elliotta i 18 månader så har man...

Jaja. C U !

Hasta la vista!!

Näkemiin!

IKEA - avklarat per idag på lunchen
Veckohandla mat - borde försöka hinna med idag innan jag tar den snabba nya vägen hem (fortfarande lite lyrisk...)
Julhandla mat - nästa vecka?
BR - köpa verktygslåda med riktiga verktyg i barnstorlek (kommer att göra succè) 
Rusta - och köpa en väldigt fin liten gitarr som jag sett där (om den visar sig hålla måttet)
Glitter - köpa ett långt halsband till min dotter
Bokia/Åhléns - köpa en adressbok till M&P
Göra marsipangrisar med dotter
Göra mintkyssar (som stelnar)
Hitta celofan eller ngt att paketera mintkyssarna i
Hitta korg med lock (till min återvinningsstation i köket)
to be continued...

Har hittat en ny väg att åka hem som jag spar tio minuters resväg på. I like! Så istället för dryga 40 minuter i bil så är vi nere i 30 minuter. Det är som en liten julklapp.

Däremot är bilen allt annat än OK. När jag körde in i rondellen idag så låste sig ratten. Inte helt men den blev supertrög. Jävligt konstigt. Och obehagligt. Det släppte efter ett par meter när jag sakta sakta körde i rondellen, men jag undrar verkligen vad som hände och om det kommer hända igen. Jaja, den som lever får se.

På många sätt avslutades veckan angenämt. Det började med blommor, lunch o Astrid Lindgren med Ladder. Sen träning. Poweryoga. Jäkligt skönt för både kropp o själ (klyschigt nog). Gillar särskilt den halva duvan och död mans position. Lattjo termer. M&P var barnvakt. Sonen börjar acklimatisera sig vid barnvaktandet, han är ju rätt orutinerad på hela taget. Kanske för att jag sällan behöver barnvakt när han är varannan vecka hos sin pappa. Men nu är samma pappa i Thailand. Har kommit fram. Skickade mms med bild på sig o en tatuerad kille utan mjälte. Sidetrack...

Väl hemma hos M&P efter träningen fick jag älgstek med kokt potatis o en brunsås som inte var av denna värld. Morsan hade lyckats bra. Farsan också, eftersom han sköt älgen ifråga. Fick med mig matlåda också. Det här är ju kanon.

Imorgon blir det Box. Farsan barnvakt. Splendid (stavas det så?)

Nu sover sonen. Matlådan är på sin plats i kylen. Jag ska duscha, packa ihop min dator, göra klart träningsväskan för imorgon. Sen väntar några hektiska dagar.

Måndag - kundbesök + 2 interna möten + hämta son på dagis, åka hem, åka till Farsan och sen köra Box på kvällen
Tisdag - ett möte på jobbet, IKEA på lunchen, hämta son på dagis, hem o fixa käk, plocka upp dotter, jag o barnen städar dagis (plötsligt var det min tur igen...)
Onsdag - möte fm, rättegång em, hämta sonen, hem o fixa käk, plocka upp dotter, sen städa dagis (men nu är det minst 6 veckor kvar till nästa gång)
Torsdag - Lucia på dagis på morgonen, jobba lite. Luciafirande på jobbet. Åter till dagis - sen HEM!!!
Fredag - Har ännu inte ett enda möte inbokat o ska försöka låta det förbli så. Nångång måste jag liksom jobba också ;-)
Lördag - Glöggtjohej på söder. Ska sannolikt ta med mig sonen och göra ett litet gästspel.
Söndag - Jullunch hos M&P med P's släkt.

Ja, det var det det!

Nångång i veckan ska jag baka två omgångar lussebullar o nya mintkyssar. De fina rosa jag gjorde igår stelnade aldrig så de har jag slängt nu. Fick ett nytt recept av morsan som av allt att döma borde vara omöjligt att misslyckas med. Så jag ställer mitt hopp till det. Bakandet ser ut att kunna bli en fredagsaktivitet om jag ser till schemat här ovan...

Känns ju strålande det här! Så superregisserat så jag blir trött...

Jag har:

- Bakat pepparkakor med sonen
- Dammsugit övervåningen och nästan hela nerevåningen
- Lekt hiss med min son och därmed lyft upp honom så han når taket ett antal gånger *ont i ryggen*
- Jag har kollat på Emil i Lönneberga
- Baka rosa mintkyssar. De står på torkning nu. Ska påbörja chokladsmältning nu.
- Jag har också kollat på Katten i Hatten (med sonen förstås)
- Har gjort en pepparkakscheesecake till julafton. Istället för digestive så är det pepparkakor alltså. Nu står den i frysen. Det blev några minicheesecakes över till mig o barnen också.
- Jag har gjort fantastiska enchiladas med chiliconcarne i. Till både lunch och middag. Otroligt fantasilöst men gott.
- Vidare har jag o sonen varit på ICA och köpt mera florsocker och karamellfärg.
- Jag har läst Historien om Någon, för sonen när han skulle sova
- Jag har sanerat köket åtminstone 2 gånger efter allt fixande.

Jag har inte:

- sovit tillräckligt. Är jättetrött.

Regnet det bara öser ner och jag är inte blött om både skor och strumpor hej, tralalalalalej...

Ska snart in i möte. Sen bär det av till dagis där jag ska plocka upp ett stycke son och en hög pepparkaksformar. Tänkte som sagt introducera sonen i pepparkaksbak.
Jag tror jag har en liten kavel, som vi brukar använda till playdoh leran. Den duger nog till pepparkaksdeg också.

Dotter kom hem igår. Hon har råkat ut för nån sorts prick-kavalkad i ansiktet. Hon vill inte gå till skolan. Och jag förstår henne. Hon fick vara hemma idag. Förhoppningsvis ger det med sig under helgen. Hur som så blev hennes pappa skitsur när jag hämtade hem henne igår. Sånt beteende förstår jag inte. Han har väl ingen anledning att bli sur när hon åker hem till mig för att få hjälp med ett prickigt nylle. Han tänker ju knappast lyfta ett finger för att hjälpa till. PuckoPappan gör ofta så, att han blir sur och övar utpressning genom att sura sönder tillvaron. Detta för att Dotter ska göra honom till viljes. Helt jävla sjukt manipulativ.