Elliotta

Här hemma sitter jag tanke-tramsar. Funderar på hur fan jag ska göra. Känner mig lite för stolt för att höra av mig och ändå vill jag. Borde väl bara försöka vara vuxen men inom mig bor en 5-årig surpuppa som inte vill annat än att hoppa ut och vara tvärtemot.

Obstinat - jag?
Nä, nu fattar jag inte ett skit.

Hittade ett utkast till ett inlägg som är daterat 25 januari 2007 - måste ju bara publicera det nu så här snart fyra år senare. Känslan känner jag igen. Men killen är sedan länge bortglömd

Kunde inte ta ögonen...ifrån en kille på lunchen idag.

Jag går mot kassan (det är nämligen första anhalten på den här restaurangen, precis tvärtemot gängse lunchrestaurangstraditioner) och tar en bricka. Mittemot mig, på andra sidan om kassorna står en kille. Vi tittar på varann. Ler. Betalar. Vimsar runt i lunchbuffén, kan inte bestämma mig, han verkar inte heller kunna bestämma sig. Jag får trots allt på mat på tallriken, hela tiden medveten om den här killens existens.

Han är väl 1,85 kanske. Lite längre, rufsigt hår som är både ljust o mörkt på samma gång. Blå ögon. Ganska mörkt blå. Verkar ha missat rakningen imorse. Han har blåkläder, eller ioffs svarta jobbarbyxor o blå tröja. Ser ut att kunna vara gipsdamm på övre delen av tröjan. Tröjan sitter snyggt över axlarna noterar jag.

Jag går mot bordet där Nettan o en kollega sitter. Killen tittar på mig. Jag tittar tillbaka. Han sätter sig strategiskt (?) vid ett bord så vi ser varann. Under hela lunchen sneglar vi på varann. Ler lite. Sneglar. Ler.

Skitfånigt när man tittar tillbaka på det nu.

Jag äter klart. Eller avslutar lunchen utan att äta upp. Kan liksom inte koncentrera mig. Måste äta snyggt och inte slänga i mig maten som jag brukar.

Faktiskt. Så håll utkik. Det kommer mera...

Jag börjar se ett mönster i mitt sätt att ”angripa” relationer. Det fungerar ungefär så här.

I början har vi den lättsamma fasen. Då allting flyter. Är ganska kravlöst och bara väldigt trevligt och mysigt. Förutom i de relationer där man ”spelat spelet” – då är den här perioden väldigt ansträngande – men fortfarande trevlig och mysig även om den då har en portion osäkerhet och vilsenhet.

Vägval nummer ett. Dyker oftast upp ngn gång de första månaderna då jag eventuellt kan känna mig en smula försummad. Alternativ osäker på den andres känslor. När jag gått och dissat mig själv en stund och tänker tankar i stil med ”han är nog inte så värst intresserad”. Detta tar jag då som en ursäkt att inte behöva visa hänsyn. Till exempel kan en otrohet dyka upp i samband med vägval nummer ett.

Sedan om jag gett efter för mitt tillfälliga dåliga självförtroende så slutar det med att jag gör bort mig. Och det är då vägval nummer ett ställs på sin spets. Jag gör slut. Jätteenkelt. I jämförelse mot att berätta sanningen är det i alla fall jätteenkelt. Eller så berättar jag sanningen och så tar förhållande slut i alla fall. Så i de flesta fall så slutar vägval nummer ett med att det tar slut.

Eller. Så träffar jag någon enstaka gång någon som är en förlåtande natur. Har hänt en gång. Och då startar vi nästa fas i en enorm uppförsbacke där det mesta handlar om att vinna tillbaka ett förtroende. Det kan ju eventuellt fungera. Jag tar det inte för omöjligt men om situationen hade varit tvärtom hade jag nog haft svårare för att kunna visa tillit igen. Men det är ju tur att alla inte är som jag. Väldigt tur det.

However. Nästa fas då.

Jo. Fortfarande lättsamt och trevligt men det börjar dyka upp tankar om framtiden. Tänk om hit. Tänk om dit. Tänk om blablabla. Och vissa potentiella hinder dyker upp. Som tex. den där bästa polaren han har som av allt att döma inte uppskattar mig ett skit och det nog är ganska ömsesidigt, ”hur fan ska vi kunna umgås framöver”…eller som det där att ”han kanske vill ha barn och det vill inte jag”… Hur gör man då? Den intelligenta delen av min hjärna (lillhjärnan?) menar nog på att det här bara är potentiella hinder och inte något som verkligen behöver bli ett problem. Det finns inga garantier. Så satsa gärna ändå! För det går ju inte att bromsa sig i mål. Liksom.

Men den känslomässiga delen av min hjärna (storhjärnan?)…vill gärna göra slut. För då behöver det inte bli så där farligt och göra ont. Typ. Det kan liknas lite vid att ”du vet att plattan är varm, alltså lägger du inte handen därpå”. Metaforer metaforer.

Jag inser att jag är en feg krake. Som tycker om det som känns bekant. Att göra slut. Det är jag typ ”bra” på. Bekant känsla. Lite jobbig. Men inte värre än att det går att komma över.
Men satsa allt. Och investera sitt hjärta. Läskigt! Mycket läskigt!

Så nu står jag här. Inför vägval nummer två. Och ska antingen satsa eller fega. Jag VILL ju satsa. Men vågar jag?