emma johansson

Det kommer bli en lång vinter i (v)år. Lika bra att inse det, och njuta av snön ett tag till. Idag blev det sedvanligt långpass med gänget på skoterspåren över Hönsarvsberget. Någon nytta ska man ju ha av skoteråkarna. Igår testade vi en ny träningsform, lasergame. 3x15 minuter med full koncentration hela tiden; framåt, bakåt, uppåt, neråt och åt sidorna. Alla håll kunde man dock inte att ha koll på precis samtidigt, så plötsligt hade jag krigat till mig ett blödande jack i pannan (av något som hängde ivägen) Såret blev rentvättat med Vodka och omplåstrat i paus sen var jag fit for fight igen. Den hårda kampen mellan rött lag (-30 samt Birgersson) och blått (+30) vann vi yngre förmågor solklart. kändes såklart fint!

Jag har varit lyckligt förskonad från skador de senaste åren. Detta är något jag är väldigt glad över förstås, även om min kropp istället kan protestera med sjukdomar, slutkörda muskler och mjölksyra upp till öronen. Det är intressant att lära sig om träning och kroppens reaktion på den, men lite frustrerande att aldrig få några sanningar.
 
Hursomhelst, den senaste skadan som på allvar höll mig borta från träning och tävling var under våren 2002, då jag överansträngde en vad och tvingades till två månaders alternativträning. Jag hade inte uppmärksammat varningssignalerna med kramp i vaderna under löpträningen. Detta kan jag fortfarande få problem med vid mycket löpning på hårda sliriga underlag, som nu under vintern. Då försöker jag köra alternativt några dagar samt få massage på vaden. Jag kör nu minst ett alternativpass per vecka (ofta vattenlöpning) och nu under vintern blir det såklart mycket skidåkning utöver det då skonsam löpning i skogen är svårt att få till.
 
Några incidenter har jag vart med om, även om de inte kostat så mycket förutom några ärr. Bland annat 4:e etappen på 5-dagars 2006 i Hälsingland då jag okontrollerat hoppade/ramlade nerför en brant i ivern över att ha fått syn på kontrollen nedanför. Jag ångrade mig djupt cirka en tiondel försent och tänkte att det här går nog åt helsike. Min konkurrent blev uppriktigt förskräckt när jag kom nedrasande och landade på en sten framför henne. Jag sprang sedan i mål men det blev ingen start dagen efter då jag stelnat till rejält, och jag kunde inte gå normalt på några dagar. En annan incident var 2007 när jag bodde i Österrike och jag sprang och läste kartan med magen före rakt in i en taggtråd.
 
Det värsta traumat var nog under en tävling våren 2008 i Kilsbergen. På väg ned mot sista kontrollen blir jag fälld av en stålvajer på marken, dyker framstupa, tar emot mig med händerna samt ena framtanden, som inte riktigt håller för detta ändamål. Jag lämnade tävlingen ett presentkort på Löpex rikare, och en halv framtand fattigare. Eftersom det blev svårt att bli tagen på allvar under grupparbetet i skolan dagen efter, fick jag åka in och laga tanden provisoriskt. I höstas fick jag så äntligen ändan ur och kontaktade tandläkare för en mer permanent lösning och nu, efter gårdagens 5:e tandläkarbesök, är jag snart färdigbehandlad... tur att jag inte håller på med ishockey då skulle jag knappt ha tid till att träna.

En veckas träning i Turkiet är snart avklarad, där vi (Domnarvet och DalaSport Academy) var den första svenska gruppen att testa detta lägerupplägg. De första fyra nätterna bodde vi i Antalya och sedan blev det flytt några mil österut längs kusten till Side (a.k.a Manavgat). Upplägget har varit två träningspass per dag på karta, varav två sprinter. Den finaste skogen fanns i närheten av byn Gebiz, där vi tränade två pass på onsdagen. Det var en riktig sagoskog med böljande kullar och bäckar porlande i sänkorna. Trots att vi sprang en jaktstart i full fart njöt jag verkligen av att springa genom den. Det var nästan så man väntade sig att få se en liten tele-tubbie studsa fram i någon glänta. Nu var det förutom vi även en busslast turkar som studsade fram, så förmodligen hann vi skrämma bort de flesta andra väsen.  Mellan passen tog vi plats i solen som värmde skönt och intog turkisk picknic med färskpressad apelsinjuice som verkar vara något av en nationaldryck. Turkiet har den perfekta nationaldrycken att inta efter träning! Andra turkiska specialiteter vi fått upptäcka är baclawan- god efterrättskaka, samt Hamam- turkiskt bad. Efter peeling, skumbad, massage var vi som nya människor. Turkiet i början av februari är lite lågsäsong, temperaturen har varit mellan 10-16 grader vilket duger bra för träning. Mars- april är nog idealiska månader om man gillar lite varmare väder. Under sommaren ska man i alla fall undvika att åka ner hit till södra delen då det ofta är 40 grader varmt.

Träning under lägret:

Lördag:            resa- flyg till Antalya via Istanbul
Söndag:           fm korridor+kontrollplock karta Kursunlu Antalya
                       em OL-intervaller 3x(2-3-4min) karta Kursunlu Selalesi
Måndag:           fm medeldistans 4,6km Elsazi
                        em distans-OL med  Elsazi
Tisdag:             fm sprint Antalya Oldcity
                       em linjeOL + kontrollplock Antalya-Lara
Onsdag:            fm jaktstart Antalya/Gebiz
                       em OL-bana lugnt Gebiz
Tordag:            fm långpass OL-bana Oymapinar/Manavgat
                       em OL-intervaller
Fredag:            fm sprint SIde
                       em jaktstart
Lördag:            hemresa

Mattias i arbete med juicepressen

Elin sprintar i gamla stan i Antalya