emma johansson

Jag har varit lyckligt förskonad från skador de senaste åren. Detta är något jag är väldigt glad över förstås, även om min kropp istället kan protestera med sjukdomar, slutkörda muskler och mjölksyra upp till öronen. Det är intressant att lära sig om träning och kroppens reaktion på den, men lite frustrerande att aldrig få några sanningar.
 
Hursomhelst, den senaste skadan som på allvar höll mig borta från träning och tävling var under våren 2002, då jag överansträngde en vad och tvingades till två månaders alternativträning. Jag hade inte uppmärksammat varningssignalerna med kramp i vaderna under löpträningen. Detta kan jag fortfarande få problem med vid mycket löpning på hårda sliriga underlag, som nu under vintern. Då försöker jag köra alternativt några dagar samt få massage på vaden. Jag kör nu minst ett alternativpass per vecka (ofta vattenlöpning) och nu under vintern blir det såklart mycket skidåkning utöver det då skonsam löpning i skogen är svårt att få till.
 
Några incidenter har jag vart med om, även om de inte kostat så mycket förutom några ärr. Bland annat 4:e etappen på 5-dagars 2006 i Hälsingland då jag okontrollerat hoppade/ramlade nerför en brant i ivern över att ha fått syn på kontrollen nedanför. Jag ångrade mig djupt cirka en tiondel försent och tänkte att det här går nog åt helsike. Min konkurrent blev uppriktigt förskräckt när jag kom nedrasande och landade på en sten framför henne. Jag sprang sedan i mål men det blev ingen start dagen efter då jag stelnat till rejält, och jag kunde inte gå normalt på några dagar. En annan incident var 2007 när jag bodde i Österrike och jag sprang och läste kartan med magen före rakt in i en taggtråd.
 
Det värsta traumat var nog under en tävling våren 2008 i Kilsbergen. På väg ned mot sista kontrollen blir jag fälld av en stålvajer på marken, dyker framstupa, tar emot mig med händerna samt ena framtanden, som inte riktigt håller för detta ändamål. Jag lämnade tävlingen ett presentkort på Löpex rikare, och en halv framtand fattigare. Eftersom det blev svårt att bli tagen på allvar under grupparbetet i skolan dagen efter, fick jag åka in och laga tanden provisoriskt. I höstas fick jag så äntligen ändan ur och kontaktade tandläkare för en mer permanent lösning och nu, efter gårdagens 5:e tandläkarbesök, är jag snart färdigbehandlad... tur att jag inte håller på med ishockey då skulle jag knappt ha tid till att träna.