Emma-Marias dagbok

Gött! Det där förra jobbet som jag sökte fick jag nej på. Istället blev det en mycket närmre skola som känns perfekt för mig. Började i måndags så har gjort tre starka dagar med eleverna. Ganska skön stämning både hos elever och lärare. Tycker lite synd om mina elever som verkar ha haft sådär fyra/fem olika lärare den här terminen redan så nu är min plan att snabbt komma till avslut och sen gå vidare med något nytt och fräscht så att undervisningen blir vettig. Startade faktiskt med att göra ett prov för mina åttor igår. Snacka om att de blev knäckta när de kommer tillbaks efter lov och prao och det första deras nya lärare säger på måndag morgonen är "vi kör prov på onsdag" men när de förstod att de fick ha både bok och anteckningar med sig på provet verkade de lugnare och själva resultaten såg bra ut för de allra flesta. Jag ska försöka göra samma sak för min niondeklass, inte lika säker på att det kommer att gå bra dock. Optik kan vara ganska svårt och eftersom jag inte är så säker på hur de har arbetat med ämnet så finns goda möjligheter för misslyckanden. Oavsett hur det går så måste vi komma vidare. Jag har lite en känsla av att om folk får IG på det här provet så är det bättre att de får visa sina fysikkunskaper i något nytt ämne än att gå tillbaks till optik för det måste ta stopp någon gång.

Träligt i övrigt, jag har haft ont i ryggen i en vecka (eller egentligen i flera månader men det onda kommer och går) och en förkylning som bet sig fast strax efter min intervju för nya jobbet verkar inte riktigt vilja ge med sig. Kortfattat, när jag inte jobbar så sitter jag i soffan och tycker lite synd om mig själv.

Vi har sett alla melodifestivalavsnitt och jag blev lätt förvånad när jag kände igen min gamle kompis Kristian (från den politiska tiden så det var minst 15 år sedan vi sågs, men FB polare kan man ju vara ändå) i mittenraden bland kompositörerna. En riktigt bra låt hade Kristian i varje fall skrivit, Annas låt som jag tror heter This is my life och den gick solklart direkt vidare till final. Grattis Kristian! Kristian verkade lätt chockad när han skulle upp på scenen och den allmänna uppfattningen är nog att han får öva lite på sin respondentteknik inför uppträdandet i Globen. Hans komposition behöver däremot inte övad längre för den är superb.

Fortfarande inget svar från Kunskapsskolan så vet inte om jag får jobbet eller ej. Börjar väl bli dags att kontakta skolan för att se hur det gick. Det känns svårt att tänka sig att jag är först på skolans önskelista över folk att anställa, men kanske har de inte fått definitivt besked från sitt första val eftersom de inte gett något negativt besked heller.

Vicket på Sävja blev färdigt i torsdags förra veckan och imorgon har jag ett endagsvikariat igen så lite timmar rullar in. Det hade väl varit skönt att få ett heltidsjobb, men jag är väldigt trött på dagarna så det känns inte hopplöst att vara ledig heller. Märker väl att jag inte mår toppen av att gå hemma på dagarna, men mest saknar jag egentligen att ha vuxenkontakt på jobbet, alltså arbetskamrater. Vi umgås mycket med UPP (Ulf, Patrik och Peter) och våra Bostonvänner är tillbaks i stan så dem träffar vi de flesta veckor-kort sagt, egentligen är jag inte ensam alls men det är det där vardagliga småpratet som försvinner när jag går hemma. Ett par timmar om dagen på en arbetsplats där de flesta stunder är i klassrum med elever räcker inte riktigt till.

Lägenheten ser ut som sist, utom att där står ett stort tomt akvarie på köksbordet. Tanken var väl att fylla det där vattenbadet med firrar ganska snabbt, men möbeln som hörde till glaslådan är så hemsk att vi måste hitta en annan lösning. Badkar är beställt (tokigt snyggt! Umeå hos Badbaljan)  Däremot saknas fortfarande blandare, men det känns bra att det ändå är igång.

Idag är planen att gå och se Till Vildingarnas land. Har aldrig läst boken, men trailrarna är fina så har gott hopp om att filmen ska vara bra. Tänkte mig att försöka sy ett litet lapptäcke till det blivande syskonbarnet. Vi får väl se hur det går, började tappert med jeanstyg men har börjat fundera på att lillsyrran inte är så förtjust i jeans och det vore väl lagom misslyckat att sy något som de inte gillar. Kanske blir ett litet täcke till mig själv i så fall.

Helgen var lugn och trevlig som vanligt. Melodifestival hos Peter med UPP och Sofie på lördagen. Lite shopping på söndagen och sen kaffe hos oss åter med UPP. Lite förvånande när Uffe ringde och frågade om vi var hemma, Anders sa var vi var och då var repliken att där åker vi precis förbi nu. Mycket riktigt, när jag lyfte blicken från pizzan så såg jag bilen i rondellen utanför fönstret. Uppsala är iofs inte gigantiskt, men oftast är man inte slumpmässigt på precis samma ställe samtidigt när man söker kontakt.

Anställningsintervju idag på Kunskapsskolan. Spännande med intervju och lätt omvälvande att förstå hur de lägger upp undervisningen på skolan. Som lärare har man elevkontakt varje minut från halv nio till tre på dagen. Naturligtvis får man lov att ta kortare raster (och hoppas jag lunch paus) men det existerar ingen gråtid eller schemalagd rast. Det här låter som om det vore väldigt bra för eleverna, men jag misstänker att det kan vara slitsamt för lärare och kanske extra slitande innan man kommit in i systemet och förstått hur man använder de resurser som finns att tillgå. Tanken är att i princip alla lektioner ska finnas planerade så att nästan ingen tid ska behövas till förarbete.

Annars vikarier jag för Bengt som fick en liten son i fredags och jag ska ha hans tjänst hans första pappadagar (dvs till nästa torsdag) och det är rätt kul. Mysigt att träffa mina gamla elever och de nya är gosiga också.

Helgen var trevlig, lördagen fylld med shopping (fast utan att vi egentligen köpte så mycket) till badrum osv, vi planerar ju att skaffa badkar. Vi hade nästan bestämt oss för att beställa badkar tills vi kom på att vi nog behövde ta lite mer mått innan vi köper blandare och i den vevan insåg vi också att det behövs lite professionell hjälp med installation av samma blandare. Hur som haver, vi väntade med beställande och när vi tittade igen på badkar online så lyckades vi nog ångra oss om vilket vi ska ha. En lång historia det här, men oj så snyggt det ska bli när vi dessutom byter badkarsskåp och handfat... om det nu blir så.

Det blev en riktigt skön lördag lite oväntat, inte att dagen och kvällen skulle bli trevlig men däremot hände allt liksom av sig självt och utan att vi planerat alls. Satt hemma och åt väl i princip frukost och ringde min far lite spontant när Ulf ringde och frågade om vi ville med till Boländerna (stället med en massa köpcenter och i princip allt man kan köpa finns) vilket passade rätt perfekt eftersom vi tänkt kika på badkar och kanske en sväng till IKEA. Det blev en himlans fin TV bänk, tyvärr framhävdes TVn lite väl mycket när den kom upp från golvet, men bänken är fin och med lite pyssel med växt och döljande av högtalare så blev det mycket bättre än innan. Kort fika hos oss och sedan timmar med shoppande (det var rätt synd om Ulf och Patrik på slutet när vi varit på IKEA i ganska många timmar.) Lätt käk hos oss och sedan filmkväll hos Peter.

Peter har förövrigt köpt sig en ny TV som är helt SJUKT bra. Jag trodde inte att det skulle kunna vara så stor skillnad från en TV till nästa men med den här bilden såg man allt i perfekt skärpa. Det enda negativa med bilden var att allt blev så skarpt att vi faktiskt kunde avgöra lite för lätt när bakgrunden var en kuliss eller grönskärm. Lite synd när vi kikade på Pirates of the Carribeans och en så bra film lite blev sabbad när man insåg hur lite av bakgrunderna som faktiskt var på riktigt. Vi såg också "What happens in Vegas stays in Vegas", många skratt och lagom läskigt när man vet att killen ska sabba allt, men också löjligt gulligt och romantiskt rakt igenom.

Idag ska vi kanske fortsätta att kika på badkar, Anders kikar på platt tv - inte så dyrt som jag trodde. Verkar gå att hitta en helt okej som kostar under 6000 (och det finns sådana som går för under 3000 också.) Eventuellt fika med Anh-Tri idag, men det får vi se hur det blir med. Jag borde väl jobba lite och planera inför mitt vikariat som jag räknar med ska starta nästa vecka. Det ska bli lite fysik för de små liven. Han jag ska vikariera för har också fotboll flera pass i veckan med eleverna och jag har inte riktigt fått klart för mig om jag förväntas hålla i de passen också. Om jag inte håller fotbollspassen blir tjänsten bara 75% vilket skulle innebära att jag måste klämma in lektioner för andra lärare som är lediga eller sjuka och då faller liksom det sköna i att ha ett lite längre vikariat. Jaja, det är väl inte så illa med ett 75% vikariat heller.

Ett år mellan uppdateringarna, jo det kan väl vara dags då, att skriva igen alltså. I augusti 2009 kom vi hem till Sverige igen och efter någon veckas kringflackande med kramande av släktingar och vänner så tog vi oss till Uppsala med delar av vårt bohag. Spännande, för det här var första gången vi bott tillsammans i Sverige. Första månaderna (augusti till december) fick vi hyra våra vänner Richard och Annas lägenhet då de var kvar i Boston. Väldigt skönt att ha allt ordnat direkt när man landar, insåg senare att det inte funnits en chans att lösa boendet utan att i princip bo på vandrarhem första tiden annars.

Hösten löpte på rätt väl. Anders kom tillbaks till sin gamle chef för att förhoppningsvis kunna söka forskningsanslag tillsammans med honom för en forskarassistent (eller är det assisterande professors tjänst? jag är aldrig riktigt säker på det svenska uttrycket) tjänst. Själv fick jag relativt omgående (det tog kanske tre veckor, och mindre än en vecka efter att mitt CV fanns på arbetsförmedlingens hemsida) ett heltidsvikariat på Sävjaskolan som räckte fram till jul. Sävjaskolan var och är ett mycket trevligt ställe, klart att det finns saker att förbättra där som på andra ställen men överlag var både kollegor och elever rätt underbara.

Våra vänner fanns lyckligtvis kvar i stan, och har till dags dato faktiskt utökats med ytterligare 7 personer som åtminstone jag lärde känna i Boston (Anders kände väl några av dem från sin tidigare Uppsala tid) Jenny och Carl (och nu mer även deras son), Anh-Tri, Anna och Richard, och slutligen Katja och Linn som var familjen där jag barnvaktade i Boston har alla slagit sig ner i Uppsala. Tokigt att hela det Svenska umgänget i Boston skulle hamna här. Dessutom har vår kompis Sarauv som var med på fotbollen i Boston ett projekt på KI och flickvän i Uppsala så honom har vi också träffat åtminstone på en fika. Jag trodde nog aldrig att det skulle kunna vara så smärtfritt att flytta till en ny stad men vännerna gör hela skillnaden.

Precis före jul så flyttade vi till vår fina bostadsrätt i Sala Backa(r?). En ganska stor tvåa som känns alldeles perfekt för oss. Stort och ljust och välplanerat med rejäl balkong och inga vägar utanför fönstret då huset ligger på en innergåd. Dessutom fönster åt tre håll så till och med i det mörkaste december var det ganska ljust inomhus. Vi har väl lite funderingar på hur vi ska göra vårt hem ännu mer perfekt och badkar/balkonggolv/slipning av vardagsrumsgolv ligger ganska högt på önskelistan. Dessutom behövs väl på lite sikt en viss renovering av väggar där det finns en del nötmärken och lite borrhål, men färgerna passar så väl med våra möbler och prylar att vi inte har brått att fixa detta.

Jobbläget för mig är rätt trögt. Det fanns sammanlagt ett jobb att söka i Uppsala och det har jag gjort. Det blir väl att springvicka en del under våren och ta nya tag till höstterminen istället. Det kanske finns något kul sommarjobb att hoppa på, sommarskola/läger kunde vara kul tror jag. Tillsvidare har jag i varje fall ett föräldravick på gång (fast tyvärr är det för pappan så det blir bara de där första två veckorna när bebis är nyfödd) och det är visst beräknat till nästa vecka, men sådant sker naturligtvis i sin egen takt så jag har ingen aning om när dessa två veckor inträffar.

Trött trött trött är jag i varje fall. Vet inte om det är lite efterdyningar av H1N1 vaccinationen, vintermörkret, ledsenhet för jobb-brist (känns inte ett dugg tråkigt iofs), eller kanske tom kaffeabstinens. Hösten var så fylld med händelser och stora projekt och mycket jobb (mamma 60, promovering, lägenhetslet/budgivningar osv) och sedan ett intensivt julfirande kombinerat med flytt att luften bara gick ur mig när allt var klart. Kändes som ren tur att allt klaffade. Sen måste jag tillägga att det inte finns en endaste sak som jag ville haft ogjord för det har varit en underbar period, men utmattande icke desto mindre.

Det var hösten det. Vi får väl se om nästa uppdatering kommer före nästa januari.

2009-01-25

Det får väl kanske bli lite uppdatering på vad som har hänt under januari också antar jag.. Tur att vi tar många bilder och att jag är grymt organiserad med att arkivera efter datum och med sammanfattning av vad vi tagit bilder på för annars hade jag nog inte haft en susning om vad vi pysslat med på sista tiden.

Januari startade faktiskt rätt illa för oss. Alltså, inte oss personligen men för gatan vi bor på. Den 3e januari på natten så började det brinna i kolonin av restauranter på gatan. Sex matställen brann och blev i olika grad totalförstörda. Urtråkigt. En av våra favoritrestauranter Rod Dee som serverade bästa taimaten i stan försvann. Humoristiskt dock.. på måndagmorgonen när jag gick förbi på gatan så höll de fortfarande på att släcka (eller i varje fall så sprutade de vatten på husen, kanske bara för säkerhetsskull för någon rök såg jag inte) och när jag kom till jobbet så ringde en tjej och berättade att jag vunnit en lunch för tio personer på Sorentos vilket då var en av de sex restauranter som de fortfarande höll på att släcka. Jag var väl lätt skeptisk till idén får jag erkänna, men tragiskt-humoristiskt på något sätt. Hon hade helt missat nyheterna och trodde att jag skämtade när jag sa att det nog blir svårt att ha lunch på Sorentos på ett bra tag. Hur som haver så blev lunchen av den här veckan men istället på "Cambridge 1" vilket väl var okej. Hyfsad pizza men naturligtvis var det en reklamlunch jag vunnit så det blev en stunds snack av henne medan vi väntade på vår mat. Det var faktiskt kul att kunna dra med tio (eller nio som vi tillslut blev) på gratislunch även om det ju egentligen inte var jag som bjöd.

En kille som vi träffat genom Giorgos, Tim Correira, spelar i ett band som heter "Road Apples" (vilket är slang för hästbajs på väg) och den 5e spelade de på restauranten/puben "Church" som ligger på krypavstånd från oss, så naturligtvis gick vi och lyssnade. Rätt bra och väldigt trevligt som tisdagskvällssysselsättning får jag säga. Vi skulle upp tidigt på onsdagen så vi stannade väl bara lite drygt en timme men det kändes väldigt bra ändå.

Giorgio Giantassio lyckades fylla 30 och hans finurliga flickvän/sambo hade fixat ihop en överraskningsfest för honom den 10. Samma dag spelade jag en lagbridgematch med Giorgos som drog ut på tiden så vi lyckades komma sent för själva överraskningen... Lätt stressat för mig, men Giorgio gick omkring och var fullkomligt chockad hela kvällen så jag tror inte att det gjorde honom så mycket. Dessutom så vann vi naturligtvis tävlingen så det kanske var värt det :)  Annars hotade jag redan tidigt under dagen med att bara gå mot slutet av tävlingen om det såg ut som om vi inte skulle kunna hinna till festen. Till slut så vann vi med bara en poäng så det var lite för tajt för att jag skulle kunna med att dra mig ur (vi skämtade annars om att vi vid det laget skulle leda så överlägset att vi kunde lämna WO på sista matchen).

16-18 var vi med Mentxu och Xavi på skidresa till Loon Mountain igen. FANTASTISKT väder och underbar snö. Meteorologerna hade hotat med varjavinter så en massa folk hade valt att stanna hemma så backarna var våra att terrorisera bäst vi ville. Den här gången passade jag på att utnyttja min skidlektion (som ingick i priset) och lyckligtvis för mig var jag den enda som ville ha en lektion på den nivån så jag och skidinstruktören Roland (som var pensionerad men valde att jobba som skidinstruktör/snickare/valarbetare för Obama efter att ha slutat sitt jobb som datasoftware utvecklare, tänk att få/orka leva så när man blir pensionerad.. och bara för att man känner för det och inte för att man ekonomiskt sett måste) gav oss ut i backarna. Roland var otroligt pedagogisk och ägnade säkert en halvtimme åt att förklara för mig hur otroligt bra jag åkte och hur bra det var att jag inte skaffat mig några dåliga vanor och sedan började han förklara hur jag skulle bli bättre. Det var tokjobbigt men riktigt kul och jag kände faktiskt efteråt att jag hade bättre kontroll över min fart och riktning än innan. De andra tog också lektioner och var också väldigt nöjda. Andra dagen så var jag så illa däran med mjölksyra i låren att jag gav upp åkandet efter bara två backar. Jag kände hela tiden att jag inte hade minsta kontroll och att benen bara inte gjorde som jag ville plus att jag hade ont såklart.. Lite surt måste jag säga för vädret var milt och eftersom det snöat hela natten (och fortfarande snöade) så var backarna fulla med mjuk snö och ändå inte knökade med folk så det var ytterligare en riktigt fin skiddag. De andra åkte desto mer och kom tillbaka efter en himla massa timmar fullkomligt strålande av lycka över hur mycket bättre det gick (de hade hittat den perfekte snowboardinstruktören) och hur sköna backarna var. Jag var väl lite grinig vid det laget efter att ha suttit ensam och tittat på alla glada människor hela dagen men när de började prata om hur underbart det varit så kunde jag inte annat än att vara väldigt lycklig för deras skull och min första dag var så fantastisk att det i genomsnitt på de två dagarna ändå var perfekt.

Anders har väl äntligen lite smått börjat att aktivt leta jobb nu. Naturligtvis har han ända sedan vi bestämde oss för när vi skulle flytta till Sverige sänt ut lite trevare och frågat folk om de vet några intressenter, men den här helgen är nog ändå första som han verkligen börjat pyssla med jobbsök. Lite lustigt, igår var en jobbmässa för jobb i Europa som han gick på. Vi la en stund på att hitta "rätt" stil på kläder och kom fram till att den turkos-svart-randiga tröjan med svart skjorta under till jeans och snygga uteskor var rätt perfekt. Tanken var att man vill sticka ut lite när man söker jobb så att folk minns en. Jag åkte inte med men Anders tog ett par bilder på hur de andra var som sökte jobb var klädda..(han valde förövrigt att aldrig ta av sig sin överrock) och det var idel svarta kostymer, ungefär i stuk begravning/examen. Tyvärr var det inga jobböppningar i Sverige som han kunde visa intresse för, men han fick ett par internet adresser och några tips på stipendier som han kan söka inför vår hemresa så det verkade ändå som att det var värt tiden det tog att ta sig dit.

En tjej som jag mailat med en hel del och som jag träffat via jobbet bara ett fåtal gånger var gullig nog att bjuda oss på flyttfest igår. Lisa Westerberg som hon heter flyttar hem till Sverige och Stockholm igen nästa vecka och jag tror kanske att om vi råkar hamna i samma miljö någon gång i Svedala så skulle vi kanske umgås. I varje fall så gillade jag henne och hennes man Akki rejält och det tror jag att Anders gjorde också.

Annars så flyter jobb och liv på rätt väl. Min galne kollega har betett sig rätt schysst sedan senaste utbrottet i julveckan, så stressen när han är i närheten  har börjat släppa litegrann. Många nya och rätt kul projekt på gång på bägge mina arbetsplatser, det verkar som om jag kommer att få göra egna experiment på bägge ställena vilket känns riktigt kul faktiskt. Tokmycket att göra kommer det att bli, tom mer än innan så jag vet inte riktigt hur det rent praktiskt ska gå till men jag får väl skära ner på att hjälpa till med saker som egentligen ligger utanför min tjänst så löser det sig säkert. ROLIG anledning att känna sig stressad på jobbet i varje fall och jag ser riktigt fram emot att få jobba ännu hårdare (det ser visst lite konstigt ut nu när jag läser det jag skrivit men så är det i varje fall).

2009-01-19

Vi har talat så länge om att gå för att se ett av USAs bästa basketlag, Celtics, som har hemma arena här i Boston. Celtics vann USA cupen förra säsongen och ligger bra till nu också med (om jag minns rätt) elva vunna av tolv möjliga matcher. Den 12 var det dags för oss att knalla dit och se vad allt väsen handlade om. Häftigt värre får jag säga! Våra säten var upp vid taket, nästan som en helt egen våning med bara en rad stolar så vi såg nästan planen uppifrån. Vilket drag! Boston Celtics vann naturligtvis men jag hade nog nästan uppskattat matchen lika mycket om de förlorat för jag hade det riktigt bra. Anna och Richard och Anh-Tri var också med och jag tror att de var lika nöjda som vi.

Den 13e var Anders chefs årliga julfest och vi med hela avdelningen på jobbet var bjudna. Mat och dryck i mängder och bra tryck. Jag blev stående och snackade med två PIer (principal investigators, eller kort sagt, chefer för labb) vilket helt klart var kvällens höjdpunkt. Mike Gurish och Howard Katz (som herrarna heter) är naturligtvis intelligenta så det räcker för två, det ingår väl lite i jobb-beskrivningen, men de är också trevliga och pålästa och är lätta att prata med. Eftersom det är lite knöligt att åka till Josh Boyce (chefen alltså) så hade vi dagen till ära hyrt bil och därför passade vi också på att ta en tur till IKEA för att bunkra julmat på eftermiddagen. Kan ni tänka er något värre... JULMUSTEN VAR SLUT! eländes! Jag får lite i efterhan berätta att det faktiskt ÄR tekniskt möjligt att fira jul utan julmust, men det är knappt. Sill och godis och knäckebröd och en massa annat gott fanns däremot i drivor så vi svalt inte. Efter kalaset hos Josh tog vi oss vidare till Alex Toker som hade öppet hus hela dagen och fick oss lite glögg och mer sällskap. Lätt matta kom vi hem igen framåt halv två och sen sov åtminstone jag gott och länge.

De flesta av våra vänner åkte hem till Europa eller vart hem nu råkade vara över julhelgen men det blev ett litet gäng kvar som vi firade julaftonen med. Vi tog oss till Giorgio och Monica och där var även Giorgos, Ho(en kinesisk arbetskompis som för övrigt gifter sig nu i veckan) och Laura. Vi hade med oss nubben som blev över från midsommar och en flaska vodka med svart vinbärssmak. Eftersom vi också bjöd på sill och hade en rejäl sångbok så tog spriten snabbt slut. Det var så tokigt mycket mat.. när alla egentligen var mätta och bara sparat sig lite för att kunna äta de sista rätterna så blev vi itryckta en stor bit lasange var... där tyckte jag att planeringen sprack rätt rejält.. en bit lasange är tillräckligt för en normal middag så att lägga till detta till en redan späckad meny är klart obetänksamt. Nåväl, maten var till hundra procent god så jag ska väl inte klaga. Giorgos var såå lycklig för att vi bakat och tagit med oss köttbullar, han har ett par andra svenska vänner så han hade redan fastnat för både köttbullar och sill och nubbe. Riktigt roligt att se!

Juldagen och nyårsdagen blev de enda lediga dagarna för mig. Lite tråkigt för jag vara trött och hade behövt ett par klämdagar utan jobb till, men mitt jobb går väl egentligen inte att skjuta på, djur måste tas om hand även om man helst hade velat vara ledig. Anders var lite bättre på att vila upp sig och tog (nästan, det var nog två korta stunder på jobbet under tiden) ledigt onsdag till fredag både julveckan och nyårsveckan.

Den 28e var vi bjudna till min arbetskamrat Jolan Walters med hennes familj Otto (maken), Auguston, Zsofia och Anna. Vi hyrde bil igen och gav oss iväg. Återigen en trevlig tripp, men inget speciellt  hände egentligen. Jolan är väldigt trevlig men jag har en känsla av att hon är så stressad att hon håller på att explodera av allt som hon bara MÅSTE hinna och orka. Tre barn och ett stort nytt hus och på det jobbar hon heltid som forskare/läkare och så extraknäcker hon på två andra ställen för att få ekonomin att gå ihop medans hennes man slutför sin AT tjänst så att han också kan börja tjäna rejält med pengar. Men det är väl självvalt att skaffa stort hus och tre barn, det går ju att tänka sig att bo på mindre yta och istället arbeta lite mindre.

Nyårsafton var såå lugn och skön. Jag hade lite ont i magen hela vägen från jul till  nyår vilket var en bidragande orsak till att vi firade på bara två. Vi fick oss en finfin hummersallad och en skön hemmakväll (det var säkert 20 grader kallt ute med hård vind så väldigt skönt att inte behöva ut egentligen) och framåt tjugo över elva gav vi oss ut till Copley Square för att se nedräkningen inför tolvslaget och fyrverkerier. Vi kom fram perfekt i tid och fick räkna ner med en stor hög med folk, men något fyrverkeri blev det inte pga vinden. Iskonstnärer hade gjort häftiga isskulpturer som stod på torget och tydligen hade det hänt saker på många platser hela dagen för att fira in det nya året men som sagt, jag var lite hängig plus att jag jobbade hela dagen så det var rätt skönt att inte ha en massa saker inplanerat.

2009-01-19

Tokigt tokigt tokigt.. visste väl med mig att det var ett tag sedan jag skrev något på min blogg men att det var tre månader sedan.. Ber ödmjukast om ursäkt till mig själv och er som kanske försökt läsa. Lite fånigt faktiskt att inte uppdatera eftersom det här är den enda dagbok jag för och livet rullar på så vansinnigt fort ibland att jag har svårt att minnas ens vad som hänt de senaste veckorna.

Det här får väl bli "NOVEMBER" då, för tydlighetens skull. Underbart väder fick vi, det är väl som det brukar med väder i Boston, vackra höstar och vårar och sen blir sommaren tokigt het och fuktig så man bara drömmer om kyla eller åtminstone svalka. Jag klättrade lite på väggarna av längtan att faktiskt göra något utanför Boston som vi bestämt att vi skulle (här är hela anledningen till varför vi inte åkte till Sverige över jul 2008) så vi startade lite lugnt med en helgtur till New York den 9e, bara Anders och jag. Det var riktigt skönt att inte ha några måsten eller någon annan att ta hänsyn till på resan så direkt när vår buss lämpat av oss i stan så tog vi oss till Times Square där de har utförsäljning av opera/musikal/teater biljetter för kvällen och köpte biljetter (halva priset du!) till Phantom of the Opera. Riktigt bra föreställning, men vad annat kan man förvänta sig när man går på en föreställning som har spelats utan uppehåll i tjugo år på samma ställe. Hotellet var väl okej "Roger" heter stället och ligger där 31 gatan korsar Madison Avenue. Vår andra dag i NY blev en lång promenad, först upp genom staden och parken och sedan inne på Naturhistoriska museet (som vi talat om att besöka ända sedan vi kom till Boston så det var på tiden att det blev av). Naturhistoriska var pampigt och stort och mycket välskött och välplanerat. Kanske är utställningsobjekten inte så mycket bättre än i andra naturhistoriska museer jag besökt, men att kunna utnyttja denna oändligt stora yta och att verkligen framhäva varje intressant objekt gav ett par snäpp högre betyg än på andra ställen jag varit.

Den 15e var vi bjudna på middag hos min/vår grekiske vän Giorgos Zervas (Giorgos är min bridgepartner men han och Anders kommer också väldigt väl överens, tja, egentligen så kommer väl Giorgos väl överens med alla våra vänner för han har börjat bli bjuden på allt som vi blir bjudna till egentligen. Trevlig kille helt enkelt.) Grekisk mat -tokigt gott!- och bra sällskap. Med på middagen var Kate, Jelena, Tim och Shirley som vi blev facebook vänner med dagen efter kalaset. Tim hade tagit med sig en flaska Ouzo... hjälp så gott det är, har egentligen inte druckit ouzo sedan jag var i Grekland för tusen år sedan men den här gången kunde jag inte sluta smutta. De andra fyra vek ned sig tidigt (nåja, vid före tolv i varje fall) men jag och Anders terroriserade Giorgos med svensk musik från internet till nästan fyra på morgonen. Vi hade kort sagt en kanonkväll.

Den 21e bjöd Nicole Homeier på spelkväll i sin nya lägenhet. Det är alltid trevligt att träffa Nicole och att spela spel har jag väl ännu aldrig tröttnat på och maten var underbar (sex sorters indisk mat från en liten krog nära hennes hem mmmmmm) liksom sällskapet. MEN, jag blir lite trött på vår kompis Laura för hon börjar ALLTID tala italienska när andra italienare är med vilket för mig sabbar stämningen. (med på spelkvällen var Laura, Giorgio, Monica (det var italienarna som talade italienska det), Nicole, Alex (alex är också italienare men han pratar alltid engelska även när han blir tilltalad på italienska) jag och Anders)

Den 24e som nog var en måndag om jag minns rätt, var jag bjuden på tjejmiddag hemma hos min arbetskompis Laura Patrizi (en annan Laura). Återigen god mat och gott sällskap. Och återigen stör jag mig lite på den italienska stilen. Alla vi som var bjudna jobbar på Childrens Hospital och Francesca (en annan arbetskamrat som är väldigt trevlig) bestämde utan att fråga Laura att vi nog inte skulle komma klockan åtta utan att det räckte att vi kom fram vid halv nio.. Sen bestämde hon också att vi skulle ses på Trader Joe's (trevlig mat affär som säljer bla vin) för att köpa vin att ta med oss till Laura vid tio över åtta så naturligtvis var jag på plats vid den tiden (eller egentligen kl20 redan) och sen dyker hon upp vid fem i halv nio vilket leder till att vi kommer fram vid tjugo i nio. Jag vet att det här med tider inte har någon koppling till artighet för italienare.  Jag vet det sedan länge, men det hjälper inte, jag tycker att det är så respektlöst att tvinga folk att vänta bara för att man inte känner för att gå när man behöver, för att hålla tiden som man själv bestämt.

27e var Thanksgiving och vi åkte tillsammans med Giorgio och Monica till vår arbetskompis Marleen Mitchell och hennes familj, sonen Liam och maken John. Det var kalkon och fyllning och cranberry sylt och bröd och mat så det nästan läckte ur öronen på oss. Det mesta var gott, brödet var ljuvligt, men jag saknade lite mer kryddning och starkare smaker. Vi inser väl mer och mer både Anders och jag att vi gillar stark mat och att det inte alls är självklart att människor från andra nationaliteter känner likadant.

Det var i korta drag november. Klart att det hände hundratals andra saker som jag glömt detaljerna till men nu får det bli en kort sammanfattning. Nästa inlägg blir december.

I vanlig ordning blev det ett hejdlöst långt avbrott i skrivandet.. känner själv att det är lite trist eftersom det här är den enda dagbok jag (eller vi för den delen) för och allt som inte skrivs här kommer att försvinna med åren. Det får bli som senast, ett långt inlägg och så en ny ansats att göra bättre nästa gång.

Gästmånad skrev jag i titeln och det får jag verkligen säga att det har blivit. Svägerskan (vilket hårt och fult ord för någon så kär) Anja kom äntligen till oss den 2e och stannade i hela tolv dagar. Anja höll igång bra på egen hand (jag blev trött bara jag tänkte på alla hennes utflykter) vilket var tur för vi hade bara möjlighet att ta ledigt var sin dag från jobb (två halvdagar i Anders fall). Två helger blev det tillsammans i varje fall, första blev mest strosande (och lite skrytande om) i Boston, lunch i North End på lördagen och på söndagen tog vi oss till Arnold Arboretum (stor park med många spännande träd). Onsdagen på veckan tog jag ledigt och vi shoppade runt på Beacon Hill (där de rika och berömda bor nära centrum av Boston). Anders tog ledigt nästan hela fredagen och nästan hela måndagen också och då blev det bla DuckTours och tror jag en del shopping. Lördagen hyrde vi bil och åkte upp till Pawtuckaways nationalpark och tittade på fantastiska lövskiftningar. New England på hösten är rätt så himla vackert. Också på lördagen så tog vi en tur förbi Kittery (någon som har hört talas om den shoppingturen förr?) och jag fick köpt en fin skaljacka i äpplegrönt. Söndagen tog vi oss till No Name, restauranten vid havet som knappt har glas i annat material än papper och där det finns hela två viner att välja på men där å andra sidan fisken och skaldjuren (läs Hummern!) är billiga och goda, med Mentxu och Xavi. Det var skönt att få presentera dem vi umgås med allra mest här i Boston för Anja, annars blev det  lite som om vi bara var gäster i staden vi också. Sista kvällen med Anja tog vi en tur till Elephant Walk, det är alltid lika fantastiskt gott och fräscht och trevligt att gå dit, jag älskar stället. Tisdagen den 14e åkte Anja till Sverige igen. Det var en riktigt miserabel dag för henne, hela dagen arbetades det med elledningarna i huset och det var ett planerat elavbrott. Inga konstigheter med det, el kan man leva utan när man har gasspis så det trodde vi skulle funka bra. Vad vi inte visste var att brandlarmet är direktkopplat till elen.... Vilket innebar att larmet tjöt exakt hela dagen. Stackars Anja hade naturligtvis planerat att ta det lugnt och vila mycket och packa och pyssla runt lite hemma inför sin resa men hon fick istället fly fältet och ta sig till parken (lyckligtvis var vädret vackert) och till något kafe för att kunna slappna av överhuvudtaget. Sen på kvällen åkte vi till flygplatsen och kramade Anja hejdå, väldigt skönt att ha henne här hos oss ett tag och lite tråkigt när hon åkte hem.

Veckan efter att Anja åkt blev det bara jobb men redan på torsdagen började Anders känna sig hängig och på fredagen var jag också rätt matt och till helgen rasade A med feber och förkylning. Själv höll jag igång så försiktigt med middag hos Anna och Richard på lördagen, Earl och Carol var också med och det bjöds på kanongod soppa och gott sällskap. Söndagen åkte jag på pumpakarvningskalas hos min kollega Jolan Walters. De flesta på kalaset var ungrare precis som Jolan och givetvis så är det första ansiktet jag ser när jag kliver in genom dörren det på Cynthia som är en av de tre ungrare jag känner i Boston och naturligtvis är även Marton med på kalaset. Tydligen hade Jolan och dessa två träffats slumpmässigt bara veckan före kalaset och då hade Jolan bjudit med dem. Trevligt värre men jag var tokigt trött när det var hemfärdsdags. Cynthia och Marton ska vara kvar i Boston över julhelgen så vi sa att vi kanske kunde fira helgen tillsammans, det tycker jag låter trevligt för jag gillar dem båda två mycket och det har grämt mig lite att det liksom aldrig passat att bjuda in/med dem på saker som vi gjort.

Vi har köpt en ny kamera också! Väääldigt fin är den, en digital systemkamera som heter Nikon D80 eller något i den stilen. Det fina i kråksången är att Anders sedan länge haft en Nikon systemkamera och till denna har han flera goda objektiv som även passar till den nya kameran. Jag är lite kär i det objektiv som jag glatt kallar ansiktsobjektivet då zoom området är ganska begränsat men man kan få fantastiska porträttbilder utan att det blir svårt eller krångligt. (om jag bara kunde lära mig att se när autofokuset är avstängt så jag måste fokusera själv... detta har jag missat på ungefär hälften av bilderna jag tagit och då blir det desto mindre bra.) Många bilder har det blivit för det är ju så roligt att ta kort med en bättre kamera. Ännu roligare än med den vanliga digitalalillekameran.

I tisdags den 21 kom Linn Andersson Ax och Julia hit. De är på gång med sin C uppsats på socionomprogrammet och tillbringade en vecka i New York med att intervjua och skriva och sen kom Linnsan på att hon kunde kika förbi Boston och hälsa på låtsassyrran när hon ändå var i krokarna. Så mysigt så mysigt att få gosa med Linn. Tråkigt nog så var tre av oss fyra rejält sjuka under besöket. Jag rasade i veckan ihop med samma skräp som Anders fått och Anders var fortsatt hängig men ändå såpass att han kunde ta sig till jobbet de flesta dagarna och dessutom så var Julia sjuk och låg i sängen större delen av tiden de var i stan. Lite kul var det ändå för mig som ändå var hemma från jobbet att få sällskap, jag var ju inte värre däran än att det blev lite tråkigt att ligga och vila hela tiden så det blev mycket mycket pratat och tedrickandet gick över alla tidigare nådda nivåer. Linn och Julia stannade bara till på lördagmorgonen så det blev inte så mycket mer än bara sitta hemma och mysa tillsammans med dem utom på fredagkvällen då vi igen tog oss till Elephant Walk och åt fyra olika fiskrätter.. i vanlig ordning fantastiskt gott.

Igår efter att Linn gett sig iväg i ottan så blev det varsin tur till jobbet, mycket för mig att ta ikapp efter en vecka ifrån arbetsplatsen men jag stannade ändå bara i tre timmar sen fick det räcka. På kvällen testade vi en för oss ny restaurant som  heter Midwest och som hade tema kött.. Där fanns en buffe som var god och fräsch och med alla tänkbara grönsaker och röror och bönor och sallader och fruktsallader osv och sen kom kyparna runt bland borden med stora grillspett med kött på och så fick man peka och meddela vilka köttbitar man ville ha och äta tills magarna nästan sprack. Jag är nu inte så där vansinnigt mycket för att äta mycket kött men Anders gillar det desto mer så det blev en lyckad kväll. Det var faktiskt rätt fräscht så jag klagade inte heller och köttbitarna jag smakade på var goda (allt utom kycklinghjärtat som mest smakade blod). Efteråt kunde jag inte låta bli att jämföra priset och smaken med Elephant Walk och konstaterade att jag mycket hellre går tillbaks till EW än till det här stället men samtidigt är det lite spännande att testa nya restauranter. Med oss i matäventyret var hela svenskgänget, Anna och Richard, Anh-Tri och Linda. Idag vilar vi oss, rätt matta efter alla våra utflykter, sjukdomar och gäster men också ganska glada och nöjda och betydligt friskare. Vi ska såklart inte vila hela dagen utan om ett par timmar blir det middag och spel hos Mentxu och Xavi vilket jag ser fram emot. Tokigt, det kvittar hur roligt och trevligt jag haft det, jag längtar efter dem ändå så det ska bli skönt att bara hänga hemma en kväll.

Lördagen hängde vi mest med Anna och Rickard, först en toksen lunch på Croma och senare på kvällen några drinkar (på City Bar) och nattamat på krogen Cactus. Trevligt och gott. Jag var lite av en partybroms för jag hade haft ont i ryggen och sovit kass hela veckan före det här så jag stoppade raskt planer på bowling/biljard. Fantastiskt goda drinkar fick vi, nästan oväntat gott faktiskt. Som svenskar är vi väl lite vana vid snåldrinkar där bartendern häller exakt fyra cl i glaset och sen dricker man det och blir bara glad om drinken känns stark för då blev APKn bättre (alkohol per krona..) men när spriten inte är mycket dyrare än blandvirket så blandas det istället efter maximal smakupplevelse och det är verkligen värt besväret och pengarna att få en kanondrink på krogen. Öl och vin kan jag ibland känna att det nästan är lite onödigt att gå ut och dricka för det smakar lika gott eller godare hemma men en välblandad drink får jag inte till hemma.

Söndagen var det i vanlig ordning fotboll.

Måndagen blev vi medbjudna (vi betalade naturligtvis för oss) på en RedSox match igen... Jag skrev efter senaste rundan att det fick räcka med den för en livstid, men den här gången var det Hiro, vår arbetskamrat, som bjöd och han skulle flytta hem till Japan för gott på  onsdag och då var det inte mycket att snacka om utan bara att trava iväg till arenan såklart. De glada nyheterna är att baseball inte var så tråkigt som jag trodde! Den här gången var matchen i ett helt annat tempo, vi fick se en homerun och det dök upp en hel del poäng på bägge sidorna. Att vi dessutom hade sittplats på läktaren bakom catchern och såg vad domaren gjorde och hur kasten gick gjorde stor skillnad. Störst skillnad var kanske ändå att vi brände en del pengar på att göra arenagrejer, dvs vi tog oss ett par öl och en korv var och delade en pizza och lite godis. Efter två öl är allt lite roligare. Sedan hade vi naturligtvis sällskap av Hiro och Giorgio.Hiro är tillbaks i Japan igen  och honom lär vi nog aldrig se mer om det inte blir någon konferens för Anders där de stöter ihop. Tyvärr så är Hiro inte så duktig på engelska så det tar lååång tid att kommunicera med honom och alla budskap måste vara enkla och tydliga för att de ska kunna gå hem. Lite jobbigt är det, synd för han verkar väldigt mysig som person men det har helt enkelt varit för svårt att prata med honom för att vi riktigt skulle orka med att bli vänner med honom. Han verkar ha trivts väl i Boston ändå och hade många Japanska vänner och som jag förstod det så hade han nog gärna stannat kvar för gott här i stan.

Tisdagen blev det som vanligt bridge med Giorgos. Vi spelar inte så bra för närvarande, jag vill nog gärna tro att det mest är han som gör bort sig för han har lite för mycket som händer på en gång med skola och jobb, men strunt samma, det är ändå alltid trevligt att spela med honom.

Onsdagen var vi bjudna på middag hos Giorgio (nu med officiell flickvän och sambo... Monica) Tito och Wilson och Tatyana. Jag känner lite att det får räcka med kalas/fester hos dem på ett tag. Jag tycker mycket om dem allesammans men jag pallar inte med att vara där varenda vecka. Eftersom de är fem som delar lägenhet så blir det automatiskt en så stor hög med människor som dyker upp att det inte är vilsamt att vara där. Hur som helst så blev vi bjudna på fyra sorters fisk, lite spännande men kanske inte något kulinariskt mästerverk.

Torsdagen gick jag och fikade lite med Nemisha efter jobbet. Nemisha är en indisk tjej som också är tekniker på Brigham i samma labbgrupp som jag (hon jobbar med en Ryss som heter Pasha, eller Pavel Ivanov som  han väl egentligen är döpt till). Det är ett rätt gott gäng i mitt labb, tjötrövar allesammans men trevliga, glada och lite fulla i fan. Idag tog Takbum tex fram en flaska champagne som han glatt sig åt och velat dricka rätt många fredagar i rad och då var flaskan tömd med en glad lapp i där det stod "Surprise"! Takbum blev mycket riktigt överraskad så det skämtet gick hem (han skrattade så han vek sig när han insåg vad som hade hänt så där var inga onda känslor efteråt). Vad som är mindre glatt är att en av mina chefers far fått terminal cancer och domen är att han har 1-3 månader kvar. Trist för både Nancy och George för de verkar bara ha varandra i världen.

Efter en så här hektiskt vecka så var det FANTASTISKT skönt att bara få gå hem efter jobbet och ta tag i tvätten och inte göra något vettigt alls. Det har varit en rolig vecka (och ryggontet och insomnian försvann efter förra helgen) men det är helt utmattande av att ha ett så högt tempo.

Det var så länge sedan jag skrev här att jag nog får börja från nu och arbeta mig bakåt i tiden. Idag fick min PI (principal Investigator, alltså min chef) på Children's Hospital en "stol". Jag är inte tillräckligt insatt i det akademiska språket för att kunna förklara vad detta innebär, men jag begriper såpass att det är riktigt stort. Tydligen var Gigi (eller Luigi Notarangelo som han heter) ordförande för Europa rådet för autoimmuna sjukdomar (eller kanske var det för immunologi som helhet... inser här att jag försöker förklara något som jag inte har koll på själv, får luska i detta.) Det var en rätt häftig ceremoni, egentligen bara en massa högdjur inom ämnet och en bar och lite snittar och tal, men det sades riktigt fina saker om honom. För egen del så vill jag säga att jag aldrig hört någon säga något om Gigi som inte var positivt, han är mycket trevlig och dessutom en mycket bra chef vilket verkar vara något av en ovanlighet. Dessutom är han intelligent och driftig vilket bara gör honom bättre som människa.

I tisdags spelade precis som de flesta tisdagar bridge med Giorgos. Den här gången lyckades jag se en man bli påkört när jag nästan precis var framme.. rätt otäckt, som jag såg det så gjorde en idiot till bilförare en usväng på Harvard bridge (det är definitivt förbjudet bortsett ifrån att det är så stenkorkat) och körde i svängen på en skoterförare som bilisten inte såg. Skoterföraren gick i backen såklart, när jag kommit fram stod redan 8 personer runt skoterföraren så jag gick bara förbi men jag såg att han rörde på armar och ben och att hans hjälm hade hållit för fallet och smällen. Kan bara vara tacksam för att jag inte varken cyklar eller kör bil i Boston för det finns för många oförsikta förare här.

Helgen som gick var i vanlig ordning tokfylld med saker. Fredagen tog vi oss ett par öl hemma med en svensk tjej som flyttat in precis kring hörnet, Linda heter tösen och henne känner vi numer genom Anh-Tri som tydligen pluggat ihop med Lindas kusin. Lördagen var vi på fest hos Giorgio, Tito, Wilson, Monika och (oj, jag har glömt den sista tjejens namn... får ta reda på detta och göra bättring.) Gänget flyttade in i sin nya gigantiska lägenhet i början av September och har redan hunnit bjuda på två rejäla fester och vi är bjudna på middag i lägenheten på onsdag nästa vecka. Eftersom jag så länge jag känt Giorgio försökt övertyga honom om att han borde flytta från sin förra (musinvaderade och med knarkande rumskamrat köldhåla där det faktiskt gick is i vätska över natten) hemska lägenhet och att jag råkade nämna något om detta så att han fick lusk på att både Wilson och Tito också letade nya hem så ger Giorgio mig full kredit för att han har fått det så bra... kanske inte helt motiverat beröm, men han pratar om det här nästan varje gång jag ser honom och har gjort det i snart tre månader. På söndagen var det för regnigt  för fotboll så käkade god mat hemma hos Anh-Tri.

I onsdags förra veckan (nu är vi tillbaka på den 10e) kom vi äntligen iväg på vår första, och garanterat enda, baseball match så nu har vi sett nästan en hel Red Sox match. Det var dödligt tråkigt. Vi märkte inte ens när lagen fick poäng i början av matchen (ett poäng vardera, alltså, det var två som sprang hem) men när vi väl börjat lägga märke till vad som hände på plan så insåg vi att... det var faktiskt inte ett skit! Vi höll ut till trettonde inningen (om matchen inte är oavgjord så är det max tio) men sen var det för kallt och tråkigt för att vi skulle palla med mer så vi missade sista och avgörande inningen där Red Sox förlorade med slutresultatet 4-2. Jaja, nu har vi sett det också och behöver inte gräma oss över att inte ha tagit oss över vägen och in på arenan.

Våra kära vänner Jenny och Carl har äntligen fått sin lille Nils och såvitt jag förstår (och kan uttyda på bilderna jag sett) så har det gått bra alltsammans. Vi är så glada för deras skull och pratar nog om dem nästan varje dag.

Min extralillasyster, eller vad jag ska kalla henne, det känns lite som lillasyster faktiskt, Linn, ska skriva examensarbete i New York i oktober och hon tänker komma och hälsa på oss! Inte blir det så där vansinnigt många dagar men jag är så glad ändå att få se henne. Min ingifta storasyster (eller svägerska kanske är mer beskrivande) Anja kommer också i oktober och hon är minst lika välkommen, Anja stannar ett ganska rejält tag, nästan två veckor så henne får vi rå om riktigt.

Dagarna och veckorna tuffar förbi med rasande takt. Jag hinner inte riktigt med. Min rygg bråkar med mig lite hela tiden, inte så att det någonsin gör skärande eller ens mycket ont, men den känns lite hela tiden istället. Det är som om jag inte riktigt kan slappna av. Lite konstigt är det för jag är för första gången rätt nöjd med båda mina jobb och känner att jag börjar få kontroll på situationen så jag tycker väl själv att jag borde må bättre och vara mer avslappnad än förut. Vi har börjat fundera på hur vi ska semestra i år, det börjar väl bli på tiden att ta lite ledigt från jobb. Planen är ännu så länge att åka västerut, flyg till Las Vegas, se Grand Canyon, se Death Valley (en öken) hälsa på min kompis Helena och hennes familj i Salida, titta in i San Fransisco och sen ta oss hem via Las Vegas igen. Vi får väl se vad det blir av det hela, förhoppningsvis kommer vi iväg någon av de sista dagarna i oktober.

Det blev ett långt blogg inlägg och ändå har jag nog inte berättat om mer än en bråkdel av vad som händer i våra liv, se det som ett utdrag ur verkligenheten och så får du fylla i resten själv.

Jodå, Chiara kom till Boston i måndags, utan sin resväska olyckligtvis men hon hann visst handla det viktigaste innan hon flängde vidare till västkusten. Vi fick krama om henne litegrann på måndagskvällen på PF Changs (kinakrog med rätt bra mat) med ett helt gäng andra människor som också ville krama på henne. Veckan gled förbi i vanlig stil. På torsdagen bjöd min chef (Paul Anderson) mig och Laura på lunch eftersom vi tagit hand om hans brorson veckan innan. Sanslöst märklig lunch blev det, vi fick vänta en och en halv timme efter att vi beställt innan det dök upp någon mat på bordet. Jag har aldrig varit med om något liknande... Varje gång vi frågade så sa servitrisen att nu snart ska det vara klart.. Det var inte ens mycket folk på restauranten och det var ändå ett lunchöppet matställe. Tydligen hade en eller flera av kockarna inte dykt upp alls och de som var kvar att  arbeta i köket var nog inte de mest rutinerade och det var inte heller servitrisen eftersom det tog henne en timme att komma på att det kanske var en god ide att servera lite nachos till dem som väntade. Det kändes rätt bra att chefen var med och åt för det är väl enda tillfället i världen då man kan ta en 2 å en halv timmes lunch utan att få skit för det efteråt. När maten väl dök upp så var den i varje fall god och vi behövde inte betala och dessutom så fick vi alla tre varsit 25dollars presentkort (motsvarande varsin trerätters måltid med dryck ungefär) så det blev kanske ändå värt väntan.

Lördagen städade vi, hjälpte Laura Ghisolfi att flytta och hade förfest och klubbkväll. För första gången så lyckades jag få med Giorgos, min grekiske bridgepartner på fest. Vet inte riktigt om han hade något kul dock för han var lite tillbakadragen (vem kan klandra honom, han hade träffat Anders lite kort några gånger tidigare och i övrigt aldrig ens sett någon av de andra på bild. Fast jo, jag tror nog att han hade det rätt bra ändå. Anna, Rickard, Anh-Tri, Nicole, Alex och vi tog oss ut till Zuzu som ligger vid Central square i Cambridge. Lagom på lyran var vi och dansade som besatta till klockan ett men då var jag så utpumpad att det var väldigt skönt att få börja promenera hemåt. Det var väldigt kul att se Anna dansa, tänk dig det bredaste leende du sett och lägg sedan till en centimeter på var sida av munnen så har du hennes ansiktsutryck hela tiden som hon stod på dansgolvet, riktigt inspirerande att se.

Igår tog jag mig till stranden, också med Anna och Rickard men Anders  han stannade hemma för att kurera sig efter festen. Fantastiskt väder var det, härom dagen var det så grått och blött och kallt att det kändes som att sommaren hade kommit och gått men igår var det badväder (tur för mig för det var årets första dopp och jag vill nog vara lite äldre än jag är innan det kommer år när jag inte tar mig i vattnet alls). Efter stranden var jag så slut att jag inte kunde förmå mig till att ta mig till fotbollsplanen, så den numere pigge Anders fick promenixa dit själv.

Idag fick jag gratis biljetter till Zoo. Children's Hospital har tydligen en familjedag på ett relativt lättåtkomligt zoo så jag hoppas att vi kommer iväg dit.

Det var en stund sedan jag skrev och det har hänt en hel del sedan sist. Våra vänner Ulf och Patrik har gått och gängat sig! GRATTIS!!! Även detta lyckligt nygifta par gifte sig i smyg och berättade bara för närmsta släkten vad som var på gång.

Boston har haft pissväder i typ en månad i sträck, åska minst fem dagar per vecka och få soltimmar. Även de dagar som ser bra ut till en början avslutas, som tex idag med en del blixtrande och gärna lite hagel på det. Urtrist! Tur för oss att vi jobbat så mycket att vi nästan inte hade kunnat uppskatta vackert väder ändå.

Igår gick vi på bio (och biljard och middag, det blev ännasom en riktig helkväll) med Mentxu och Xavi. Vi såg mumien, kejsarens återkomst. Gör inte samma misstag som vi, släng inte bort två timmar av ditt liv på att se det här eländet för filmen var riktigt urusel.

Idag har jag spelat bridge mest hela dagen, det var en lagtävling utan föranmälan som jag spelade med två nybörjare (nåja, ganska gröna är de i varje fall) och Giorgos. Vi lyckades göra rätt bra ifrån oss och hamnade på andra plats i lägsta gruppen (av tre) och på femte plats i andra gruppen. Tokmånga lag (räknade inte exakt men vet definitivt att vi mötte ett lag nr 51 och där fanns säkert lag med högre nummer också)  var det som spelade, ett rätt häftigt arrangemang som tydligen tar plats ungefär en gång i månaden.

Anna och Richard har gjort sig hemmastadda i stan och vi var hos dem på middag härom veckan.. lätt läcker lägenhet de har.. Riktigt fin och så centralt i stan som man kan komma. De är så energetiska, den här helgen åkte de upp till Maine för att paddla kajak.. Jag blir trött bara jag tänker på det, men det lät också riktigt kul.

Anders är på gång och skriver på sin artikel. Fortfarande finns experiment kvar att fullfölja men det verkar som att det blir ett papper.

Imorgon kommer Chiara till Boston på semester med en kompis så vi ska ut och käka middag med henne och ett stort gäng folk (bokat bord för 14) så det blir nog bra röj.

Anja kommer snart hit och vi längtar nog bägge två efter att få se henne på nära håll i lugn och ro. Vi har inga stora planer utan det blir att ta dagen som den kommer, se Boston och ha lite semester som gäller.

Mitt jobb är fortfarande riktigt bra på Brigham and Women. I fredags sa min chef att jag tar det där med att vara labbtekniker till en ny nivå(en högre och bättre förutsätter jag) vilket nog är den bästa kritik jag någonsin fått.  Väldigt glad för det är jag. Mindre bra känns det på Childrens Hospital, sjukt mycket att göra och en arbetskamrat (Miguel) som inte verkar fatta att jag har fullt upp utan istället blir irriterad och kritiserar mig när jag försöker förklara för honom att jag inte hinner göra småsaker som han kastar till mig. Förra veckan var ändå rätt så bra, men egentligen var enda anledningen att det fungerade att jag arbetade 3h obetald övertid. Egentligen skulle de nog behöva en labbtekniker på heltid där för det finns så mycket pyssel och plock som behöver fixas, jag hinner i varje fall inte allt på mina 15h per vecka.

Idag tog vi en sväng till biografen närmast vårt hem och såg Wanted med Angelina Jolie. Filmen var mycket snyggt gjord och skådespelarna var kanon så desto mer besvikna blev vi av att handlingen faktiskt var riktigt tunn och rätt trist. Före filmen gick vi och käkade lite middag på Church, en av restauranterna som ligger kring hörnet. Maten tog lång tid på sig att bli klar så vi satt och kikade på hur en liten tant skulle ta sig ur en fickparkering... sättet man löser detta på är naturligtvis att backa tills man känner att det tar emot och att sedan köra framåt, fördelesvis utan att titta om det kommer några bilar på vägen. Bilen bakom tanten fick sig i varje fall en törn men den verkade van och protesterade inte. Strax kom naturligtvis någon annan och ville parkera på den tomma rutan.. fickparkering, perfekt! Men så ville han visst rätta till bilen ytterligare något så.. han backar tills det tar emot och kör sedan framåt.. I det här läget satt vi mest och bara gapskrattade åt att det faktiskt är så här man kör i Boston. Historien är dock inte färdig ännu för vi satt kvar länge nog för att hinna se hur samme man kör iväg igen och naturligtvis inkluderar detta ett visst backningsmoment.. och, ja du kan säkert gissa, man backar tills det tar emot och sen kör man framåt. Bilen bakom fick alltså på den korta stund vi satt och tittade ta emot tre påkörningar varav de första två var med ca 1.5min mellanrum. Inte konstigt att jag tittar åt bägge hållen när jag går över enkelriktade gator, jag har trots allt nästan blivit påkörd en gång när en väldigt snabb förare kom från ett oväntat håll på just en enkelriktad gata. Dagens övningar var nog dock rekord i vad jag sett. Ingen av förarna verkade skämmas eller tycka att de gjort något fel som kört på bilen bakom så jag antar att det här är standard för hur en Bostonsk fickparkering går till. Jag sa till Anders att vi nog definitivt inte ska ha någon bil så länge vi bor kvar i den här staden.

Idag är jag riktigt trött i hela kroppen. Det beror nog mest på att vi spelade fotboll i går kväll med högt tempo i flera timmar.. orken är liksom bara slut. Sov dåligt i natt. Lite trött i ryggen, lite ont i huvudet och fötterna och sen var veckan också ganska välfylld och lång. Jobben flyter på rätt bra på bägge ställena nu, det finns nog fortfarande en del saker som jag behöver ändra lite på när det gäller min arbetstid på Childrens så det skulle kunna bli lite bättre ändå. I  måndags käkade vi middag med Anh-Tri och en kompis till honom från Sverige som var och hälsade på. Trevligt. Ikväll ska vi på middag till Anna och Richard. Hoppas lite att jag får bara vila resten av dagen för jag tror inte att jag pallar med att göra något vettigt. Vi har kikat på ett par säsonger av "Battlestar Galactica", en tvserie som vi fick låna av min chef Nancy, jag är biten men Anders klarar sig utan att titta aktivt.