Emma-Marias dagbok

Lördagen hängde vi mest med Anna och Rickard, först en toksen lunch på Croma och senare på kvällen några drinkar (på City Bar) och nattamat på krogen Cactus. Trevligt och gott. Jag var lite av en partybroms för jag hade haft ont i ryggen och sovit kass hela veckan före det här så jag stoppade raskt planer på bowling/biljard. Fantastiskt goda drinkar fick vi, nästan oväntat gott faktiskt. Som svenskar är vi väl lite vana vid snåldrinkar där bartendern häller exakt fyra cl i glaset och sen dricker man det och blir bara glad om drinken känns stark för då blev APKn bättre (alkohol per krona..) men när spriten inte är mycket dyrare än blandvirket så blandas det istället efter maximal smakupplevelse och det är verkligen värt besväret och pengarna att få en kanondrink på krogen. Öl och vin kan jag ibland känna att det nästan är lite onödigt att gå ut och dricka för det smakar lika gott eller godare hemma men en välblandad drink får jag inte till hemma.

Söndagen var det i vanlig ordning fotboll.

Måndagen blev vi medbjudna (vi betalade naturligtvis för oss) på en RedSox match igen... Jag skrev efter senaste rundan att det fick räcka med den för en livstid, men den här gången var det Hiro, vår arbetskamrat, som bjöd och han skulle flytta hem till Japan för gott på  onsdag och då var det inte mycket att snacka om utan bara att trava iväg till arenan såklart. De glada nyheterna är att baseball inte var så tråkigt som jag trodde! Den här gången var matchen i ett helt annat tempo, vi fick se en homerun och det dök upp en hel del poäng på bägge sidorna. Att vi dessutom hade sittplats på läktaren bakom catchern och såg vad domaren gjorde och hur kasten gick gjorde stor skillnad. Störst skillnad var kanske ändå att vi brände en del pengar på att göra arenagrejer, dvs vi tog oss ett par öl och en korv var och delade en pizza och lite godis. Efter två öl är allt lite roligare. Sedan hade vi naturligtvis sällskap av Hiro och Giorgio.Hiro är tillbaks i Japan igen  och honom lär vi nog aldrig se mer om det inte blir någon konferens för Anders där de stöter ihop. Tyvärr så är Hiro inte så duktig på engelska så det tar lååång tid att kommunicera med honom och alla budskap måste vara enkla och tydliga för att de ska kunna gå hem. Lite jobbigt är det, synd för han verkar väldigt mysig som person men det har helt enkelt varit för svårt att prata med honom för att vi riktigt skulle orka med att bli vänner med honom. Han verkar ha trivts väl i Boston ändå och hade många Japanska vänner och som jag förstod det så hade han nog gärna stannat kvar för gott här i stan.

Tisdagen blev det som vanligt bridge med Giorgos. Vi spelar inte så bra för närvarande, jag vill nog gärna tro att det mest är han som gör bort sig för han har lite för mycket som händer på en gång med skola och jobb, men strunt samma, det är ändå alltid trevligt att spela med honom.

Onsdagen var vi bjudna på middag hos Giorgio (nu med officiell flickvän och sambo... Monica) Tito och Wilson och Tatyana. Jag känner lite att det får räcka med kalas/fester hos dem på ett tag. Jag tycker mycket om dem allesammans men jag pallar inte med att vara där varenda vecka. Eftersom de är fem som delar lägenhet så blir det automatiskt en så stor hög med människor som dyker upp att det inte är vilsamt att vara där. Hur som helst så blev vi bjudna på fyra sorters fisk, lite spännande men kanske inte något kulinariskt mästerverk.

Torsdagen gick jag och fikade lite med Nemisha efter jobbet. Nemisha är en indisk tjej som också är tekniker på Brigham i samma labbgrupp som jag (hon jobbar med en Ryss som heter Pasha, eller Pavel Ivanov som  han väl egentligen är döpt till). Det är ett rätt gott gäng i mitt labb, tjötrövar allesammans men trevliga, glada och lite fulla i fan. Idag tog Takbum tex fram en flaska champagne som han glatt sig åt och velat dricka rätt många fredagar i rad och då var flaskan tömd med en glad lapp i där det stod "Surprise"! Takbum blev mycket riktigt överraskad så det skämtet gick hem (han skrattade så han vek sig när han insåg vad som hade hänt så där var inga onda känslor efteråt). Vad som är mindre glatt är att en av mina chefers far fått terminal cancer och domen är att han har 1-3 månader kvar. Trist för både Nancy och George för de verkar bara ha varandra i världen.

Efter en så här hektiskt vecka så var det FANTASTISKT skönt att bara få gå hem efter jobbet och ta tag i tvätten och inte göra något vettigt alls. Det har varit en rolig vecka (och ryggontet och insomnian försvann efter förra helgen) men det är helt utmattande av att ha ett så högt tempo.