Emma-Marias dagbok

2009-01-25

Det får väl kanske bli lite uppdatering på vad som har hänt under januari också antar jag.. Tur att vi tar många bilder och att jag är grymt organiserad med att arkivera efter datum och med sammanfattning av vad vi tagit bilder på för annars hade jag nog inte haft en susning om vad vi pysslat med på sista tiden.

Januari startade faktiskt rätt illa för oss. Alltså, inte oss personligen men för gatan vi bor på. Den 3e januari på natten så började det brinna i kolonin av restauranter på gatan. Sex matställen brann och blev i olika grad totalförstörda. Urtråkigt. En av våra favoritrestauranter Rod Dee som serverade bästa taimaten i stan försvann. Humoristiskt dock.. på måndagmorgonen när jag gick förbi på gatan så höll de fortfarande på att släcka (eller i varje fall så sprutade de vatten på husen, kanske bara för säkerhetsskull för någon rök såg jag inte) och när jag kom till jobbet så ringde en tjej och berättade att jag vunnit en lunch för tio personer på Sorentos vilket då var en av de sex restauranter som de fortfarande höll på att släcka. Jag var väl lätt skeptisk till idén får jag erkänna, men tragiskt-humoristiskt på något sätt. Hon hade helt missat nyheterna och trodde att jag skämtade när jag sa att det nog blir svårt att ha lunch på Sorentos på ett bra tag. Hur som haver så blev lunchen av den här veckan men istället på "Cambridge 1" vilket väl var okej. Hyfsad pizza men naturligtvis var det en reklamlunch jag vunnit så det blev en stunds snack av henne medan vi väntade på vår mat. Det var faktiskt kul att kunna dra med tio (eller nio som vi tillslut blev) på gratislunch även om det ju egentligen inte var jag som bjöd.

En kille som vi träffat genom Giorgos, Tim Correira, spelar i ett band som heter "Road Apples" (vilket är slang för hästbajs på väg) och den 5e spelade de på restauranten/puben "Church" som ligger på krypavstånd från oss, så naturligtvis gick vi och lyssnade. Rätt bra och väldigt trevligt som tisdagskvällssysselsättning får jag säga. Vi skulle upp tidigt på onsdagen så vi stannade väl bara lite drygt en timme men det kändes väldigt bra ändå.

Giorgio Giantassio lyckades fylla 30 och hans finurliga flickvän/sambo hade fixat ihop en överraskningsfest för honom den 10. Samma dag spelade jag en lagbridgematch med Giorgos som drog ut på tiden så vi lyckades komma sent för själva överraskningen... Lätt stressat för mig, men Giorgio gick omkring och var fullkomligt chockad hela kvällen så jag tror inte att det gjorde honom så mycket. Dessutom så vann vi naturligtvis tävlingen så det kanske var värt det :)  Annars hotade jag redan tidigt under dagen med att bara gå mot slutet av tävlingen om det såg ut som om vi inte skulle kunna hinna till festen. Till slut så vann vi med bara en poäng så det var lite för tajt för att jag skulle kunna med att dra mig ur (vi skämtade annars om att vi vid det laget skulle leda så överlägset att vi kunde lämna WO på sista matchen).

16-18 var vi med Mentxu och Xavi på skidresa till Loon Mountain igen. FANTASTISKT väder och underbar snö. Meteorologerna hade hotat med varjavinter så en massa folk hade valt att stanna hemma så backarna var våra att terrorisera bäst vi ville. Den här gången passade jag på att utnyttja min skidlektion (som ingick i priset) och lyckligtvis för mig var jag den enda som ville ha en lektion på den nivån så jag och skidinstruktören Roland (som var pensionerad men valde att jobba som skidinstruktör/snickare/valarbetare för Obama efter att ha slutat sitt jobb som datasoftware utvecklare, tänk att få/orka leva så när man blir pensionerad.. och bara för att man känner för det och inte för att man ekonomiskt sett måste) gav oss ut i backarna. Roland var otroligt pedagogisk och ägnade säkert en halvtimme åt att förklara för mig hur otroligt bra jag åkte och hur bra det var att jag inte skaffat mig några dåliga vanor och sedan började han förklara hur jag skulle bli bättre. Det var tokjobbigt men riktigt kul och jag kände faktiskt efteråt att jag hade bättre kontroll över min fart och riktning än innan. De andra tog också lektioner och var också väldigt nöjda. Andra dagen så var jag så illa däran med mjölksyra i låren att jag gav upp åkandet efter bara två backar. Jag kände hela tiden att jag inte hade minsta kontroll och att benen bara inte gjorde som jag ville plus att jag hade ont såklart.. Lite surt måste jag säga för vädret var milt och eftersom det snöat hela natten (och fortfarande snöade) så var backarna fulla med mjuk snö och ändå inte knökade med folk så det var ytterligare en riktigt fin skiddag. De andra åkte desto mer och kom tillbaka efter en himla massa timmar fullkomligt strålande av lycka över hur mycket bättre det gick (de hade hittat den perfekte snowboardinstruktören) och hur sköna backarna var. Jag var väl lite grinig vid det laget efter att ha suttit ensam och tittat på alla glada människor hela dagen men när de började prata om hur underbart det varit så kunde jag inte annat än att vara väldigt lycklig för deras skull och min första dag var så fantastisk att det i genomsnitt på de två dagarna ändå var perfekt.

Anders har väl äntligen lite smått börjat att aktivt leta jobb nu. Naturligtvis har han ända sedan vi bestämde oss för när vi skulle flytta till Sverige sänt ut lite trevare och frågat folk om de vet några intressenter, men den här helgen är nog ändå första som han verkligen börjat pyssla med jobbsök. Lite lustigt, igår var en jobbmässa för jobb i Europa som han gick på. Vi la en stund på att hitta "rätt" stil på kläder och kom fram till att den turkos-svart-randiga tröjan med svart skjorta under till jeans och snygga uteskor var rätt perfekt. Tanken var att man vill sticka ut lite när man söker jobb så att folk minns en. Jag åkte inte med men Anders tog ett par bilder på hur de andra var som sökte jobb var klädda..(han valde förövrigt att aldrig ta av sig sin överrock) och det var idel svarta kostymer, ungefär i stuk begravning/examen. Tyvärr var det inga jobböppningar i Sverige som han kunde visa intresse för, men han fick ett par internet adresser och några tips på stipendier som han kan söka inför vår hemresa så det verkade ändå som att det var värt tiden det tog att ta sig dit.

En tjej som jag mailat med en hel del och som jag träffat via jobbet bara ett fåtal gånger var gullig nog att bjuda oss på flyttfest igår. Lisa Westerberg som hon heter flyttar hem till Sverige och Stockholm igen nästa vecka och jag tror kanske att om vi råkar hamna i samma miljö någon gång i Svedala så skulle vi kanske umgås. I varje fall så gillade jag henne och hennes man Akki rejält och det tror jag att Anders gjorde också.

Annars så flyter jobb och liv på rätt väl. Min galne kollega har betett sig rätt schysst sedan senaste utbrottet i julveckan, så stressen när han är i närheten  har börjat släppa litegrann. Många nya och rätt kul projekt på gång på bägge mina arbetsplatser, det verkar som om jag kommer att få göra egna experiment på bägge ställena vilket känns riktigt kul faktiskt. Tokmycket att göra kommer det att bli, tom mer än innan så jag vet inte riktigt hur det rent praktiskt ska gå till men jag får väl skära ner på att hjälpa till med saker som egentligen ligger utanför min tjänst så löser det sig säkert. ROLIG anledning att känna sig stressad på jobbet i varje fall och jag ser riktigt fram emot att få jobba ännu hårdare (det ser visst lite konstigt ut nu när jag läser det jag skrivit men så är det i varje fall).