Emma-Marias dagbok

Det var så länge sedan jag skrev här att jag nog får börja från nu och arbeta mig bakåt i tiden. Idag fick min PI (principal Investigator, alltså min chef) på Children's Hospital en "stol". Jag är inte tillräckligt insatt i det akademiska språket för att kunna förklara vad detta innebär, men jag begriper såpass att det är riktigt stort. Tydligen var Gigi (eller Luigi Notarangelo som han heter) ordförande för Europa rådet för autoimmuna sjukdomar (eller kanske var det för immunologi som helhet... inser här att jag försöker förklara något som jag inte har koll på själv, får luska i detta.) Det var en rätt häftig ceremoni, egentligen bara en massa högdjur inom ämnet och en bar och lite snittar och tal, men det sades riktigt fina saker om honom. För egen del så vill jag säga att jag aldrig hört någon säga något om Gigi som inte var positivt, han är mycket trevlig och dessutom en mycket bra chef vilket verkar vara något av en ovanlighet. Dessutom är han intelligent och driftig vilket bara gör honom bättre som människa.

I tisdags spelade precis som de flesta tisdagar bridge med Giorgos. Den här gången lyckades jag se en man bli påkört när jag nästan precis var framme.. rätt otäckt, som jag såg det så gjorde en idiot till bilförare en usväng på Harvard bridge (det är definitivt förbjudet bortsett ifrån att det är så stenkorkat) och körde i svängen på en skoterförare som bilisten inte såg. Skoterföraren gick i backen såklart, när jag kommit fram stod redan 8 personer runt skoterföraren så jag gick bara förbi men jag såg att han rörde på armar och ben och att hans hjälm hade hållit för fallet och smällen. Kan bara vara tacksam för att jag inte varken cyklar eller kör bil i Boston för det finns för många oförsikta förare här.

Helgen som gick var i vanlig ordning tokfylld med saker. Fredagen tog vi oss ett par öl hemma med en svensk tjej som flyttat in precis kring hörnet, Linda heter tösen och henne känner vi numer genom Anh-Tri som tydligen pluggat ihop med Lindas kusin. Lördagen var vi på fest hos Giorgio, Tito, Wilson, Monika och (oj, jag har glömt den sista tjejens namn... får ta reda på detta och göra bättring.) Gänget flyttade in i sin nya gigantiska lägenhet i början av September och har redan hunnit bjuda på två rejäla fester och vi är bjudna på middag i lägenheten på onsdag nästa vecka. Eftersom jag så länge jag känt Giorgio försökt övertyga honom om att han borde flytta från sin förra (musinvaderade och med knarkande rumskamrat köldhåla där det faktiskt gick is i vätska över natten) hemska lägenhet och att jag råkade nämna något om detta så att han fick lusk på att både Wilson och Tito också letade nya hem så ger Giorgio mig full kredit för att han har fått det så bra... kanske inte helt motiverat beröm, men han pratar om det här nästan varje gång jag ser honom och har gjort det i snart tre månader. På söndagen var det för regnigt  för fotboll så käkade god mat hemma hos Anh-Tri.

I onsdags förra veckan (nu är vi tillbaka på den 10e) kom vi äntligen iväg på vår första, och garanterat enda, baseball match så nu har vi sett nästan en hel Red Sox match. Det var dödligt tråkigt. Vi märkte inte ens när lagen fick poäng i början av matchen (ett poäng vardera, alltså, det var två som sprang hem) men när vi väl börjat lägga märke till vad som hände på plan så insåg vi att... det var faktiskt inte ett skit! Vi höll ut till trettonde inningen (om matchen inte är oavgjord så är det max tio) men sen var det för kallt och tråkigt för att vi skulle palla med mer så vi missade sista och avgörande inningen där Red Sox förlorade med slutresultatet 4-2. Jaja, nu har vi sett det också och behöver inte gräma oss över att inte ha tagit oss över vägen och in på arenan.

Våra kära vänner Jenny och Carl har äntligen fått sin lille Nils och såvitt jag förstår (och kan uttyda på bilderna jag sett) så har det gått bra alltsammans. Vi är så glada för deras skull och pratar nog om dem nästan varje dag.

Min extralillasyster, eller vad jag ska kalla henne, det känns lite som lillasyster faktiskt, Linn, ska skriva examensarbete i New York i oktober och hon tänker komma och hälsa på oss! Inte blir det så där vansinnigt många dagar men jag är så glad ändå att få se henne. Min ingifta storasyster (eller svägerska kanske är mer beskrivande) Anja kommer också i oktober och hon är minst lika välkommen, Anja stannar ett ganska rejält tag, nästan två veckor så henne får vi rå om riktigt.

Dagarna och veckorna tuffar förbi med rasande takt. Jag hinner inte riktigt med. Min rygg bråkar med mig lite hela tiden, inte så att det någonsin gör skärande eller ens mycket ont, men den känns lite hela tiden istället. Det är som om jag inte riktigt kan slappna av. Lite konstigt är det för jag är för första gången rätt nöjd med båda mina jobb och känner att jag börjar få kontroll på situationen så jag tycker väl själv att jag borde må bättre och vara mer avslappnad än förut. Vi har börjat fundera på hur vi ska semestra i år, det börjar väl bli på tiden att ta lite ledigt från jobb. Planen är ännu så länge att åka västerut, flyg till Las Vegas, se Grand Canyon, se Death Valley (en öken) hälsa på min kompis Helena och hennes familj i Salida, titta in i San Fransisco och sen ta oss hem via Las Vegas igen. Vi får väl se vad det blir av det hela, förhoppningsvis kommer vi iväg någon av de sista dagarna i oktober.

Det blev ett långt blogg inlägg och ändå har jag nog inte berättat om mer än en bråkdel av vad som händer i våra liv, se det som ett utdrag ur verkligenheten och så får du fylla i resten själv.