Smulan

Av någon anledning känns inte bloggen längre som den rätta platsen för mina tankar. Efter 3,5 år börjar jag kanske växa ur den. Det känns inte heller lika självklart att dela det jag känner med andra som det förr gjorde. Det är nog där kruxet ligger.

Livet har blivit mer privat.

Ibland saknar jag en plats att ventilera mina tankar på, men den här känns inte som den längre. Kanske kommer jag tillbaka hit, kanske hittar ni mig någon annanstans. Kanske är inte nätet alls där jag borde vara.

Jag vet inte.

Jag vill inte att du ska se det fula som är jag.

Det är konstigt vilka känslor som väcks inom en när förhållanden i ens närhet raseras.

Jag är inte säker på att jag vill gå den vägen.

Kärlek.

Jag kommer bli den där griniga tanten som gnäller i kön på ica över att det borde öppnas fler kassor. Jag kommer bli den griniga tanten som kastar sura blickar på mammor på bussen som inte får tyst på sina ungar. Och jag kommer bli den griniga tanten som gnäller över att dagens ungdomar är sååå ohyfsade, bättre var det 2009.

Jag kommer helt enkelt bli den där tjurkärringen. Hur jag vet det?

Jag gnäller redan i kön på Willys över att det borde öppnas fler kassor, personalen står ju bara där och gör ingenting... Jag ringer com hem 3 ggr om dan och frågar varför in i helvete de inte kan få någonting att funka... Jag ringer styrelsen och gnäller över att arbetarna i källaren borrar för tidigt på morgonen OCH jag informerar dem om att jag skulle uppskatta att de satte upp en lapp nästa gång större högljudda arbeten ska utföras... Jag är på väg ut på fotbollsplan för att slita huvudet av domaren som dömer hörna för brorsans motståndarlag när det helt klart INTE ska vara det... Och ännu värre är att jag är på väg ut på fotbollsplan för att slita huvudet av 10-åringen som fällde lillebrorsan... Jag upplyser, smått otrevligt, damen vars hund jagar min katt att det är lag på att ha hundar kopplade... och, antagligen värst av allt, jag har satt upp en lapp i tvättstugan där jag ber folk att inte använda för mkt sköljmedel eftersom maskinen inte tar upp allt och det försvårar för oss som tvättar med parfymfritt...

Jag känner mig djupt oroad. Och ni mina vänner bör oxå vara det eftersom det är ni som ska umgås med den där 75-åriga kärringen...

Jaha, så har jag äntligen skaffat facebook. Jag vill ju kunna se alla fina bilder som kommer läggas upp från A & A:s bröllop.

Lite ont i magen gör det faktiskt.

Sen Vilmer började äta riktig mat har jag sagt att jag ska åtminstone en gång ska göra egen mat till honom. För att sen kunna säga att jag provade det en gång men att det inte var för mig. Men nu har han ätit riktig lunch under en månads tid och utbudet på ekologisk barnmat i affärerna är så dåligt. Och jag vill i största mån undvika att ge honom besprutad mat. Så idag bestämde jag mig för att ta tag i saken och och göra lite storkok.

Sagt och gjort.

Nu står det 5 portioner pasta med köttfärsås i kylen, 3 dillstuvad potatis med lax och ärtor, 5 dillstuvad potatis med fläskkotlett, broccoli, morötter och palsternacka, 6 portioner kycklingpuré, och sen några portioner dillstuvad potatis och broccoli/morot som blev över. Imorgon ska jag göra lammfrickadeller.

Och det känns bra. Så jag tror att jag kommer göra det igen. Om nu Vilburr gillar den hemlagade maten vill säga ;)

Min lilla kille börjar få en tand. Det är en av de milstolparna som gör att jag tvingas inse att min lilla bebis har blivit min stora bebis. Samtidigt som jag skrattar och stolt sms:ar runt till familjen så värker det i hjärtat.

Liten bebis. Stor bebis.

Han är så underbar just nu. Varje gång någon frågar mig vilken tid som har varit roligast så svarar jag alltid "tiden som är nu". För det blir bara bättre och bättre hela tiden.

Lillen somnar någon gång runt halv åtta på kvällen och sen sover han fram till 6 på morgonen. Då brukar jag lyfta över  honom i vår säng och ge honom en flaska. Egentligen tror jag inte han behöver äta då, men det är den absolut mysigaste tiden på dygnet och jag vill aldrig att de stunderna ska ta slut. Så jag tänker fortsätta ge honom flaskan så länge han vaknar vid den tiden, lite mamma-ego måste man få vara ibland. När han har ätit så somnar han alltid om, efter att ha legat och fnulat i en 7-8 minuter. Då ligger vi ansikte mot ansikte, hans ena hand i min, den andra använder han till att klappa mig i ansiktet och jag min till att smeka honom över huvudet. Hans små fötter sparkar mig lite lätt i magen o sen somnar vi om så, lugnt och stilla, och sover till 8-snåret någon gång.

De 20 minutrarna varje morgon är de bästa stunderna jag någonsin upplevt. Under de minutrarna är vi ett. Jag är hela hans värld och han är hela min. Ingenting jag någonsin varit med om tidigare kommer ensingång i närheten. När jag ligger där så känns allt i livet så självklart. Jag föddes för att kunna ge liv åt denna fantastiska varelse som är min son. Han är meningen med livet.

Jag har folk i min närhet som inte vill ha barn. Jag accepterade det innan jag fick barn och gör fortfarande. Deras liv - deras val. Skillnaden mot då är att jag nu är medlem i mammaklubben. Jag vet nu skillnaden mellan att inte vara förälder och att vara förälder. Trots att jag har älskat (och såklart älskar) P, min familj och mina vänner så går det inte att jämföra med kärleken man känner för sitt barn. Och jag är så tacksam som får uppleva just den kärleken, eftersom det är det största jag har varit med om. Det är antagligen förmätet och lite drygt av mig att säga att jag nog någonstans tycker lite synd om de som väljer att inte skaffa barn (och mycket synd om dem som vill ha barn men inte kan), men jag säger det i alla fall för det är ju faktiskt min blogg. För jag känner så eftersom jag själv är totalt förälskad i mitt barn och vill att alla andra ska få uppleva samma sak. Jag antar att det är ungefär samma sak religiösa känner ;) Men jag tror att de som inte skaffar barn går miste om något. Jag känner för dem, men antagligen känner de inte på samma sätt för sig själva för varför ska de sakna något de aldrig haft eller ens velat ha..?

Är på landet och bara njuter. Kom hit i måndags o tänker inte åka hem förrän mitten av nästa vecka någon gång. Pappa o lillebror åker hem imorgon så då blir vi själva. Lilla familjen.

Älskar det här stället. Om 5 år är det 50 år sen farfar köpte tomten o började bygga. Då ska det firas!

Var i Götelaborg helgen som var. P var o såg U2 o jag mös med J. Underbara, älskade vän! Finns ingen som du!

Nu ska jag slå upp ett glas vin o njuta av sommarkvällen.

Love.

Så har vi äntligen köpt ny bil! Det blev en Ford c-max -06 som gått strax över 4000 mil! Glad! P är på väg hem med den från Örebro nu så jag får inspektera ikväll... ;)

Min son har börjat tugga luft. Konstant. Och ljudligt. Det ser inte så intelligent ut, men vad gör det? Han är sötast i världen iaf!

När han inte tuggar luft suger han på stortån, gärna båda samtidigt. Det ser inte heller så intelligent ut, men vad göra?

Ja, se barn... sicka grejer de har för sig ;)

Det är inte ofta jag ber om hjälp, men när jag väl gör det så blir jag så trött på att alltid få ett nej av samma jä*la anledning. Varje gång. Det slår aldrig fel.

Efter en rätt ljummen dag blev kvällen genast så mkt bättre när jag såg att jag kommit in på alla de fyra utbildningar jag sökt till hösten. Trodde inte det eftersom jag var sen med anmälan. Nu gäller det bara att välja vilka två jag ska läsa... Så till hösten blir jag en föräldraledig halvtidspluggande mamma! Jag är så glad!

Imorgon ska jag o P ut o dricka drinkar o äta gott. Det är vår fyraårsdag tillika förlovningsdag. Jag hänger ganska mkt på ett forum för föräldrar och där anses det av många att man är sämre som förälder om man lämnar bort sina små ibland under de första levnadsåren. Man gör barnen otrygga, förstör anknytningen till barnet och borde helt enkelt ha väntat med att ha skaffat barn till man är redo att ge upp sitt egna vuxna liv helt.

Skitsnack säger jag.

Jag är helt övertygad om att vi blir bättre föräldrar om vi får komma ut utan barn några timmar ibland, både tillsammans och var för sig. Ville är inte det minsta otrygg även fast han redan har hunnit bli bortlämnad tre ggr sen han föddes och jag tror verkligen inte det stör hans anknytning till oss. Jag kan bara se vinsterna i det långa loppet, för han och oss. Jag tror vi kommer få ett barn som känner sig trygg med andra vuxna och som han känner att han kan lita på. Jag tycker det är jättebra att det finns andra än föräldrarna barnet kan vända sig till...

Blir så trött på alla föräldrafanatiker där ute som klankar ner på oss som inte väljer att vara som de i vår föräldrarroll. Jag ammar inte mitt barn (och det finns det för viss INGA giltiga skäl till att inte göra) och jag mår bra av att vara på egen hand ibland. Jag har aldrig påstått att jag är den bästa mamman på jordklotet men jag är good enough och den bästa mamman Vilmer kan ha. Och det är det viktigaste!

Så med det sagt...

Jag är så glad att det går mot svalare väder. Jag älskar värmen men inte två veckor i sträck när man är ensam med en liten. När regnet kom idag utförde jag nästan regndansen för att det skulle fortsätta. Underbart.

O så underbara E... Vad ska jag säga. Så fort de klev innanför dörren släppte nervositeten. Hon var precis så som i mailen o telefon. O hennes lilla familj var precis så mysig som jag hade trott. Vi har redan bestämt en återträff på deras hemmaplan om en månad. Jag tror faktiskt att jag har hittat en vän för resten av livet, tack för det hjärtat!

Snart är de här, E, hennes d och deras lilla M, för att stanna tills imorgon. Jag är så nervös så att jag mår illa ;) Efter tre år ska vi äntligen ses och det ska bli så kul!

Men som sagt, lite pirrigt är det...

Så, nu ska jag krypa upp i soffan och bara mysa. P är på konferens till imorgon o Ville sover. Så det är soffan, jag, popcorn o en riktig tjejfilm! Det var ungefär fem månader sen sist så ska bli härligt ;)