Smulan

Igår grät jag för första gången sen jag fick beskedet. Grät som ett litet barn. Som om hjärtat höll på att brista. För igår tror jag att jag förstod. Tårarna har suttit som en klump i magen. De har inte velat komma ut. Jag har måst vara stark för att orka berätta för vänner och familj och trösta dom. Men igår gick det inte längre. För igår fanns jag inte. Jag har nog aldrig kännt mig så tom och osynlig.
Jag och pojkvännen var tillsammans med några vänner till honom och tittade på Sverige-matchen (och den var ju katastrof den med!). Och det var som att jag inte fanns. Ingen frågade hur det var med mig, folk pratade knappt med mig. Ja, jag har cancer men jag smittar inte.
Det gjorde ont.
Prata med mig. Fråga hur jag mår. Det gör inget. Jag vill att ni frågar om ni undrar något. Så kan jag svara, vi kan prata om det och sen gå vidare till nästa ämne. Så snälla, låtsas inte om som att det inte finns. Som att min sjukdom inte finns. För det gör den, i allra högsta grad. Jag måste leva med den. Det innebär tyvärr att ni oxå måste göra det till viss del.

Men allt har inte bara varit svart de här dagarna. Pojkvännen har tagit ledigt från jobbet i ett par dar för att kunna vara med mig. Det är inte ofta man får fem lediga dagar tillsammans. Tid som vi verkligen behöver just nu. Idag var vi och golfade med några vänner och ikväll har vi grillat och spelat crocket. Att sitta på en filt och känna kvällssolen värma i nacken, det är att njuta av livet. Äta gott, skratta, vara med vänner som gör dig glad... det är livskvalitè. Det är de små sakerna som gör det hela.

Jag är ung. Prognosen är som läkarna säger "jättebra". Men det spelar ingen roll. Jag är rädd ändå. Jag har cancer. Och läskigare och mer laddat ord finns väl inte..?

//Smulan