Smulan

Inatt har jag varit så rädd som jag aldrig varit förut i hela mitt liv. De få sekunderna det tog för mig från det att jag fattade vad det var som hände till att slita upp Vilmer ur sängen vill jag aldrig uppleva igen. Jag hann inte tänka så mkt, däremot hann jag känna. Jag blev alldeles kall i kroppen och det kändes som något grep tag om hjärtat. Aldrig aldrig mer!

När Lillen var några veckor gammal köpte vi ett andningslarm till honom. Det är en av de bästa investeringar vi gjort och gör att hela familjen sover tryggare på nätterna. Jag hade varit lite skeptisk innan eftersom jag fått för mig att såna felarmar ofta och skapar mer panik än lugn men så är det ju inte.

Inatt vaknade jag vid tre av att larmet tjöt. och det låter kan jag lova. Det första jag gjorde var att slänga ut en arm för att känna om P låg i sängen så han inte hade gått upp med liten o glömt att stänga av larmet. det hade han inte. Det andra jag gjorde, nästan samtidigt som jag kände efter P, var att fråga var Vilmer var. När jag inte fick något vettigt svar av P fattade jag att Vilmer låg i sin säng, och jag har nog aldrig varit så snabbt uppe på benen, tände lampan o slet upp lillen ur sängen. Allt det här kan inte ha tagit mer än några sekunder men när jag tänker tillbaka på det så känns det som en evighet.

Bebisen mådde iaf bra. Han vaknade och måste visserligen ha funderat över vad tusan jag sysslade med, men han andades. Vad som hänt är antagligen att han lagt sig nedanför plattan som känner av hans andning. Ett andningslarm består av två plattor med sensorer i som man lägger under madrassen. När de är nya spädisar behöver man bara ha en i den övre sänghalvan. Från tre månader cirka när bebisen har blivit större och mer rörlig ska man ha i båda så de täcker upp hela sängen. Vilket vi inte hade. Ville har senaste veckan börjat sova på kudde vilket gör att han lättare glider ner plus att han redan innan kudden var jätterörlig när han sover. Nu hittade vi honom så långt ner som halva sängen. Jag kan ju tala om att andra sensorplattan åkte i sängen på en gång inatt, jag vill aldrig mer behöva bli så rädd i onödan. 

Men samtidigt tänker jag att tänk om det faktiskt hade varit så att han slutat andas, då hade vi iaf haft en chans att rädda honom. PSD är inte så vanligt, jag vet, men det händer ju. Eftrsom Vilmer för det mesta sover hela natten i egen säng tycker andningslarmet är en helt suverän uppfinning!

Däremot står det i manualen att om larmet går ska man först kontrollera om barnet andas och sen försiktigt lyfta upp honom ur sängen och klappa honom i ryggen. Jo tjena. Min enda tanke var att få upp honom ur sängen så fort som, det var inget lugnt över mina rörelser.

Jag blev ordentligt rädd men tack och lov så var ju allting bra. Tack och lov.