Smulan

Jag har starkt börjat fundera på att flytta min blogg... Känns som att en nystart inte skulle vara helt fel. Lämna det gamla bakom sig och börja om på ny kula. För så mycket deppigare första inlägg än vad jag har i den här bloggen kan man väl knappast ha...

Men hur det än är med att man tror att man har gått vidare så blir man påmind emellanåt. Ett stick i armen, en veckas väntan, tårar som kommer när man minst anar det, känslor som gör att det känns som man ska drunkna. Rädsla och ångest. Den här gången är det värre än sist. Antagligen för att jag bara på några månader har listat ut vart jag står i livet och har bestämt mig. Antagligen för att planerna på framtiden inte är så långt bort längre. Antagligen för att jag är lycklig. Antagligen för att jag älskar P mer än någonsin. Och antagligen för att jag har insett vad meningen med livet är.

Stora ord. Stora drömmar.

Stark rädsla.