Smulan

Jag förstår nu att jag inte mår så bra. Jag borde väl kanske insett det lite tidigare, med tanke på att jag ätit antidepressiva i ett halvår. Men jag har nog inte velat det. Det är svårt. Speciellt svårt är det att erkänna för andra. Inatt var första gången jag sa till någon att jag faktiskt inte mår så bra... Nu känns det skönare. Så därför vill jag säga det till er mina vänner oxå. Ni kanske redan har insett det, men nu säger jag det. Jag mår inte bra. Jag kan inte säga varför, för jag vet inte. Det skulle varit skönare om jag kunde berätta.

Ett tack till min pappa, som gav sig iväg mitt i natten för o "rädda" mig när jag fick ett utbrott/sammanbrott. Vad skulle jag göra utan honom?

Till H, o mina andra vänner: Tack för igår. Jag hade faktiskt kul tills jag inte orkade längre. Ibland vill jag bara fly, men vet inte vart. Det är inte så lätt...

P, jag älskar dig.