Smulan

Första 10-14 dagarna efter operationen mådde jag piss. Jag hade ont, var rädd, var trött o ledsen. Sen gick allt det där över lite grann. De här 4-5 veckorna som har vart har varit så sköna. P har haft semester o vi har haft det så mysigt o jag har kunnat koppla bort. Men nu är det här igen. Nu börjas det igen. För nu händer det saker igen. Nu börjas, vad jag hoppas av hela mitt hjärta, slutetappen. Frisk? Sjuk? Vad händer? Jag vill bara att det ska vara över. Det räcker nu. Inga fler bakslag tack. Låt mig leva mitt liv. Låt mig vara glad. Låt mig planera över min framtid. Låt mig ha en framtid, där de här månaderna bara är som en hemsk dröm som ALDRIG någonsin kommer igen. Låt mig få ha ett par underbara år med min pojkvän där livet bara står på topp. Låt mig sen få möjliheten att bilda familj o låt mina framtida barn få ha en frisk mamma.
Snälla, gör så att jag är frisk. Det räcker nu. Jag har lärt mig mkt. Jag har växt. Jag har utsatt min familj o vänner för så mycket oro att jag mår illa bara jag tänker på det. Låt bara allt vara bra... Hur jäkla svårt ska det egentligen behöva vara..???