Smulan

Min lilla kille börjar få en tand. Det är en av de milstolparna som gör att jag tvingas inse att min lilla bebis har blivit min stora bebis. Samtidigt som jag skrattar och stolt sms:ar runt till familjen så värker det i hjärtat.

Liten bebis. Stor bebis.

Han är så underbar just nu. Varje gång någon frågar mig vilken tid som har varit roligast så svarar jag alltid "tiden som är nu". För det blir bara bättre och bättre hela tiden.

Lillen somnar någon gång runt halv åtta på kvällen och sen sover han fram till 6 på morgonen. Då brukar jag lyfta över  honom i vår säng och ge honom en flaska. Egentligen tror jag inte han behöver äta då, men det är den absolut mysigaste tiden på dygnet och jag vill aldrig att de stunderna ska ta slut. Så jag tänker fortsätta ge honom flaskan så länge han vaknar vid den tiden, lite mamma-ego måste man få vara ibland. När han har ätit så somnar han alltid om, efter att ha legat och fnulat i en 7-8 minuter. Då ligger vi ansikte mot ansikte, hans ena hand i min, den andra använder han till att klappa mig i ansiktet och jag min till att smeka honom över huvudet. Hans små fötter sparkar mig lite lätt i magen o sen somnar vi om så, lugnt och stilla, och sover till 8-snåret någon gång.

De 20 minutrarna varje morgon är de bästa stunderna jag någonsin upplevt. Under de minutrarna är vi ett. Jag är hela hans värld och han är hela min. Ingenting jag någonsin varit med om tidigare kommer ensingång i närheten. När jag ligger där så känns allt i livet så självklart. Jag föddes för att kunna ge liv åt denna fantastiska varelse som är min son. Han är meningen med livet.

Jag har folk i min närhet som inte vill ha barn. Jag accepterade det innan jag fick barn och gör fortfarande. Deras liv - deras val. Skillnaden mot då är att jag nu är medlem i mammaklubben. Jag vet nu skillnaden mellan att inte vara förälder och att vara förälder. Trots att jag har älskat (och såklart älskar) P, min familj och mina vänner så går det inte att jämföra med kärleken man känner för sitt barn. Och jag är så tacksam som får uppleva just den kärleken, eftersom det är det största jag har varit med om. Det är antagligen förmätet och lite drygt av mig att säga att jag nog någonstans tycker lite synd om de som väljer att inte skaffa barn (och mycket synd om dem som vill ha barn men inte kan), men jag säger det i alla fall för det är ju faktiskt min blogg. För jag känner så eftersom jag själv är totalt förälskad i mitt barn och vill att alla andra ska få uppleva samma sak. Jag antar att det är ungefär samma sak religiösa känner ;) Men jag tror att de som inte skaffar barn går miste om något. Jag känner för dem, men antagligen känner de inte på samma sätt för sig själva för varför ska de sakna något de aldrig haft eller ens velat ha..?