Jag vet inte.

Tänkte bjuda på ett par schyssta kisselurvbilder eftersom det var ett tag sedan sist.

Men ingen av hushållets ulltussar hade någon större lust.

Det struntade jag dock i, så här kommer de motvilliga:

Natt, nattinatt från vår del av världen.

... är vad jag har att erbjuda i detta nu.

Vadan detta?

Jo.

Jag har varit i Sunne på skolutvecklingskonferens minsann.

Det kändes stort och vuxet.

[Vilket jag noterade på fb strax innan avfärd, varpå en före detta elev kommenterade typ så här: Men asså Carro, du ÄR en vuxen kvinna. Bara så att du vet... Det är bra att de finns för att plocka ner arma fröken på jorden.]

Och naturligtvis satt det en bild på Selma själv, där inne på mitt hotellrum.

Selma som i bygdens stolthet och konferenshotellets namne.

Dessvärre hanns det inte med något besök till Mårbacka.

Men you can't have it all, can you?

Något jag och mina medresenärer konstaterade när vi guppade runt på våra bussäten under lång färds dag mot natt [det var inte Selma som skrev den, jag vet] genom ett snöigt och krokigt Sverige var att det tar emot att sätta sig på ett flyg till Thailand. Eftersom det är så  l å n g  resa. Och då bör man ju i alla fall vara borta tre veckor om det liksom ska vara värt det.

Men en tiotimmars busstur till Sunne på en tisdag och en lika lång hemresa på torsdagen efter funkar.

Nä.

Jag känner också att mina anti-Thailandsargument liksom. Inte. Håller längre.

Konferensen var hur som helst både fantastiskt intressant och givande. Och vi skrattade också hur mycket som helst under dessa dagar, vi som tog del av dem.

Jag hade dock lätt för att hålla mig för skratt vid två tillfällen under vistelsen.

Den första när jag precis checkat in på hotellet och kom in på mitt rum.

Som en nervös Papphammar-figur klev jag in och konstaterade att jag inte kunde låsa om mig.

Jag försökte x antal gånger upphöjt i tre utan att lyckas. Varje gång jag testade halvramlade jag ut genom dörren till rummet.

Vad skulle jag göra?

Ringa chefen och höra om hon hade samma problem?

Traska bort till repan och göra mig dum [eller det behövdes inte göras på något sätt där och då med den gröthjärna jag hade strax efter midnatt när vi äntligen skumpat färdigt och sängen var underbart nära men ändå så långt ifrån]?

Eller.

Skulle jag kanske bara använda huvudet?

Till slut sansade jag mig och kom på det självklara.

Precis.

Dörren låstes av sig själv och man kunde inte öppna utifrån. Bara inifrån.

Duktig idiot tog med sig nyckelkortet och klev ut i korridoren för att konstatera fakta.

Sedan lade hon sig. [Och här slutar jag skriva om mig själv i tredje person dessutom.]

Nästa oroliga tillfälle inträffade vid sjusnåret morgonen därpå när jag vaknade och var fullständigt övertygad om att jag delade rum med någon och att denna någon precis duschade i mitt badrum och sedan svarade i en mobil i mitt rum.

På sätt och vis hade jag rätt.

Det visade sig att en mystisk låst dörr mittemot sängen ledde till grannrummet. Ett stort rum hade blivit två med hjälp av en übertunn uppsmälld vägg och en låst dörr.

Jag hörde helt enkelt varenda suck grannen åstadkom.

Det tog tio minuter innan jag tordes öppna ögonen för att konstatera detta.

I övrigt var alles gut.

Puh.

Nu strax nanna kudden här hemma.

I morgon stundar frukostklubb med tjejerna. Länge sedan sist nu.

Tjing, tjingeling.

I kväll har mutti och hennes nya J varit på middag här hemma.

Och inför denna hade jag en hel del kökstjänst under dagen.

Men strax efter tolv någon gång var jag tvungen att ta en mikropaus och blänga ut genom ena köksfönstret en stund.

Vargas blängde också.

Och jag undrar om vi tänkte på samma sak:

Jag tänkte nämligen på att det var väldigt mycket vit rumpa som lyste upp vår kökstjänst.

Och att denna vita rumpa bortsett från den myckna behåringen påminde ganska rejält om en mänsklig rumpa. På något sätt.

Innan våra kamrater -som i dag var tre till antalet- tjavade vidare vände en av dem den bättre sidan till:

Och med denna snöiga sötnos avslutas detta korta inlägg för nu ropar kudden på mig.

Natt, nattinatt!

Att jobba på en skola är verkligen. Omväxlande.

Ingen dag är den andra lik.

Och vissa dagar kan man inte ens berätta om. Som i dag. Men den var hur som helst. Händelserik. På ett sätt jag i och för sig kunnat vara utan.

[Oftast är det omväxlande och händelserikt i positiv bemärkelse. Vill bara understryka det fast jag vet att ni redan vet att jag tycker det.]

Resultatet blev massor av möten. Ingen lunch. Allmänt kaos.

Så tjavade jag trött i huvudet iväg för att ha min sista lektion för dagen.

Jag skulle ha "min" klass.

Det var en sådan där lektion när ett grupparbete ska slutföras och färgade papper, limstift och saxar byter plats i klassrummet med hiskelig fart samtidigt som en och annan orolig själ vankar runt och någon grupp börjar bli färdig.

En sådan där lektion när man som lärare också är en sådan där vankande orolig själ.

"Kom och kolla här!"

"Asså, hur stavas det här egentligen?"

"Kan du kopiera en sån här?"

"Kan du hjälpa oss med det här?"

"Vad betyder det här ordet?"

En ganska kreativ och trivsam lektion på det stora hela.

Så noterar jag att en grupp börjar bli färdig.

En tjej klipper och fixar lite slutdetaljer medan de andra tittar på och kommer med tips och råd. Och pratar om egentligen  h e l t  ovidkommande saker däremellan. [Men so what?]

En av grabbarna i klassen, känd för att vara en riktig spjuver som klasskamraterna mer än emellanåt himlar med ögonen åt, kliar en av tjejerna på ryggen och hon ser nästan ut att somna.

"Visst äre väl bra rå Carro, att jag får X att njuta va?" säger spjuvern medan klassen suckar [med kärlek] och hon som blir kliad på protesterar:

"Jag njuter faktiskt inte, jag tycker bara det är skönt!"

Det är sen torsdagseftermiddag. Det har varit en kaosartad dag med många lärare borta och ganska många håltimmar för eleverna eftersom det inte gått att täppa till alla hål. Jag har haft det som jag haft det. Disciplin finns liksom inte där och då. Det är bara lite vardagsrumskänsla och snart-är-det-fredagasmys över alltihop.

Och jag tänker att det lät så lustigt så jag skojar med tjejen och säger att hon låter som min svärmor när hon å det bestämdaste hävdar att hon inte är nyfiken: "Jag vill ba:a veta..."

X skrattar och inser själv att det lät roligt.

Och alla vi andra fnissar också trött och gott åt humorn i det hela.

Då kommer slutklämmen från spjuvern:

"Å hörru Carro..." säger han och gör en  svepande rörelse med handen över X:s rygg med början längst upp och slut liksom väldigt längst ner på densamma, "...vi har kommit överens om att det här är en karta å här ha vi Kiruna å här ha vi Sundsvall å längst där nere ha vi Skåne... men ja ä liksom inte välkommen i Skåne!"

Då brister det för mig och jag börjar skratta och tar honom på axeln och konstaterar att han gett mig dagens garv.

Och så slutade även den här arbetsdagen ganska bra.

Nu betapet.

Because I'm worth it.

Tjing, tjingeling!

[Och min lille adept var  h e l t  okej med att vara med i bloggen i dag, "du kan sätta ut namne å om de ä så att du vill, vettu!" log han stort när jag sa att han nog riskerade att hamna här. Men då sa jag att några namn på elever skriver jag aldrig ut. Så klart.]

I lördags hade jag den stora äran att vakta Amandas lilla fralla. Valencian. The one and only.

Det var ett sant om än till en början svettigt nöje.

Ty den lilla frallan gjorde nummer två på storryan i vardagsrummet vid två olika tillfällen. Spydde ner gammelfaster vid ett och fastnade under soffan fyra gånger. Skrämde vettet ur de dubbelt så stora kisselurverna i hushållet. Och fungerade som fördiskare i diskmaskinen.

Utöver detta var hon bara helt ljuvlig.

Charmade gammellilla [lika med min far, namnet i det här fallet har en lång historia, vi tar inte den här] fullständigt.

Fick besök av gammelfarmor som bara måste komma och klämma lite på henne.

Och låg i min famn medan jag hade bloggkurs med kära pensionerade kollegan C hemma vid köksbordet.

Det är nåt alldeles speciellt med ett varmt litet snarkande bylte alldeles nära intill.

Så söt. Så busig. Så värnlöst oskyldig.

Trots allt.

Och så lite bilder så klart:

Den snygga muren mellan frallan och kisselurverna. Men främst ställdes den upp för att Valencia inte skulle ramla ner i fönstret som går ner till källaren och är knepigt placerat mitt i trappen upp till övervåningen.

Hårdcharmning av gammellilla...

... vilket var lönande och framgångsrikt. En fralla [utan frukostprefixet] på bordet. Hrm.

"Okej, gammelfaster, nu är smörknivarna rena..."

Och så lite gammelfarmorgos på köksgolvet.

Det var våran lördag det.

Jag ser redan fram emot nästa valpvaktsuppdrag.

Vargas och Vilda delar väl kanske inte riktigt min entusiasm.

Tjing, tjingeling!

Eller.

Det är väl en underdrift i mitt fall.

Jag är snarare känd för att lägga av ett gapflabb något oftare än nu och då.

I dag har jag hur som helst vid två tillfällen skrattat lite extra.

En gång åt en dråplig kommentar på whiteboarden i arbetsrummet. Och en gång åt min egen blondhet, den gråbeigebruna krullkorvsröran på huvudet till trots.

Kommentaren på whiteboarden har stått ett par veckor vid det här laget. Men det var först i dag vid hemgång jag såg det lustiga i den. Och jag vet inte. Men jag tror faktiskt jag är den första som gjort det också.

Kanske för att rummet är fullt av svensklärare som direkt associerar [ja, jag erkänner, jag googlade på associera, jag är ingen piedestalsittande språkpolis... det finns en hel del fläckar på den här solen, att inte vara säker på hur man stavar till associera är en av dem] till helklassuppsättningen av boken som efterfrågas.

Men erkänn att det drar  l i t e  i era fredagsläppar också när ni ser det här:

Vart har den osynlige tagit vägen?

He. He. He.

Det vore ju klockrent att svara något i stil med Ja, jag har då inte sett honom strax nedanför.

Jag gick i alla fall igång rejält och skrattade mig hela vägen ner till kapphallen och ut i januarimörkret.

Nästa -mer generade- storskratt lade jag av för en dryg halvtimme sedan.

Jag skulle åka och handla och Nyckelhålsmannen gav mig sitt bankkort och sa att jag kunde ta det.

Till min stora  f ö r t v i v l a n insåg jag att hans senaste kort såg  p r e c i s  ut som mitt, så jag brast ut i något "Åh, nej....nu äråm ju preciiis likadana!"

Medan min äkta hälft kikade på mig under den lugg han inte haft på många år och saktmodigt konstaterade: "Ja, jag vet inte...men på mitt ko:t stå: det ju i alla fall Jan Lå:entson."

Oooops.

Jag tänkte inte på den lilla detaljen.

Ridå.

Och nu.

till tevesoffan.

Tjing, tjingeling!

Hörni.

I dag ska jag fatta mig kort.

Och inte bjuda på några bilder.

Däremot länkar jag till Annelie. Väninnan A.

Hon är en fruktansvärt begåvad fotograf.

Gå in hit och njut av alla hennes bilder i stället för att flämta över mina halvtaskiga.

Och så tar ni och kontaktar henne om ni vill ha kalasfina bilder av något slag.

Natt, nattinatt!

Jag och Sverker tog oss en tur in till Mutti i kväll.

Sverker för att chilla i hennes soffa. Äta massa kakor. Och spela luftgitarr till The Refreshments.

Jag för att jag vet att Sverker älskar att hälsa på den "snälla damen" Mutti. [Mycket på grund av ovanstående fakta.] Och för att jag ville klämma lite på Valencia som var hos gammelfarmor [fortfarande Mutti för den som har svårt att hänga med i svängarna] eftersom matte jobbade och husse var borta på annat håll.

På lördag ska charmiga lillfrallan Valle nämligen vara hos sin gammelfaster av samma anledning. [Undrar just vad Vargas och Vilda säger om det.] Och då gäller det att trygga till henne innan dess.

Det är i alla fall vad jag skyller på efter att ha drabbats av sådan valpabstinens sedan Valencia dök upp i förra veckan att det inte är klokt.

Sverker var till en början inte särskilt imponerad när lilleskrutt for efter benen på honom i kväll och skulle upp. Pliktskyldigast böjde han sig ner från sin soffposition och klappade henne på huvudet halvhjärtat med ena handen medan han nervöst fingrade på glasögonen med den andra. Och log stelt.

Men sedan hände det något.

Och innan det var färdigt hade han bett Mutti om att få smeka kissen.

Vi struntade i att påpeka den lilla detaljen att frallan är en hund. Det var vackert bara att han kom till skott och ville kela lite.

I brist på stor inspiration bjuder jag på några bilder från kvällen:

Sverker posar i soffan.

Valencia drabbades av plötslig tröttma på Muttis köksgolv...

... sedan skulle hon upp i gammelfarmors famn.

Däremellan våldförde hon sig på allt i hennes höjd som gick att frambringa innan hon blev trött igen och skulle nanna Mutti på nytt:

Det är inte lätt att vara en liten fralla i stor världen.

Men det är  g a n s k a  lätt att vara det i vår vrå av den.

Natt, nattinatt hörni!

Eller egentligen är det bara Amanadas älskling.

För det är hon som betalat dyra slantar för charmtrollet.

Och handlat upp halva Sveriges tillgångar av tuggleksaker och hundbäddar och vovvatäcken och jag vet inte allt.

Och åkt fram och tillbaka till Malmö och hämtat sin lilla bäs.

Ja.

Det är självklart Amanadas lilla plutt.

En bild säger mer än tusen ord. [Eller vad säger ni?]

Men en gammelfaster kan ju få vara lite till sig ändå. [Vilken  t u r  att det skedde en  l i t e n  matkatastrof och jag fick en anledning att svänga förbi min kära brorsdotter mitt på dagen när jag var i krokarna.]

Här kommer en bildkavalkad på nytillskottet, Valencia- the one and only:[Släkten kommer slåss om att hundvakta.]

Maken till mattekär lillgris har jag sällan skådat. Hon kom för några korta pusskalas till mig under besöket men återvände snabbt, snabbt till mattes trygga famn.

Vi måste ju visa vad hon är duktig och vet vad hon ska göra när hon kommer ut också. Även om hon tycker det är en smula halvvidrigt att vara ute i kylan:

Först nosa och kolla läget.

Därefter avverkades både nummer ett och två i rask takt.

Och gammelfaster åkte vidare dit hon egentligen var på väg.

Tjing, tjingeling!

Varje gång jag är inne på Scen Sundsvalls kansli [f d Sundsvalls teaterförening, där jag sitter i styrelsen] i något ärende. Och kommer till matsalen/konferenslokalen vi delar med teater Västernorrlands personal. Gör jag det med hjärtat i halsgropen.

För.

Man vet liksom. Aldrig. Vad man stöter på där inne.

Rätt vad det är står det någon och sjunger upp för fulla muggar. Eller så rusar det förbi tre clowner bäst man sätter sig vid bordet.

Eller  så stöter man på någon kreativ installation.

Som i kväll efter au-mötet vi haft i "vår del" av lokalerna.

Innan det var dags för hemfärd skulle några grejer lämnas i köket.

Och.

Efter flera år har jag fortfarande inte lärt mig.

Jag studsade rakt upp när jag öppnade dörren till matsalen och möttes av följande syn:

Snacka om att bli skrajsen i mörkret. Och jag lovar att det inte blev bättre när jag smög mig närmre för att fota det stela paret. Det är ruggigt vad skickliga de är, de som skapar rekvisita på teatern. Med betoning på ruggigt verkligen. För när man närmar sig dessa två bara väntar man sig att de ska sprätta upp och kasta sig över en. Brrr. Hilfe.

Undrar ni förresten också vad den bistre mannen blänger på? Han tänker nog på vad han kunde ha blivit...

...Teater Västernorrlands egen Micke Persbrandt.

I stället sitter han grå och stel och bitter och skräms i en matsal. Ack. Ack.

Näe. Hörni.

Nu ska jag betapeta.

Tjing, tjingeling!

Det är sådana här ögonblicksbilder som gör att det är gott att leva hörni:

Här bor vi, rätt så centralt i ett samhälle.

Och ändå hälsar rådjuren på mitt på blanka lördagen.

Det är stort.

[Tycker vi som gillar rådjur i alla fall.]

Ha en bra lördag allihopa. Själv ska jag bara drälla runt här hemma och njuta av att göra så lite nytta som möjligt.

Tjing, tjingeling!

[Jag ber by the way om ursäkt över den usla kvalitén på bilderna, men att zooma genom fönstret var nästan mer än min mobilkamera mäktade med.]

Näe.

Mer katt och katt.

Lika ofta som Vargas och Vilda ligger sked och tvättar varandra på någon av hushållets sängar, busar de järnet med varandra.

Något jag lyckades fånga på bild strax före anfall i går kväll:

Nu till jobbet.

Tjing, tjingeling!

Hon skulle precis börja städa undan julen när hon insåg att någon annan hunnit före.

Härom dagen kom det önskemål från lilla London-Linnean att här skulle visas bilder från nyårsmenyn. Det blev dock tji med det.

Men i dag hade vi pappa och los parantesos del Nyckelhålsmannen här [tillika Linneas mormor och morfar] på middag. Och då tog jag och gjorde en favorit i repris från nyårsaftonen. Och när jag skulle sätta igång med den sa det pling i skallen och jag hämtade rätt på kameran. Skam den som ger sig. [Och i viss mån den som visar bilder av usel kvalisort på sin blogg. Men jag är inte känd som någon skamsen typ så jag tutar och kör, lycklig över att kunna överföra bilder över huvud taget igen.]

Jag glömde dock ta bilder på svärföräldrarna. Det blev liksom några matbilder när jag lagade och lade upp. Sedan åt vi och de åkte hem. Så blev pappa kvar ett par timmar och jag kom på att jag skulle ta fram kameran igen.

Okej.

Trettondagsafton hos Moböjs och Nyckelhålsmannen in pictures:

Först ett suddigt [bättre förekomma än förekommas] foto på förrätten, som i dag bestod av tre krustader med olika fyllning. I den längst ner var det en hittapåmoja med räkor och ägg, kesella, dill, citron och majonäs. I den till höger var det stark kräftröra gjord i köket på Ica här i byn. Och i den längst upp var det laxmousse i all hast. Det var den som var favoriten i reprisen. I slutet av inlägget får ni receptet på denna underbara supermousse.

Och vad är då detta? Jo, det är en burk fylld med världens godaste fetaost. Jösses vad me like denna ost som finns att få tag på hos Handlarn här i byn. [Jo. Det finns två matbutiker här. Faktiskt.]

Ljuvlig ost i ljuvlig sallad. [Jag vet att det är  h e m s k a  oliver med, men de var de enda som fanns att tillgå eftersom jag glömt köpa hem goingar.]

Resten av maten hamnade inte på bild, men det var baconlindade kycklingfiléer med ugnsbakade klyftor av söt- och mandelpotatis, samt basilikasirup och tzatziki till detta.

Goa lilla pappsen på "sin plats" vid köksbordet senare under kvällen. Jag vill minnas att det var på den platsen han satt under uppväxtens samtliga middagar också.

Slutligen en symbolisk bild, där julblomman jag fick av Sverker på julafton står och flirtar med årets första tulpanbukett, som svärmor kom med i dag. Julen möter våren så här på trettondagsafton och i morgon dansar glada julen ut ut ut. [Men blomman får stanna. Så klart.]

Nu kliar det i mina betapet-fingrar, så jag lämnar er med dessa bilder och ord.

Eller nej.

Det gör jag ju inte.

För först måste jag ge er världens enklaste och godaste recept på laxmousse. Källan minns jag inte längre, men det lär vara Allt om mat eller Buffé eller någon av kvällstidningarnas matbilagor.

Hur som helst. Jag gjorde den till nyår, smakade på den och bara flög sexton år tillbaka i tiden. Jag hade ätit en ljuvlig laxmousse när jag var aupair i USA och helt plötsligt kände jag samma underbara smak igen.

Så. Släng ihop och ät. I krustad. På en bit bröd. Som den är. Bara gör den:

100 g kallrökt lax i småbitar

100 g färskost med papparrotssmak

1 dl creme fraiche

Något varv med svartpepparkvarnen

Mixa allt till fluffig mousse och KLART. [Räcker till ungefär 20 munsbitar. Eller munsskedar. Eller nåt.]

Nu betapet.

Sedan nanna kudden.

Tjing, tjingeling!

Efter många om och men har jag i dag [efter dryga året, jo det är sant] börjat använda min [not so very längre] nya dator.

Nyckelhålsmannen har knåpat ihop den gamla till Mutti och mixtrat med fläktljudet på den här makapären till mig.

Så nu.

Nu kan jag lägga in bilder problemfritt igen.

Därmed inte sagt att det är problemfritt att  t a  bilder. Att jag börjat använda nyburken innebär sorgligt nog inte att min gamla kamera funkar bättre. Suck.

Men.

De bilder jag ändå lyckas skrapa ihop kan åtminstone hitta hit medan de ännu är hyfsat aktuella.

So.

Enough word pooping.

Några bilder med jullovskänsla från den Lorentzonska tillvaron:

Lite adventskänsla i hallen.

A lot of chilling going around in da house. [Jag bjuder på den så ofta obäddade och struliga sängen.]

Våra före detta favvogrannar [de är fortfarande favvo, men inte längre grannar] har blivit med ena dotterns nakenhund Harry. En cool kille jag ville få med på bild. Och det gick. Till slut. Vi umgicks härom kvällen. [Inte med bara Harry, utan hans husse och matte också.] De bjöd på en ljuvlig klassiker varken jag eller Nyckelhålsmannen ätit förut; Biff Rydberg och spöade skiten ur oss på Texas Hold'em.

Slutligen visar jag en närbild på den fondtapet jag hjälpte Mutti välja ut tidigare i dag. Hon ska få renoverat där hemma, och det kommer bli  s å  snyggt.

Nu ska jag bli bättre på att bråka med min kamera så det händer något här inne i bildväg mellan varven.

Ha ett fortsatt gott 2010.

På återseende.

Tjing, tjingeling!