I veckan hade jag mina första utvecklingssamtal i sjuan jag nyss blivit mentor i.

Jag gillar utvecklingssamtal.

De må ta tid att förbereda.

Och många omdömen blir det att skriva.

[För det är ju inte de egna samtalen bara. Det är omdömen att skriva till alla elever man undervisar. Och ett för varje ämne. Och till de samtal man inte själv deltar i, måste man dessutom vara extra noga med sina formuleringar. Så budskapet ändå når fram.]

Men utvecklingssamtalen i sig ser jag alltid fram emot.

För de innebär att jag får sitta ner i lugn och ro med eleven och hans eller hennes förälder/föräldrar/målsmän och kolla igenom läget. Och blicka framåt.

Tillsammans kikar vi på de olika ämnena och de omdömen lärarna skrivit ner.

Vad står det egentligen? Känner eleven igen vad läraren skriver? Håller han eller hon med?

Oavsett vad mina kolleger skrivit ser jag till att vi inte lämnar det aktuella ämnet förrän vi har en plan för hur vi ska gå vidare, jag och eleven. Jag lämnar heller inget ämne förrän jag fått ett leende av min adept.

När vi sedan har tagit oss igenom snårskogen av koncentration och ambitioner och du måste höras mer och matte och idrott och kemi och du kan visa mer än du gör och svenska och allt vad det är.

Då pratar vi lite om läget rent allmänt. Sammanfattar vad vi kommit fram till.

Och inte en unge eller målsman ska lämna mitt klassrum med mindre än en känsla av saker och ting ordnar sig.

Det här är en ren självklarhet för mig.

Och det är den viktigaste arbetsuppgiften jag har.

Min yrkesstolthet ligger i att mina elever mår bra och känner att jag tror på dem.

För det finns inga hopplösa ungar.

Ungar som tappat gnistan finns det. Och de som bestämt sig för att om man inte kan vara bäst på något annat så kan man väl i alla fall vara bäst på att vara sämst. Och de som tror att de inget kan finns också. Och de som sätter upp en attityd hårdare än jag vet inte vad av en eller annan anledning. Ja. De finns, de också.

Men inte räddar man en endaste av dessa själar genom att fortsätta gödsla dem med den skit som gjort att de hamnat i den hopplösa känsla de befinner sig i.

De tror ju redan vi gett upp dem.

Den kategorin elever kommer med slokande huvud in genom klassrumsdörren och liksom far ihop på stolen framför en. Drar upp huvan över öronen. Väntar in bannor och suckar och huvudskakningar och "Jaha, och hur ska det här sluta?"

Efter kommer en nervös vuxen med bekymmersrynkor i pannan och trött blick. Beredd på det värsta.

Dessa elever är på ett sätt en rejäl utmaning att ta sig an. Men de är också tacksamma.

För det behövs sällan jättemycket för att en gnista ska tändas någonstans där i ögonvrån.

Det behövs lite taktkänsla och empati. En gnutta humor och några uns av att jag minns hur det var att själv vara tonåring en gång i tiden.

Och man måste bjuda till lite. Kompromissa och prioritera, visa på sin goda vilja. Ibland kanske stryka några krav.

För det finns inga hopplösa elever.

[Men kanske finns det en och annan hopplös vuxen som glömt bort att det är skillnad på sak och person?]

I slutet av veckan fick jag ett värmande mail från en förälder. H*n tackade för ett fint och utvecklande samtal och berättade att den aktuella eleven känt sig stärkt och nöjd med sig själv när de lämnat samtalet. Föräldern berättade vidare att man inte hade särskilt positiva erfarenheter i bagaget, utan att det fanns äldre syskon som alltid lämnat sina samtal med hängande huvud och en känsla av hopplöshet.

Så borde det verkligen inte få vara.

Ett utvecklingssamtal ska vara utvecklande och inte avvecklande.

Jag mitt dumma nöt, trodde att alla i min profession strävade åt det hållet.

Jag hoppas fortfarande att i alla fall de flesta gör det.

Och att föräldern som mejlade mig bara haft otur tidigare.

Nu ska jag betapeta hörni, har en trevlig lördagskväll.

Tjing, tjingeling!

Det här lilla Nellie-knyttet kikade fram i går strax före 14.00:

Fredagen den 13:e november var ingen otursdag för väninnan T.

Bra precis två veckor före utsatt tid kom familjens tredje prinsessa till världen alltså. 52 centimeter lång och 3776 gram lätt.

Välkommen vår nya lilla kamrat, vi ser fram emot att träffa dig snart.

Nu är jag ingen lysande fotograf. Och tavlan var inte  h e l t  lätt att fotografera. Men ni får i alla fall ett hum om hur den ser ut på bilden nedan.

I dag slår bloggen ett slag för en fantastisk silversmed; Catarina Silén.

Hennes smycken och tavlor är underbara och dessa skatter har jag lyckan att äga:

Bara döda fiskar följer strömmen

Frankly I just care står det på den specialbeställda berlocken. En text som talar rakt in i mitt lärarhjärta.

Så. Där var de utlovade bilderna.

Tjing, tjingeling!

Min nya svåger.

Hubbe the Lill-Gubbe.

Han lever och frodas med två pensionärer i ett hem nära mig.

Om Hubbe var fasligt mager när han anlände lär han så inom en kort framtid icke vara längre.

Jag pratar inte en gång i telefon med svärmor utan att höra henne säga att hon nyss gett sladdbarnet en burk mat alternativt att han snart ska få en.

Jag tror de delar frukosten lika. [Oj, svärmor äter inte burkmat. Jag inser att man kan få det intrycket här. Nä. Det handlar nog mer om mackor och vaniljyoghurt.]

Och självklart fick lillkillen fläsk när de himmelska kroppkakorna skulle tillredas.

"Det ä: så o:ligt, han äte vä:kligen hela tiden, den lille gossen! Och det behö:ve han ju."

Jajamen. Det behöver han. Ju.

Och i dag fick jag höra att han sovit hela natten mellan svärföräldrarna.

"Men så gick E:ik upp vid fem och då tänkte jag att neeeeej, nu gå ju Hubbe med... och det gjo:de han ju..."

Lite odygdig kostar han på sig att vara när han  i n t e  sover sked om nätterna. Hans hobby är att fälla foton i bokhyllan. Så varje kväll förfäller svärmor samtliga. Har hon missat ett missar inte missen det senare. Om jag säger så.

Men.

Jag tror det är ett mycket kärt besvär.

[Du hör själv Johanna, du hör själv!]

Tjing, tjingeling!

Mannen i mitt liv. Nyckelhålsmannen. Och jag och pappa.

Var hembjudna till svärföräldrarna på kroppkakor på farsdag.

"Mossans koppkako:" är liksom allt för min man. Det finns inget i matväg som slår det.

De är stora som tennisbollar, men han får i sig hur många som helst.

Jag tror han klämde i sig tolv stycken en gång. T o l v.

Det är någonting med smålänningarna och deras kroppkakor.

Jag tycker också det är jättegott med svärmors kroppkakor. Absolut. Men det slår liksom inte allting annat med hästlängder.

Hur som helst har min äkta hälft ägnat den här helgen åt att sjuksystra mig något alldeles fenomenalt.

Han har bistått med isvatten och alvedon och nyponsoppa och slemlösande och termometer hit och termometer dit. Dag som natt.

Och på söndag kring lunchtid låg han bredvid mig i sjukbädden och filosoferade om stort och smått.

Det var strax dags för den efterlängtade måltiden. Bara timmar kvar. [Jag var så klart inte aktuell längre, jag låg där jag låg.]

Plötsligt slängde han med förskräckt röst ur sig:

"Men hä:egu:d, jag åt ju nästan ingenting i gå:!"

Och jag, som var dimmigare än vanligt, kläckte väl ur mig ett enkelt "Va?"

"Nej. Jag komme ju inte å:ka nånting. Jag skulle ju ha ätit minst två pizzo i gå: och sedan gått och [sorry, men han sa just detta] bajsat och sen ätit ännu me:! Jag komme inte å:ka många koppka:ko alls ju."

Okej.

Vi säger så.

Eller.

Det vet jag så klart inte alls om jag har. Eftersom jag inte varit till någon doktor.

Men jag har sanna mina ord mått bättre än helgen vecka 45 år 2009.

Vanligtvis ligger jag på en löjligt låg temp, mellan 35,9 och 36,1 så där. Men när jag vaknade i lördags morse och hela jorden svävade var jag tvungen att pejla läget. 39.2 som raskt steg och innan det var färdigt var jag uppe i 40.1.

Feber. Fruktansvärd huvudvärk och värk överallt för den delen. Snuva. Rossel i halsen. Konstig hosta.

You name it. I got it.

Sedan i morse är jag -peppar, peppar- feberfri. Men fortfarande för sjuk för att ens tänka traska iväg i snöslask till skolan och vara inspirerande och engagerad bland 300 elever.

Nej. Jag måste nog stilla mig ett par dagar till.

Men det är i det här skedet det blir så där förbaskat svårt att bara ligga ner och ta det lugnt.

För man har sovit och sovit och sovit. Och vilat. Och inte heller orkat annat på flera dagar.

Så då ser man att blommorna behöver vattnas [jo, ibland ser jag det Mutti] och sätter igång med det projektet.

Och då börjar hostan. Direkt.

Så då lägger man sig ner en stund. Plockar upp en bok och börjar läsa.

Mitt i läsandet vandrar tankarna iväg till alla snorpappershögar utplacerade i sovrummet.

Och vips är man uppe igen. Och plockar. Och hostar.

Ja. Det är synd om människorna.

Och nu ska jag gå ner till köket och slänga ihop en tallrik kornmjölsgröt.

Och hosta lite.

Me like. [Gröt, inte hosta.]

Återkommer inom kort med lite nytt på Hubbe-fronten och en smula humor a' la Nyckelhålsmannen.

Tjing, tjingeling! 

Jag borde uppdatera bloggen. Jag borde berätta lite om Hubbe-Gubben. Jag borde berätta en anekdot från kvällens disko för ettor till treor på vår skola. Jag borde hylla Anna Vnuk. Jag borde. Så himla mycket.

Men nu är det artiklar som ska rättas och underlag för utvecklingssamtal som ska fyllas i och arrangemang som ska arrangeras och umgänge som ska umgängas och utvecklingssamtal som ska hållas och näsa som ska snytas.

Men så småningom.

Ska jag berätta igen.

Kanske redan snart.

Tjing, tjingeling.

... mattes lilla älskling.

Vi har slutat räkna år va, sedan ditt jordeliv tog slut?

Jag hoppas Molly har en massa frollar att bjuda dig på.

Pratade med svärmor i eftermiddags.

För att höra hur det går med Hubbe-gubben.

"Ja, det gå så ba: så...han hitta nya ställen att ligga på mest hela tiden. Senaste stället ä på tvättmaskinen. Han ligge dä: på en handduk och må så gott den lille pinsen... men oj vad hungig han ä:. Vi öppna bö:k på bö:k med mat och han ba:a ä:te och ä:te! Men det dä: tå:fodet hö:ödu, det äte han inget vida:e av..."

Nä.

Vad konstigt.

När de matar honom med godsaker från kylen  h e l a  tiden.

Så länge han mår bra så.

"Det ä kla:t att han bajsa ju en hel del, det gö: han, men det ä: inte innigt elle så, så han vä:ka må ba:...han ä ju så ma:ge den lille stackaen!"

[Så Johanna; där kom en liten rapport igen. Din skyddsling har det gott hos smålänningarna i Matfors.]

När jag fått en idé i skallen kan jag inte släppa den.

Härom veckan var jag tvungen att sms:a en gammal elev mitt i hallrenoveringen.

Hans mamma är helt fantastisk på smyckestillverkning och jag hade nyligen varit på en visning och köpt mig ett halsband och en specialdesignad berlock [ska visa dem vid tillfälle].

Det visade sig att hon även gjorde tavlor.

Jag fastnade direkt för en när jag handlade smycken, men tänkte att jag inte hade något direkt ställe att ha den på. Den var ca 15 gånger femton centimeter stor och liksom gjord i stål som hamrats. I det hamrade stod Bara döda fiskar följer strömmen stansat. Ramen var av svart trä.

Den var så himla mycket jag. Men jag stod emot.

Tills mitt i hallrenoveringen då. När jag insåg att den bara skulle vara så förbannat apsnygg i vår stålgrå hall.

Ett par rastlösa sms och en kort biltur senare hade jag stillat mitt sinne och inhandlat den fantastiska tavlan [den får ni också se vid annat tillfälle] som tack och lov fanns kvar.

En annan idé jag haft länge, länge är att jag skulle vilja ha en riktigt blommig[!] gardin till mina rutiga kökstapeter.

Jag har bara sett framför mig hur himla snyggt det skulle kunna bli.

Så tog jag och stegade in på Butik Annelie inne i stan [lika med Sundsvall] för ett par veckor sedan, och fick tag på butiksinnehavaren själv. Jag förklarade vad jag tänkt mig och hon letade upp min tapet bland sina prover och bara sken upp i ett "Nu vet jag preciiiiis vad du ska ha!"

Fram kom ett underbart tyg. Och innan jag visste ordet av hade hon visat mig hur hon tyckte gardinen skulle se ut. Klockrent.

Hon beställde tyget och lovade skicka det till sin sömmerska så fort jag kommit in med exakt mått.

Och i dag var gardinen färdig och överlyckliga jag kom hemkvittrande på eftermiddagen med min finfina gardin i en finfin pappåse.

Och min finfina nyckelhålsman hjälpte mig sätta i små ögleskruvarna i gardinen och väntade medan jag fixade till rosetter av de underbara tygbanden Annelie skickat med mig.

Och sen bara wow så satt min finfina gardin så himla finfint i köksfönstret.

Sann lycka.

Ytligt och banalt? Kanske. Men man måste få vara lite sådan mellan varven också.

Och inredning är min passion jämte mitt engagemang i alla mina ljuvliga elever. Det är en bra balans i det.

Och nu ska ni få ta del av underverket som hänger i köket sedan några timmar tillbaka:

Ha en fortsatt bra lördag. Min ska tillbringas med fotmassage och ikapptittning av Grey's anatomy med den äkta hälften.

Tjing, tjingeling!

Nu hörni.

Har jag micklat fram lite bilder från den senaste månaden.

Vi börjar väl med de mest aktuella och efterfrågade fotografierna; nämligen de på Hubbe, släktens nytillskott. Här kommer dagsfärska bilder:

Storebror Nyckelhålsmannen hälsar på lillkillen som vi hittade trynandes på en kudde på kökssoffan när vi dök upp som tvättäkta paparazzis tidigare i kväll...

"... say cheese to your new family who wants to see ya!"

Lille Hubbe tog hemma-hos-reportaget på största allvar och ville passa på och hälsa sin gamla jourmatte att han äter och har hälsan!

Och slutligen ett litet kärlekskort på husse och Hubbe!

Nu när jag stillat släktens bildtörst vad det gäller Hubbe-gubben, går jag raskt över till hans brorsbarn. Här kommer senaste skörden Vilda och Vargas:

Jag tar inget extra för det romantiska skimmer som vilar över de två bilderna ni nyss sett...

Pausar alla katter fem, sex minuter mitt i pågående tvätt utan att förlora posen, eller är det bara Vargas som ägnar sig åt den här typen av stretchövningar?

En skön stund på broräcket.

 Chillin' Vilda in da bed.

Då var det färdigkattat och jag tänkte bjuppa på några bilder från 40-årsfesten i lördags:

Ljuvligt underbara liveunderhållningen; vilka vänner vi har!

Slappisarna i dubbeldivanen.

Presentbord minus jubilar. Någon måtta får det vara.

Ni minns kanske tårtresterna jag hade huvudbry över härom dagen? De räckte inte till. "Kan du gö:a två till to: du, så jag kan bjuda alla a:betskama:tena?" Så klart jag kunde.

Sist i bildkavalkaden några foton sedan min älskade F och hans D var i stan och vi tog en middag på Saffran och avslutade kvällen med några drinkar på Södra:

Martini Rosso och sodavatten. Mumma.

Världens bästa F.

Och F och D.

Och slutligen jag mellan godingarna i mitt liv; F och Nyckelhålsmannen.

Nu får vi se när jag kan styra upp med bilder nästa gång.

Natt, nattinatt!

Efter att ha svettats och svurit vid ratten ett par varv runt Timrå med omnejd hittade jag äntligen fram till Hubbes jourhem strax före sex i går kväll.

Och med både spänning och en klump i halsen klev jag och svärföräldrarna ur bilen och mötte upp Hubbes underbart gulliga jourmatte.

För det är som det är det här med att hämta en kissemoj. Särskilt när man vet att jourhemmet fäst sig något alldeles förbenat, men av en eller annan anledning helt enkelt inte  k a n  behålla juvelen man pysslat om under en hyfsat lång tid.

Jag hade redan hunnit fälla några tårar hemma i hallen när jag förklarade för Nyckelhålsmannen att det var dags för ett nytt Vargas-fall [När vi hämtade ljuvligen lämnade han någon som brydde sig fruktansvärt mycket om honom och som inte tvekat en sekund att behålla honom om han haft möjlighet att få vara ute där hon bodde. Tack gode gud att det inte gick, för vår skull. Men jag förstår mer än väl vilket hål i hjärtat jourmatten där fick.] och att jag gruvade mig lite.

Den här jourhemsmatten var av det tapprare slaget och bet ihop och berättade så gott hon kunde om den lille magre svartvite mannen som ömsom strök sig runt benen på var och en av oss och ömsom satt på behörigt avstånd under vardagsrumsbordet och granskade oss och buren vi kom med.

Och så tog hon fram kontrakt och mat, och skickade med en påse fiskbullar hon köpt hem till sin lilla skyddsling, "jag tänkte att ni kan väl ta med dem också, han tycker om fiskbullar..."

Ni förstår ju ungefär hur nära tårarna lipsillen jag var vid det laget.

Och när allt annat var färdigt och jourmatte tog upp lilla Hubbasen i famnen och tog farväl innan hon stoppade honom i buren. Ja. Då var det klippt för både svärmor och mig. Och jourmatte själv, som sa att hon tänkt hålla sig tills vi åkt, kunde så klart inte heller bita ihop då.

Så vi både grät och småskrattade lite ihop när vi sa hej då. Och jag hoppas att hon kände att Hubbe skulle få det bra när vi stängde dörren efter oss.

Väl i bilen hade jag nästan lika svårt att ta mig ur Timrå som det varit att ta sig till jourhemmet. Men efter många om och men landade vi på Arken i Birsta. Svärmor och jag handlade kattlåda och kattsand, matskålar, mat och klösleksak medan svärfar satt med Hubbe i bilen.

Och Hubbe var väl inte helt nöjd med bilfärden. Det var ett fasligt jamande i buren mellan varven. Men svärfar som satt med honom i baksätet skrockade och sa att den lille kissen minsann strök sig efter fingrarna han stoppat in genom gallret.

Och väl hemma i den nya bostaden knatade han utan att tveka ur buren och gick på upptäcksfärd i hela lägenheten. [Hubbe alltså, inte svärfar.]

Nu har jag nyss prata med svärmor för att höra hur första natten gått, och den hade stundvis gått jättebra men mellan varven hade Hubbe varit gnällig och orolig:

"Och ätt vad de va: i natt hö:de jag en fu:ktansväd smäll ute i vadagsummet, och tänkte att vad va det nu som hände...då hade han haft ne: e:at böllopsfoto i golvet... det va de som lät!"

Ja. Han såg väl min nuna och tänkte att jag skulle minsann få för att komma och flytta på honom.

Nog måste han ändå ha förstått att saker och ting kommer bli prima, för han tillbringade långa stunder i sängen med svärföräldrarna redan i natt, även om han var orolig från och till.

Och i morse tog han och lapade i sig svärmors vaniljyoghurt innan hon han vara med.

Ha. Ha.

Det blir nog bra det här.

Nä. Nu ska jag göra någon nytta tror jag. Eller lägga mig bredvid Vargas i sängen och bara vara en stund.

Tjing, tjingeling.

[Fler rapporter följer. Och förhoppningsvis bilder med, så småningom. Det strular fortfarande med bildöverföringen för mig.]

Nyckelhålsmannen ska få ett syskon.

Vargas och Vilda en farbror.

Det trodde ni inte va?

Med tanke på att svärföräldrarna är 72 och soon to be 79.

Och nä.

På sätt och vis har ni rätt.

För inte ska svärmor gå och slå världsrekord i att bli gravid på ålderns höst.

Naturligtvis inte.

Men.

För sjutton.

Möt Hubbe. Släktens nytillskott.

Om ett par timmar hämtar vi honom och mina svärföräldrar vet inte till sig, så ivriga är de över att få hem sin nya skyddsling.

Svärfar kom fram till mig på 40-årsfesten i lördags och sa följande:

"Vei ha: gått och bestämt oss fö: att det vo:e uoligt med en katt dä: hemma. Jau hau sett i tidningen att det finns katte som sö:ke hem hela tiden..."

Han glittrade med hela kroppen när han pratade om beslutet.

Så tog jag upp ämnet med svärmor någon halvtimme senare:

"Naej du. Det ha vi vä:kligen inte beslutat oss fö:. Vä:kligen inte. Vi ha ba:a pa:tat om det lite löst så dä:..."

En liten stund senare lät det ungefär:

"Men visst vo:e det ju te:vligt med sällskap, det vo:e det ju..."

Fort som ögat tog jag ett snack över fejan med några kontakter på Sundsvalls Djurhem. Och minsann. Hade de inte en perfekt liten kisse-herre där? Han var go och tillgiven och van andra djur. [Det hälsar på en och annan hund i svärföräldrarnas hem nu och då.] Och han skulle må bäst av att vara innekatt.

Så i går berättade jag för svärmor om den lille katten och att vi skulle kunna åka och kika på honom på lördag, då Djurhemmet kommer ha adoptionsdag på Arken.

Jag tänkte att jag skulle ta det lite lugnt så där.

Och jo. Nog kunde de åka och kika på honom i alla fall.

I morse kom Nyckelhålsmannens systerdotter S förbi. Hon flinade stort och berättade att mormor suttit vid frukostbordet och sagt att "nog bo:de man väl få ta hem honom på en gång på lö:dag om man ville ha honom..."

Då agerade jag igen. Ringde Djurhemmet och jourmatten. Och visst var vi välkomna redan i dag. Det var bara bra för deras skull om Hubbe fick ett hem redan nu, för det skulle ju lätta upp för ännu en kisse att flirta åt sig ett på Arken på lördag.

När jag ringde svärmor och berättade den glada nyheten för några timmar sedan var all tvekan från i lördags borta.

Så. Som sagt.

Här ska åkas och hämtas upp svåger i afton.

Tjing, tjingeling!

I går var det stort baluns här hemma må ni tro.

Det var 40-åringen som skulle firas.

Och. Oj.

Vad han firades.

Och oj vad jag körde med närmast sörjande.

Medan familjen Storjorden rände huset runt och tände ljus i mängder lassade jag och Mutti fram massa mat på bordet i köket.

Och när klockan slog sex och fram till ungefär halv åtta i går bara vällde det in folk.

Nyckelhålsmannen öppnade dörren gång efter annan och hade nävarna fulla av presenter och blombuketter medan han kramades och trivdes. Och förtvivlades över att inte riktigt hinna med sig i allt det ljuvliga.

Det åts och dracks och babblades och skrattades i varenda vrå av Bällsta.

Och när värsta stojandet med matroddande lagt sig kunde jag och Mutti också beblanda oss med övriga firare.

Och mitt i allt det bullriga, högljudda, stökiga och härliga alltet tillät jag mig att luta mig tillbaka och bara betrakta, rätt vad det var.

Så jag satt där på en stol vid det temporära matbordet i vardagsrummet och sneglade runt omkring mig.

Vilket underbart rikt liv vi lever jag och Nyckelhålsmannen.

Det är ens vänner som är den där stora skatten på något sätt.

Och där längst bort i dubbeldivanen i slutet av soffan i vardagsrummet låg bästa väninnan T med gravidmagen i vädret och en jättesammetskudde under huvudknoppen. Och strax intill låg H, min studiekamrat J:s man, på en annan kudde. De låg där tvärcoola i allt stoj och diskuterade livets vedermödor eller kanske avsaknaden av dem?

Ute i hallen stod en gigantisk ståbas och påminde om den underbara liveshow två av mina arbetskamrater, samt maken till en tredje, haft tidigare under kvällen när de dragit av ett gäng bitar på sina fioler och just denna vackra, slitna, underbara ståbas. Det är något magiskt över livemusik rakt in i vardagsrummet.

I vår säng på övervåningen hade en stor skara ungar gojsat ner sig och låg och kikade på film efter att ha härjat runt hela huset i timmar.

I andra delen av soffan nere hos oss satt svägerskan Svante och Mutti och gamla grannen L och skrattade och dividerade.

Ja.

Det var en underbar kväll fullproppad av goda vänner.

Det enda sorgliga vid sådana här tillfällen är att man liksom aldrig hinner med alla.

Tiden räcker inte till.

Något annat som inte hanns med i går var att äta upp alla tårtorna. Och sent i natt kunde jag konstatera att det var två orörda kvar.

V a d  skulle jag göra av dessa.

En skulle vi ju kunna ta med oss till svärpäronen och fika av så här en sväng i dag [nu kommer de och gårdagens största överraskning, Nyckelhålsmannens systerdotter S -som racade upp från Gävle för att komma och fira morbror- i stället hit om en stund och äter rester och fikar tårta].

Men den andra.

Kanske skulle Mutti jobba och kunde ta med den och glädja arbetskamraterna med?

Eller skulle jag lämna den till fritidspersonalen på skolan? De stackarna som inte har någon som helst ledighet under novemberlovet.

Kanske folket på Slink inn [form av välgörenhetskafé] nere på stan skulle bli glada över en marsipantårta med Janne 40 skrivet med snirkliga bokstäver?

Mutti kom förbi i förmiddags. Näe. Hon skulle inte jobba.

Hon började också fundera på vilka som skulle kunna behöva sig en tårta.

På väg hem ringde hon och tyckte jag skulle lämna den på Hospice. Men näe. Vi kom på att det skulle varit några fler i så fall.

Medan vi pratar och ältar detta dilemma med vad vi ska göra av tårtan vaknar födelsedagsbarnet själv till liv och hör vad vi pratar om.

"Ehh...ni ha: möjligtvis inte tänkt på att  j a g  kanske skulle kunna ta med mig tå:tan på jobbet i må:on?"

Nä.

Hrm.

Det hade vi skamset nog inte.

Den mest självklara tanken slog mig aldrig.

Men nu är i alla fall problemet löst.

Och jag ska ta och lämna bloggen och gå ner och förbereda restmiddagen.

Tjing, tjingeling på er!

I går kväll var Nyckelhålsmannen och jag och såg Robbie Williams live. I London. Fast i Söråker.

Det var satellitsänt.

Och magiskt för oss Robbie [eller Robert, som Sverker föredrar att kalla honom] Williams-entusiaster.

Så skumt att vara här men ändå där.

Ja. Ni fattar.

Hur som helst har jag ägnat stor del av min onsdag åt att berätta en fullkomligt underbar anekdot som Robbie bjöd på mellan ett par låtar.

Och nu ska jag dela med mig av den till er också:

Det hela utspelade sig under en konsert i slutet av nittiotalet.

Dagen innan hade han spelat på samma plats och hans mamma hade varit med i publiken. Hon hade blivit åthutad av en man när hon rest sig upp och dansat till en av låtarna. Och både Robbie och hans mamma hade varit riktigt irriterade över tilltaget. "If people want to sit down they can go and see Sting, hell..."

Tre, fyra låtar in i den konsert anekdoten var hämtad från, kände Robbie att han måste vädra sina åsikter.

Så han berättade vad som hänt hans mamma dagen innan, och så sa han åt publiken att resa sig upp under nästa låt. Nu skulle banne mig alla röra på sig.

45 000 personer gjorde som de blev tillsagda. Robbie tittade sig omkring och upptäckte att alla stod upp. Utom VIP-läktaren.

Så han vrålade att det var väl helt otroligt att VIP-folket som inte ens betalat för sina biljetter inte skulle kunna masa sig upp.

Han fick de 45 000 att stirra ut dem. De reste sig fortfarande inte. Han sa åt den stora massan att bua åt dem. Man buade. Fortfarande tjurade VIP-läktaren på.

Tillslut stirrade, buade. Och. Pekade. 45 000 fans mot VIP-läktaren.

Och en uppspelt och samtidigt irriterad Robbie råkar kika till på sidan av scenen.

Där står hans manager och en kompis.

De grimaserar åt honom att sluta, och gör rörelser.

Och plötsligt. Mitt i hetsen.

Inser Robbie att han tagit fel på VIP-läktaren. Och  h a n d i k a p p l ä k t a r e n.

Han hade helt enkelt fått en publik nästan lika stor som hälften av Sundsvalls befolkning att bua ut dessa stackare.

Ridå.

Så fruktansvärt hemskt. Och ändå fullkomligt underbart förbjudet jätteroligt.

Snacka om fadäs.

Ha en fortsatt bra onsdag. Jag ska ägna min åt att sno ihop några tjälknölar och hålla mig borta från hallen där mattläggning pågår.

Tjing, tjingeling!