Man kunde ju kanske tänka.

Att när jag dyker upp här efter flera månader. Eller nåt.

Ja.

Då borde jag ha något riktigt stort att annonsera.

Men.

Näe.

Det är verkligen inget märkvärdigt alls.

Jag kunde bara inte låta bli att småle en smula i morse. På väg in till en av LGL-gruppens kursdagar [ni vet, det där skolutvecklingsarbetandet jag sysslar med nu och då].

I stället för att göra taktiska upplägg inför dagen och finslipa på formuleringar satt jag mest och lallade på i min skruttiga gamla bil.

Konstaterade att det var dystert att snön som föll i söndags regnat bort. Svor över några sega trafikanter. Svor över några som tyckte jag var en seg trafikant. Smålog åt tramset på Mix Megapol. Letade fram ett läppimoj ur ytterfickan på jobbryggan.

Och vips hamnade jag vid rött ljus. Bromsade in. Gäspade. Såg att det rörde sig innanför ett villafönster. Bakom en klassiskt röd adventsljusstake.

Och blev plötsligt löjligt fnissig i min ensamhet.

Huset jag kikade in i var KRIS [Kriminellas Revansch I Samhället] lokaler i Sundsvall.

Det var i sig inget roligt med det. Men jag påmindes om en artikel i den ena lokala dagstidningen för ett par år sedan.

Ordförande för KRIS i Sundsvall var på stor bild. Bekymrad. Förgrymmad. För tänk att man inte kan få  h a  n å n t i n g  i  f r e d. Minsann.

Det hade varit inbrott i deras lokaler.

Ja.

Det är jättebra att KRIS finns och de gör många fina insatser.

Och, ja. De som verkar där har sonat sina straff. Absolut.

De vill göra något bra.

De vill känna sig nyttiga.

Men i min egen lilla värld av fånigt tänkande kan inte jag låt bli att se humorn i det hela.

Och i samma fåniga värld kan jag inte heller låta bli att dela med mig av min lilla morgonupplevelse i stället för att samla på mig något stort och klokt att förmedla.

[Så ett internt meddelande till Lady G:

Du som är intresserad av foto. Du skulle bege dig in till västra delarna av stan en klar, kall vintermorgon och föreviga den löjligt vackra skyline som dyker upp där Sporthallens rundel möter gula höghusen på Storgatan och som grädde på moset sticker sedan GA:kyrkans torn upp. I bakgrunden av alltihop en lilarosaljusblå himmel. Någonstans vid Engelska skolan tänker jag att man skulle knäppa ifrån. Jösses så tjusigt.

Det var min andra betraktelse innan jag var framme på brottsplatsen[!] i morse.]

Tjing, tjingeling!

Glittrande sjuårsögon.

Partprinsessor i prassliga klänningar och med paljettväskor i de små nävarna.

130 centimeter i strumplästen-pojkar med vattenkammade frisyrer eller coola hattar på fjuniga åttaårshuvuden.

Småängsliga föräldrar som skriver telefonnummer på lappar eller små barnarmar och vinkar av i dörren.

Pumpande diskomusik från ett DJ-bord med målbrottsröstade fjunhakade grabbhalvor vid spakarna.

Stortjejer i klackeskor som dansar igång hela matsalen som i kväll är ett enda stort partyställe.

Försäljning av chips och läsk och klubbor i olika färger där salladsbuffén står vid lunchtid dag efter dag.

Ringlande kö till chipsen.

Vickande höfter till electropop och I will be popular och Jag kommer.

Kramande, tre äpplen höga danspar högtidliga vaggande till gamla åttiotalsballader så där så att alla de där föräldrarna vars barn vägrar vara på diskot om de går hem liksom bara smälter där de står lutade mot dörren in till matsalen.

"Åh vad sött!"

"Guuud, vad gulliga dom är!"

Limbotävling och godisregn.

Fina möten mellan de äldsta eleverna på skolan och de relativt färska.

Rödblommiga raketer i form av nioåringar som väller ut i skrattjutande tokjagis på skolgården mellan danspassen på matsalsgolvet.

Tonårsföräldrar som traskar varv på varv runt omkring där ute och kollar så inga knallhattar försvinner.

Och en yr mentor som lallar runt i röran och tycker att det är bra härligt när klasskassan fylls på medan band mellan stora och små stärks.

För de där tuffa grabbarna i nian är ju rätt sjysta ändå när man får sitta bredvid uppe på scen och önska låtar.

Och de där små illbattingarna som dräller runt fotknölarna på skolgården är ändå rätt sköna individer när de stuffar runt på dansgolvet och härmar ens danssteg.

 En kväll när 9A arrangerar disko för årskurs 1 till 3 är en kväll att vara på bra humör under.

Vad är väl fredagsmys egentligen när allt kommer omkring?

[Rätt härligt, jag vet. Men man kan mysa på många sätt.]

Natt, nattinatt hörni.

En stolt och glad mentor ska dejta John Blund nu.

Men åkt på rejäl torka.

Dyker upp när något roligt eller skrämmande eller häpnadsväckande eller oroande dyker upp.

Häpp!

Augusti är en månad fylld av känslor.

Den 6 augusti är fylld av sorg sedan 2008.

Den 12 av glädje sedan 2006.

Den 14 av glädje från 1973 fram till 2003 ungefär och sedan dess av skräckblandad förtjusning.

I går trodde jag att den 11 skulle bli ett nytt sorgedatum.

För superduperwowwowjättemegamattegrisen Vargas som på tre år  a l d r i g  tillbringat en natt utanför hemmets dörrar. Kom. Aldrig. Hem.

Strax efter 23.00 kom Vilda hemspringande. Åt en massa mat. Drack en massa vatten. Knorrade mest för syns skull över att hon inte fick gå ut igen. Och sprang upp och lade sig på övervåningen.

Där och då skulle Vargas ha kommit rultandes strax efter. Dels för att han har lite mer. Päls. Att bära på än sin styvsyster.

Dels för att han ändå inte kommer i närheten av matskålen innan hon är nöjd.

Men han kom inte.

Nada fluffig åttakilosbäbis någonstans.

Mellan 23.25 och 02.00 turades jag och Nyckelhålsmannen om vid ytterdörren. Var femte minut var vi där och tjoade och visslade.

Men. Varje gång resultatlöst.

Vid tvåtiden hulkade jag mig i säng. Snörvlade och grät och hickade fram att det inte fick ligga en överkörd älskling efter Bällstavägen och att han inte fick vara grävlingsmat alternativt ha hamnat i älven.

Strax efter gav sig Nyckelhålsmannen ut i närområdet på spaning.

Han varken hörde. Eller såg. Något som liknade Vargas.

Av ren utmattning somnade jag till slut. För att vakna vid halv fem och rusa ner till ytterdörren och tomheten där utanför.

Upp igen. Somnade om. Drömde att han kom hem. Vaknade och fattade att jag drömt. Hulkade. Somnade om. Drömde att han kommit hem. Vaknade. You got the picture by now.

Halv åtta ringde väckarklockan.

Och en kvart senare var den förlorade sonen hemma.

Utsläppt ur grannens bil.

Curiosity didn't kill him den här gången.

Men jag slår vad om att han kände sig en smula hjälplös där inne mellan 21.00 och 07.45.

Thank God verkar han inte ha gått hårt åt på inredningen eller gjort sina behov.

Eller så är grannarna bara v ä l d i g t  diplomatiska.

Hur som helst är pälsbäbisen inne i kväll.

Till både min och hans egen glädje. Tror jag bestämt.

Jag vill inte ha mer augustisorg. Det räcker som det är.

Natt, nattinatt hörni.

I morgon är en annan dag. Som Christer brukar sjunga.

Min käre storebror har slitit större delen av sitt vuxna liv med travhästar.

Jag tror hans första hette Bobby Edition. En riktig galning vill jag minnas.

Efter Bobby har en rad hästar kommit och gått.

Storebror har som glad amatör offrat massor av pengar, tid och kraft till att föda upp, träna och starta med alla sina älsklingar.

Samtidigt som han haft ett "vanligt" jobb, varit en närvarande pappa till två döttrar och mer än lovligt engagerad inom fotbollen i samhället där vi bor.

Jag har aldrig hört honom gnälla trots en hög motgångar genom åren.

Och en och annan besserwisser i branschen har nog ruskat på huvudet åt den glade amatörtränaren på Storjorden.

Men.

Ni vet.

Plötsligt händer det.

Och oj vad det har hänt på sista tiden för storebror.

Hans alldeles egna produkt Parkin [numer tränad och körd av Henrik Svensson, som faktiskt började sin karriär hos brorsan med] går från klarhet till klarhet på travbanorna runt om i landet och tar både folk och motståndare med storm.

Själv är jag paniskt rädd för allt vad hästar heter och har aldrig gått i närheten av bestarna på brorsans gård.

Men stolt är jag likt förbaskat.

Över både bror och häst.

I kväll håller vi tummarna när Henrik startar med Parkin i Rättvik.

Tjing, tjingeling.

Det är precis vad det är.

Det fruktansvärda som -vad vi vet i dag- en endaste liten människa åstadkom i vårt grannland i väst i förrgår.

Bomben i centrala Oslo var i sig tillräckligt läskig.

Men för mig som jobbar med ungdomar hela dagarna.

Är det bilderna på Utöya jag liksom ser framför mig.

En livlig fantasi är inte alltid en gåva.

Jag har bara skummat igenom nyhetsflödet på nätet och i kvällstidningarna. Inte lyssnat på radion eller tittat på teven.

Men jag har fått tillräckligt med mig för att kunna ana hur trivsam samvaro i glada vänners lag på ett ögonblick förvandlades till iskall skräck i och med att Anders Behring Breivik steg i land på ön och lamslog den under  t v å  timmar.

Jag kan inte låta bli att tänka på att han gick runt där i lugn och ro och sköt ungdomarna. En efter en. Med två skott i var och en.

Och att han utplånade ett knappt hundratal. Det är fler än alla blivande nior på min skola, tillsammans.

Och de stackare som överlevt.

Kommer man någonsin över något liknande?

En verklighet som överträffar vilken blodfrysande rysare som helst. Ingen teve att slå av och lampa att tända. En upplevelse som sitter etsad inom en för resten av livet.

Hur dealar man med det?

Människorna runt dessa överlevande ungdomar har en tuff och livsviktig uppgift att ta itu med, måtte de veta vad de gör.

Det är bara ofattbart.

I morgon hoppas jag att hela svenska folket deltar under den tysta minut som kommer infalla 12.00.

Tills dess:

natt, nattinatt.

För någon månad sedan slogs det på stora fula gubben-trumman i tidningarna i Sundsvall.

Det var en mamma som kände sig djupt oroad efter att hennes åttaåriga [eller något liknande] dotter gått ut till lekplatsen på gården där de bodde. Klockan åtta på kvällen.

För att hämta in sin [inte ännu fyllda] treåriga lillebror.

Som var där ute själv och lekte.

När åttaåringen kom ut till sandlådan femtio meter hemifrån möttes hon av synen av att en äldre man försökte locka till sig hennes lillebror.

När hon dök upp försvann dock mannen.

Och storasystern tog sin lillebror under armen och skyndade sig hem till mamma.

Och så var cirkusen i gång.

Pedofilvarning. Spaning efter misstänkta gärningsmän.

Varning. Varning.

Jag läste inte så noga vad som skrevs i tidningarna.

Tänkte bara att det är bra läskigt med dessa galningar som smyger runt i barntäta områden och bara väntar på sin chans.

Så kom händelsen upp under ett samtal med goda vänner som läst artiklarna noggrannare.

Och som fastnat på andra detaljer i historien.

Ponera att den misstänkta snuskhummern inte var en pedofil.

Ponera att han i stället var en äldre herre med barn och barnbarn där hemma. Som passerade ett folktomt bostadsområde klockan åtta på kvällen och hittade en ensam knodd på inte fyllda tre ännu.

Lekandes vid en sandlåda.

Kanske. Kanske. Blev han orolig.

Och försökte hjälpa till.

Så dök ett äldre barn upp och han förstod att läget var hyfsat under kontroll.

Så han traskade vidare mot det mål han var på väg mot från början.

Föga anandes att han timmar senare skulle figurera i morgontidningarna som pedofilmisstänkt.

Eller så var det så att det var ondskan som hälsade på alldeles på riktigt.

Kanske hade mamman [och pojken förstås] bara en himla rackarns tur att storasyster skickades ut precis i rätt ögonblick.

Det får vi väl aldrig veta.

Men visst är vi snabba att döma situationer ibland?

Under mitt, Nyckelhålsmannens och de goda vännernas samtal om händelsen började jag verkligen tänka till.

För det första verkar det i mina ögon fullkomligt idiotiskt att låta en [inte ens fyllda] treåring vara i en lekplats ensam oavsett tid på dygnet.

Inte bara för att det finns många otäcka människor där ute.

Det finns vägar och bilar och vatten och djur och skogsdungar. Farligheter. Precis överallt. För en liten knodd kappt tre äpplen hög.

Och för det andra känns det för sorgligt om vi ska hamna i ett samhälle där man som karl inte törs reagera och hjälpa ett barn i en knepig situation som man finner en aning oroande.

Bara för att samhället ser ut som så att har man fel kön och tar kontakt med barn. Då är man genast en snuskig farbror Bosse med gotteklubba i ena handen och fula tankar i hela huvudet.

Jag fick verkligen en tankeställare den där kvällen när det här samtalsämnet kom upp.

Och den håller i sig.

Jag minns själv ett par fula gubbar jag råkade ut för som barn utan att något hände. Eftersom jag fått lära mig att aldrig följa med en främling.

Så jag är inte så naiv att jag tror att pedofilerna utrotats och inte finns. Jag tror bara att vi måste vara öppna för andra sanningar. Ibland.

 En gammal elev till mig hade lyssnat in absurdum till vad mamman sagt om att absolut aldrig följa med gubbar. För en dag när hon lämnat en kompis för att ta sig hem och det inte föll sig bättre än att det började spöregna och kompisens pappa satte sig i bilen och åkte ikapp den unga damen för att skjutsa henne hem. Då sa hon blankt ifrån eftersom hennes mamma sagt att hon inte fick följa med gubbar i bilar. Det hjälpte inte ens att den arme fadern förklarade att det var hennes mamma som ringt och bett honom ge dottern lift.

Jag känner att jag kan ha berättat den sistnämnda anekdoten tidigare här inne. Men what the heck. Jag bjuder på den reprisen in that case.

Var rädda om varandra hörni.

Natt, nattinatt!

Hemkommen från minisemester i Stockholm.

Ett par härliga dagar med stopp på Junibacken, i kungsan och, på hemvägen, på Furuvik.

Men allra bäst hade vi det på F:s och D:s inglasade balkong ute i Vendelsö.

För där blev vi minsann sittande tills fåglarna började sjunga och tidningsbuden började brumma sitt varv runt kvarteret. Två nätterslashmorgnar i rad.

Så mycket att babbla om. Där i stearinljusens sken. Både stort och smått. Sorgligt. Roligt. Dumt och vettigt.

Några bilder så klart:

En suddig [framför allt på F till höger i bild eftersom han är  s m ä r t s a m t  fåfäng och  m y c k e t  stressad över vilka bilder som läggs ut på honom.] bild på värdparet.

Storebror Dalton får vara med på bild, lillebror människovalpen behåller jag för mig själv eftersom jag inte hört mig för med föräldrarna om han får husera i bloggen.

Värsta hotellsviten väntade när vi behagade ha oss i säng på morgonkvisten.

Uterummet i dagsljus. Klart man trivs på en sådan fridfull plats.

Tack för gästfriheten godingar och hitta hem till oss snart!

Tjing, tjingeling.

Jag och min lilla familj ska åka ner till Stockholm och hälsa på världens underbaraste F och hans lilla familj.

Vi reser i morgon efter middagen. Och för en stund sedan hördes jag och F av för att stämma av läget inför resan.

F: "Just ja, jag vet inte, jag tror bara vi har ett extratäcke..."

jag: "Men guuud, sängkläder behöver du inte tänka på, vi tar med oss allt, verkligen."

F: "Nej men, det behöver ni inte göra, allvarligt. Ta ett extratäcke bara, resten har vi."

jag: "Nej, inte ska ni krångla med sånt... vi tar med oss täcken och kuddar rakt av, inga problem."

F: "Men är det inte onödigt att hålla på och släpa på sånt? Det behövs verkligen inte."

jag: "Släpa? Vi har ju bilen, det är iiinga som helst problem!"

F (uppgivet): "Ja, gör som ni vill då..."

F: "Förresten, är det nåt ni inte äter?"

jag: "Näe, ingenting så... men vi tänkte att vi kan ju köpa hem mat och vin och så på tisdag, det vill vi ju, eftersom vi får komma och bo hos er och så..."

F: "Nej, men... hur ofta kommer ni hit liksom, nej vi lagar maten!"

jag: "Men vi vill verkligen jättegärna få göra det..."

F: "Nej, det vill jag verkligen inte!"

jag (uppgivet): "Nähä, jaha, ja men okej, gör som ni vill då."

Ha. Ha. Ha.

Det låter uppriktigt som om vi vore 60+ [förlåt Mutti].

När hände det här?

Präktige kapten F och lika präktiga fröken Carro resonerar.

Vi ska ju ha snöbollskrig klockan halv fyra på morgonen utanför mamma Muttis port medan hon tålmodigt står i sin rosa morgonrock i dörröppningen och väntar på att vi nyckelglömda snorvalpar ska borsta av oss det värsta och ha oss in i lägenheten.

Vi ska ju knöla ihop oss i pappas gamla gröna SAAB 900 och göra en oförglömlig roadtripp till Oslo inkluderad en kokande motor i Årjäng, glömda kubbar på biltaket efter en övernattning längs motorvägen och tjuvåkning över gränsen.

Vi ska ju vara lösögonfransar och gala och dansa häcken av oss till "I'm too sexy" och "Mumuland" på Stockholms gayklubbar.

Dricka café au lait på Café Madeleine.

Fira 17 maj med en heldag på Skansen.

Vi ska ju vara unga och tramsiga och tjafsiga och oförståndiga.

Eller så är det ganska skönt att vara lite middle aged och tjafsa om lakan och vem som ska bjuda på middagen. After all.

Så kan vi sitta där hemma hos F på tisdag kväll och vara lagom gråtmilt nostalgiska. Sippandes på ett glas rosé. Eller något annat lagom.

Nu ska jag ge mig ut i solen. Innan jag börjar packa inför morgondagens resa.

Tjing, tjingeling.

Det är gatufest i Sundsvall den här veckan.

Och av tradition käkar jag och tjejmiddagsgänget alltid på Stadshusets uteservering varje gatufestsonsdag.

Ett synnerligen trevligt sommarinslag. En sådan där klockren semestermarkör. [Eller hur M3?]

Sedan blir det torsdag. Och på gatufesttorsdagarna de senaste  s e x t o n  åren har jag hängt med min gamle vapendragare Sverker.

Vi går  a l l t i d  på torsdagarna. Fina traditioner ska det som sagt hållas på.

Och Sverker berättar som alltid för alla han möter att han är på Gatufesten han. Och så frågar han om det finns några vakter på området? Och om de han möter gillar ABBA? Och vad de anser om Tommy Nilsson? Och Lotta Engberg? Och hur de tror det kommer gå för giffarna i år?

Så äter vi middag i något tält. Han får köpa lite choklad. Och så sitter vi på en parkbänk och lyssnar på någon artist. Och så köper Sverker en lakritsrem. Och sedan åker vi hem.

Och på gruppboendet väntar därefter 364 dagars utfrågning om det kan tänkas bli Gatufesten nästa år också?

Samma lika. År efter år.

När onsdagen och torsdagen har gått kan det hända att det dimper ner någon form av fribiljett till evenemanget framför mina ögon. Och då händer det högst troligt att jag hamnar på festen ytterligare en dag.

Och det hände senast i går.

Jag och M halkade först in på ett bananskal på härlig bubbelvinsförfest i gott sällskap av grannfrun och hennes festisbästis med mor.

Därefter käkade vi god mat och drack ett par [eller okej då, lite fler] glas rosé. Lyssnade, skrålade med och svängde på höfterna till Orup, Håkan Hellström och Timbuktu.

Och hade en allmänt kalasfin kväll.

Men.

Hörni.

Det finaste med Gatufesten är inte konserterna. Vinet. Det [oftast] fina vädret.

Det finaste med Gatufesten är alla elever.

Både de jag har och de jag har haft.

Överallt stöter jag på dem.

Och deras sommarglada leenden. Eller omfamningar. Diskreta nickningar. Eller höga Carro-vrål genom stan.

Det känns ända längst in i hjärteroten.

Det gör så vansinnigt gott i sommarlovslärarhjärtat att möta alla gamla goklimpar.

Och de allra varmaste kramarna och största smilen kommer inte allt för sällan från de där trollungarna man nu och då slet sitt hår med. Eller för. Eller på grund av. Då det begav sig.

De där som man stångade sig blodig både emot nu och då. Men oftast för.

Så i sommarnattens leende står de där framför en. Eller springer i fatt en och så får man en kram.

Och då tänker jag alltid att det är så värt det. Det där stångandet och tjatandet och gnatandet och omskakandet blandat med skrattandet och ögonhimlandet och herregudandet.

Det är så värt det.

Och jag påminns om att jag faktiskt har det bästa av yrken.

Där man kan få vara med och se människor växa och till och med kanske ge dem lite av den där näringen som får dem att gro. Vara en del av den magiska processen.

Och sedan mötas av deras glada leenden på stan.

Åh.

Så himla gott.

Natt, nattinatt på er wherever you are!

Ibland klickar det bara.

Som i dag.

Solen sken från en klarblå himmel.

Jag hade några  h e l t  egna timmar att slå ihjäl på valfritt sätt.

Utanför Ica sålde de jordgubbar från orten. Innanför vattenmelon från Långtbortistan.

I frysen hemma väntade en och en halv liter isvatten med betoning på is.

Hemma hos pappa väntade bryggan. Vågskvalp varvat med stillsamt kluckande. Stekhet sol. Lugn och ro.

Så jag packade en väska och begav mig av.

Och den där platsen hemma på pappas brygga. Den är ganska oslagbar i all sin trägråa och egentligen ganska obekväma enkelhet.

Några bilder från min slöa dag:

Sedan tänkte jag passa på att presentera familjens senaste tillskott. Jag har ju gått och fått en sladdlillebror i form av en kissemoj som bara tokbestämde sig för att flytta in hos min lilla far i vintras.

Det tog lång, lång tid innan han fick ett eget namn, katten. Detta eftersom min filosofiske pappa liksom menade på att han ju redan var någons katta. "Ja, han får heta katta helt enkelt."

Men nu hörni.

Har det hänt grejer.

Katta har övertygad min far om att han flyttat in för att stanna. "Och jag har väl liksom kallat honom för Tyson ibland eftersom han alltid kommer hem med nya rivsår, han är liksom en jävel på att slåss."

Så innan jag gör kväll; möt slagskämpen Tyson också:

Natt, nattinatt från min lilla del av världen.

Eller åtminstone min.

Har jag betalat 3400 kronor för två tandläkarbesök på kort tid ska jag fan i mig ha en ny top och ett läppglans.

Så det så.

Gah.

Jag har drabbats av en släng Fredde-i-Solsidan-hypokondri.

Fast jag bekymrar mig om en annan kroppsöppning.

Munnen. [Eller. Mer halsen.]

Sedan ett par dagar tillbaks är jag rejält förkyld. Och mest av allt har jag fruktansvärt ont i halsen.

Den som varit med länge här inne vet att jag för några år sedan fick mitt livs tredje halsböld och i och med detta mötte min överman i tjurighet.

En fullkomligt skära-upp-människor-galen öron-näsa-hals-doktor som stirrade mig stint i ögonen medan han stack hål på bölden samtidigt som han nämnde operera bort halsmandlarna.

Tack.

Men, nej tack. Sa jag inte till honom. För det var han inte mottaglig för.

Däremot sköt jag upp ingreppet igen och igen tills jag helt sonika -visst är det ett härligt uttryck?- bara sa att nej, jag vill inte det här. Jag vill inte bli sövd. Jag lever med mina halsmandlar.

Och ser till att aldrig mer hamna hos den operationslystna läkaren. Förstås.

Det har nog passerat en tre, fyra år sedan den traumatiska upplevelsen nu.

Men varje gång jag blir förkyld stannar nästan hjärtat av ångest över att en fjärde halsböld ska pluppa upp.

Den här gången har jag överjävligt ont i halsen. Det har jag. Men jag är näst intill säker på att det inte är en halsböld.

Däremot har jag ägnat gårdagen och dagen i dag åt att ständigt fota mig själv i svalget med mer eller mindre lyckat resultat.

Och så kikar jag på eländet och försöker ställa diagnoser. Överväger  n ä s t a n  att skicka inzoomade praktexemplar av bollarna och pluppen längst in i munnen till min kära M2, the sjuksyster.

För att få en second opinion på att det ser bra ut där inne. Lite svullet. Visst.

Men annars rätt lugnt.

Så strax är det över och förbi.

Ni hör ju själva hur tokigt det låter. Jag beter mig inte friskt [!] på något sätt.

Och som grädde på moset bjuder jag storsint på en bild.

Känsliga läsare varnas även om jag inte visar någon av de mer lyckade närbilderna.

Eventuella läkare får gärna zooma in och lämna en dignos i kommentarsfältet.

Övriga kan i stillhet luta er tillbaka och känna att det är skönt att det finns människor som inte har självbevarelsedrift nog att hålla inne med dylikt.

Samtliga ombedes också vara tyst med alla kommentarer i stil med att det är bra att operera bort halsmandlarna, att det inte är något att oroa sig för. Och så vidare.

Jag vet allt det där.

Men har bestämt mig för att det inte ska skäras i min hals medan jag är sövd och omedveten. Punkt slut.

Natt, nattinatt i sommarnatten. Nu ska den här munnen ta sig en hutt Cocillana-Etyfin och hoppa i bingen.

I morgon är en annan dag.

Och då mår halsen säkert mycket bättre. Absolut.

[Apropå att det gnälls bra mycket på dagens skolungdomar och att de ofta ses som små monster som inte vet hur man beter sig. Och att en och annan höjer på ögonbrynen åt mig som verkligen allt annat än räds hembesök och skolresor. Jag har intet att frukta. Så det så.]

Klassens dag i dag.

Solen har skinit över hembygden i evigheters evighet.

Men just i dag spöregnar det. Bara öser ner.

Det känns lite så där att åka till en strand och spela kubb, bada och grilla hamburgare.

Så jag sitter på toaletten och slår morgondrillen [a bit too much information, jag vet, men det bjuder jag så gärna på] och bestämmer mig på stört att vi får ta klassens dag hemma hos mig i stället.

Det skickas meddelanden och rings runt under hela morgonen och inom kort har alla fått informationen.

Strax innan tio börjar den ena eleven efter den andra hitta hem till mig. Mopeder och cyklar samsas ute i gruset. Hallen blir full av dyngsura och not so very väldoftande sneakers.

Och vardagsrummet är fyllt till bredden av underbara femtonåringar. De ligger huller om buller på golvet och i soffan. Kuddar och filtar puffas och buffas runt. Någon bjuder på chips medan jag sätter i en film.

Och sedan bara är de där.

De myser. Har trevligt.

Jag och medmentor C steker hamburgare och dricker kaffe ute i köket.

När maten är klar pausar vi filmen och femtonåringarna snubblar in i köket och förser sig. Placerar ut sig där det finns plats. Säger att det var gott, undrar vart de ska slänga skräpet. Samsas. Mår bra. "Kan man ta en till hamburgare?"

Efter maten startar vi filmen igen.

Några grabbar är rastlösa. Är det okej om de sitter i matrummet och surrar i stället för att se färdigt filmen?

Absolut. Jag frågar om de vill ha en kortlek. Ja, det vill de gärna.

Jag och C dricker mer kaffe vid köksbordet medan allting bara rullar på.

När filmen är slut frågar grabbarna om det är okej att gå. Det är det.

Tjejerna kommer på att de väldigt gärna vill se en film till. Går det bra?

Jajamen.

Men jag och min medmentor har saker att göra på skolan. Så jag lämnar en nyckel och ber dem plocka upp skräpet i vardagsrummet innan de går.

En av eleverna får nyckeln [min brorsdotter M] och vi kommer överens om var hon ska gömma den när de sticker.

Jag litar  h e l t  och fullt på mina elever. De är alltid välkomna hem till mig.

Jag har genom åren aldrig blivit besviken.

För mig finns inget alternativ till att de ska sköta sig.

Har man positiva förväntningar på ungarna svarar de upp till dem.

Man måste våga lita på ungdomarna.

Inte vara korkad och tro att de aldrig kan göra fel eller glömmer bort vilka regler som gäller mellan varven.

Inte leva i någon rosenröd drömvärld där tråkigheter inte existerar.

Men.

Man måste våga tro på att om man vill en annan människa väl och ger denne ett förtroende, då kan hon eller han förvalta det.

Det är så man skapar bra möten och goda relationer som håller genom både tokigheter och tråkigheter.

Det kallas tillit.

[Tro inte att jag enbart har mönsterelever. Jag har, och har genom åren haft, elever av alla de slag och med olika problematik. Tokigheter har stått i kö för många av dem och vi har slitit våra hår tillsammans för att få tillvaron att gå ihop. Men det handlar om skolvardagen. Måluppfyllelse. Eller mindre smarta val av fritidsaktiviteter eller umgänge. Hemma hos mig eller ute på skolresor har det aldrig varit några bekymmer. Då lämnar vi skolvardagen och bara är. Och det. Det funkar  a l l t i d.]

Nä.

Nu ska jag sortera nationella prov.

I morgon är det skolavslutning.

Tjing, tjingeling.

Eller hur?

Eller inte.

Den 1 juli träder den nya skollagen i kraft.

I och med den får rektorer och lärare nya direktiv när det gäller att bevilja ledighet.

Och från rektorshåll har vi lärare fått veta att vi i skolan från och med då inte längre kan bevilja ledighet som innebär en semesterresa. En semesterresa med familjen ryms nämligen inte under rubriken särskilda angelägenheter.

Som är vad som ska till om man ska få beviljad ledighet. Då ska man ha särskilda angelägenheter.

Särskilda angelägenheter.

Mammor och pappor som pusslar och fixar för att få gigantiska sommarlov att gå ihop utan att deras småtroll ska behöva tillbringa allt för många skamsna högsommarveckor på fritids eller i förskolan.

Deras behov av att -när vardagen kommit igång igen och allting rullar på och de inser att de hade ett tiotal dagar tillsammans hela familjen under sommaren och att då dök kusinerna från huvudstaden upp under tre av dem, två gick åt till magsjuka och en vecka regnade bort- ta med sig sina små och bara få rå om varandra en vecka där ingen verklighet knackar på. Är de inte särskilda?

Är det inte särskilda angelägenheter att vara ensamstående med barn och känna att enda möjligheten att komma iväg på en semester tillsammans med telingarna över huvud taget är att göra det under lågsäsong, eftersom slantarna inte räcker till annars? Det kan handla om flera tusen spänn i prisskillnad.

Vem avgör egentligen vad som är en särskild angelägenhet?

Och hur mycket valfrihet andas den här delen av skollagen?

Och vem kan förresten påstå att man  i n t e  lär sig väl så mycket på en semesterresa som man gör hemma i skolvardagen? Att inte kunskap kan inhämtas på resande fot. Både med hjälp av läxböcker om man så vill. Men också bara genom resandet i sig.

Ute på restauranger i verklig semestermiljö -i annat land- får man väl omsätta sina teoretiska kunskaper i praktiken på ett högst levande sätt? Klura ut vad som står på menyn [språk] och hur mycket det man tänker äta kostar [matte].  Man får insyn i främmande kulturers vardag [geografi, realia, religion]. Man måste prata ett främmande språk för att göra sig förstådd [ev. tyska, franska, spanska eller engelska].

Listan kan göras jättelång.

Faktiskt.

Jag tycker det här inslaget i den nya skollagen rimmar illa med den flexibla tid vi annars lever i i dag. Människor jobbar diverse olika skift. Pendlar åt alla håll och kanter. Det mesta sker outside the box på något sätt. Kommunikation över nätet förenklar det mesta.

Det har väl egentligen a l d r i g  varit så enkelt att vara där man inte är som det är i dag? Man kan sitta uppkopplad i en hydda på en thailändsk beach eller på en parkbänk i New York om det så prompt skulle behövas precis den där veckan man är borta från vardagen. Tjoff så landar den där uppsatsen i lärarens mailbox och pling så kan man hålla sitt three minutes speech i engelska över skype.

Nej.

Jag tycker inte om det här.

Redan i dag prövas varje ledighetsansökan.

Är det rimligt att eleven blir beviljad ledighet med tanke på studieresultat och vad som är på gång under skoltid under den aktuella ledigheten? Det är inte bara att fara och flänga som man vill utan skolans tillåtelse nu heller. Faktiskt. Det görs bedömningar i varje enskilt fall.

Jag har någonstans hört att bakgrunden till den här delen av skollagen ska vara att man sett ett samband mellan ett alldeles för frikostigt beviljande av långledigheter bland Sveriges alla elever och att måluppfyllelsen blir lägre och lägre.

Men.

Det här är ändå inte rätt väg att gå. Jag är övertygad om att problematiken kring måluppfyllelsen, eller kanske snarare bristen på den, ligger någon helt annanstans än i huruvida eleverna får åka iväg på en utlandssemster med sina anhöriga under skolterminen eller inte.

Vad den handlar om -problematiken kring måluppfyllelsen-, tror jag är en helt annan diskussion som jag inte tänker ge mig in i här och nu. Men det här svart eller vitt-tänket har jag aldrig varit något fan av.

Lika lite som jag tror att den sanna rättvisan ligger i att alla får lika mycket av allt.

Sann rättvisa är att mötas där man är för den man är.

Och det kanske på en annan kontinent någon gång mellan varven. Fast att det inte är lov.

Låt stå!