Men åkt på rejäl torka.

Dyker upp när något roligt eller skrämmande eller häpnadsväckande eller oroande dyker upp.

Häpp!

Det är gatufest i Sundsvall den här veckan.

Och av tradition käkar jag och tjejmiddagsgänget alltid på Stadshusets uteservering varje gatufestsonsdag.

Ett synnerligen trevligt sommarinslag. En sådan där klockren semestermarkör. [Eller hur M3?]

Sedan blir det torsdag. Och på gatufesttorsdagarna de senaste  s e x t o n  åren har jag hängt med min gamle vapendragare Sverker.

Vi går  a l l t i d  på torsdagarna. Fina traditioner ska det som sagt hållas på.

Och Sverker berättar som alltid för alla han möter att han är på Gatufesten han. Och så frågar han om det finns några vakter på området? Och om de han möter gillar ABBA? Och vad de anser om Tommy Nilsson? Och Lotta Engberg? Och hur de tror det kommer gå för giffarna i år?

Så äter vi middag i något tält. Han får köpa lite choklad. Och så sitter vi på en parkbänk och lyssnar på någon artist. Och så köper Sverker en lakritsrem. Och sedan åker vi hem.

Och på gruppboendet väntar därefter 364 dagars utfrågning om det kan tänkas bli Gatufesten nästa år också?

Samma lika. År efter år.

När onsdagen och torsdagen har gått kan det hända att det dimper ner någon form av fribiljett till evenemanget framför mina ögon. Och då händer det högst troligt att jag hamnar på festen ytterligare en dag.

Och det hände senast i går.

Jag och M halkade först in på ett bananskal på härlig bubbelvinsförfest i gott sällskap av grannfrun och hennes festisbästis med mor.

Därefter käkade vi god mat och drack ett par [eller okej då, lite fler] glas rosé. Lyssnade, skrålade med och svängde på höfterna till Orup, Håkan Hellström och Timbuktu.

Och hade en allmänt kalasfin kväll.

Men.

Hörni.

Det finaste med Gatufesten är inte konserterna. Vinet. Det [oftast] fina vädret.

Det finaste med Gatufesten är alla elever.

Både de jag har och de jag har haft.

Överallt stöter jag på dem.

Och deras sommarglada leenden. Eller omfamningar. Diskreta nickningar. Eller höga Carro-vrål genom stan.

Det känns ända längst in i hjärteroten.

Det gör så vansinnigt gott i sommarlovslärarhjärtat att möta alla gamla goklimpar.

Och de allra varmaste kramarna och största smilen kommer inte allt för sällan från de där trollungarna man nu och då slet sitt hår med. Eller för. Eller på grund av. Då det begav sig.

De där som man stångade sig blodig både emot nu och då. Men oftast för.

Så i sommarnattens leende står de där framför en. Eller springer i fatt en och så får man en kram.

Och då tänker jag alltid att det är så värt det. Det där stångandet och tjatandet och gnatandet och omskakandet blandat med skrattandet och ögonhimlandet och herregudandet.

Det är så värt det.

Och jag påminns om att jag faktiskt har det bästa av yrken.

Där man kan få vara med och se människor växa och till och med kanske ge dem lite av den där näringen som får dem att gro. Vara en del av den magiska processen.

Och sedan mötas av deras glada leenden på stan.

Åh.

Så himla gott.

Natt, nattinatt på er wherever you are!

Ibland klickar det bara.

Som i dag.

Solen sken från en klarblå himmel.

Jag hade några  h e l t  egna timmar att slå ihjäl på valfritt sätt.

Utanför Ica sålde de jordgubbar från orten. Innanför vattenmelon från Långtbortistan.

I frysen hemma väntade en och en halv liter isvatten med betoning på is.

Hemma hos pappa väntade bryggan. Vågskvalp varvat med stillsamt kluckande. Stekhet sol. Lugn och ro.

Så jag packade en väska och begav mig av.

Och den där platsen hemma på pappas brygga. Den är ganska oslagbar i all sin trägråa och egentligen ganska obekväma enkelhet.

Några bilder från min slöa dag:

Sedan tänkte jag passa på att presentera familjens senaste tillskott. Jag har ju gått och fått en sladdlillebror i form av en kissemoj som bara tokbestämde sig för att flytta in hos min lilla far i vintras.

Det tog lång, lång tid innan han fick ett eget namn, katten. Detta eftersom min filosofiske pappa liksom menade på att han ju redan var någons katta. "Ja, han får heta katta helt enkelt."

Men nu hörni.

Har det hänt grejer.

Katta har övertygad min far om att han flyttat in för att stanna. "Och jag har väl liksom kallat honom för Tyson ibland eftersom han alltid kommer hem med nya rivsår, han är liksom en jävel på att slåss."

Så innan jag gör kväll; möt slagskämpen Tyson också:

Natt, nattinatt från min lilla del av världen.

Eller åtminstone min.

Har jag betalat 3400 kronor för två tandläkarbesök på kort tid ska jag fan i mig ha en ny top och ett läppglans.

Så det så.

Gah.

I går skulle glassbilen föräras ett första besök på jag vet inte hur många år.

Hade varit i stan. Blivit sugen på sushi till middag [det är jag i och för sig jämt]. Och var därmed också lite sen hem.

Fem minuter efter utsatt tid landade gurkan [vår bil] på glassbilens närmsta stopp hemifrån.

Den var så klart puts väck.

Det är väl inte värre än att vi tar en repa över Bällsta tänkte jag och lättade på gasen.

På några minuter hade vi finkammat bostadsområdet. Men tji glassbil var än vi kom. Ingen gäll signal utanför bilfönstret. Ingenting.

Bara shortsklädda villaägare med krattan i högsta hugg och framsusande ynglingar med cykelhjälm på skallen och skrubbsår på knäna.

Molokna gav vi upp jakten och tog sikte på Dannes kiosk i stället. Där skulle hamburgare införskaffas till familjens sushivägrare.

Framme vid grilluckan undrade jag om A som jobbar där sett till glassbilen? Men nej, det hade hon inte. Inte heller förra grannen S, som stod och handlade i luckan bredvid,

De hann knappt konstatera detta innan de båda tjöt i kör, "Där är den ju!"

"Dra du, jag fixar burgaren!" vrålade A, "Den stack ner mot Strandvägen!" tjoade S. Och själv rusade jag in i bilen, backade ut från kioskparkeringen och tog sikte på Strandvägen.

Det hoppade och studsade i bilen under den skumpande färden på vårbulliga smågator. "Glassbilen, we got ya!"

Hittade en tvivelaktig parkering på den toksmala lilla gatan som inte har minsta likhet med sin pampiga namne i Kungliga Huvudstaden.

Med andan i halsen kom jag och min glassugne anhängare fram till den blå faran i samma veva som en äldre herre frågade glassföräljaren om han tog kort?

Självklart, tänkte jag för mig själv.

"Tyvärr" sa killen, "...apparaten är paj."

Där och då visste inte jag med mina femton spänn i plånboken om jag skulle slå honom hårt, börja gråta hysteriskt eller bara sätta mig ner på gatan och skratta uppgivet.

Jag gjorde ingendera utan bet ihop och frågade lugnt och sansat vad som kunde vara nästa stopp på hans odyseé?

"Ehe... det vet jag inte riktigt...he, he... det är första gången jag kör den här turen och jag kör liksom efter ett band... så tyvärr... jag kan inte säga."

Nähä.

Tänkte jag.

Samtidigt som jag konstaterade att det var väl själva fan, vad svårt det skulle vara att köpa några paket glass och få komma hem till sushimiddagen.

Brum, brum. Tvärstart och snarare än snart tvärinbromsning vid bankomaten. Ut med pengar. In i gurkan och iväg på ny jakt.

Efter en halv minuts spaning i bakhåll siktade vi glassbilseländet när den körde mot bostadsområdet där svärföräldrarna bor.

Och.

Tro det eller ej.

Vi lyckades köpa glass. De sorter vi skulle ha fanns. Killen hade växel.

Och bara några minuter senare hade vi landat burgaren från Dannes och satt runt köksbordet hemma med frysen full av glass och blodtrycket åter hyfsat i schack.

Puh. Puh. Trippel-puh.

Vid närmare eftertanke är det inget större fel på glassutbudet hemma på ica. Det finns många sorters paket att hala upp i lugn och ro i frysdisken där.

Och den flyttar sig inte heller i första taget.

Så det så.

Tjing, tjingeling!

Ni vet hur det är ibland.

När man tar beslut.

Mer eller mindre frivilliga.

Man tar dem och tänker i stunden att det känns rätt.

Det skaver och gnager en del.

Men den största känslan är ändå att det känns rätt.

Tiden går.

Och det där som skavde och gnagde.

Det försvinner inte.

I stället har en stor tomhet spridit ut sig i hela ens. Jag.

Den här bloggen.

Den har fattats mig sedan den där dagen i juli när jag bestämde mig för att kasta in Moböjs-handduken.

Till en början var jag nästan lättad. Kände att jag nog kanske någonstans var färdig.

Men sedan.

Oj. Så tomt det blev.

Vi hade hängt ihop i massor av år.

Delat så mycket.

Både sprattlande superglädje och tung, tung sorg.

Jag har varit förbannad här inne.

Jag har i-landsgnällt i kopiösa mängder.

Jag har tramsat.

Kiss-och-bajs-humor-gottat mig.

Vore det inte för den här bloggen hade jag aldrig träffat underbara N som är en stor del av mitt liv nu. [Även om vi inte längre ses ens i närheten av ett uns av så ofta jag skulle önska så finns hon alltid med mig.]

Jag hade heller aldrig fått ett stort uppslag på Aftonbladets debattsida. Fått berätta för en stor del av svenska folket hur jag känner för mitt yrke och alla mina sköna elever.

Jag har fått så många vänner här.

Och härom dagen puttade Nyckelhålsmannen mig i sidan och sa: "Men he:egud, bö:ja ski:va igen, bloggen ä ju jätteviktig fö: dig..."

Ja.

Det är den.

Banne mig.

Jag kanske inte kan skriva om riktigt allt jag skulle vilja skriva om.

Men det finns massor av skönt bloggbubbel som vill fram.

So here I am again.

Jag hoppas det är okej att jag ändrat mig. Att det fortfarande finns plats för mitt skrivarego. Att man får tänka om.

Tjing, tjingeling för i dag!

Hörni.

Jag är usel på farväl.

Så jag gör det här på samma sätt som jag brukar göra med plåster som sitter hårt.

Jag gör ett snabbt ryck.

Inläggen börjar sina.

Tiden fylls av annat.

Många år har gått. Mycket vatten har runnit under broarna.

Yada. Yada. Yada.

Det tråkigaste som finns är att följa en blogg där inläggen nästan aldrig kommer.

Man ledsnar till slut.

Så innan ni ledsnat helt på mig.

Tjing, tjingeling!

Nyckelhålsmannens systerdotter Sanna har det bekymmersamt med en av sina vovvar, och han skulle behöva ett nytt hem.

Det handlar om en pigg, snäll och livlig krabat som gillar att träna.

Läs mer om honom på hennes blogg!

En ny säsong med skrivande på Utbildningsradions skrivarblogg har tagit fart igen. Varje torsdag under nio veckor kommer jag bidra med ett inlägg som utgår från de olika programmen och hur jag arbetat med dem i klassrummet.

Inför första inlägget tog vi och gjorde en brainstorm kring skrivande:

I måndags konstaterade jag att det börjar bli dags att göra något åt den... eh... kreativa röran på skrivbordet i arbetsrummet:

Mitt bland allt bråte och all kolijox hittade jag dock ett nostalgiskt fynd:

Meet Mr Mooney

Engelskboken vi hade när jag gick på mellanstadiet. Åhh, en kollega tänkte slänga dyrgripen i förra veckan. Men jag hann rädda Edgar the elk, Leo the lion och Polly from Alaska och hela baletten.

Slutligen det enda tråkiga med våren, den här ljuva synen på köksbordet blir ett minne blott:

Men. Å andra sidan blir det desto grönare och skönare där ute.

Näe.

Hörni.

Nu ska jag åka in mot staden och Jess. Här ska nyfriseras.

Tjing, tjingeling!

Efter många om och men har jag i dag [efter dryga året, jo det är sant] börjat använda min [not so very längre] nya dator.

Nyckelhålsmannen har knåpat ihop den gamla till Mutti och mixtrat med fläktljudet på den här makapären till mig.

Så nu.

Nu kan jag lägga in bilder problemfritt igen.

Därmed inte sagt att det är problemfritt att  t a  bilder. Att jag börjat använda nyburken innebär sorgligt nog inte att min gamla kamera funkar bättre. Suck.

Men.

De bilder jag ändå lyckas skrapa ihop kan åtminstone hitta hit medan de ännu är hyfsat aktuella.

So.

Enough word pooping.

Några bilder med jullovskänsla från den Lorentzonska tillvaron:

Lite adventskänsla i hallen.

A lot of chilling going around in da house. [Jag bjuder på den så ofta obäddade och struliga sängen.]

Våra före detta favvogrannar [de är fortfarande favvo, men inte längre grannar] har blivit med ena dotterns nakenhund Harry. En cool kille jag ville få med på bild. Och det gick. Till slut. Vi umgicks härom kvällen. [Inte med bara Harry, utan hans husse och matte också.] De bjöd på en ljuvlig klassiker varken jag eller Nyckelhålsmannen ätit förut; Biff Rydberg och spöade skiten ur oss på Texas Hold'em.

Slutligen visar jag en närbild på den fondtapet jag hjälpte Mutti välja ut tidigare i dag. Hon ska få renoverat där hemma, och det kommer bli  s å  snyggt.

Nu ska jag bli bättre på att bråka med min kamera så det händer något här inne i bildväg mellan varven.

Ha ett fortsatt gott 2010.

På återseende.

Tjing, tjingeling!

Vilket underbart initiativ.

Tack snälla, vad det värmde!

I morgon börjar skoldagen med luciafirande [vi vet att det är tidigt, men dock] i Tuna kyrka.

Klockan 11.15 har sedan några av mina goknular till elever från åttan bjudit in mig till julbord på hemkunskapen. [De har under några veckor förberett maten och så bjuder de in några lärare att komma och äta. De servar och fixar och sitter till bords och äter och konverserar och fyller på julmustsglaset åt en. Och det känns som en lika stor lyx varje år man har äran att bli tillfrågad.]

Strax därefter styr jag kosan för att hämta upp min man på jobbet.

Och sedan smäller det.

Då ska vi sitta ner med varsin handläggare från socialtjänsten i tre timmar och bli djupintervjuade.

Det är dags för det sista steget i utredningen på väg mot att kanske bli familjehem.

Och det känns pirrigt och spännande och fruktansvärt stort.

Om vi blir godkända kan vad som helst hända sedan.

Ujejujejuj.

Håll en tumme eller två nu är ni snälla.

Natt, nattinatt!

Nu hörni.

Har jag micklat fram lite bilder från den senaste månaden.

Vi börjar väl med de mest aktuella och efterfrågade fotografierna; nämligen de på Hubbe, släktens nytillskott. Här kommer dagsfärska bilder:

Storebror Nyckelhålsmannen hälsar på lillkillen som vi hittade trynandes på en kudde på kökssoffan när vi dök upp som tvättäkta paparazzis tidigare i kväll...

"... say cheese to your new family who wants to see ya!"

Lille Hubbe tog hemma-hos-reportaget på största allvar och ville passa på och hälsa sin gamla jourmatte att han äter och har hälsan!

Och slutligen ett litet kärlekskort på husse och Hubbe!

Nu när jag stillat släktens bildtörst vad det gäller Hubbe-gubben, går jag raskt över till hans brorsbarn. Här kommer senaste skörden Vilda och Vargas:

Jag tar inget extra för det romantiska skimmer som vilar över de två bilderna ni nyss sett...

Pausar alla katter fem, sex minuter mitt i pågående tvätt utan att förlora posen, eller är det bara Vargas som ägnar sig åt den här typen av stretchövningar?

En skön stund på broräcket.

 Chillin' Vilda in da bed.

Då var det färdigkattat och jag tänkte bjuppa på några bilder från 40-årsfesten i lördags:

Ljuvligt underbara liveunderhållningen; vilka vänner vi har!

Slappisarna i dubbeldivanen.

Presentbord minus jubilar. Någon måtta får det vara.

Ni minns kanske tårtresterna jag hade huvudbry över härom dagen? De räckte inte till. "Kan du gö:a två till to: du, så jag kan bjuda alla a:betskama:tena?" Så klart jag kunde.

Sist i bildkavalkaden några foton sedan min älskade F och hans D var i stan och vi tog en middag på Saffran och avslutade kvällen med några drinkar på Södra:

Martini Rosso och sodavatten. Mumma.

Världens bästa F.

Och F och D.

Och slutligen jag mellan godingarna i mitt liv; F och Nyckelhålsmannen.

Nu får vi se när jag kan styra upp med bilder nästa gång.

Natt, nattinatt!

Så har våra två kurshelger gått och vi är diplomerade och färdigutbildade familjehemstyper. Nyckelhålsmannen och jag. Och de andra sju paren som gick kursen med oss.

Så nu är det bara resten av utredningen kvar.

Puh.

Vilken resa vi gjort. Vilka möten som skett. Vilka människoöden vi fått ta del av under dessa kursdagar.

Intrycken är så många att de inte går att sortera riktigt.

Och det är inte utan att det känns lite tomt att kursen är avklarad.

Men innan vi skildes från våra nyfunna vänner i går eftermiddag återstod en kort uppgift.

Alla samlades kring ett bord med vykort. Och så skulle var och en av oss greppa ett.

Nyckelhålsmannen var bland de första att välja ett kort. Och hans hand sökte sig direkt efter ett med en stor gul solros på.

"Det hä: va ett väldigt enkelt ko:t fö mig att välja fö: det påminne mig om vå:an lilla tjej som vi fått å: om nu och då unde nåa å: och hon älska vä:kligen soloso:!"

Ja.

Underbara lilla N älskar verkligen solrosor.

Och vi älskar verkligen att ha henne omkring oss.

Vårt uppdrag tog slut i somras, men för det behåller vi kontakten.

Och efter gårdagens vykortsstund kom vi på att saknaden efter N blev väldigt ohemult stor.

Så på söndag blir det middagsdejt.

Skönt.

De sista veckorna har varit så där smått hysteriska som de första höstveckorna brukar vara i mitt liv.

Lektionsplanering slukar massor av tid.

Just nu har vi ett stort deckararbete på G i "min" nia, vilket kräver en hel del extra grubblerier -om än roliga- från både eleverna och mig.

På teaterföreningen ska programmet för nästa säsong sättas. Föreställningar ska bokas.

Den här säsongens föreställningar ska planeras. Vilka publikvärdar kan ställa upp på vilka föreställningar? Ska vi ha några speciella kringarrangemang?

Jag och Nyckelhålsmannen har dagen i dag påbörjat vår utbildning för att så småningom kanske få bli familjehem.

En helt fantastiskt givande dag på många sätt. Vi har träffat massa nya människor i samma situation. Några av paren klickade det med direkt. [Så där som jag förstår att det kan göra i "vanliga" föräldragrupper också.]

Det är helt enkelt så många intryck från så många olika håll att jag inte kan fokusera på en betraktelse i taget på det sätt som jag brukar mellan varven här inne.

Men.

Hey.

Ni får ta mig som jag är för jag kommer inte i någon annan tappning i alla fall.

Och så småningom kommer betraktelserna tillbaka till mig.

Till dess fladdrar jag på efter bästa förmåga här inne.

Ha en ljuvlig lördagkväll.

Min ska tillbringas framför teven. Och lite från och till här [som i vid datorn].

Så lugnt och skönt.

Och i morgon fortsätter utbildningen.

Tjing, tjingeling!