Vad är det med gym egentligen?

Jag är van tjoiga och tjimmiga aerobicspass till skön musik. Likaså bodypump-pass.

Alla frustar och pustar. Visst.

Men oftast finns det en massa leenden och skratt mitt bland grimaser och stånkanden.

Och framför allt en hurtfrisk ledare längst fram som spänner ögonen i en och får en att orka ännu lite till.

Och som tjoar. Hela. Hela. Hela tiden.

Det är den miljön jag kommer från i träningssammanhang.

Men så ballade favoritträningsstället ur fullständigt.

Bara tråkiga pass kvar.

Inga roliga ledare.

De försvann till andra träningsställen i stan.

Bara trist och tråk. Och pengar som försvann från konton en gång i månaden.

Jag blev sur och sa upp mitt kort sedan hur lång tid som helst.

Träningsställeslös lika med rotlös.

Var på väg till stället som alla ledare försvunnit till. Men kom som aldrig till skott.

Det var renoveringar och Teaterföreningen och mycket på jobbet och jag blev sjuk och bla. Bla. Bla.

Så tänkte jag att what the heck.

Jag jobbar åt Sundsvalls kommun.

De är banne mig generösa när det kommer till friskvård.

Varför betala en massa när man kan få träna gratis?

Så jag skaffade mig ett årskort på Friskis & Svettis. Och det är jag verkligen allt annat än missnöjd med.

Jobbet betalar. Jag har hittat pass som är  h e l t  okej.

[Vi snackar inte Sports Club som jag gick på under mina år i Stockholm. Men den kvalitén finns det inget gym i stan som uppnår i alla fall. Så Friskis blev det.]

Och de passen duger absolut. Aerobics och danspass. Inte gympa. [Där går min gräns.]

Tiderna är bra.

Det är ganska glatt och tjoigt.

Jag blir svettig och trött.

Och jag slipper köra in i stan för att komma på plats.

Men.

Det där handlade ju om hoppandet och studsandet.

Som kommunanställd i Sundsvall får man både ett årskort på Friskis & Svettis [eller ett av de andra träningsställena i stan]  o c h  årskort på samtliga sporthallar.

En sådan finns det i princip på jobbet [ligger i anslutning till skolgården]. Ungefär tjugo meter från dörr till dörr.

Och där finns det ett jättetrevligt gym med finfina maskiner i.

[Fast det tog ett år för mig att fatta det. För tio år sedan ungefär, när jag senast stack in näsan i sporthallens gym, var det  i n t e  jättefräscht.]

För några veckor sedan fick jag mitt kort. Och sedan dess har jag varit och tränat massor av gånger.

Jag är helt såld på att powerwalka på löpbandet.

[Fast första gången jag tordes testa det var jag ensam i rummet. Jag menar. Tänk om jag ramlat av? Inte fattat var man rattade med farten? Och det tog en halv kilometer innan jag vågade släppa räcket och svinga med armarna. Men nu känner jag mig som ett proffs bland alla rattar och knappar och svingar armarna som aldrig förr.]

Och sedan kör jag mina rep på alla olika maskiner.

Situpsar mig på en sådan där svart madrass och svänger med lite hantlar.

Stretchar. Och mår jättebra.

Det är bara två saker som stör mig.

Radion är lite raspig och på en aning för låg volym [dessutom inlåst så man kan inte göra något åt saken på egen hand].

Det har jag löst genom att lyssna på mp3 när jag traskar på det högljudda bandet.

Nästa grej är svårare att göra något åt.

Vart håller glädjen hus i ett gym?

Herregud.

Det måste hända något magiskt med alla som blippar in sig i den låsta lokalen.

Som flest har vi varit kanske åtta, nio stycken i rummet samtidigt.

Och det är häpnadsväckande vad släpigt och bistert det är där inne.

Det stånkas och stönas från cyklar, löpband och maskiner.

Och däremellan vandrar var och en osaligt och fipplar med inställningar och dricker vatten.

Eller sitter lutad mot någon av maskinerna och stirrar tomt framför sig. Torkar svetten ur pannan med en liten handduk alternativt insidan av t-shirten. Och tar i och stönar igen.

Så där håller det på.

Jag blir alldeles faschinerad.

Kanske är det något meditativt över det hela som übersociala jag inte begriper.

Att man går in i sig själv och fokuserar.

Ja.

Så är det säkert.

Och det smittar liksom av sig.

Jag kommer på mig själv med att sitta med halvöppen mun och räkna in nästa set av rep.

Men  l i t e  tråkigt är det allt.

Jag kanske ska börja ruska om lite där inne?

Klatscha till någon tråkmåns i rumpan under bicepscurlen framför speglarna.

Skrika "Kooom igen nu rå!" till en cyklande zombie, "Fem kilometer till orkar du, så ska det se ut, öka!"

Kanske ska jag dela ut lite äpplen bland maskinerna?

Eller så kanske jag bara ska gilla läget och go with the flow.

Det vore ju synd om blippen plötsligt visade rött i stället för grönt en vacker [eller ful] dag när jag försöker komma in och jag får lomma hem på kammarn otränad.

Avstängd.

Nu när jag har så roligt på löpbandet och allt.

Nä.

Jag tiger stilla och rättar mig i gymledet.

Och skrattar lite inombors i stället.

Blogginspiration som heter duga ger det i alla fall.

Nu är det snart natten här.

Tjing, tjingeling hörni!

... när man känner sig febrig.

Och termometern visar på 36.4.

Man vet också att man är ganska dum.

När man lägger sig i kärringgrillen och sedan tränar fast man inte är riktigt kry.

Men jag har varken ont i halsen eller feber [helt uppenbart].

Så då ska det ju inte vara några problem.

[Och dessutom har jag  s p o r t l o v.]

Jag och väninnan T ska gå på ett danspass klockan åtta.

Det är första gången sedan vi fick ett längdskidåkningsryck för så där femton, sexton år sedan, som vi tränar ihop.

Kuligt värre hade vi då. Och det blir säker skojsigt i kväll med.

Tjing, tjingeling!

Nyckelhålsmannen har legat pall sedan i tisdags.

Feber. Hosta av det där slaget som övergår i kräkningar. Matthet. Huvudvärk.

Jag tror det heter influensa. Eh.

I onsdags eftermiddag började jag få hosta med.

Och sedan dess hostar jag och nyser och har ont i huvudet.

Ingen feber dock.

Jag håller alla tummar jag har och hoppas jag ska slippa bli lika sjuk som min man.

Men det hoppas jag inte lika starkt.

Som jag irriterar mig över att jag får så lite steg på stegräknaren när jag inte kan träna.

Hmmm.

Inte en dag utan i-landsproblem.

Jag gnäller så om mina utvecklingssamtalslappar att man kunde tro att det är det enda jag ägnar mig åt i dagarna.

Fast så är det så klart inte.

Jag har förtvivlat mycket annat för mig också.

En del skojsigt. En del måstigt.

Nu ska jag dela med mig av två halleluja-moments [Jag som inte ser Idol i år tar mig ändå friheten att låna Kishtis geniala uttryck.] från de senaste dagarna.

Ja. Det ena upplevde jag faktiskt så sent som för en kvart sedan.

Men först. Till det första.

Suddigt som sjutton.

Men likt förbaskat nära. Så nära.

I onsdags var jag och Nyckelhålsmannen och en till liten filur iväg och såg Winnerbäck.

Älskade underbara Winnerbäck.

I en stad inte allt för nära oss [men Wanda och Cinna. Ibland].

Vi tog en sväng till Östersund tur och retur.

Och oj. Vad det var värt det.

Det var nog min sjunde eller åttonde konsert i ordningen.

Jag var trött och slut efter en allt för hektisk tid i onsdags eftermiddag. Lite less så där.

Tänkte att två timmars bilresa upp och lika lång -nähä- ner igen kändes oändligt.

Fast att det var husguden som skulle beskådas.

Såg framför mig hur vi skulle köra vilse -inte husguden och jag, men Nhm och jag och den lilla filuren- och inte hitta sporthallen. Hur vi sedan inte skulle få parkering. Hur vi därefter skulle hamna i en knökfull idrottshall där vi inte skulle se någonting för alla snälla Vi-älskar-Lasse-allihopa-huliganer som varit där och köat framför scenen i massa, massa många långa timmar.

Men jag bet ihop och höll god min. Tänkte att det blir  s ä k e r t  jättebra. Till slut. Ändå.

Och det blev det. Oj, vad bra det blev.

Lite vilse kom vi. Men bara lite. Parkering ett stenkast från konsertplacet fick vi direkt. Och när vi kom in i sporthallen var det ledigt. Längst fram. En hel del till vänster. Men fortfarande längst fram.

Så ställde vi oss där för att vänta in förbandet. Och in på golvet kommer en gammal kompis och kramar om mig. "Bla, bla, bla" så var väntetiden över på ett kick och förbandet -som var lysande- kom. Och gick.

Och Lasse kom. Och det nya bandet. Och Anna. Älskade, underbara Anna Stadling. Min husgudinna.

Hon var fortfarande med. Bonus.

Och Halleluja.

Och omhållande av äkta hälft till För dig som vi hade på bröllopet.

Ja. Det som kändes jobbigt och stressigt på eftermiddagen blev fantastiskt och underbart där och då. [Fast det visste jag någonstans hela tiden egentligen. Det var bara den teatraliska, dramatiska gnällapan i mig som löpte amok där ett tag.]

Winnerbäck var alltså halleluja-moment numbero uno.

Så till halleluja-moment numbero due.

I somras var det stavarna jag skulle komma att ägna en massa skämstid åt. Så blev jag efter ett tag byns hurtbulle med allt och alla morgonresenärer som passerade mig och mina blå följeslagare.

Och slutade skämmas.

Gick och gick och gick vareviga morgon fram till första halkan för så där tre veckor sedan.

Sedan dess har jag varit bitter.

Och sur.

Över att inte kunna gå ut på rundan jag faktiskt vant mig vid.

Jag har förbannat det omväxlande vädret. Och min halkrädsla.

Tills jag tog ett djupt andetag och tänkte att det var dags för lite skäms igen.

Lösningen på mitt problem heter så klart broddar.

Yes.

B r o d d a r.

Pep in i min brors sportaffär i början av veckan. Harklade mig när han var ensam i butiken. Tittade mig runt omkring som en fjortis med ett paket kondomer i sikte.

Och väste slutligen:

"Broddar! Jag behöver broddar! För att kunna gå med mina  s t a v a r."

Broddsulor provades ut och införskaffades.

Och har sedan legat i hallfönstret och mognat i mitt sinne.

I kväll kom the moment. Sanningens minut. Skulle det funka? Vågade jag lita på mina broddsulor?

Smack på med doningarna på joggingpjucken.

Och.

Halli hallå.

En  h e l t  n y  värld öppnade sig.

Jag klafsade på över is och snö på vägarna i området.

Det var inte bara jag som blev överraskad.

Monseur Mulle häpnade också en smula när matte inte hasade runt och pep "försiiiiktigt, det är haaaaalt" bredvid honom utan i stället resolut våldsgick över varenda frusen pöl och på de allra halkigaste partierna.

Anade jag inte något besviket i hans bruna, stora ögon när jag inte bara hängde med när han försökte byta riktning?

Moahahaaa.

De gyllene halkdagarna är över för Mulle. Matte is the master again. Come snow come rain.

På måndag siktar ni mig runt broarna igen. I'm back.

Med både stavar. Reflexväst. Och. Broddar.

Nu fattas bara hjälmen.

Men dit. Dit kommer vi  a l d r i g.

Så det så.

Till och med jag har gränser.

Natti hörni!

Jag kan inte förstå hur man klarar sig utan att äga ett badkar.

Det finns å andra sidan förmodligen en hel del människor som undrar hur man kan tillbringa två timmar i sträck i ett.

Men det. Det är ingen konst.

Man är trött och frusen och släcker ner badrummet.

Sedan lägger man sig i det kalla badkaret med huvudet mot sin uppblåsbara badkarskudde och startar varmvattnet.

När badkaret är fullt använder man tårna till att vrida av vattnet och sedan lägger man sig till rätta. Och slumrar.

Eller filosoferar.

När vattnet börjar ljumma till sig släpper man ut lite. Och fyller på med nytt. Varmt.

Så håller man på så tills man inser att russinhuden börjar svampa till sig eller det börjar något bra på teve.

Då tjoar man till sin significant other att komma och tända lyset så man ser vad man gör när man ska kliva upp.

Och vips.

Vips har det gått två timmar.

Simple as that.

Fan. Vad sur jag blir.

Har haft fulltecknad kalender hur länge som helst. Vilket inneburit att jag inte hunnit med mer än ett träningspass i veckan ett tag.

[Stavat har jag gjort varje vardagsmorgon, jag pratar aerobics och body pump här.]

Så ser det plötsligt lite tomt ut en vecka.  [Nästa är lika hysterisk igen sedan.] Och jag har bokat in flera roliga pass.

Då vaknar jag och är tvärförkyld. Ni vet så där att däsad ä het däppt medan det ligger någon ogojsig beläggning i gommen och munnen är torrare än torr.

Och så nyser jag. Nyser och nyser och nyser.

Bye, bye Jocks 12.30. Tjingeling att få träna igenom senaste body pump-koreografin.

S k i t.

Ja.

Skit. Är vad det är. 

Näe. Nu gnäller Mulle också.

Det är väl bäst jag tar ett varv runt kvarteret med honom så har vi en gnällapa mindre här hemma i alla fall.

Och by the way.

Ett meddelande till eventuella elever som fortfarande håller koll här inne:

In your dreams. Ni kan genast sluta fantisera om håltimmar eller vikarielektioner med Scrubs, Simpson's eller Hipp, hipp! i början av veckan.

Så sjuk är jag inte, att jag inte kommer och slavar med er i morgon. Nä. Nä. Ut och njut av er lediga söndag, för i morgon kör vi på som vanligt.

Mulle var det, ja.

Tjing, tjingesnurvelling!

Och vill inte låta cynisk på något sätt och vis.

Men vad fan.

Jag har varit ledig i tio veckor.

Och så vaknar jag   i  d a g -sista dagen på semestern- och har jätteont i halsen, blåsor fulla tungan och är snuvig. Lite dålig timing får man lov att tycka att det är.

I övrigt tycker jag att det ska bli underbart roligt att få börja jobba på måndag. Och  d e t  är inte ironiskt menat på något sätt. Jag längtar verkligen efter både arbetskamrater, ungar och vardagen vid det här laget.

Nu ska jag bara hålla mig lugn och fin i helgen så jag slipper åka på någon dunderförkylning.

Och  i n t e  glömma bort mig och använda tungskrapan när jag borstat tänderna. Det har jag gjort några gånger förut när jag varit förkyld. Och det gillade varken blåsorna eller jag.

Brrr.

Så där ja.

Då var det färdiggapat för den här gången.

Och Moböjs är 8900 kronor fattigare. "Oj, jag glömde en lagning sist, så det blev tusen kronor till.."

Jag är i alla fall betydligt coolare i tandläkarstolen än mesen från Springfield.

Och det är ju alltid nåt. Eller inte. Eftersom han inte ens finns.

[Däremot är det en bra förutsättning då jag som jag tidare nämnt -Golvad, jag har lite koll i alla fall- har en ganska klantig tandläkare. Noggrann men klantig. Fastnar med spegeln i min Madonna-glugg och slinter lite hit och dit i munnen när han jobbar.]

Jag  v e t  att jag är alldeles för morgonpigg.

Och kär i min mobilkamera.

Och att jag börjar bli rastlös och längtar en smula tillbaka till jobbet.

Men när jag nu ändå var färdig med morgonpromenaden samma tid som jag vanligtvis går ut om morgnarna, [Nyckelhålsmannen hade ställt klockan på fem för att komma upp tidigt, men somnade sedan om. Det gjorde däremot inte jag. Så då var det lika bra att hoppa i dojjorna och dra iväg.] i morse, tyckte jag att jag kunde smita iväg en sväng till, med bilen, och plåta vägen jag knatar dag efter dag, innan det var dags för den äkta hälften att dra iväg.

Så häng med om ni vill!

[Det är synnerligen halvtaskiga bilder mellan varven, men det blir inte bättre när man ska köra och knäppa samtidigt. Sorry.]

Nästan jämt.

Fast när himlen öppnar sig och det är som om någon liten vattengud sitter på ett moln och häller skurhink på skurhink över en. Och man har halva språngmarschen kvar.

Är det lite svårt att behålla sin värdighet. Vilket man kan tycka är en utopi i sig. När man är ute och stavgår.

Men.

Den känslan har jag nog kommit över nu.

Jag smattrar fram som en kort, tjock, svartklädd Duracell-kanin med studsande krulltottshästsvans slängande efter mig, över bygden morgon efter morgon.

Och känner mig bara bra jävla nöjd.

Med hög musik i lurarna nickar jag familjärt åt andra morgonmotionärer.

Och så blickar jag ut över omgivningarna.

Sedan jag börjat gå långturen är de vackrare än någonsin.

Njuter av älven som flyter stilla när jag passerar över första bron [nu pratar vi "faktisk" bro och inte trappa] för att forsa och skumma när jag möter den på nästa.

Och den lilla tjärnen jag passerar när halva sträckan är avklarad. Det är en sån där charmig sak med inplanterad fisk och en pytteliten stuga på en pytteliten ö mitt i hela härligheten. Allt som oftast ligger det en trolsk dimma över den under den tidiga morgonstund jag svischar förbi.

Men som sagt.

Lagom vid tjärnen öppnade sig himlen i morse.

Och jag konstaterade att Stenmarcks låt stämde förbannat illa. För medan han sjöng om ett ljummet sommarregn som värmde honom, drabbades jag av ett iskallt dito som fick mig att frysa.

Men.

En optimist är alltid en optimist.

Och att jag tillhör kategorin med halvfullt glas i stället för halvtomt, insåg jag när jag gnuggade regnet ur ögonen, och kände tårna bada i den lilla sjön som bildats i min vänstra gympadoja.

För precis då tänkte jag att , vad fan, det är ju  b a r a  hälften kvar. I stället för fan, jag har ju hälften kvar.

Och jag dog inte.

I stället sitter jag här vid datorn, insvept i ett stort badlakan, och torkar till.

För att strax göra Mulle sällskap i sängen. Hans snarkningar har nämligen en starkt sövande effekt.

Och än är det semester.

Tjing, tjingeling hörni.

För ungefär hur många veckor sedan som helst -typ sex- när jag skulle börja mitt stavrace om morgnarna.

Tänkte jag piece of cake. Medan jag stoppade in händerna i snörena och lämnade huset.

Tio minuter senare tänkte jag i stället något i stil med andnöd och jag dööööör.

Den där långsvängen mellan broarna jag tänkte hurtbulla mig runt bara försvann in i dimman och blev till kortsvängen förbi Brukshundklubben i stället. [Jag har ingen aning om kilometer och sånt här...men den ena svängen är i alla fall drygt tre gånger så lång som den andra.]

Jag var både svettig och rödblommig och lite shaky i knäna när jag kom hem den morgonen.

Sedan dess har jag succesivt utökat mina rundor. Ungefär med en veckas mellanrum.

Och redan i går morse. Vaknade en liten tanke i mitt musikfyllda huvud. Medan stavarna smattrade mot asfalten och jag blivit lagom varm i kroppen. Och jag var  s å   h ä r  nära att ta höger i stället för vänster [långsvängsvägen alltså] när jag kom fram till nya bron [som inte alls är så ny längre, men som så länge den gamla finns kvar, för oss som bor här, ändå alltid kommer få heta nya bron].

Men så blev det vänster i alla fall när jag väl måste välja.

Fast det grämde mig en aning. Att jag fegat ur.

Så i morse vaknade jag före Nyckelhålsmannens väckarklockor [i det här hushållet klarar vi oss inte med en], redan strax före halvsex. Och var. Skitpigg. Och hur redo som helst.

Ner på toa, i träningskläderna, upp för trappan och pussa på den snarkande, "Hörru, jag är pigg, jag sticker ut nu, du får se till att ha dig ur sängen på egen hand i dag!"

"Mmmmm....hmmm..."

Och långsvängen, som jag för så där sex veckor sedan täkte att jag aldrig skulle kunna ta mig igenom upprätt med stavar och värdighet i behåll.

Den bara gick som en dans.

På fyrtiofem minuter.

Fy fan vad det känns bra.

Skam den som ger sig...

...och ratar stavar!

Tjing, tjingeling...nu ska jag slänga mig i säng ett par timmar.

[Jag har hela sommaren tänkt att det är skitbra att jag klivit upp strax före sex varje varedagsmorgon, för då har jag ju inga problem att göra det sedan heller. När skolan börjar igen. Och det är ju sant. Det är bara det att då. Då ska jag starta morgonens första lektion i samma veva som jag  h e l a  sommaren snubblat i säng och gått i förmiddagskoma. Tänkte inte på det.]

Skit.

Vad jag har ont i tanden tandläkaren satt igång och rotfyllt.

"Oj, oj, oj...här har du en inflammation...har du inte känt nåt?"

"Näe..."

Sex veckor efter undersökningen kände jag fortfarande ingenting.

När vi, lika med tandläkaren, påbörjade rotfyllningen.

"Vill du ha bedövning?"

"Näe, kör på du..."

"Känns det nåt?"

Huvudskakning och ett fulltavgrejerimunnensluddrande "Gäeh, ge gåh bah..."

Borra, borra. Rota, rota.

"Det känns fortfarande inte?"

Ny huvudskakning och ett halvkvävt "Gäe..."

När vi var färdiga för dagen, efter fyrtiofem minuters rotande och gnuggande, fick tandläkaren en bekymmersrynka mellan ögonbrynen:

"Det finns väl risk för att det kan börja göra ont nu när vi satt igång och jobbat med tanden..."

Ja.

Det har jag känt. I tre dagar.

Jag brukar vara tålmodig.

Men nu tycker jag fan synd om mig själv.

Thank God, så har jag en ny tid på fredag.

Så det här får vara överstökat någon gång.

Iprenmannen dansar för mig flera gånger om dagen. Men dunkadunkat i tanden försvinner i alla fall inte. Bara det där allra jätteondaste.

Och det är  i n t e  bra nog.

Nu ska bitter-Moböjs försöka sova.

Natti, natti.

Jo då.

Jag fortsätter mitt vilda traskande om morgnarna.

Jag är till och med så modig att jag rör mig längs en trafikerad väg. Klockan mellan sex och sju någonstans.

Mitt mod har inget med trafiken att göra.

Eller, jo. Det har det ju.

Men inte på det viset.

Inte på det viset att jag är modig som viftar runt i morgontrafiken.

Jag tycker jag är ruggigt modig som vågar  v i s a  mig med mina blå stavar ute bland folk. I nästan rusningstid.

Och nu börjar jag få in snitsen rejält. Tar ut stegen och vevar med armarna utan att slinta allt för många gånger.

Men de få gånger jag fortfarande gör det, är det  s j ä l v k l a r t  när någon bil passerar.

Förra veckans stavgångarmusik var Martin Stenmarck.

Det tyckte jag med min låga humor var ett lustigt sammanträffande.

Veckans musik har varit Winnerbäck. Men i morgon lutar det åt Bo Kaspers Orkester.

Jag vet att det kan verka som om jag har lite slow music on när jag kör min nordic walk -visst låter det avancerat, det nya namnet för stavgång?- men jag är kvinna.

Jag klarar av att gå fort och lyssna långsamt.

Så det så.

Nu ska jag krypa i säng igen.

För ni har väl inte glömt, va?

Att jag har  s o m m a r l o v.

Puss i ljumsken på er och ha en bra onsdag.

[Här stod det tisdag tills mymlan hade vänligheten att uppdatera mig om veckodagsläget. Så är det med lång ledighet. Man blir dagvill. Moahahaaa.]

Tjing, tjingeling!

För  h e r r e g u d  vilken träningsvärk jag fick efter mitt första pass i går morse.

Och inte blev det bättre efter dagens. Men skam den som ger sig.

Och.

Nu känner jag  att jag börjar få in tekniken så smått.

Första halvkilometern i går var ingen lustig historia. I alla fall inte för mig. Men säkert för gubben med hunden jag mötte, samt lastbilen och de två personbilarna som hann sikta mig innan jag smet in på en liten, undanskymd parallellväg till vägen jag egentligen tänkt gå på.

Första biten liksom slängde jag stavarna framför mig och försökte komma i fatt dem. Vilket resulterade i att jag kom i fullständig otakt. Sedan sket jag i takten ett tag och tog liksom fyra steg på två stavtag. Eller om det var tvärtom. Hur som helst var det ett himla krånglande. Innan jag till slut fattade att jag skulle ha stavarna lite närmre kroppen och bara pendla armarna och liksom trycka ner stavarna i asfalten. Och på så sätt lyckas ta större steg.

Vid det laget hade jag gått knappt tio minuter. Och var redan skittrött.

Inte blev jag mindre trött av rätt teknik. Jag gick och jag pustade och jag frustade och jag svängde med armarna och jag stirrade nervöst runt omkring mig.

För känslan av att se väldigt fånig ut förföljde mig under hela promenaden.

Hela promenaden. Förresten.

Hrm.

Det som skulle bli en timmeslång hurtigrutt fick bli ett tjugominuterspass. Och får nog så vara första veckan. Det insåg jag rätt fort.

Det var en  e n o r m  skillnad att valla runt ett par stavar jämfört med att traska en hund som ska stanna varannan meter och sniffa och kissa och gräva och böka.

Hå, hå, ja, ja.

Och vikten av stretching efter sådan här avancerad gåing har jag också insett. I går morse sträckte jag plikttroget lite halvhjärtat på triceps och axlar.

Jag glömde  h e l t  rumpa och lår.

Det gjorde jag inte i dag.

Är det någon som liksom jag himlat med ögonen åt stavgångarna, så säger jag bara "Yeah, right. Prova själv innan du snackar!"

Fast then again är det väl mest jag själv som gnällt och tyckt det verkar fjantigt. Inte så många andra.

Näe hörni. Lite siesta på det här så.

Tjing, tjingeling"

Det är inte nog med att jag äter surströmming en helt vanlig onsdag.

Och plötsligt börjat gilla pelargoner. Rosa pelargoner.

Eller att jag vaknar vid femsnåret om mina ljuvligt lediga vardagsmorgnar. Och tänker att det är lika bra att kliva upp om man ändå känner sig pigg.

[Sedan siestar jag framåt åttasnåret.]

Jag har nu tagit ytterligare ett steg på stigen som leder utför.

Tagit ett steg både bokstavligt och bildligt.

För nu har kärringen Moböjs skaffat sig  g å s t a v a r.

Ja.

Jag är rädd att ni faktiskt alls inte läste fel här ovanför.

Men nu råkar det vara så att det är himla tjat från höger till vänster om hur fantastiskt fiffigt det är att knalla runt med dessa stavar.

Det är inte längre bara mina vithåriga granntanter -som lallar runt på byns vägar och släpar sina gamla skidstavar efter sig så det rasslar i asfalten- som insett tjusningen.

Om inte min kusin Kusen skämdes så över sin nya vana, att hon gömmer sig i skogen med stavarna under de dagliga turerna, skulle jag gladeligen använda henne som referens här.

Men nu går ju inte det.

Så jag får helt enkelt referera till alla mina livsstilsmagasin och kvällstidningarnas hälsosidor.

Det är helt enkelt  f a n t as t i s k t  med dessa stavar. Om de används på rätt sätt. Och har rätt längd.

Och i morgon ska jag för första gången fatta mina nya blå kompisar -i rätt längd- och ge mig ut i samhället.

Helt öppet ska jag vandra runt broarna.

Klockan 05.10. När Nyckelhålsmannen gett sig av på jobbet. Förvisso.

Länge, länge har jag känt ett enormt motstånd att ge mig ut och traska utan min älskade Mulle.

Men det är bara att konstatera att den klart till åldern komna lilla hårbollen nöjer sig -rent av föredrar- kortare promenader runt kvarteret numer.

Dessutom är han morgontrött. Vill helst dra sig till min andra uppstigning där efter tio, halvelva någon gång.

Med tanke på detta kommer han inte sitta hemma på kammaren och hänga läpp i och med att jag pyser iväg strax efter fem i morgon.

Och det får man förstå med tanke på att han är drygt åttio bast vid det här laget. Även om det gör lite ont i en att se att åldern börjar göra sig påmind.

Inte kan det vara så himla mycket folk i farten strax efter sex på morgnarna heller, va? Från och med måndag åker Nyckelhålsmannen till jobbet den tiden varje vardag.

Jag vet att jag skrev att jag ska gå öppet. Men det finns gränser även för mig.

Förresten. Nu kanske jag kommer i balans rent åldersmässigt snart.

Om man slår ut sugmärket på halsen som dröjer sig kvar så käckt, mot stavarna som hänger i hallen. Menar jag.

Hrm.

Nu ska Mulle och matte ta en nattkissningsprommis. [Utan stavar, that is.]

Natti, natt!