... a lunch with quite a wiew.

Det är sådana här ögonblicksbilder som gör att det är gott att leva hörni:

Här bor vi, rätt så centralt i ett samhälle.

Och ändå hälsar rådjuren på mitt på blanka lördagen.

Det är stort.

[Tycker vi som gillar rådjur i alla fall.]

Ha en bra lördag allihopa. Själv ska jag bara drälla runt här hemma och njuta av att göra så lite nytta som möjligt.

Tjing, tjingeling!

[Jag ber by the way om ursäkt över den usla kvalitén på bilderna, men att zooma genom fönstret var nästan mer än min mobilkamera mäktade med.]

Börjar så smått planera för advent.

Så slår det mig plötsligt.

Att det där trädet vi hängt ljus i sedan jag var liten.

Just det trädet.

Kapade Nyckelhålsmannen och min svåger ner i somras.

Det kändes som en bra idé då.

Hoppla.

När jag fått en idé i skallen kan jag inte släppa den.

Härom veckan var jag tvungen att sms:a en gammal elev mitt i hallrenoveringen.

Hans mamma är helt fantastisk på smyckestillverkning och jag hade nyligen varit på en visning och köpt mig ett halsband och en specialdesignad berlock [ska visa dem vid tillfälle].

Det visade sig att hon även gjorde tavlor.

Jag fastnade direkt för en när jag handlade smycken, men tänkte att jag inte hade något direkt ställe att ha den på. Den var ca 15 gånger femton centimeter stor och liksom gjord i stål som hamrats. I det hamrade stod Bara döda fiskar följer strömmen stansat. Ramen var av svart trä.

Den var så himla mycket jag. Men jag stod emot.

Tills mitt i hallrenoveringen då. När jag insåg att den bara skulle vara så förbannat apsnygg i vår stålgrå hall.

Ett par rastlösa sms och en kort biltur senare hade jag stillat mitt sinne och inhandlat den fantastiska tavlan [den får ni också se vid annat tillfälle] som tack och lov fanns kvar.

En annan idé jag haft länge, länge är att jag skulle vilja ha en riktigt blommig[!] gardin till mina rutiga kökstapeter.

Jag har bara sett framför mig hur himla snyggt det skulle kunna bli.

Så tog jag och stegade in på Butik Annelie inne i stan [lika med Sundsvall] för ett par veckor sedan, och fick tag på butiksinnehavaren själv. Jag förklarade vad jag tänkt mig och hon letade upp min tapet bland sina prover och bara sken upp i ett "Nu vet jag preciiiiis vad du ska ha!"

Fram kom ett underbart tyg. Och innan jag visste ordet av hade hon visat mig hur hon tyckte gardinen skulle se ut. Klockrent.

Hon beställde tyget och lovade skicka det till sin sömmerska så fort jag kommit in med exakt mått.

Och i dag var gardinen färdig och överlyckliga jag kom hemkvittrande på eftermiddagen med min finfina gardin i en finfin pappåse.

Och min finfina nyckelhålsman hjälpte mig sätta i små ögleskruvarna i gardinen och väntade medan jag fixade till rosetter av de underbara tygbanden Annelie skickat med mig.

Och sen bara wow så satt min finfina gardin så himla finfint i köksfönstret.

Sann lycka.

Ytligt och banalt? Kanske. Men man måste få vara lite sådan mellan varven också.

Och inredning är min passion jämte mitt engagemang i alla mina ljuvliga elever. Det är en bra balans i det.

Och nu ska ni få ta del av underverket som hänger i köket sedan några timmar tillbaka:

Ha en fortsatt bra lördag. Min ska tillbringas med fotmassage och ikapptittning av Grey's anatomy med den äkta hälften.

Tjing, tjingeling!

Det var inte så här ni skulle få se vår underbara tvättstuge-gästtoalett-lampa egentligen:

Sönderslagen och nedpackad i en kartong utan att ens komma i närheten av tvättstugan/gästtoaletten.

Men nu ville det sig inte bättre än att den inte klarade av ett kort möte med en skåpdörr som stod lutad intill den [också väntandes på att få komma in och göra sin plikt i redan nämnda våtutrymme] i vardagsrummet.

Smålänningen: "Du vet hu: mycket jag älska dig va?"

Jag: "Vad har gått sönder?"

Smålänningen: "Lampan..."

Jag: "Neeeeeej!!!"

Fast jag vet att min man älskar mig. Och att han var lika förtjust i lampan som jag.

Jag är bara så besviken.

Jag vill inte ha någon annan lampa.

Den var det sista exemplaret på möbelaffären här i byn.

Gaaaah.

[Och ni behöver inte komma med några pekpinnar om svältande barn i tredje världen och sjukdomar som är obotliga. Jag  v e t  redan att problemet är av fjantig karaktär. Jag unnar mig dock att vara lite ledsen i alla fall.]

Kanske hon hette.

Den otrevliga telefonisten jag talade med på Eon. I går.

Hon tyckte nämligen inte alls att det var konstigt att jag och Nyckelhålsmannen fått en elräkning på 11000 kronor på två månader.

Fast vi eldar med olja.

Och dessutom har gasspis.

Och förra räkningen, som gällde för nästan tre månader, låg på 6700 kronor.

Näe.

För det kunde hon minsann säga att hon bara kunde se på mätaren att vi gjort av med så mycket el, vad vi gjort kunde väl inte hon veta?

Hade vi haft många ljusslingor i jul kanske?

Eh.

Det ska till jä**igt många ljusslingor för att göra den skillnaden.

Och nu hade vi en.

Vi kanske hade lagat mycket mat i jul?

Hmm.

Det ska till jä**igt mycket matlagning [särskilt på en gasspis] för att göra den skillnaden.

Att det skulle vara fel på mätaren hade hon  v ä l d i g t svårt att tro eftersom det ringde så mycket folk hela dagarna som klagade, och det skulle väl se ut det, om alla hade fel på utrustningen?

Gah.

Kanske dags att tänka tvärtom? Eller, jag vet inte.

Det brukar ju  a l d r i g  uppstå barnsjukdomar när hela system byts ut.

Vad är väl en veckas solsemester för två när man kan slänga ut 11000 på en osannolik elräkning?

Bitter?

Det är bara förnamnet.

Maktlös?

Förmodligen.

Att bråka med el-jättar är ju piece of cake... not.

Nu ska jag lägga mig i tevesoffan och tjura och göra av med massa el på tevetittning.

Vi kanske tittade på massa mer teve i jul än vanligt, vettja?

Kan det vara det som mer än dubblat vår elräkning på slutet?

[Jag himlar med ögonen så de nästan slår runt. Så nu är det bäst jag går härifrån på riktigt.]

Kanske borde köket klassas som husets hjärta.

Och det är det väl också här. På sätt och vis.

Men när jag och Nyckelhålsmannen tog över hemma på Bällsta var vi rörande överens om att åtminstone övervåningens hjärta absolut måste vara badrummet.

Vi är båda riktiga badråttor.

Kan ligga i timmar i karet.

Nyckelhålsmannen läser där.

Jag slumrar och mediterar.

Vi är båda torsk på badbomber och tända ljus.

Myspys ska det vara.

Så när vi började renovera var det med fokus på just badrummet.

Vi planerade det från grunden med vår snickar-Micke.

Hittade på egna lösningar. Nhm ville ha läslampa. Båda ville ha högtalare. Hur skulle vi göra med den bärande pelaren? Skulle det vara duschkabin eller skulle vi helt enkelt göra om en del av rummet till dusch? 

Vi hoppade jämfota när vi hittade drömkaklet [som plattsättarna inte var lika lyriska över] och tackade högre makter för att Bauhaus körde 20% på beställningsvaror i badrumsvärlden så vi kunde lyxa till det med drömkranar.

Vi klappade händerna av iver när vi hittade ett sideboard i mörkt trä som vi kunde göra om till badrumsmöbel och sätta handfat i. Och blev lika glada när vi kom på att vår gamla dvd-hylla lätt skulle bli en snygg förvaringsmöbel där inne.

Jobbigt var det så klart många gånger också. När hantverkare inte kom. Eller det fattades kakelplattor.

Men så stod det klart en dag. För ganska länge sedan nu.

Och i ett halvårs tid har jag tänkt fota och slänga upp bilder här på bloggen. Utan att det blivit av.

Men nu.

Nu är det dags.

Välkommen in till badrummet. Som vi är alldeles sjukt stolta över. Och löjligt nöjda med:

Sideboardet som blev badrumsmöbel.

Den gamla dvd-hyllan fick nytt liv.

Och Buddhas ande vilar över rummet...

...gånger två. [Nhm kallar Vargas för Buddha. Och det ligger något i det...]

Pelaren, som snart är utrustad med högtalare. [Och Buddha 2 på favvoplatsen; på handdukarna i mitten av handdukshyllan.]

Och badkaret med vattenfallsblandaren som är vacker att se på, men i ärlighetens namn ganska långsam som vattenleverantör. Men vi har i och för sig aldrig bråttom i badet.

En suddig duschbild...

...med lika suddig bild på den ena av de två inbyggda hyllorna i duschen.

Inget badrum utan massor av ljus. Den här tingesten är det senaste som kommit på plats där inne. Och med den här bilden avslutar jag det här inredningsinlägget.

Nu blev jag nästan sugen på att ta ett bad.

Tjing, tjingeling!

Och så några bilder utan blixt. Det bästa med vintern är att få tända massor av ljus.

Det är inte längre  h e l t  rätt att känna igen pappas gamla sovrum.

Nu ska jag nanna kudden. Frukostklubb med tjejerna i morgon bitti.

Natti.

Även i detta hem.

Men nu ska den här tomten gå och sova.

En annan dag ska jag berätta med både ord och bilder om vår hysteriska dag före dan.

God jul än en gång.

Om ni undrar vad som håller mig härifrån.

Vi yr runt som skållade troll här hemma.

Om sex dagar ska vi vara färdiga.

Moaaahahahaaa.

Det kommer bli  j ä t t e b r a.

Men.

Det är mycket nu.

Mycket. Mycket.

Kök och matrum är fyllda av kartonger som ska packas upp, och det råder uppdiskning, omstuvning och bortgallring i hela området.

[Tavlan i bild är en kvarlämning. OBS! OBS! Esteten i mig måste nämna det.]

Vardagsrummet nere ska tömmas helt och målas om. Vi ber till högre makter att soffan som står i inplastade delar  i n t e  saknar några pinaler. Då det skulle kännas pinsamt att erkänna att vi köpte den i  m a r s  och ännu inte packat upp den. Hrm.

Här står färgen och väntar. Vitt till tak, svart till tevevägg och rött till resten.

Just ja...

...vi har ju en massa köksdetaljer kvar att såga och måla också.

Jag glömde visst det.

Som sagt.

Extreme Home Makeover.

Tjing, tjingeling!

Medan andra pyntat för advent siktar vi här hemma på julafton.

Adventsstjärna i ett fönster och någon annan adventsvariant i ett annat. Bara för att det  s k a  vara så. I övrigt nada.

Det blir som inte så himla skoj att göra fint när man är mitt uppe i renoveringar.

Dessutom ligger de flesta jul- och adventspryttlarna undanlagda i flyttröran.

Just nu jobbar vi som attan med matrummet. Och i kväll har vi äntligen -nästan, alltid något finlir kvar- blivit färdiga med väggen in mot köket, den Nyckelhålsmannen knackat fram teglet på:

När det var klart var det dags för mig att måla taket där inne.

Så då åkte glajorna av och mössan och den koncentrerade minen på och sedan körde jag mig själv [minus håret och glasögonen då] vitprickig under fyrtiofem minuter där inne:

Nu ska jag skriva ihop ett litet prov till 9B, som just avslutat ett bok- och filmprojekt på engelskan, och som i morgon ska få reflektera lite över vad de läst och sett.

[Är det någon av er som är här och springer? Marsch i säng omedelbums, hör vad fröken säger!]

Tjing, tjingeling!

Snickar-Micke och Nyckelhålsmannen jobbade hårt i köket i kväll:

Det är tur vi har Snickar-Micke.

[Ja, ja, ja...jag jobbade inte heller. Jag vet. Jag satt och tjattrade med Snickar-Mickes fru. Men tro mig, varken hon eller jag är önskvärda i köket i det här skedet.]

I går kväll slet Snickar-Micke och Nyckelhålsmannen förtvivlat i köket medan jag och Snickar-Mickes fru satt vid uteplatsen och kämpade mot mygg och knott. Och drack kaffe. Och skvallrade.

I förra veckan fick jag något av ett bryt över att absolut ingenting någonsin blir färdigt här hemma.

Då slickade min kära man såren åt mig genom att sätta upp vår nya fina köksklocka på den lilla bit kök som faktiskt  ä r  färdig.

Gulle han.

Nu ska jag lägga mig ute i solen en stund.

Tjing, tjingeling hörni.

Det enda som lyser i vårt badrum.

Är fortfarande elektrikerns frånvaro.

Snart får det bli plan B.

Eller, snarare plan H.

Om han vill förbarma sig över oss.

Till något betydligt roligare:

I dag har målaren dragit sitt sista penseldrag här hemma.

Yippie!

Nu är det  b a r a  resten kvar.