Jag har drabbats av en släng Fredde-i-Solsidan-hypokondri.

Fast jag bekymrar mig om en annan kroppsöppning.

Munnen. [Eller. Mer halsen.]

Sedan ett par dagar tillbaks är jag rejält förkyld. Och mest av allt har jag fruktansvärt ont i halsen.

Den som varit med länge här inne vet att jag för några år sedan fick mitt livs tredje halsböld och i och med detta mötte min överman i tjurighet.

En fullkomligt skära-upp-människor-galen öron-näsa-hals-doktor som stirrade mig stint i ögonen medan han stack hål på bölden samtidigt som han nämnde operera bort halsmandlarna.

Tack.

Men, nej tack. Sa jag inte till honom. För det var han inte mottaglig för.

Däremot sköt jag upp ingreppet igen och igen tills jag helt sonika -visst är det ett härligt uttryck?- bara sa att nej, jag vill inte det här. Jag vill inte bli sövd. Jag lever med mina halsmandlar.

Och ser till att aldrig mer hamna hos den operationslystna läkaren. Förstås.

Det har nog passerat en tre, fyra år sedan den traumatiska upplevelsen nu.

Men varje gång jag blir förkyld stannar nästan hjärtat av ångest över att en fjärde halsböld ska pluppa upp.

Den här gången har jag överjävligt ont i halsen. Det har jag. Men jag är näst intill säker på att det inte är en halsböld.

Däremot har jag ägnat gårdagen och dagen i dag åt att ständigt fota mig själv i svalget med mer eller mindre lyckat resultat.

Och så kikar jag på eländet och försöker ställa diagnoser. Överväger  n ä s t a n  att skicka inzoomade praktexemplar av bollarna och pluppen längst in i munnen till min kära M2, the sjuksyster.

För att få en second opinion på att det ser bra ut där inne. Lite svullet. Visst.

Men annars rätt lugnt.

Så strax är det över och förbi.

Ni hör ju själva hur tokigt det låter. Jag beter mig inte friskt [!] på något sätt.

Och som grädde på moset bjuder jag storsint på en bild.

Känsliga läsare varnas även om jag inte visar någon av de mer lyckade närbilderna.

Eventuella läkare får gärna zooma in och lämna en dignos i kommentarsfältet.

Övriga kan i stillhet luta er tillbaka och känna att det är skönt att det finns människor som inte har självbevarelsedrift nog att hålla inne med dylikt.

Samtliga ombedes också vara tyst med alla kommentarer i stil med att det är bra att operera bort halsmandlarna, att det inte är något att oroa sig för. Och så vidare.

Jag vet allt det där.

Men har bestämt mig för att det inte ska skäras i min hals medan jag är sövd och omedveten. Punkt slut.

Natt, nattinatt i sommarnatten. Nu ska den här munnen ta sig en hutt Cocillana-Etyfin och hoppa i bingen.

I morgon är en annan dag.

Och då mår halsen säkert mycket bättre. Absolut.

Här kommer man iväg på resor ungefär vart tredje år.

Så ska man åka till Barcelona med tjejkompisarna.

Och så kommer det en skitvulkan och får utbrott.

Vojne. Vojne.

Måtte flyget gå nästa tisdag.

[Beklagar den måttliga trafiken här inne för tillfället. Saknar inte inspiration men tid. Det är den där hysteriska perioden i lärarlivet. Ni vet.]

Grannarna är i Skåne över påsken.

Och under en sms-växling i går kom ett:

Här är rena sommarvärmen.

Varpå jag. Helt utan att behöva ljuga. Kunde skicka tillbaka ett:

Här också, 21.5 i skuggan och björkarna slår ut av bara chocken.

Det är.

Helt.

Otroligt.

För bara veckor sedan var det fortfarande decimeterhögt med snö i trädgården.

Och nu studsas det i shorts på kvarterets alla studsmattor.

Shorts. I södra Norrland. Inte ens i slutet av april.

Sjukt är vad det är.

Skönt. Men sjukt.

Det är alltid ett evinnerligt tjatande om hur snabbt våren kommer och försvinner i den här delen av landet.

Men det här är ju rent av löjligt.

Jag blir nästan sugen på att köpa och montera upp nya poolen på stört.

Tjatar på Nyckelhålsmannen att rota fram solstolarna i kaoset i garaget.

Vill bara grilla.

Och ha sommarlov.

Fortsätter den här värmeböljan går vi från snöbollar till vattenballonger i kapphallen på skolan under en och samma månad.

Vojne, vojne.

Vart ska detta sluta.

Ska jag göra bryggpremiär hemma hos pappsen redan innan Valborg i år?

Vad är det som händer?

Minns en värmebölja i slutet av april för en massa år sedan. Jag tror det var 1993. Jag jobbade på en förskola i Stockholm och vi hade drop in-fika med föräldrarna.

Det fanns inga löv på träden, men ungarna sprang under vattenspridaren på den stekheta dagisgården.

Det var ändå en vecka senare än den här värmechocken drog igång i år. Och 40 mil söderut.

Oj. Så mycket konstigt.

Nu måste jag in på yr.no och kolla om det blir sol på näsan i morgon förmiddag med.

Thank God för påsklov.

Natt, nattinatt!

Det är vad som möter mig i spegeln.

Och vad som möter mina elever i morgon.

Eller det är ju inte pågående magsjuka som syns.

Utan spåren från när jag rattade Gustavsbergsbussen i går morse.

Alltså.

Min kropp är svår motståndare till att. Vomera.

Så även om min hjärna den här gången faktiskt sa att okej, nu kör vi, det blir bättre efteråt. Så fortsatte restan av mig att streta emot.

I två gånger tre minuter med en timmes mellanrum ungefär.

Det har spräckts hundratals små blodkärl i mitt ansikte. Hundratals.

Men man får vara glad åt det lilla.

För en massa år sedan hade jag vinterkräksjuka som resulterade i helt genomröda ögon"vitor" i tre veckor.

Ögonen klarade sig den här gången.

Puh.

Men notera gärna hur fruktansvärt synd om mig själv jag ändå tycker.

Natt, nattinatt!

[Ränderna går aldrig ur en sann i-landsproblematiker... vad är väl Japan och Libyen? Nä, don't ya worry. Jag är högst medveten om omvärlden även om jag gnäller i mitt lilla.]

I går var det stort baluns här hemma må ni tro.

Det var 40-åringen som skulle firas.

Och. Oj.

Vad han firades.

Och oj vad jag körde med närmast sörjande.

Medan familjen Storjorden rände huset runt och tände ljus i mängder lassade jag och Mutti fram massa mat på bordet i köket.

Och när klockan slog sex och fram till ungefär halv åtta i går bara vällde det in folk.

Nyckelhålsmannen öppnade dörren gång efter annan och hade nävarna fulla av presenter och blombuketter medan han kramades och trivdes. Och förtvivlades över att inte riktigt hinna med sig i allt det ljuvliga.

Det åts och dracks och babblades och skrattades i varenda vrå av Bällsta.

Och när värsta stojandet med matroddande lagt sig kunde jag och Mutti också beblanda oss med övriga firare.

Och mitt i allt det bullriga, högljudda, stökiga och härliga alltet tillät jag mig att luta mig tillbaka och bara betrakta, rätt vad det var.

Så jag satt där på en stol vid det temporära matbordet i vardagsrummet och sneglade runt omkring mig.

Vilket underbart rikt liv vi lever jag och Nyckelhålsmannen.

Det är ens vänner som är den där stora skatten på något sätt.

Och där längst bort i dubbeldivanen i slutet av soffan i vardagsrummet låg bästa väninnan T med gravidmagen i vädret och en jättesammetskudde under huvudknoppen. Och strax intill låg H, min studiekamrat J:s man, på en annan kudde. De låg där tvärcoola i allt stoj och diskuterade livets vedermödor eller kanske avsaknaden av dem?

Ute i hallen stod en gigantisk ståbas och påminde om den underbara liveshow två av mina arbetskamrater, samt maken till en tredje, haft tidigare under kvällen när de dragit av ett gäng bitar på sina fioler och just denna vackra, slitna, underbara ståbas. Det är något magiskt över livemusik rakt in i vardagsrummet.

I vår säng på övervåningen hade en stor skara ungar gojsat ner sig och låg och kikade på film efter att ha härjat runt hela huset i timmar.

I andra delen av soffan nere hos oss satt svägerskan Svante och Mutti och gamla grannen L och skrattade och dividerade.

Ja.

Det var en underbar kväll fullproppad av goda vänner.

Det enda sorgliga vid sådana här tillfällen är att man liksom aldrig hinner med alla.

Tiden räcker inte till.

Något annat som inte hanns med i går var att äta upp alla tårtorna. Och sent i natt kunde jag konstatera att det var två orörda kvar.

V a d  skulle jag göra av dessa.

En skulle vi ju kunna ta med oss till svärpäronen och fika av så här en sväng i dag [nu kommer de och gårdagens största överraskning, Nyckelhålsmannens systerdotter S -som racade upp från Gävle för att komma och fira morbror- i stället hit om en stund och äter rester och fikar tårta].

Men den andra.

Kanske skulle Mutti jobba och kunde ta med den och glädja arbetskamraterna med?

Eller skulle jag lämna den till fritidspersonalen på skolan? De stackarna som inte har någon som helst ledighet under novemberlovet.

Kanske folket på Slink inn [form av välgörenhetskafé] nere på stan skulle bli glada över en marsipantårta med Janne 40 skrivet med snirkliga bokstäver?

Mutti kom förbi i förmiddags. Näe. Hon skulle inte jobba.

Hon började också fundera på vilka som skulle kunna behöva sig en tårta.

På väg hem ringde hon och tyckte jag skulle lämna den på Hospice. Men näe. Vi kom på att det skulle varit några fler i så fall.

Medan vi pratar och ältar detta dilemma med vad vi ska göra av tårtan vaknar födelsedagsbarnet själv till liv och hör vad vi pratar om.

"Ehh...ni ha: möjligtvis inte tänkt på att  j a g  kanske skulle kunna ta med mig tå:tan på jobbet i må:on?"

Nä.

Hrm.

Det hade vi skamset nog inte.

Den mest självklara tanken slog mig aldrig.

Men nu är i alla fall problemet löst.

Och jag ska ta och lämna bloggen och gå ner och förbereda restmiddagen.

Tjing, tjingeling på er!

Det är vad man skulle kunna kalla det.

Att ge en rastlös själ med litet sömnbehov sommarlov.

I går satt jag uppe till ett eftersom jag helt enkelt inte var trött innan dess.

Så medan Nyckelhålsmannen och Vargas trynade i sängen och Vildan inne i gästrummet satt jag och spelade parti efter parti betapet tills jag slutligen anade att jag skulle kunna somna om jag gick och lade mig.

Och det gjorde jag.

Utan problem. [Både la mig och somnade.]

Men.

Så i morse.

Ja. Då vaknade jag  f ö r e  Nyckelhålsmannens första ringning.

Och den kör igång 05.40.

Och här sitter jag.

Strax efter sju på morgonkvisten.

Pigg som en lärka.

Och ska strax dra igång med en storrensning av dressing room.

Jag hoppas verkligen den slöa, slappa semesterkänslan infinner sig snart.

Den som gör att jag inte ens märker när Nyckelhålsmannen smyger ur sängen och pussar hej då.

Utan i stället snarkar vidare till framåt halv tio, tio.

Det är ju någonstans det som är meningen med sommarlov.

I n t e  att man ska sortera kläder klockan kvart över sju en tisdagsmorgon.

Men hejsan.

När det suget för en gångs skull infinner sig är det väl bara att gilla läget och se till att skapa lite reda i kaoset mellan sovrummet och badrummet?

Så det ska jag ta och göra nu.

Tjing, tjingeling!

Jag kan inte med ord beskriva [och då blir det svårt i en blogg] hur fruktansvärt frustrerande det är när man kommer på att man bara  m å s t e  kolla upp en grej på en sida.

Och så kan man. Inte. Komma. In. På. Just. Den. Sidan. Just. Precis. Då.

Gah.

Innan kvällen är slut kommer det ett gladare inlägg.

Promise.

Nu måste jag försöka komma in på den där för-censur-annade sidan igen.

Hmpf.

Just nu och fram till skolavslutningen är det himla mycket som ska hinnas med.

Massa skoj. Absolut.

Men hilfe vad man ska köra ihop allt precis samtidigt.

I morgon blir det hallabalo dagen lång.

Det är 20-årsjubileum. Alla vi på "min" skola som gick ut nian 1989 ska fira detta.

Självklart är jag med och arrangerar. Vem trodde något annat?

På måndag åker jag på klassresa till Stockholm med mina nior och kommer åter på onsdag.

På fredag är jag spindeln i nätet i en talangjakt för skolungdomar som vi håller på Stora Torget inne i Sundsvall klockan 12.00.

Presskonferens inför detta har vi på torsdag eftermiddag på samma plats.

Då ska jag också träffa alla talangerna och bjuppa på fika.

När talangjakten är till ända [notera L, ända] blir det after work med arbetskamraterna. Det lär behövas.

Dagen efter är det M2:s och H:s stora dag. Bröllop.

På söndagen sedan ska vi fira Muttis dag.

Tisdagen därpå är det tjemiddag hos den nygifta. Och på onsdagen drar jag och pappsen iväg med ett gäng elever på den årliga speedway-resan till Östersund.

På torsdagen är det styrelsemöte.

Därefter är det en relativt lugn helg -vad jag vet än så länge, bara frukostklubb på söndagen- och på måndagen därpå är det avslutningsmiddag med niorna. På onsdagen är det avslutningsgrillning med jobbet och på fredagen är det skolavslutning.

Mycket avslutning blir det.

Jösses.

Det är bara att ta ett djupt andetag och dyka i.

Och minnas att man ska vara glad och tacksam över allt det fina man har och får vara med om.

En sak i taget.

Och i morgon då ramlar vi ner i det ljuva åttiotalet igen, jag och kamraterna från tiden när det begav sig. 

Paaaarty.

Tjing, tjingeling!

Ja.

Jag kom på det.

Var in på en blogg där kommentarsfältet är markerat med orden Din kommentar för att de som vill göra en kommentar ska veta var de ska göra den.

[Lite överdriven information i sig, kan jag tycka, men så är jag också en hyfsat van blogg-människa.] 

Och det som stör mig så kopiöst är att var och varannan människa inte suddar bort de orden utan låter sina kommentarer börja efter i stället.

Det ser ju  h e l t  korkat ut när man kommer in och ska tjuvläsa vad alla människor skrivit.

Din kommentar jag måste verkligen säga...

Din kommetar oj vilken fin blogg du har...

Din kommentar men VART har du köpt dina fantastiska gardiner...

Bort med Din kommentar för helskotta.

Så.

Nu har jag fått ur mig lite frustration.

Nu kan jag strax sticka och träna i lugn och ro.

Så fint det känns.

Tjing, tjingeling!

Kom på ett fruktansvärt litet i-landsproblem att gnälla över här inne.

Loggade in.

Och inser nu att jag redan glömt det.

S å  litet var det alltså.

Mitt nya problem blev därmed att försöka lista ut vad det var jag störde mig så förfärligt på nyss.

Hm.

Återkommer om det lossnar.

För en timme och tre omgångar betapet sedan hade jag en ranking på över 2100.

Nu är den nätt och jämt på 1900.

Gaaaaaah.

Tre matcher med überpisk.

Det är inte mänskligt för drottningen av i-landsproblem.

Nu ska jag  i n t e  spela en match till utan gå raka spåret till sängen.

Natti.

Vi är kanske en handfull själar i detta avlånga land som följer Andra Avenyn.

Och jag gör det ganska slaviskt.

Genom inspelningar på boxerhårddisksmakapären.

En bloggande elev skrev för ett tag sedan ångestfyllt att det var säsongsavslutning på gång.

I går såg jag näst sista programmet innan uppehållet.

Och tänkte att jag inte skulle stå ut med en cliffhanger ända långt in i september. Eller nåt.

Så fick jag den briljantaste av idéer.

Jag ser inte säsongsavslutningen förrän nästa säsong börjar.

Ha.

Nu soffläge.

Tjing, tjingeling!

Jag har ingen större åldersnojja.

Detta eftersom jag tycker att ålder bara är en siffra.

Ibland är jag fjortis, ibland tant.

Tanten i mig älskar att lösa kvällstidningarnas krypton. Ett arv efter min älskade farmor.

[Fast hon löste dem i Saxons. Hon gick bort långt innan kvällstidningarna hade en tanke på bilagor ens en gång.]

Det är höjdpunkten med söndagarna. Två nya krypton att ta sig an.

I dag har jag  i n g e t  krypto att ta itu med fast jag har två bilagor.

Hur kan det komma sig då?

Jo.

I den ena bilagan hade man klantat sig och satt in lösningen i stället för den olösta varianten.

Och i den andra hade man  s a m m a  k r y p t o  s o m  f ö r r a  v e c k a n.

Gah.

Så gick jag raka spåret från tant till tjurig treåring.

[Men Nyckelhålsmannen. Han. Han är minsann  a l l t i d  30+ han.]

I går eftermiddag kände jag mig ett kort tag som århundradets informationsbärare.

Som om jag bar på en jättestor skatt.

Och skulle kunna nyttja det big time till att bli kliad på ryggen alternativt få fötterna masserade av min äkta hälft under ohemult lång tid.

Detta eftersom jag visste att han skulle göra nästan vad som helst för att få del av min information.

Jag hade nämligen varit ute och färdats med Mutti. Och hon hade visat sig sitta inne på massa kunskaper kring ett huvudbry som jag, Nyckelhålsmannen, hans före detta arbetskamrat "Sten, sax och påse" och säkert en massa fler människor till, haft under flera år.

Bubblan sprack rätt snart.

För jag hann bara komma hem, springa uppför trappan till övervåningen och sticka in huvudet i sovrummet -där min man låg framför en film i vanlig (o)ordning- och med triumf i blicken slänga ur mig ett "Jag vet nåt som du jättegärna vill veta, så det så... och det handlar om husvagnen på timmervägen...HA!"

Vad möttes jag av då förutom två par trötta kattögon på min sida av sängen?

"Ä de sant? Kom med föttena så ska jag masse:a dem i en hel timme ba:a du beä:tta fö mig snabbt vad du vet!"

Näe.

"Snälla älskade bästa fu:n i helaste vä:den, beä:tta vad du vet, jag ty:a inte lä:nge!"

Nope.

Jag möttes av en gäspning och ett himlande med ögonen och ett "Jaså...det dä:...jag vet att han som ha den bo: i en lägenhet i stan å allt...det ha jag vetat ätt länge faktiskt..."

Jaha.

Jamendåså.

Här snackar vi om en snackis som levt i våra medvetanden under flera år.

Och ett par veckor innan jag har svaret på alla våra frågor har "Sten, sax och påse" plötsligt också det.

Vi har alltså under ett otal år funderat hemskt mycket över en liten och gammal husvagn som stått uppställd i en dunge efter vägen till Nyckelhålsmannens före detta jobb.

Det har varit uppenbart att någon bott där.

Och på senare tid har en barack hamnat framför husvagnen. Som förtält eller något.

Ibland hänger det en flagga utanför.

Nu och då står det en kaffepanna och ett par muggar på ett vitt plastbord utanför husvagnen.

En hammock är också placerad vid husvagnen. Och några plaststolar.

Nu och då har en cykel stått parkerad där.

Vad vi har  f u n d e r a t.

G r u b b l a t.

Ibland har vi sagt att det kanske är en installation. Något konstnärligt och svårt.

Andra gånger har vi tänkt att det är någon mindre bemedlad stackare som lever där i den lilla, lilla husvagnen.

Kanske en dräng som arbetar i en gård några hundra meter bort förresten.

Någon som valt ett alternativt boende?

Vi har charmats och förfasats om vartannat.

Och så berättade då Mutti i går att det är en oerhört speciell granne till henne som har denna husvagn med tillbehör som sommarbostad.

Och jag tänkte att äntligen fick jag veta.

Det är ingen stackare som lever året om i denna lilla husvagn med tillbehör.

Det är någon som har det varmt och ombonat när han vill och äventyrligt och husvagnssemstrigt efter en landsväg när andan faller på.

Äntligen skulle Nyckelhålsmannen också få svar på alla frågor. Mot gigantiska portioner av fotmassage.

Men näe.

Han  v i s s t e  redan.

Så mycket för den informationen.

Suck.

Näe.

Det här går inte.

I morgon är en annan dag.

Natt, nattinatt!

[Vi ska se om jag inte ska kunna tigga till mig ett par minuter massage i alla fall. För  l i t e  dåligt samvete måste det väl finnas i karln efter att han undanhållit sådan viktig information från sin fru i flera  v e c k o r, va?]

Jag är petig när det kommer till frukt.

Bananer får  i n t e  vara för mogna. De ska precis ha blivit gula, gärna med lite, lite grönt kvar på skalet.

Annars blir de banankaka. Eller får gå direkt till soporna utan att passera ugnen.

När det gäller päron äter jag bara Conference. Och bara om de är riktigt hårda. Med mycket brunt på skalet.

Jag  a v s k y r  rinniga päron. Brrr.

Apelsiner ska vara stora med tjockt skal. Annars är de  i n t e  goda.

Satsumas är det enda övriga i citrusväg som håller måttet. Mandariner går bort. Det är  b a r a  kärnor i dem. Grapefrukt är för bittert. Huvva.

Jag älskar passionsfrukter. Men bara de som är tillräckligt skrynkliga utan att vara för torra.

Blir besviken varannan gång jag chansar ungefär.

Färsk ananans är  a l l t i d  gott. Men då får jag å andra sidan  v ä l d i g t  ömma och plutiga läppar [tänk misslyckad botoxinjektion] efter för stort intag.

Så där håller det på.

[Det enda som nästan alltid duger är kiwi och vindruvor. Och rätt ofta melon också.]

Allra värst är jag när det kommer till äpplen.

Det finns bara två av alla sorter som duger. Och de duger högst ibland. Oftast inte alls.

Royal Gala och Red Delicious är jummy in my tummy när de är hårda och blanka och fruktköttet vitt på gränsen till grönt.

De får  i n t e  vara mjöliga och köttet får  i n t e  gå mot gult.

Då blir jag bister och kinkig.

Med den här bakgrundsfaktan i bagaget förstår ni att min lycka inte visste några gränser när jag för någon vecka sedan insåg att jag stod framför ett hav av perfekta Red delicious.

Men eftersom skenet ibland bedrar vågade jag inte köpa fler än fyra.

Skulle de inte vara till belåtenhet kunde min arbetsrumsgranne B få dem. Han är inte lika kinkig.

Skulle de vara perfekta kunde jag alltid köpa fler.

De var ljuvliga.

Så goda att jag klämde i mig alla fyra på ett dygn.

När det sedan var dags att köpa nya hade jag glömt vilken butik i stan jag hittat dem på.

Jag handlar av logiska skäl för det mesta på ica här hemma. Men har tre butiker i stan jag också brukar slinka in på.

Den ena för att Nyckelhålsmannen ofta har cravings efter deras grillade kamben.

Den andra för att de har bra priser på mycket.

Den tredje för att den är  s t o r  och har massor man kan kika på om man har en stund över [ren terapi] och har varit i närheten av andra anledningar.

Nu hade jag rätt nyligt besökt alla tre affärerna.

Och var ganska säker på att det var stället med kambenen jag köpt äpplena på.

Men.

Tji fick jag när jag yrade runt där inne på fruktavdelningen bland Ingrid Marie, Golden Delicious och Royal Gala som inte var till belåtenhet.

Där hade jag  i n t e  köpt mina underbara äpplen.

Så hade jag vägarna förbi butik nummer två.

Ingel lycka där heller.

Butik tre dissade jag. Trodde  i n t e  det var hos dem, för där är jag minst ofta.

Men i dag. I dag var jag där.

Och minsann.

Hamnade jag inte i det där blankröda äppelhavet igen.

När jag minst anade det.

Bingo.

Nu ligger det ett gäng röda fina äpplen på bänken i köket och bara ligger.

För var jag rädd att bli besviken sist jag köpte, kan ni bara gissa hur illa det kommer kännas om de hunnit gå och mjöla till sig sedan förra inköpet.

Am I the Queen of I-landsproblem?

Yes.

I am.

Och inte smartare än att jag berättar om det också.

Nu när jag skrivit om dessa äpplen så här länge kan jag inte hålla mig längre.

Jag måste sticka ner till köket och grabba ett.

Tjing, tjingeling hörni!

[Är de inte goda lär jag komma gnällandes här inom kort.]