Glittrande sjuårsögon.

Partprinsessor i prassliga klänningar och med paljettväskor i de små nävarna.

130 centimeter i strumplästen-pojkar med vattenkammade frisyrer eller coola hattar på fjuniga åttaårshuvuden.

Småängsliga föräldrar som skriver telefonnummer på lappar eller små barnarmar och vinkar av i dörren.

Pumpande diskomusik från ett DJ-bord med målbrottsröstade fjunhakade grabbhalvor vid spakarna.

Stortjejer i klackeskor som dansar igång hela matsalen som i kväll är ett enda stort partyställe.

Försäljning av chips och läsk och klubbor i olika färger där salladsbuffén står vid lunchtid dag efter dag.

Ringlande kö till chipsen.

Vickande höfter till electropop och I will be popular och Jag kommer.

Kramande, tre äpplen höga danspar högtidliga vaggande till gamla åttiotalsballader så där så att alla de där föräldrarna vars barn vägrar vara på diskot om de går hem liksom bara smälter där de står lutade mot dörren in till matsalen.

"Åh vad sött!"

"Guuud, vad gulliga dom är!"

Limbotävling och godisregn.

Fina möten mellan de äldsta eleverna på skolan och de relativt färska.

Rödblommiga raketer i form av nioåringar som väller ut i skrattjutande tokjagis på skolgården mellan danspassen på matsalsgolvet.

Tonårsföräldrar som traskar varv på varv runt omkring där ute och kollar så inga knallhattar försvinner.

Och en yr mentor som lallar runt i röran och tycker att det är bra härligt när klasskassan fylls på medan band mellan stora och små stärks.

För de där tuffa grabbarna i nian är ju rätt sjysta ändå när man får sitta bredvid uppe på scen och önska låtar.

Och de där små illbattingarna som dräller runt fotknölarna på skolgården är ändå rätt sköna individer när de stuffar runt på dansgolvet och härmar ens danssteg.

 En kväll när 9A arrangerar disko för årskurs 1 till 3 är en kväll att vara på bra humör under.

Vad är väl fredagsmys egentligen när allt kommer omkring?

[Rätt härligt, jag vet. Men man kan mysa på många sätt.]

Natt, nattinatt hörni.

En stolt och glad mentor ska dejta John Blund nu.

[Apropå att det gnälls bra mycket på dagens skolungdomar och att de ofta ses som små monster som inte vet hur man beter sig. Och att en och annan höjer på ögonbrynen åt mig som verkligen allt annat än räds hembesök och skolresor. Jag har intet att frukta. Så det så.]

Klassens dag i dag.

Solen har skinit över hembygden i evigheters evighet.

Men just i dag spöregnar det. Bara öser ner.

Det känns lite så där att åka till en strand och spela kubb, bada och grilla hamburgare.

Så jag sitter på toaletten och slår morgondrillen [a bit too much information, jag vet, men det bjuder jag så gärna på] och bestämmer mig på stört att vi får ta klassens dag hemma hos mig i stället.

Det skickas meddelanden och rings runt under hela morgonen och inom kort har alla fått informationen.

Strax innan tio börjar den ena eleven efter den andra hitta hem till mig. Mopeder och cyklar samsas ute i gruset. Hallen blir full av dyngsura och not so very väldoftande sneakers.

Och vardagsrummet är fyllt till bredden av underbara femtonåringar. De ligger huller om buller på golvet och i soffan. Kuddar och filtar puffas och buffas runt. Någon bjuder på chips medan jag sätter i en film.

Och sedan bara är de där.

De myser. Har trevligt.

Jag och medmentor C steker hamburgare och dricker kaffe ute i köket.

När maten är klar pausar vi filmen och femtonåringarna snubblar in i köket och förser sig. Placerar ut sig där det finns plats. Säger att det var gott, undrar vart de ska slänga skräpet. Samsas. Mår bra. "Kan man ta en till hamburgare?"

Efter maten startar vi filmen igen.

Några grabbar är rastlösa. Är det okej om de sitter i matrummet och surrar i stället för att se färdigt filmen?

Absolut. Jag frågar om de vill ha en kortlek. Ja, det vill de gärna.

Jag och C dricker mer kaffe vid köksbordet medan allting bara rullar på.

När filmen är slut frågar grabbarna om det är okej att gå. Det är det.

Tjejerna kommer på att de väldigt gärna vill se en film till. Går det bra?

Jajamen.

Men jag och min medmentor har saker att göra på skolan. Så jag lämnar en nyckel och ber dem plocka upp skräpet i vardagsrummet innan de går.

En av eleverna får nyckeln [min brorsdotter M] och vi kommer överens om var hon ska gömma den när de sticker.

Jag litar  h e l t  och fullt på mina elever. De är alltid välkomna hem till mig.

Jag har genom åren aldrig blivit besviken.

För mig finns inget alternativ till att de ska sköta sig.

Har man positiva förväntningar på ungarna svarar de upp till dem.

Man måste våga lita på ungdomarna.

Inte vara korkad och tro att de aldrig kan göra fel eller glömmer bort vilka regler som gäller mellan varven.

Inte leva i någon rosenröd drömvärld där tråkigheter inte existerar.

Men.

Man måste våga tro på att om man vill en annan människa väl och ger denne ett förtroende, då kan hon eller han förvalta det.

Det är så man skapar bra möten och goda relationer som håller genom både tokigheter och tråkigheter.

Det kallas tillit.

[Tro inte att jag enbart har mönsterelever. Jag har, och har genom åren haft, elever av alla de slag och med olika problematik. Tokigheter har stått i kö för många av dem och vi har slitit våra hår tillsammans för att få tillvaron att gå ihop. Men det handlar om skolvardagen. Måluppfyllelse. Eller mindre smarta val av fritidsaktiviteter eller umgänge. Hemma hos mig eller ute på skolresor har det aldrig varit några bekymmer. Då lämnar vi skolvardagen och bara är. Och det. Det funkar  a l l t i d.]

Nä.

Nu ska jag sortera nationella prov.

I morgon är det skolavslutning.

Tjing, tjingeling.

Eller hur?

Eller inte.

Den 1 juli träder den nya skollagen i kraft.

I och med den får rektorer och lärare nya direktiv när det gäller att bevilja ledighet.

Och från rektorshåll har vi lärare fått veta att vi i skolan från och med då inte längre kan bevilja ledighet som innebär en semesterresa. En semesterresa med familjen ryms nämligen inte under rubriken särskilda angelägenheter.

Som är vad som ska till om man ska få beviljad ledighet. Då ska man ha särskilda angelägenheter.

Särskilda angelägenheter.

Mammor och pappor som pusslar och fixar för att få gigantiska sommarlov att gå ihop utan att deras småtroll ska behöva tillbringa allt för många skamsna högsommarveckor på fritids eller i förskolan.

Deras behov av att -när vardagen kommit igång igen och allting rullar på och de inser att de hade ett tiotal dagar tillsammans hela familjen under sommaren och att då dök kusinerna från huvudstaden upp under tre av dem, två gick åt till magsjuka och en vecka regnade bort- ta med sig sina små och bara få rå om varandra en vecka där ingen verklighet knackar på. Är de inte särskilda?

Är det inte särskilda angelägenheter att vara ensamstående med barn och känna att enda möjligheten att komma iväg på en semester tillsammans med telingarna över huvud taget är att göra det under lågsäsong, eftersom slantarna inte räcker till annars? Det kan handla om flera tusen spänn i prisskillnad.

Vem avgör egentligen vad som är en särskild angelägenhet?

Och hur mycket valfrihet andas den här delen av skollagen?

Och vem kan förresten påstå att man  i n t e  lär sig väl så mycket på en semesterresa som man gör hemma i skolvardagen? Att inte kunskap kan inhämtas på resande fot. Både med hjälp av läxböcker om man så vill. Men också bara genom resandet i sig.

Ute på restauranger i verklig semestermiljö -i annat land- får man väl omsätta sina teoretiska kunskaper i praktiken på ett högst levande sätt? Klura ut vad som står på menyn [språk] och hur mycket det man tänker äta kostar [matte].  Man får insyn i främmande kulturers vardag [geografi, realia, religion]. Man måste prata ett främmande språk för att göra sig förstådd [ev. tyska, franska, spanska eller engelska].

Listan kan göras jättelång.

Faktiskt.

Jag tycker det här inslaget i den nya skollagen rimmar illa med den flexibla tid vi annars lever i i dag. Människor jobbar diverse olika skift. Pendlar åt alla håll och kanter. Det mesta sker outside the box på något sätt. Kommunikation över nätet förenklar det mesta.

Det har väl egentligen a l d r i g  varit så enkelt att vara där man inte är som det är i dag? Man kan sitta uppkopplad i en hydda på en thailändsk beach eller på en parkbänk i New York om det så prompt skulle behövas precis den där veckan man är borta från vardagen. Tjoff så landar den där uppsatsen i lärarens mailbox och pling så kan man hålla sitt three minutes speech i engelska över skype.

Nej.

Jag tycker inte om det här.

Redan i dag prövas varje ledighetsansökan.

Är det rimligt att eleven blir beviljad ledighet med tanke på studieresultat och vad som är på gång under skoltid under den aktuella ledigheten? Det är inte bara att fara och flänga som man vill utan skolans tillåtelse nu heller. Faktiskt. Det görs bedömningar i varje enskilt fall.

Jag har någonstans hört att bakgrunden till den här delen av skollagen ska vara att man sett ett samband mellan ett alldeles för frikostigt beviljande av långledigheter bland Sveriges alla elever och att måluppfyllelsen blir lägre och lägre.

Men.

Det här är ändå inte rätt väg att gå. Jag är övertygad om att problematiken kring måluppfyllelsen, eller kanske snarare bristen på den, ligger någon helt annanstans än i huruvida eleverna får åka iväg på en utlandssemster med sina anhöriga under skolterminen eller inte.

Vad den handlar om -problematiken kring måluppfyllelsen-, tror jag är en helt annan diskussion som jag inte tänker ge mig in i här och nu. Men det här svart eller vitt-tänket har jag aldrig varit något fan av.

Lika lite som jag tror att den sanna rättvisan ligger i att alla får lika mycket av allt.

Sann rättvisa är att mötas där man är för den man är.

Och det kanske på en annan kontinent någon gång mellan varven. Fast att det inte är lov.

Låt stå!

... i fall inte nån sätter fart.

Det finns mycket som visar på att sommaren verkligen kommit.

Soon to be sommarlovslediga tonåringar som ägnar dagarna efter betygssättningen till vattenkrig och glassätning.

Småkillar på cyklar, med fiskespön och håvar i högsta hugg.

Jordgubbsförsäljning utanför ICA.

Blommande syrener i alla väderstreck.

Allsång på Skansen-skvaller i kvällstidningarna.

Gräsklippsdoft och grillos i luften.

Studenter vart än man ser.

Ja.

Listan kan göras lång.

Men. I min lilla vrå av världen är det största sommartecknet av dem alla ett hus fullt av muffinsätande tonåringar.

Ingen sommar är fullständig utan detta scenario på La Casa del Bällstavägen 23:

Tjing, tjingeling!

Det är stor skillnad på att vara dagisfröken.

Och att jobba med åttor och nior.

För hilfe. Vad det drar iväg snabbt med åldern hos ens gamla fjortisar.

Jösses.

Man hinner knappt ge dem slutbetyget så möter man dem på krogen.

[Eller. Nu var ju jag kul. Som går på krogen en gång var artonde månad. Typ.]

De kör ikapp en vid rödljusen på stan bara veckor efter att man skjutsade hem dem efter senaste friluftsdagen.

De bor utomlands innan vi hinner hem från klassresan i nian.

De får barn. De dyker upp som vikarier.

De.

De blir så himla vuxna. Så himla rackarns fort.

De ska ju alltid vara finniga femtonåringar som har svårt att lämna in skrivuppgifter i tid och som uppskattar kladdkakemuffins hemma i frökens trädgård innan sommarlovet.

Alltid.

Ska det rasa på i det här tempot står det snart en målbrottsplutt vid whiteboarden och hälsar från gammelfarmor, "Du hade visst henne i engelska..."

Okej.

Säger jag.

Innan jag fortsätter, "Hörni, av med kepsarna och mössorna så kör vi..."

[För den regeln lär vi aldrig bli kvitt... no matter what.]

Vart ska det sluta?

Tjing, tjingeling!

Ni vet när man får så där vansinnigt knipig mage att man bara inte står ut?

När det tutar och kör och man tänker att saker och ting kan sluta hur illa som helst om man inte gör något åt dem?

Ja.

Då gör man ju oftast något åt dem.

Hur ogärna man än gör nummer två på allmänna toaletter.

Eller.

Vilka toaletter som helst där man riskerar att någon står på kö och liksom ska komma in  p r e c i s  efter.

Faktiskt.

Här i veckan höll jag och några av mina kolleger [i skolutvecklingsgruppen jag ingår i här i kommunen] i en lärledarutbildning för andra lärare i Sundsvall.

Och dag 2 av dessa höll jag i flera korta pass.

I slutet av dagen började en oroväckande känsla göra sig påmind och jag kände att nej, nej, nej. Nej.

Min plan var att härda ut till alla gjort kväll och därefter sjunka ner på konferenslokalens toalett i lugn och ro.

Men när det var en halvtimme kvar insåg jag att jag bara inte skulle kunna hålla mig. Turligt nog föreläste en kollega sista svängen och jag räknade raskt ut att gruppen skulle bli sittande minst tjugofem minuter till.

Så.

Jag reste mig diskret från min plats och gick så obehindrat och lugnt som möjligt iväg mot ljusningen.

Låste så tyst det gick om mig och tänkte att jag skulle få det hela överstökat snabbt som bara attan.

Snabbt och tyst.

Jag är som sagt inte okej med att göra nummer två någon annanstans än i mitt eget hem. Över huvud taget. Egentligen.

Men.

NÖDEN hade verkligen ingen lag och jag gjorde vad som måste göras där inne på tjotta allt medan jag hörde E prata för åhörarna tio meter bort.

Gah.

När jag var färdig var jag tyst som jag vet inte vad genom torknings- och tvättprocedurer, tog ett djupt andetag och återvände som om ingenting hänt till min plats. Fast förvissad om att det skulle vara halvvägs tillbaka mot hallon på den lilla toaletten innan den stor massan skulle kissainnanmansättersigibilenprocedura.

Det var då det hände.

Det där som inte får hända.

En av deltagarna lättade på rumpstumpen och nickade lite bekräftande mot oss ledare för att snabbt försvinna ut ur lokalen.

Fan.

Hon hade ju sagt att hon skulle gå tidigare.

Måtte hon bara inte gå på toa tänkte jag stressat och inte ens färdigt innan jag hörde låset gå igen ute på. Toaletten.

Gah.

I mitt stilla och pruttosäkra sinne tänkte jag där och då att okej, det var vad hon tog med sig från de här två kursdagarna.

"Oooops, här luktade det inte smultron och sommar direkt, så det var  d ä r f ö r  den där ledaren försvann ett tag..."

 En slogan vi tar upp under dessa kursdagar är Vad är det som gör att jag gör det jag gör när det som händer händer?

Och det kan man ju verkligen fråga sig.

Alla människor går på toaletten. Och blir risig i kistan någon gång nu och då.

När vi läste utvärderingarna från våra deltagare var det idel rosor. Vi fick massor av cred.

Men det enda jag kunde tänka på var att en person gick på toa efter mig.

Sunt.

Verkligen.

Lika sunt som att jag faktiskt bloggar om det här.

Tjing, tjingeling!

Hörni.

Förra året kom min klass tvåa i den här tävlingen. Vi vill inte vara sämre i år så snälla; hjälp oss.

Eleverna har gjort rubb som stubb på egen hand.

Eller.

Jag hjälpte dem att fixa en rökande pensionär, det gjorde jag. [Nyckelhålsmannens mamma, min egen lilla svärmor. Bara det gör det värt titten, jag lovar.]

Resten är helt deras jobb.

Skynda er in här och kika och rösta, tar mindre än två minuter.

Taxi, myxi.

Tjing, tjingeling!

Klok tavla som hängde på en vägg i Aronsborgs konferenscenter.

Här är utsikten från mitt hotellrum i huvudstaden. Vad är det jag ser från mitt rum?

Kvällens fina [om än blyga] middagssällskap.

Den härliga gazpachon [hilfe, stavningen] som var förrätt i tapasmenyn vi beställde in på charmiga restaurang Andalucia i Vasastan.

Och som avslutning; kvällens stora fråga, utöver de existensiella vi dryftade, N och jag: Hur i hela friden ska bilen i mitten ta sig ut. Det syns risigt här, men det är ungefär 15 centimeter att spela på både framför och bakom.

Vi får aldrig veta.

Men en sak vet jag.

Att här ska strax nannas ny hotellkudde.

I morgon lite shopping och sedan tuff, tuff tåg hem till verkligheten igen.

Natt, nattinatt hörni!

Hörni.

Jag är på konferens. Eller det är mer en nätverksträff med skolutvecklingsinriktning.

Det är härligt vuxet och moget.

Vin på rummet med kolleger och viktiga samtal i grupp blandat med föreläsningar hela dagarna.

Fjortonåringen i  mig betraktar på avstånd och skrattar gott åt allt klokt som blir sagt och gjort och hur barnsligt roligt det är att sätta upp ett glas rött på rummet.

"Ska jag sätta upp det på rummet?"

"Ja, gör det."

Det är min tredje konferens sedan jag hamnade i den kommunövergripande skolutvecklingsgruppen.

Men jag har ändå inte vant mig.

I morgon bär det av till Stockholm och en middagsdejt med underbara N.

Hur fort går inte tiden?

Nyss var hon tolv och jag och Nyckelhålsmannen fick rå om henne ofta ofta.

Nu är hon snart sjutton och pluggar i huvudstaden.

Saknaden är stor.

Nej.

Nu ska jag betapeta lite snabbt och sedan nanna hotellkudden.

Natt, nattinatt!

Jag sitter bänkad varje måndag kväll.

Delvis med en kudde halvt om halvt framför ansiktet. Eftersom det blir oerhört pinsamt nu och då.

Jag tycker det är superintressant.

Mycket som sägs håller jag verkligen med om. Jag är sannerligen väldigt mycket för goda relationer till elever. Och hävdar bestämt att mitt yrke innehåller mer än att bara undervisa i rena ämnen.

Men ändå.

Det gör inte så  l i t e ont i mitt lärarhjärta när hela Gunilla Hammar Säfströms ansikte fyller rutan och hon påstår att verkligheten på Mikaelskolan i Örebro är många, många, många, många, många svenska skolors verklighet.

Och jag vet inte om jag tycker det är så där väldigt smakligt när Stavros står ute i korridoren och tuggar tuggummi frenetiskt samtidigt som han säger sig vara på gränsen till hjärtattack. Eftersom matteläraren i klassrummet bakom honom så  t o t a l t  förstör klass 9A:s hela matteverklighet. Raserar  a l l t  han själv byggde upp samma morgon.

Jag betvivlar inte en sekund på att Stavros är en fantastisk pedagog. Det ser jag på det naturliga sättet han rör sig bland eleverna. Hur han liksom älskar sitt ämne. Att han kollar att han har alla i tåget när han tutar runt på procent- och ekvationsrälsen.

Däremot övertygar han mig inte om sina fantastiska förmågor genom att sitta med en vilsen elev i två timmar för att därefter ge henne ett prov. Direkt efteråt. Efter en snabbgenomgång med verktygen funkar det nog fint att meka där och då. Men återkom någon månad senare när motorn pajat igen. Flyter det då. Är jag övertygad.

Och jag tycker också att en fantastisk pedagog kan glänsa i all sin prakt utan att göra det på bekostnad av andra. Hur korkad denna andra än må framstå i teverutan [och det gör han, oj, oj, oj, vad skämskudden är  framme i min soffa när det står matte på 9A:s schema]. Men det blir väl bra teve. Eller nåt.

Jag förstår att situationen på den här skolan är alarmerande. Och att situationen är det på sina håll i övriga Sverige. Också.

Men jag får en fadd smak i munnen när jag inser att de tre superpedagogerna i Klass 9A på något sätt stämplar en hel yrkeskår.

Och det gör mig lite ledsen.

Men what the heck. Jag kan väl bara låta bli att kika då. Om det nu gör så ont i mig. Kan man kanske tycka.

Och det är klart jag kan.

Men.

Jag är som sagt kluven.

För jag håller med om  mycket av det jag ser på teveskärmen också.

Jag tycker väl bara att de där allra grövsta ögonhimlingarna och de djupaste suckarna kunde lämnas utanför kamerorna.

Fast då blev det så klart inte så bra teve.

Gah.

Vilket moment 22 det här blev för mig nu. Och vad jag har syltat in mig i min egen ambivalens.

Men misförstå mig gärna rätt, och lova att ni kommer ihåg att detta är en dokusåpa liksom många andra. Och inte Uppdrag Granskning.

För vi är bra många goa, glada lärare där ute som gör vad vi kan och mer därtill för att säkra den svenska framtiden.

Allt är inte svart eller vitt.

Tjing, tjingeling.

Det är fredag förmiddag.

Svenska står på schemat.

Jag går iväg till skolbiblioteket tillsammans med några elever som behöver hjälp att hitta böcker.

I klassrummet befinner sig resten av klassen. Och mina whiteboardpennor.

Resultatet ser ni ovan.

Ha. Ha. Ha.

In their very dreams.

Verkligheten bjöd på femton minuter tyst läsning och trettio tuffa diton med ackusativobjekt och annat matnyttigt.

Tjing, tjingeling.

Jag sitter med i en kommunal skolutvecklingsgrupp i Sundsvall.

Och tillsammans med kommunens samtliga rektorer går vi i den här gruppen en 7,5-poängsutbildning i att leda lärande.

Mycket kring skolutveckling i dag handlar om att vi måste bli mer vetenskapliga, mer forskande, inom skolans värld. Något man kan se som  r ä t t  naturligt med tanke på vad vi arbetar med till vardags.

Det är dock inte alltid. Helt. Naturligt.

Vi hade hur som helst kursdag i dag.

Och hade bland annat inför denna haft i uppgift att läsa varsitt kapitel i en bok om reflekterande i praktiken.

Något som fascinerade mig när jag läste mitt kapitel om en lirare som heter Schön, var [förutom den fantastiska överanvändningen av ordet implicit] ett avsnitt som handlade om den gamle författaren Leo Tolstoy. Jag hade verkligen ingen aning om att han var stor inom pedagogigken innan han övergick till att skriva skönlitterärt. Han hade dessutom väldigt moderna tankar, vilka tilltalade mig. Han pratade bland annat om att möta eleverna där de befinner sig och att kanske se över inlärningssituationer snarare än försöka ändra eleverna när saker inte fungerar.

Hög på de här tankarna landade jag bredvid en av mina kolleger i LGL-gruppen i morse och undrade om hon visste att Tolstoy varit stor inom pedagogiken?

"Va? Viktoria?" Var hennes spontana utrop.

Ha. Ha. Ha.

Underbart. Det kom så klockrent. Och var så långt från den Tolstoy jag babblade om. Även om jag tror mig ha hört någonstans att hon härstammar i rakt nedstigande led från den store författaren.

Några timmar senare var det dags att sitta i grupper och samtala kring de olika kapitlen i boken. Varpå en av rektorerna brast ut i ett "Herreguud, vilket komplicerat språk. Man skulle behöva vara akademiker för att ta sig igenom dylikt!"

Eh.

Ja.

"Och det är vi väl också? Eller?" undrade en annan lite försynt.

Ja.

Det var en på många sätt givande dag.

Både rolig och tänkvärd.

Och hörni.

Jag säger det igen.

Vad skönt det är att vara tillbaka här i min alldeles egna lilla vrå av världen.

Tjing, tjingeling!

Härom dagen var jag med om en kulturkrock på jobbet. En kollision mellan ett par elever och en lärare. En krock som gjorde ont i alla tror jag. Men som innan det var färdigt löste sig hyfsat okej. Trots allt. Men den fick mig att tänka till.

När jag började plugga till lärare tyckte jag att mycket var ganska svart eller vitt.

Att vara respekterad lärare var för mig då lika med att elever inte ifrågasatte vad man sa.

Man skulle gå in i ett klassrum som ett lejon första gången. Visa vart skåpet skulle stå. Se till att eleverna visste sin plats.

Sedan.

När man fått respekt.

Kunde man släppa lite på tyglarna allt eftersom.

Bli lite kompis.

Men bara lagom.

Total rättvisa var att behandla alla lika. Samma tider. Samma villkor. Lika mycket uppmärksamhet.

Dessutom gällde det att alltid vara ordentligt påläst och ha på fötterna. För jösses, vad pinsamt om jag skulle bli stående svarslös inför en skolklass.

Eh.

Vänta lite.

Det är inte mer än elva år sedan jag påbörjade min utbildning.

Men man skulle kunna tro att det var etthundraelva år sedan. Ungefär.

Tack och lov kom jag ganska snart på bättre tankar.

Insåg att respekt inte är lika med någon slags halvrädsla som gör att ungar automatiskt spottar ut tuggummit och rafsar av sig kepsen så fort en lärare sticker in huvudet genom klassrumsdörren.

Förstod att det mest rättvisa är att behandla alla olika i stället för lika.

Jösses. Det finns väl inte en unge som är funtad exakt likadant som alla andra? Inga vuxna heller för den delen.

Och sist men inte minst lärde jag mig snabbt att det var lika bra att blotta strupen på en gång. Kliva ner från piedestalen. [Ta vilken klyscha som helst.]

För ingen människa kan allt. Och i stället för att springa runt och mörka alla brister i klassrummet var det lika bra att sätta dem under luppen direkt.

Nej.

Man får inte göra vad man vill och hur man vill i mitt klassrum.

Alla ska kunna jobba med alla. Man skrattar inte åt varandra.

Och. Jodå.

Mössor och kepsar ska av eftersom vi år efter år bestämmer att vi ska ha den regeln på skolan.

Men.

Jag spänner inte ögonen i enskilda elever och ryter "Mössan!" det första jag gör på mina lektioner.

I stället säger jag ett allmänt "Okej hörni, mössor och kepsar av, nu kör vi!" och så går jag igenom vad som ska hända. Vad vi ska jobba med.

Därefter smyger jag förbi, eller hintar lite till, den som glömt huvudbonaden på.

Och. Dessutom.

Hör och häpna.

Så kan jag till och med låta en och annan unge ha den på hela lektionen. Trotsa regelverket fullständigt när det gäller enstaka elever.

För det finns faktiskt osäkra små kluringar vars hela identitet sitter i den där mössan. Och om jag måste välja väljer jag tveklöst en trygg unge i mössa som lär sig något framför en osäker och mästrad dito som inte kommer fokusera minsta lilla på vad som händer i klassrummet.

Och då skiter jag högaktningsfullt i hur det ser ut om en kollega sticker in huvudet och upptäcker detta.

Jag är inte slapp. Jag är pedagog och jag vill att mina elever ska må bra och lära sig saker i mitt klassrum.

Dessutom är det  v ä l d i g t  sällan andra elever som gör någon större deal av den där orättvisa rättvisan. De förstår den på något sätt.

Inte far jag heller runt i klassrummet med en papperskorg och ber ungarna spotta ut tuggummin. Märker jag ens att de har ett ber jag dem diskret göra sig av med det.

Hittills har ingen vägrat. För ingen hängs ut.

Jag utgår inte från att eleverna medvetet struntar i reglerna.

Det händer till och med att jag själv får spotta ut ett tuggummi efter ett par minuter i klassrummet. Det är ingen elev som orerar över det heller.

Eller så gör de det med glimten i ögat, "Men Carro, vad är det här för  o h y f s, har du tuggummi?"

Och så himlar de lite kärleksfullt med ögonen.

Självklart blir också jag skarp i tonen mellan varven. Och nog höjer jag rösten nu och då. Men aldrig bara för att. Och inte för struntsaker. Ja, jag står för att jag tycker att mössor och diskret tuggade tuggummin är småsaker.

Det finns så många större bekymmer att gripa sig an.

I våra skolor kommer det alltid finnas krakar som inte hör hemma och passar in. De som prövar våra tålamod och testar gränser. De som inte kan koderna och som gör fel om och om igen.

Det är just precis dessa, som vi av tradition tuktar mest och flitigast, som vi kanske skulle stångas med allra minst.

För bakom varje kaxig attityd finns det en osäker liten unge.

Jag lovar. Det är så.

När jag och Nyckelhålsmannen gick familjehemsutbildningen fick vi en halvdag med den klokaste människa jag någonsin stött på, eller åtminstone är hon en av dem. Hon arbetar som pedagog åt socialtjänsten och går in där det blir problem, och stöttar.

Under timmarna med henne fick jag så otroligt mycket bekräftat av vad jag gått och tänkt på under mina år som lärare. Även om jag inte kunnat sätta ord på det som hon.

Hon berättade bland annat att anknytning är a och o i barns förståelsevärld och uppfostran, och att det mellan varven går fruktansvärt fel i relationer mellan tryggt anknytna familjehemsföräldrar och småttingar som helt saknar anknytning.

Om man applicerar den kunskapen i skolans värld får man sig en rejäl tankeställare. För det finns bra många barn och ungdomar omkring oss som saknar dessa trygga anknytningar. Och långt ifrån alla hamnar i familjehem. Men alla ska fixa skolgången.

[Och vad behövs då för att man ska knyta an och bli trygg? Först och främst behöver man massor av kärlek. Och man behöver bli sedd och bekräftad och lyssnad på. Man behöver gränser. En bäbis som inte får mat när den skriker slutar skrika. Ett barn som inte blir lyssnat på blir tyst. Eller skriker högt, högre högst för att få en reaktion. Får man ingen respons på det som är bra tar man och blir jäkligt bra på att vara usel, för då får man i alla fall någon sorts bekräftelse. Hellre vara ungjävel än ingenting alls.]

Krocken blir brutal när man som tryggt anknyten konfronterar den som saknar anknytning som om den hade den. Och det gör man om man inte är väldigt medveten. Man utgår från att alla vet rätt och fel.

Så när en elev släntrar in i klassrummet nonchalant femton minuter efter alla andra fnyser man "Jaså, är det dags att komma nu?" Och visar med hela kroppen och tonfallet hur missnöjd man är med beteendet.

Eleven ifråga får bekräftat det hon eller han redan visste; att hon eller han är usel och att det inte är lönt att ens försöka förklara för vem bryr sig ändå? Ja, inte kärringen som står framme vid tavlan i alla fall.

Det är svårt till en början. Men jag lovar att saker och ting blir bättre om man välje en annan väg och låter eleven landa på sin stol längst bak i klassrummet ganska obemärkt, och sedan går man fram och säger att det var bra att hon eller han kom. Man kan till och med kosta på sig en klapp på axeln.

För handen på hjärtat. Har allt det där gnatandet och tjatande lett till någon förbättring på vägen? Nä. För det funkar inte så.

Om en tryggt anknyten elev tar sig ton ska det bemötas direkt. Absolut. För ett tryggt anknytet barn vet bättre.

Men de som gapar högst är många gånger de elever vi borde vårda mest i stället för att ständigt bemöta dem med kalla handen.

Det är sällan de där trygga ungarna.

Ofta besitter dessutom eleverna i klassrummet större kunskaper om varandra än den undervisande läraren, om man inte råkar vara mentor eller klassförståndare. Så förståelsen för att man som lärare inte går lika hårt åt på alla finns där. Även om den inte är uttalad.

Att vara snäll och medmänsklig är inte likställt med att vara mesig och konflikträdd. Det är att vara insiktsfull och se människan bakom beteendet.

Jag tror jag tagit upp det här tidigare, men då får ni läsa det igen eller låta bli, ni som är gamla i gården:

När jag gick i mellanstadiet kom en av klasskompisarna sent morgon efter morgon. H*n kunde inte påverka det för familjen bodde på annan ort och h*n var beroende av föräldrarnas skjuts. Det var de som var sent ute.

Ändå.

Fick min klasskamrat  v a r j e  m o r g o n  höra "Jaså, är det dags att komma nu?" eller "Jaha, sen igen?"

Det var för sjutton inget h*n kunde påverka. Det visste  a l l a  vi elvaåringar i klassrummet. Och jag är säker på att de flesta av oss led med vår klasskamrat varje dag.

Jag tror resten av skolgången skulle sett helt annorlunda ut för min gamla skolkamrat om h*n mött lite mer förståelse där i början.

Om vi ska komma åt de stora problemen i skolan och nå strulkusarna måste vi börja fundera på hur vi ska göra det. För straff och uppläxningar når ingenstans.

Visst. Ibland är det befogat. Kortsiktigt. För det är klart att man inte kan bedriva skola om några enstaka elever sprider skräck bland alla andra. Då kanske de måste lyftas ur systemet ett tag.

Men om vi verkligen ska komma framåt med bekymren måste vi få våra elever att vilja lyckas i stället för att få dem att sluta misslyckas.

Och det kan vi bara göra genom att visa att vi tycker om dem som de är och att vi vill dem väl.

Nu låter det som jag predikar och tror mig sitta inne med alla svar.

Kanske predikar jag litegrann. Men jag sitter dock långt ifrån inne med alla svar.

Men en sak vet jag, och det är att jag är hiskeligt trött på att omgärdas av efterfrågan på uppsträckningar och kvarsittningar och hårdare tag.

Och stolt över att jag sätter mina elevers värdighet i främsta rummet för det mesta, även om det brister för mig också någon gång nu och då.

Jag tycker så väldigt mycket om mina elever, allihop. Och önskar att varenda en av dem fick känna att de duger som de är.

Jag avslutar med Afzelius Ikaros:

När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, de gånger de skrämde eller slog mig
Är de minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut I livet
Är man bara ett tillgivet djur

Ändå står snart de vuxna där och pekar
Ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
Vill de förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt

Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms I en ny individ?
Och vem kan säg' till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg' vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor I ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt

Jag anar oråd.

Jag anar att motståndare smitit in och röstat ner mina elevers bidrag.

Så lågt ska vi inte gå.

Däremot ska jag blotta strupen här inne och be er läsare som inte ännu varit inne och röstat på mina elevers stordåd att göra det. Och ge dem en femma.

Att rösta tar bara ett par sekunder. Att se deras film tar ett par minuter, om man vill göra det också.

Kom igen nu, era snällingar!

Jag är så vansinnigt överpösigt stolt över min klass.

Och nu vill jag ha hjälp av er, mina goa bloggläsare, så att deras kreativitet, ansvarskänsla och arbetsinsats får sin belöning:

Gå in på den här länken och kolla in vad de gjort och rösta på deras bidrag i en tävling de deltar i.

De har på egen hand kläckt idén, slipat på intervjufrågor, skapat text och musik, fixat kamera, filmat, klippt, laddat ner.

Tagit massor av ansvar.

De går trots allt bara i sjuan.

Och den här typen av samarbetsövning. Med deadline. Är  i n g e n  dans på rosor.

Så bums in och rösta.

Pretty. Pretty. Please.