Stor familj. Massa vänner.

Bullriga middagar.

Fnissiga tjejkvällar.

Högljudda familjehögtider.

Det är ljuvligt att umgås på alla sätt och vis.

Men någon gång.

Mitt i allt det där härliga, hjärtliga.

Är det skönt att bara vara. Två.

I går var första lördagen på väldigt lång tid som var helt fri i almanackan.

Och när mörkret och tystnaden lade sig över Bällstavägen 23.

Njöt Nyckelhålsmannen och jag av stillsamheten. [Eller. Lite BKO skvalade i bakgrunden. Liksom torktumlaren. Och diskmaskinen. Men i övrigt var det tyst och stilla.]

Det behövs ibland.

[Hur kära vi än är i att umgås med varenda kotte som vi känner.]

Natt, nattinatt.

"Vet du vad det hä: kallas?" skorrade min äkta hälft här hemma i går kväll när han råkade kika in i dressing room där jag stod och rattade in rätt radiokanal, i min illrosa never before used badmössa.

"Nä?" svarade jag och rattade vidare. [Det är viktigt med rätt musik i badrumshögtalarna när man ska långbada.]

"Det kallas ett Kodak moment" fnissade han, innan han lämnade mig, badmössan och radion åt vårt öde där inne.

Och.

I can't blame him.

Så naturligtvis bjuder jag på ett inte Kodak moment, men Sony Ericsson moment här inne också:

Vadå? Ni trodde väl inte på fullaste allvar att ni skulle få se nunan under också?

Nä. Nä.

Så roligt ska vi inte ha.

Glad påsk på er!

[Och nä, jag brukar inte bada med mössa på i vanliga fall, men jag var precis nyfärgad i kalufsen och då ska man inte tvätta håret på minst ett dygn sägs det.]

Här hemma för en liten stund sedan:

"Ska du inte bada, älskling?"

"Nä... jag känner mig inte frusen... jag måste frysa för att tycka det är skönt att bada."

"Men gå ut en stund då..."

Eh.

Stinker jag?

Mannen i mitt liv. Nyckelhålsmannen. Och jag och pappa.

Var hembjudna till svärföräldrarna på kroppkakor på farsdag.

"Mossans koppkako:" är liksom allt för min man. Det finns inget i matväg som slår det.

De är stora som tennisbollar, men han får i sig hur många som helst.

Jag tror han klämde i sig tolv stycken en gång. T o l v.

Det är någonting med smålänningarna och deras kroppkakor.

Jag tycker också det är jättegott med svärmors kroppkakor. Absolut. Men det slår liksom inte allting annat med hästlängder.

Hur som helst har min äkta hälft ägnat den här helgen åt att sjuksystra mig något alldeles fenomenalt.

Han har bistått med isvatten och alvedon och nyponsoppa och slemlösande och termometer hit och termometer dit. Dag som natt.

Och på söndag kring lunchtid låg han bredvid mig i sjukbädden och filosoferade om stort och smått.

Det var strax dags för den efterlängtade måltiden. Bara timmar kvar. [Jag var så klart inte aktuell längre, jag låg där jag låg.]

Plötsligt slängde han med förskräckt röst ur sig:

"Men hä:egu:d, jag åt ju nästan ingenting i gå:!"

Och jag, som var dimmigare än vanligt, kläckte väl ur mig ett enkelt "Va?"

"Nej. Jag komme ju inte å:ka nånting. Jag skulle ju ha ätit minst två pizzo i gå: och sedan gått och [sorry, men han sa just detta] bajsat och sen ätit ännu me:! Jag komme inte å:ka många koppka:ko alls ju."

Okej.

Vi säger så.

Glömde nämna den lilla detaljen att Nyckelhålsmannen firat sin 40:e födelsedag fram till för cirka trettio minuter sedan när det gick från att vara 20 oktober till 21.

Han är alltså inte längre 30+ utan 50- den lilla kärleksodågan.

Kvällen gick i firandets tecken. Middag på restaurang och sedan livesänd Robbie Williams-konsert på Söråkers Folkets Hus.

Men the big thing händer på lördag.

Det är då det är stor festivitas.

Nu ska här sussas.

Natt, nattinatt!

... vad tänker du på då?

Eller. Spar det för dig själv.

Själv har jag lärt mig att det är så man benämner en 3-årig bröllopsdag.

Jag och Nyckelhålsmannen har läderbröllopsdag i dag.

Det är sjukt vad tiden går fort.

Tre år har passerat sedan bloggkompisarna snopet kunde konstatera att jag lagt in ett inlägg tjugo minuter in i ceremonin.

Men det hade jag så klart inte. Jag hade skrivit det ett par dagar innan för postning när bröllopet gick av stapeln så att mina trogna läsare skulle få vara med.

Romantiska som vi är här hemma hade jag  h e l t  glömt bort vilken dag jag bokade in mig på tjejmiddag hemma hos A.

Så jag firar bröllopsdagen med tjejmiddag. Och min äkta hälft med garagestädning.

[Men  h e l t  hjärtlös  är jag inte. Jag skickade med honom en alldeles speciell macka till morgonfikat på jobbet, dagen till ära.]

Och älskar varandra gör vi varje dag och inte bara när det är bröllopsdag.

Så det så.

Tjing, tjingeling hörni.

Min gula kompis Stig(a) väntar på mig ute i solskenet, så det är väl bäst jag släpar mig ut.

Nyckelhålsmannen som har slut på semester har legat och nannat kudden ett bra tag.

När jag kryper ner i sängen efter att ha gjort natt inne i badrummet och avslutat proceduren med att smörja in mig i en nyinköpt snordyr ansiktscreme.

"Sniff...sniff..." efter den obligatoriska nattpussen.

"Sniff...sniff...mummel...ha: du myggmedel på dig?"

Charmigt.

"Näe... det måste vara min nya ansiktscreme..."

"Sniff...sniff..." mitt i mitt nylle, "...ja, jo det Ä det nog..."

Okej.

För nu blir det nästan lite småporrigt här inne.

Men det är så dråpligt det jag tänker berätta att jag inte kan låta bli.

Och när min man skrattade så han grät nyss åt det hela och mitt i alltihop liksom frusthostade ur sig ett "Det hä: kan jag inte ens hålla få:n bloggen, det ä ba:a fö: då:pligt!"

Ja.

Då måste jag ju utnyttja situationen och skynda mig till tangentbordet.

Ni som hängt med länge här inne kan eventuellt komma ihåg att jag nu och då berättat om min mans intensiva drömliv som ofta följer honom en stund efter att han vaknat till om morgnarna.

Han kan börja svamla om de mest osannolika saker och varje gång är det samma visa.

Jag skrattar och skakar på huvudet och säger att han har drömt igen.

Och han ligger framför mig med sovrynkor på kinden och förvirrad blick och säger att näe, visst inte. Tills han efter halvannan minut liksom fnyser till och erkänner att, okej då...

I morse föll det sig inte bättre än att jag låg på rygg med täcket uppdraget över hakan [kissekattklor som gnussar känns inte lajbans mot haka och läppar] och halva munnen, och Vargas liggande på bröstkorgen, trampande, spinnande och halvt om halvt vindande med sina söta gula ögon. När Nyckelhålsmannen plötsligt vaknade till liv bredvid oss och som från ingenstans körde in en hand under täcket och -nu kommer det- grabbade tag i ett bröst.

Vargas flög upp och studsade ner från sängen och jag studsade till rätt rejält själv.

Medan min äkta hälft stirrar dumt på mig, fortfarande med handen på mitt ena bröst där under täcket.

Så säger han med grötig, svamlig stämma:

"Hä: Osén -läs herr Rosén- ha ope:e:at växelspaken och måste ba:a kolla om nä:vtå:dana fotfa:ande funge:a..."

Och jag minns inte ens vad jag svarade. Men vet att det var något med dröm igen när jag väl kommit till sans på min sida av sängen.

"Te: gånge ha hä: Osén ope:eat spaken och det ha inte gått ba:..." fortsatte min man bekymrat från sitt håll.

Sedan släppte han bröstet. Och slumrade om. Ivrigt påpekande att det inte alls handlade om en dröm. Den här gången.

Tack och lov gjorde det faktiskt det.

Och nu så här flera timmar senare har vi lite svårt att sluta skratta åt hela händelsen.

Men Vargas har inte hoppat upp i sängen igen sedan herr Rosén dök upp under täcket och skrämde iväg honom. Så han ser inte humorn i det hela riktigt än den lilla pälsbollen.

Nu ska jag åka till stan och köpa pelargoner.

Egentligen ska jag rensa bort en massa strunt från tvättstugan eftersom vi ska sätta igång och renovera där inne, men det lämnar jag till Herr Rosén tror jag. Bara inte operationsärren i spaken sätter stopp för honom. Vill säga.

Tjing, tjingeling!

Den äkta hälften försvann till stugan för ett gäng timmar sedan.

Han hade havsöringar och solsken i blick det regntunga vårvädret till trots.

Och just nu sussar han förmodligen gott till ljudet av en knastrande brasa på väg att slockna mitt där ute i ingenstans i den lilla, lilla stugan på den lilla, lilla ön.

Till på söndag ska han minisemestra och njuta där ute.

Sedan kommer han hem till vårbruk i trädgården. Den krassa villaägarverkligheten.

Det var inte bara han som försvann tidigare i kväll. Så gjorde också minneskortet med några foton från vår helg i huvudstaden.

Jag hade tänkt bjuda på lite våriga luftballongsbilder, samt en fantastiskt söt liten Elsa. Bland annat.

Nu får det vänta.

Natti, natti hörni... nu ska här klämmas ner bland kissemojjerna som ligger och trynar i sängen.

...det krävs bara lite övertydlighet. Från min sida.

...och en viss ansträngning från min mans sida.

Jag ska snart leda in på vad det här handlar om. Vi ska bara först toucha ämnet Att vara gift med en lärare lite kort.

Det är nämligen en konst i sig.

Och Nyckelhålsmannen klagar  n ä s t a n  aldrig.

Förutom om jag springer till datorn för att svara på ett msn-meddelande från någon elev mitt i ett samtal eller en fotmassage eller what ever.

...

[Det där var  i n t e  min tanke. Den får stå för dig.]

Eller till exempel när det kommer till den kostnärliga friheten. Som bloggare.

Fast. Han klagar inte alls när det gäller det. Han tar bara den konstnärliga friheten. Med all rätt.

Där är det mer jag som blir lite svettig.

För även om jag bjuder på en hel del trams och låter er ta del av många av mina tankar.

Finns det mycket jag aldrig skulle skriva om.

Just eftersom familj och vänner, elever, föräldrar och kolleger faktiskt läser här.

Sånt jag håller för mig själv. Eller delar med min man eller mina allra närmsta.

Nyckelhålsmannen som nu alltså gått och blivit med blogg skulle inte heller skriva precis vad som helst. Tror jag.

Men han bjuder nog  l i t e  mer på mindre politiskt korrekta inlägg nu och då.

[Och  o j, vad min familj och mina elever börjar googla på hans blogg just i detta nu.]

Och därför länkar jag inte till honom.

Han ska inte behöva hämmas i sitt tangentknattrande.

Hans blogg är hans och min är min.

Han är han och jag är jag.

[Nähä? Tänker ni nu.]

Nu ska jag dock plocka några rader ur hans blogg och bjuda på här, för jag kom nyss hem från frissan och möttes av en ivrig äkta hälft som slog ihop händerna och tjöt "Åh, vad fiiiint det blev!" innan han började plocka i mitt hår och vända på mig för att få se liksom  h e l a  nyfriserade skallen.

Han har lärt sig. Tänkte jag. Som i vanliga fall efter ett frisörbesök brukar mumla surt att han kanske kan "säga  n å n t i n g  om håret..." efter att jag gått omkring och väntat ett halvt dygn på någon form av reaktion.

[Sedan hjälpte det väl  l i t e  att jag tjatat om mitt frisörbesök de senaste dagarna också. Kanske.]

Hur som helst.

Valda delar ur ett av Nyckelhålsmannens blogginlägg:

Måste komma ihåg att säga att det ser fint ut.

Måste komma ihåg att säga att det ser fint ut.

Måste komma ihåg att säga att det ser fint ut.

Måste komma ihåg att säga att det ser fint ut.

Måste komma ihåg att säga att det ser fint ut.

Carro kommer snart hem från frisören.

Kvinnor är från Venus, män är från Mars.

Alla män kommer inte ihåg...

[...]

1. Missa aldrig att hon klippt sig.

2. Missa aldrig när hon fyller år.

3. Missa aldrig er bröllopsdag.

4. Håll koll på menstruationscyklerna.

5. Köp blommor ibland.

Många män har under årens lopp missat de Gyllene 5 och gått en förtida död till mötes. Trodde du det var en slump att män har lägre genomsnittlig livslängd? Tänk om.

Bakom varje lycklig kvinna finns en vaksam och alert man. Bakom många mäns gravstenar finns en förorättad kvinna.

Tag er i akt, därute.

Måste, måste, måste komma ihåg och säga att hon är fin i håret!

Ta ta!

Det är inte utan att man kan misstänka att jag är en ganska krävande och horribel hustru.

Hilfe.

Ha. Ha. Ha.

Hur som helst är jag i så fall en nyfriserad sådan:

Tjing, tjingeling hörni, nu ska här stekas en bit kött och klyftas några pärer.

Ha en trevlig lördagskväll!

Ett litet paket på hallgolvet hos N.

Varma kamben till Nyckelhålsmannen.

Tonfisk till Vargas och Vilda.

Och ett tänt ljus vid Mulles grav.

Alla Hjärtans Dag i all enkelhet.

Moahahaaa.

Min man är verkligen som klippt och skuren ur en serie. Ibland.

Nu på morgonen har vi diskuterat julklappar och lite bluttanblä inför de sista inköpen i dag.

Och allt detta skedde medan jag knådade hans onda förkylningsochrenoveringsaxlar.

Strax utanför sovrumsdörren låg Vargas och försökte se ut som att han  v e r k l i g e n  inte alls undrade vad f*n husse gjorde på golvet.

Mitt i allt julklappsprat började jag sväva ut om hur fiiint det skulle vara med små söta julrosetter på kissemojjarna.

"Näe, dom ska vä:kligen inte ha nåa osette:, vä:kligen inte!" protesterade Nyckelhålsmannen. På skarpen.

Och jag fick ge mig.

[Mulle hade nog gärna sluppit sin blå rosett genom alla julaftnar han med. Egentligen. Men han var för snäll för att krångla av sig den.]

Tyckte jag inte att Vargas tittade lite extra kärleksfullt mot sin husse där ett slag? [Vildan hade inget hört om min dumma idé, hon var redan utflugen ur huset för morgonen.]

Jag vet inte. Det kanske var inbillning.

För fem minuter senare var vårt moment över och jag tjavade iväg hit till datorn för att göra bankärenden [och  i n t e  blogga] medan husse tog ett bestämt grepp runt lurvtussen på golvet:

"Nu lilla Va:jasen ska du komma och lägga dig hos husse i sängen och sova, föstå du... fö husse vill ha sin Va:jas med sig i sängen nä han so:ve!"

Det gick ju. Så där.

Den lille hårige var nere på golvet igen i samma veva som husse satte ner honom på sängen [där han annars trynar nästan jämt, men då har beslutet varit hans eget. Mucho importante.]

Och vad hör jag inte inifrån sovrummet då?

"Jag tycke vi kö: på det dä: med osette i alla fall jag... och Va:jas kan ju ha en sto: king midjan. Nä: jag tänke efte skulle vi kunna gö:a som med elefantena också... och sätta fast en liten kå:j på yggen på honom så kan han gå unt med nötte hä: på jul..."

Ha. Ha. Ha.

En purken Nyckelhålsman är en påhittig Nyckelhålsman.

Men  i n t e  skrämde han den eventuella nötbäraren inte. Han lyser med sin frånvaro där i sängen fortfarande.

Näe.

Det här går inte. Nu ut och stångas i butikerna.

Tjing, tjingeling så länge!

Visst är jag bortskämd?

Jag är en snuskigt bortskämd fru.

Och om jag bara hade kläm på hur jag lattjar med bilder i min nya dator [den gamla ville inte vara med längre] skulle jag visa exakt hur bortskämd jag är.

Vi får se om jag hinner lära mig innan den underbara buketten på köksbordet vissnar.

Natti, nu ska jag gå och nanna kudden.

Det är inte läge att vara bitter över att teven beter sig som en idiot och det inte går att titta på den  p r e c i s  när det är dags för bönderna och Grey's.

När den äkta hälften samtidigt trilskas med bilen som precis bestämt sig för att lägga av.

Det förstår till och med jag.

Suck.