Min käre storebror har slitit större delen av sitt vuxna liv med travhästar.

Jag tror hans första hette Bobby Edition. En riktig galning vill jag minnas.

Efter Bobby har en rad hästar kommit och gått.

Storebror har som glad amatör offrat massor av pengar, tid och kraft till att föda upp, träna och starta med alla sina älsklingar.

Samtidigt som han haft ett "vanligt" jobb, varit en närvarande pappa till två döttrar och mer än lovligt engagerad inom fotbollen i samhället där vi bor.

Jag har aldrig hört honom gnälla trots en hög motgångar genom åren.

Och en och annan besserwisser i branschen har nog ruskat på huvudet åt den glade amatörtränaren på Storjorden.

Men.

Ni vet.

Plötsligt händer det.

Och oj vad det har hänt på sista tiden för storebror.

Hans alldeles egna produkt Parkin [numer tränad och körd av Henrik Svensson, som faktiskt började sin karriär hos brorsan med] går från klarhet till klarhet på travbanorna runt om i landet och tar både folk och motståndare med storm.

Själv är jag paniskt rädd för allt vad hästar heter och har aldrig gått i närheten av bestarna på brorsans gård.

Men stolt är jag likt förbaskat.

Över både bror och häst.

I kväll håller vi tummarna när Henrik startar med Parkin i Rättvik.

Tjing, tjingeling.

För ett år sedan. Exakt.

Stod jag i svärföräldrarnas kök och ringde en mängd ofattbara telefonsamtal.

För en timme sedan för exakt ett år sedan fick jag själv ett ofattbart samtal.

Min ena svägerska fanns inte längre.

Hon var borta. Bara så där.

Svärmor och svärfar satt förtvivlade hemma i sin lägenhet ett stenkast bort. Den civilklädde polisman som kommit med dödsbeskedet hade nyss lämnat dem.

Jag hade tjejmiddag. Nyckelhålsmannen arbetade över.

Mitt i glada skratt i stearinljussken ringde telefonen.

Festen fick ett abrupt slut.

Tjejerna skjutsade mig till svärföräldrarna.

Pappa hämtade Nyckelhålsmannen på jobbet.

Och Marianne.

Hon fanns inte längre.

Ett år har passerat.

My.

I dag tänker jag främst på dig.

Stor. Stor. Kram.

Till dig du fantastiska, starka tjej.

Hörni.

Nu ska ni få läsa och se.

Det har kommit bilder på Hubbe-prinsen.

Och jag har fått rapporterat till mig att han var ute på fri tass för första gången i lördags och att innan matte och husse hunnit blinka hade kelgrisen visat upp två möss.

Life's kind a nice in the woods of Kvarsätt alltså!

Supersötot

Blivande kompis månne?

Innan frigivningen.

Tjing, tjingeling!

Det blir mycket frallan nu.

Men jag kan inte låta bli att bjuda på en bildkavalkad.

Fotona är tagna av min sjukt begåvade fotograf till vän, väninnan A [med på bild ibland är brorsdotter A, frallans matte]:

Nä.

Jag menar fralla så klart.

Men skriver jag det blir det ju ingen härlig alliteration.

Och sådana gillar svenskanördar som jag.

Här kommer några bilder jag snott från brorsdotter A:s facebooksida:

Är hon inte  h e l t adorable?

Åh.

På fredag är det ingen vanlig dag.

På fredag kommer N.

Älskade, underbara, intelligenta, vackra, roliga, starka, härliga N.

Hon fattas oss allt som oftast.

Men på fredag är det äntligen dags att få rå om henne igen.

Då blir det fredagsmys på riktigt i den Lorentzonska soffan.

Den här helgen har till stor del tillbringats i bil.

[Sundsvall-Kalmar 80 mil enkel resa.]

I lördags var det nämligen dags för Mariannes minnesstund.

Och minsann.

Jag är  h e l t  övertygad om att min svägerska satt i ett hörn av rummet och gillade vad hon såg.

För.

Vi, hennes närmaste, gjorde som hon alltid gjorde.

Vi sket i alla konventioner och gick en annan väg.

Marianne hyrde en lägenhet i samma hus som en samlingslokal i byn där hon bodde.

Där hade vi vår minnesstund.

På en bänk stod en urna med hennes stoft, omringad av flera Buddha-gubbar och ljus. Marianne  ä l s k a d e  Buddha-gubbar. Där fanns också en bok där släkt och vänner kunde skriva ner en sista hälsning.

På en vit duk rullade ett bildspel fram. Det var Mariannes dotter som satt ihop det med bilder av en högst levande mamma och massor av hennes favoritlåtar.

Lokalen var i övrigt dukad med långbord fyllda med snacks.

[Marianne älskade snacks med; "Nä, ta bort skålen, jag kan fan inte sluta äta!" var ett stående citat när vi spelade kort och chilinötterna stod för nära.]

Och på ett bord stod glas, öl, vin och läsk. Alla kunde förse sig med valfri dryck.

Ingen formell ceremoni. Inga krystade tal.

Nä.

Vi ägnade ett par timmar åt att skratta och gråta och minnas en människa som varit oerhört bullrig och levande men som ofattbart nog inte längre finns bland oss.

Och vi gjorde det där hon kände sig som allra mest hemma.

På slutet tror jag att hon skrattade en smula åt vår tafatthet också.

När den värdige och stillsamme herrn från begravningsbyrån kom för att hämta urnan var vi mitt i hejdån. Och bildspelet hade precis stannat och från jätteduken kikade Mys ena hund fånig på oss.

Alla reste sig upp.

Mariannes stoft försvann med den värdige herrn. Hunden blängde. Vi stod tysta. Samlade. Tårar fälldes. Hunden blängde. Vi började skruva på oss.

När skulle vi avbryta?

Till slut tog Mariannes särbo tag i situationen och sa att det kanske var dags att bryta upp. My släckte alla ljus.

Och det hela var över.

Hörni.

Vilken tur det är att vi inte vet när allt tar slut. Det är en ovisshet jag gärna lever med.

Fatta att denna välbevarade snubbe som lite halvnonchalant står i hallen här hemma och väntar på sin lillebror [58] som är på besök i krokarna.

Han.

Är min lill-bappa.

Och han blev pensionär i går.

65 panner liksom bara.

"Fy fan, nu ska jag slänga bort väckarklockan, jag ska  a l d r i g  mer måsta kliva upp på kommando! Och mobilen lämnade jag in till chefen när jag gick hem i går. Herreguuud, va skönt!"

Det där sista like me not. Not att all.

Jag måste  a l l t i d  kunna få tag på bappa. Alltid.

"Näe, jag ska  i n t e  ha nån ny nalle, det ska jag  i n t e. Folk har klarat sig i alla tider utan."

Det ska vi nog bli två om.

Och jag vet vem som vinner.

 [Pst... han är singel. Så finns det några snälla, glada, roliga och lediga pumor bland mina läsare; go for it. Han är ett kap.]

Världens vackraste Valencia blir förevigad av släktens begåvning.

Jag borde verkligen sussa sedan länge.

Men eftersom Winnerbäck var gäst i kvällens avsnitt av Mauro och Pluras kök. Och jag, Nyckelhålsmannen och Hubbe låg nere och såg på film när det gick. Kunde jag inte vänta på reprisen. Utan bara måste titta på TV8 Play.

Och bäst som jag satt och njöt av detta makalöst flummiga, politiskt okorrekta och mycket opretantiösa matprogram fullt av gamla musikaliska hjältar. Bara slog det mig.

Marianne skulle verkligen ha älskat det.

Det är liksom där jag är nu.

I mitt tänk.

Dagarna trillar på. Men när jag minst anar det kommer det ett sånt där moment när tiden stannar och jag kommer ihåg att hon inte längre finns.

Pluras bara överkropp. Winnerbäcks tafatta hackande av grönsaker. Cigarettröken i hela köket. Gubbröran. Bluddret om meningen med livet och Dylan.

Ja.

Det hade hon verkligen gillat.

Och jag kan nästan höra hur det skulle låtit; "Ja men fy fa:n, dom e inte kloka på en fläck ju, men hä-skorrärr-eguud så skorrärr-oliga. Å maten, men dom ä ju skitduktiga ju!"

Och så hade hon lagt av ett riktigt hästgarv. Så där så det tjöt genom näsan. Jag har aldrig hört någon skratta på samma sätt som Marianne.

Och kommer förmodligen aldrig göra det heller.

På Hubbe-fronten?

Tja. Han kämpar vidare. Tvingar sig lite på. Och Vargas fräser och lubbar snabbt iväg. Och Vilda fräser och gurglar men springer inte.

I dag har varit en bättre dag känns det som.

Skönt.

Small steps.

Kelgrisen i Nyckelhålsmannens trygga famn.

Natt, nattinatt!

I natt blir det skilda sovrum.

Nyckelhålsmannen och Hubbe stänger om sig i gästrummet.

Det är för hjärtskärande att ha lilla Hubbe ensam i matrummet hela långa natten.

På söndag får vi proffshjälp från underbara Sundsvalls Djurhem.

En av tjejerna där har lovat komma hit när vi ska sammanföra ligan första gången -sedan sammandrabbningen- utan grind.

Oj, vad jag hoppas att allt ska funka, men Vilda är skeptisk. Mycket skeptisk.

To be continued.

Natt, nattinatt!

Den här dagen har rullat på.

Nyckelhålsmannen åkte till jobbet. Och kom hem igen. Sjukskriven en vecka framåt.

Hubbe har ägnat sig åt att ömsom jama förtvivlat efter sällskap och ömsom [när jag varit hos honom; himlar vad nationella proven blir välrättade på det här viset] sussa runt i kökssoffan, fönstret eller sin bur inne i sin tillfälliga bostad; matrummet.

Peppar, peppar har inga prylar åkt i golvet ännu där inne.

Nu i kväll tog jag och Nyckelhålsmannen med oss den lille i buren och placerade oss alla tre bakom galler i filmrummet nere. Det var en hit enligt den lille hårige nykomlingen som myste så ögonen gick i kors från sin del av soffan.

När det var dags att "gå hem igen" löste vi det genom att gallra in trappan till övervåningen och servera mumsig mat i Hubbe-rummet.

Hushållets bofasta krumelurer har inte varit in i köket i dag, men i morgon planerar vi att tvångsplacera Vilda där en stund så hon och Hubbe får blänga lite på varandra genom gallret.

Håll alla tummar ni har för att det ska lösa sig med kisselurverna. Hubbe är värd ett bra liv med kompisar, massor av soffor och sängar att ligga runt i [inte så, han är kastrerad] och möjligheten att få gå ut så småningom.

I övrigt kämpar vi på, och det är underligt vad livet har förmågan att bara gå.

Det är över en vecka sedan vi fick beskedet om att Marianne dött.

[Vart tog den tiden vägen?]

Varje dag pratar jag nästan en timme med T, hennes särbo, och i eftermiddag orkade han kontakta begravningsbyrån. Det verkar som vi får hem Marianne nästa vecka någon gång. Och i dag har vi preliminärbokat minnesstund för släkt och vänner. Det blir förmodligen av den 10:e april.

Svärföräldrarna kämpar också på, och nu får ju svärmor sova i alla fall. När Hubbe has left the building.

För er som oroat er [efter gårdagens kalabalik] kan jag säga att det går  i n g e n  nöd på Vilding-Hilding. Så här nöjd och pösig såg hon ut i förmiddags:

Natt, nattinatt hörni. Sköt om er!

I dag får vi vara lite malliga i släkten.

Och inte bara ledsna.

För se Nyckelhålsmannens systerson [son till Ingrid, den älsta systern, som gick bort 1987] J råkar jobba som kock på PM & Vänner i Växjö årets restaurang- matupplevelse enligt White Guide.

Superdupperjättegrattis till dig J.

Ända sedan dödsbeskedet nådde oss alla har jag varit ganska samlad.

En eller annan tår har kommit när jag pratat med svärföräldrarna eller Mariannes särbo och de varit så där ohämmat förtvivlade.

Och nog har jag sovit oroligt.

Men i övrigt har jag varit orationellt rationell. Tagit tag i saker och ringt runt. Funnits där. Allt medan jag förlagt saker och varit mer disträ än vanligt.

Så i dag fick jag uppdraget att vara SOS Internationals kontakt.

Och en vänlig dansk förklarade i telefonen att det fanns några frågor som måste redas ut.

Fanns passet där Marianne befinner sig? Fanns det tillhörigheter som skulle skickas hem med henne från semesterorten? Vilken begravningsbyrå ville vi använda oss av?

Och.

Hur ville vi att hon skulle komma hem?

I kista?

I urna?

Skulle hon begravas på plats?

Jag förklarade att jag måste få återkomma efter att ha pratat med svärföräldrarna och älskade M som precis mist sin mamma, och så klart T, särbon.

Självklart kunde jag återkomma.

Jag hoppas att ingen av er någonsin behöver ställa frågan till en särbo i sorg, en chockad dotter eller ett par förtvivlade föräldrar.

För hur frågar man någon om man vill att mamman/dottern/kärleken ska komma hem i kista eller urna?

Ja.

Hur frågar man?

Hur frågade jag?

Jag tog tjuren vid hornen och bara fick det hela ur världen.

Men efteråt brast det.

Och jag förstod vad det är vi står mitt uppe i.

Marianne åkte iväg på en efterlängtad solsemester.

Och kommer snart hem igen.

Beslutet som togs i dag behöver jag inte vädra här.

Men inte var det väl någon endaste en av oss runt omkring som trodde hon skulle komma hem i kista. Eller urna.

Det är för väl att vi inte vet mer än vi vet om vad som väntar runt hörnet.

Jag vet i alla fall att jag ska bita ihop och fortsätta vara rationell. För som lilla M sa i telefon tidigare i kväll:

"Det är bra att du har kontakten med SOS Internationals och begravningsbyrån Carro, för det är du som ska hjälpa oss med det här!"

Ja, M.

Det här ska vi ro i land. Absolut.

[Och det värmer mig att du vill ha min hjälp.]

Var de.

1987 miste Nyckelhålsmannen sin äldsta syster.

Och i går kväll knackade polisen på hemma hos svärföräldrarna.

Det var dags för sorgbesked nummer två.

Marianne somnade in i tisdags förmiddag. Jag hoppas och tror hon var lycklig.

Hon tog en sovmorgon och vaknade inte igen. Hon var på semester med den hon älskade och behövde bara få sova lite till.

Och nu finns hon inte mer.

Livet är en skör historia och inget går att ta för givet.

Så lova att göra det bästa av den tid ni har.

Här hemma försöker vi så gott det går förstå vad som hänt.