Det är precis vad det är.

Det fruktansvärda som -vad vi vet i dag- en endaste liten människa åstadkom i vårt grannland i väst i förrgår.

Bomben i centrala Oslo var i sig tillräckligt läskig.

Men för mig som jobbar med ungdomar hela dagarna.

Är det bilderna på Utöya jag liksom ser framför mig.

En livlig fantasi är inte alltid en gåva.

Jag har bara skummat igenom nyhetsflödet på nätet och i kvällstidningarna. Inte lyssnat på radion eller tittat på teven.

Men jag har fått tillräckligt med mig för att kunna ana hur trivsam samvaro i glada vänners lag på ett ögonblick förvandlades till iskall skräck i och med att Anders Behring Breivik steg i land på ön och lamslog den under  t v å  timmar.

Jag kan inte låta bli att tänka på att han gick runt där i lugn och ro och sköt ungdomarna. En efter en. Med två skott i var och en.

Och att han utplånade ett knappt hundratal. Det är fler än alla blivande nior på min skola, tillsammans.

Och de stackare som överlevt.

Kommer man någonsin över något liknande?

En verklighet som överträffar vilken blodfrysande rysare som helst. Ingen teve att slå av och lampa att tända. En upplevelse som sitter etsad inom en för resten av livet.

Hur dealar man med det?

Människorna runt dessa överlevande ungdomar har en tuff och livsviktig uppgift att ta itu med, måtte de veta vad de gör.

Det är bara ofattbart.

I morgon hoppas jag att hela svenska folket deltar under den tysta minut som kommer infalla 12.00.

Tills dess:

natt, nattinatt.

För någon månad sedan slogs det på stora fula gubben-trumman i tidningarna i Sundsvall.

Det var en mamma som kände sig djupt oroad efter att hennes åttaåriga [eller något liknande] dotter gått ut till lekplatsen på gården där de bodde. Klockan åtta på kvällen.

För att hämta in sin [inte ännu fyllda] treåriga lillebror.

Som var där ute själv och lekte.

När åttaåringen kom ut till sandlådan femtio meter hemifrån möttes hon av synen av att en äldre man försökte locka till sig hennes lillebror.

När hon dök upp försvann dock mannen.

Och storasystern tog sin lillebror under armen och skyndade sig hem till mamma.

Och så var cirkusen i gång.

Pedofilvarning. Spaning efter misstänkta gärningsmän.

Varning. Varning.

Jag läste inte så noga vad som skrevs i tidningarna.

Tänkte bara att det är bra läskigt med dessa galningar som smyger runt i barntäta områden och bara väntar på sin chans.

Så kom händelsen upp under ett samtal med goda vänner som läst artiklarna noggrannare.

Och som fastnat på andra detaljer i historien.

Ponera att den misstänkta snuskhummern inte var en pedofil.

Ponera att han i stället var en äldre herre med barn och barnbarn där hemma. Som passerade ett folktomt bostadsområde klockan åtta på kvällen och hittade en ensam knodd på inte fyllda tre ännu.

Lekandes vid en sandlåda.

Kanske. Kanske. Blev han orolig.

Och försökte hjälpa till.

Så dök ett äldre barn upp och han förstod att läget var hyfsat under kontroll.

Så han traskade vidare mot det mål han var på väg mot från början.

Föga anandes att han timmar senare skulle figurera i morgontidningarna som pedofilmisstänkt.

Eller så var det så att det var ondskan som hälsade på alldeles på riktigt.

Kanske hade mamman [och pojken förstås] bara en himla rackarns tur att storasyster skickades ut precis i rätt ögonblick.

Det får vi väl aldrig veta.

Men visst är vi snabba att döma situationer ibland?

Under mitt, Nyckelhålsmannens och de goda vännernas samtal om händelsen började jag verkligen tänka till.

För det första verkar det i mina ögon fullkomligt idiotiskt att låta en [inte ens fyllda] treåring vara i en lekplats ensam oavsett tid på dygnet.

Inte bara för att det finns många otäcka människor där ute.

Det finns vägar och bilar och vatten och djur och skogsdungar. Farligheter. Precis överallt. För en liten knodd kappt tre äpplen hög.

Och för det andra känns det för sorgligt om vi ska hamna i ett samhälle där man som karl inte törs reagera och hjälpa ett barn i en knepig situation som man finner en aning oroande.

Bara för att samhället ser ut som så att har man fel kön och tar kontakt med barn. Då är man genast en snuskig farbror Bosse med gotteklubba i ena handen och fula tankar i hela huvudet.

Jag fick verkligen en tankeställare den där kvällen när det här samtalsämnet kom upp.

Och den håller i sig.

Jag minns själv ett par fula gubbar jag råkade ut för som barn utan att något hände. Eftersom jag fått lära mig att aldrig följa med en främling.

Så jag är inte så naiv att jag tror att pedofilerna utrotats och inte finns. Jag tror bara att vi måste vara öppna för andra sanningar. Ibland.

 En gammal elev till mig hade lyssnat in absurdum till vad mamman sagt om att absolut aldrig följa med gubbar. För en dag när hon lämnat en kompis för att ta sig hem och det inte föll sig bättre än att det började spöregna och kompisens pappa satte sig i bilen och åkte ikapp den unga damen för att skjutsa henne hem. Då sa hon blankt ifrån eftersom hennes mamma sagt att hon inte fick följa med gubbar i bilar. Det hjälpte inte ens att den arme fadern förklarade att det var hennes mamma som ringt och bett honom ge dottern lift.

Jag känner att jag kan ha berättat den sistnämnda anekdoten tidigare här inne. Men what the heck. Jag bjuder på den reprisen in that case.

Var rädda om varandra hörni.

Natt, nattinatt!

För några dagar sedan såg jag den på riktigt.

I ett ansikte som varit sorgset under en lång tid.

Jag har sett munnen skratta någon gång sedan det ofattbara hände. Men inte ögonen.

Så för ett par dagar sedan upptäckte jag den.

Livsgnistan. Den busiga blicken.

Och det var ett riktigt halleluja-moment.

Det är vår. Det finns hopp.

Många tunga stunder väntar fortfarande.

Men den där gnistan går det inte att ta fel på.

Livslusten har slagit till på riktigt igen.

Underbart är vad det är.

De senaste kvällarna när jag gått och lagt mig.

Har jag varit lite extra tacksam där jag legat lutad mot Nyckelhålsmannens bröst och kliat på hans mage tankspritt. Medan han lika tankspritt kliat på min axel, fullt fokuserad på aktuellt avsnitt av senast införskaffade tv-serie.

Och de senaste dagarna på jobbet.

Har jag haft flera halleluja moments. [Ett av dem kan ni läsa om i UR:s skrivblogg, där jag är torsdagsskribent under våren.] För jag har liksom känt efter hur ljuvligt det är att få finnas i ett sammanhang där det räknas vad jag gör. Att få ägna dagarna bland ungdomar gör gott för själen. Att ha arbetskompisar att dela stort och smått med likaså.

Ja.

De senaste dagarna har jag öppnat mina sinnen på ett nytt sätt.

För den senaste tiden har inte gjort annat än bevisat att ingenting någonsin är att ta för givet.

Det har gått ofattbara sju veckor sedan svägerskan Marianne rycktes ur livet 47 år ung.

Och tre dagar sedan nästa smäll kom i min närhet.

Man tänker inte att någon som är 36 år ska måsta dö av att hjärtat stannar och lämna fru och barn och ett nybyggt drömhus för att aldrig finnas mer.

För det ska liksom bara inte hända.

Men det gjorde det.

För några år sedan tog gamla tjejgänget från förr upp kontakten och vi bestämde oss för att vi fasen måste hålla ihop. Träffas åtminstone några gånger om året.

Prata gamla minnen. Dryfta vardagsproblem. Vårda den där vänskapen som skapades för så många år sedan.

Och det har vi gjort.

I det här gänget finns det en änka nu. M från barndomen har mist sitt livs kärlek.

Hon sitter med en fjortonåring och en fyraåring i ett andlöst vackert nybyggt hus med fantastisk utsikt.

Drömhuset som hennes man byggt på så länge.

Men hon sitter där utan honom.

Sedan de gick på högstadiet har de haft varandra.

De har delat hela sitt vuxna liv.

Och vi runt omkring har tyckt att de varit otroliga som hållit ihop i alla dessa år. Återträff efter återträff har vi haft sedan vi gick ut nian och de har bestått.

Och så slutar bara hjärtat att slå.

Mitt i slutarbetet av huset. Mitt i utvecklingssamtal. Mitt i fyra års-kontroll. Mitt i det kvittrande glada vårljuset.

Mitt i livet.

Så tar det bara slut.

Vi pratade en bra stund i går, barndomens M och jag.

Tårar, tårar, tårar. Förtvivlan och varför. Och hur ska det gå?

Och vad svarar man när den man älskar precis försvunnit ur ens liv och ens fyraåriga dotter vid sängdags frågar om det är mörkt där pappa är? "Mamma, vi måste tända ett ljus åt honom."

Ja. Tänd ett ljus för H.

Och krama om varandra hörni, för vi vet inte hur länge vi har chansen att göra det.

Jag.

Jag ska krypa ner i sängen hos min Nyckelhålsman och klia honom på magen länge, länge.

Natt, nattinatt!

En kollega till mig gjorde något väldigt fint i dag.

Hon är en sann svampplockare. Älskar verkligen att pinna i skogen och ta reda på varenda kantarell hon kommer i närheten av.

Och i dag åkte hon till hospice här i stan och överlämnade två  f u l l a korgar av skogens guld [rensade].

Jag kan bara gissa hur lycklig kocken blev när hon kom dit.

Och hur ljuvliga kantarellmackor som serveras på hospice i kväll.

Jag kan också tänka mig hur många själar som ligger där som skulle göra vad som helst för att komma ut i kantarellskogen en sista gång.

Nu orkar de inte längre det.

Men då kom min kollega som en äkta fe i dag. Och strödde lite guld i deras tillvaro.

Det var stort och hedersvärt gjort tycker jag.

Sitter och lyssnar på dagens sommarprogram.

Och känner att det berör mig väldigt djupt.

Så ska du bara lyssna på ett sommarprogram i år tycker jag du ska gå in här och lyssna på Morgan Alling.

Kanske blir jag extra berörd eftersom jag och Nyckelhålsmannen står inför ett nytt äventyr i våra liv.

Vi ska gå en form av föräldrautbildning i höst. Efter en telefonintervju på dryga timmen och ett hembesök på nästan två har vi blivit godkända so far av socialtjänsten och erbjudna att delta i en förberedande familjehemsutbildning under två helger.

Därefter intervjuas vi mer ingående igen, en och en och tillsammans.

Och så ska referenser säga sitt om vår lämplighet.

Sedan.

Kanske.

Kanske.

Kan det hända att Bällsta så småningom blir befolkat av en eller ett par småttingar som behöver ett tryggt och kärleksfullt hem att komma till.

Några egna verkar vi inte få.

Och adoption börjar vi bli för gamla för.

Att bli familjehem känns ändå naturligt. Både Nyckelhålsmannen och jag vet att livet kan ta konstiga vändningar. Ingen av oss tror på allvar att blod måste vara tjockare än vatten. Vi har ett stort hus som vi gladeligen rumsterar om i igen. What the heck om mitt dressing room ryker. Gästrummet bara skriker efter leksaker och barnmöbler.

Vi har massor av kärlek att ge.

Och ja.

Vi har tänkt igenom vårt beslut noga. Vet att det blir tufft den dag de biologiska föräldrarna kan ta hand om sina barn själva igen [den fråga vi ställts inför flest gånger när vi berättat för omgivningen]. Om den kommer.

Vi står starka i vårt beslut. Och vi har massor av människor runt omkring oss som väntar lika ivrigt som vi.

Vi är redo.

Och vi hoppas att socialtjänsten tror på oss lika mycket som vi själva.

Det är klart det finns frågor och funderingar. Det är klart vi är bekväma i det liv vi lever nu. Det är klart att allt kommer blir annorlunda.

Men så är det väl för alla som får barn, oavsett hur de kommer till en?

Hur som helst sitter jag här nu.

Och lyssnar på hur fruktansvärt många svek Morgan Alling var tvungen att genomleva innan han till slut som nioåring hamnade hos en familj som förtjänade honom.

Familjen Alling.

Nu vill jag och Nyckelhålsmannen få en chans att bli Allingar också.

Så det så. 

Just nu sitter jag hemma helt ensam [nåja, jag har ju två kissemojjer förstås].

Och jag njuter.

Nyckelhålsmannen är i stugan. Och jag har ett hål i den vanligtvis fulltecknade kalendern.

Det är lugnt och skönt och ljuvligt bara vara-igt här hemma i kväll.

Jag har hyrt ett par filmer. Tittat på Så ska det låta [jag  v e t  att det är hockey].

Min ensamhet i kväll är självvald.

Morgondagen är också tänkt att avnjutas i ensamhet efter ett tidigt pass på gymmet och en varuleverans till elever som ska sälja fika på Folkan.

Jag och en kratta har en dejt om solen skiner och vinder håller sig i skinnet. That's it.

Det är inte ofta jag stannar till i tillvaron och tänker på hur enormt lyckligt lottad jag är som kan välja.

Jag kan välja att vara själv.

Tidigare i kväll var jag en snabbis och mötte Nyckelhålsmannen på parkeringen vid stugan. Lämnade en matleverans och kramades lite.

Innan vi skildes åt undrade han om jag hade någon liten M som var på väg för filmkväll?

Så hade det mycket väl kunnat vara.

För förutom en trygg och snäll och underbar man har jag en liten M att titta på film och lösa världsproblemen med.

Jag har också en härlig familj att äta middag och spela kort med och som bland annat innehåller en Mutti jag pratar -om inte varje så i alla fall- varannan dag med och en bappa att pyssla om. Ett par svärpäron som inte kan säga r. En storebror med familj jag träffar alldeles för sällan om man bortser från ena brorsdottern jag undervisar i engelska. Och alla Nhm:s syskon och syskonbarn som är på tok för långt borta.

Jag har ett frukostklubbgäng och ett tjejmiddagsgäng.

Jag har min bästis T. Jag har kusin Kusen även om vi är långt ifrån varandra i våra liv just precis nu.

Jag har mina underbara arbetskamrater att skratta med runt bordet i personalrummet eller diskutera med i arbetsrummet eller grubbla med om det är så att det är behov av det. I vilket rum som helst.

Och jag har mina elever att skratta med och tjata på och gnabbas med och tillbringa vardagen med.

Här finns en N som alltid finns i hjärtat och ibland alldeles på riktigt här hos mig och Nyckelhålsmannen.

Och Sverker som ser till att livet rör på sig lite extra mellan varven.

Jag har en älskad F och mina gamla klassisar S och L. Det finns en G.

Ja.

Jag har ännu fler.

I mitt liv finns så många människor [som bara är bokstäver för er] som betyder så mycket.

Jag kan välja att vara ensam en kväll. Eller till och med en hel helg i väldigt enstaka fall.

Men jag måste inte vara det.

Aldrig någonsin.

Jag vet egentligen inte när jag började fundera på det här på riktigt. Det var för någon vecka sedan tror jag.

Jag kom in på facebook och flera hade "written on my wall".

Några meddelanden handlade om en tevekväll med tjejerna. Ett par om en efterlängtad middag med vänner jag inte träffat på länge. Ett var från F som ska komma med sin sambo och hälsa på i sommar. Ett handlade om ett 20-årsjubileum jag är med och arrangerar. [Jag som tjatar om att det inte  a l l s  är länge sedan jag själv gick på skolan jag undervisar i. Och så har det gått  t j u g o  år.]

Jag tror det var då det riktigt slog mig vad mycket vänskap och glädje det finns i mitt liv.

Så kom senaste Amelia med posten tidigare i veckan. Och där skrev man om ensamhet, och vad man kan göra för att slippa känna sig så förbenat ensam.

Massor av människor är ofrivilligt ensamma.

De har inga bokstäver att se på film med och blogga om. De bara finns överallt runtomkring oss och är ensamma. Saknade av ingen. I alla fall bär de den känslan.

I går hade jag tjejmiddag och efter maten hamnade vi i tevesoffan. Vi slökikade på det här Aschberg-programmet om grannbråk, eftersom det handlade om tjafs i ett hyreshus strax utanför Sundsvall i går.

Det var hyresgästerna i ett hyreshus som hade stora problem med en otrevlig granne. Den otrevliga grannen var en man som bott i trapphuset i 39 år och som ständigt klagade på att alla andra var så högljudda. Han stod ofta utanför sin dörr och vrålade om oljud från fester som inte ens existerade. Ibland var han rent av våldsam.

Till en början målades bilden av en tjurig gringubbe fram och alla vi runt teven tyckte han var bedrövlig.

Men allt eftersom programmet fortskred såg bilden annorlunda ut.

Mannen var nog framför allt fruktansvärt ensam. Och frustrationen över denna ensamhet tog han ut över de som var mindre ensamma.

Jag kunde riktig se honom framför mig i den prydliga lägenheten, sittandes med sin hemlösa katt [man sa att han hade en hemlös katt... men nu hade ju katten ett hem så då är den väl ändå inte hemlös längre?] i famnen. Så råkade någon skratta lite för högt i en lägenhet nedanför [hilfe, om jag bott i samma trappuppgång] och den där molande ledsenheten blev till ilska och farbrorn bara måste ut i trapphuset och bråka.

Dålig kontakt är bättre än ingen kontakt.

[Resten får ni ta reda på själva, om ni ids leta reda på reprisen.]

Ensamhet. Ensamhet. Ensamhet.

Det allra värsta exemplet på hur ensam en människa kan bli fick jag till mig på min hemresa från stugan i kväll.

Jag pratade med storebror som berättade att äldsta dottern i flera veckors tid tyckt att det luktat konstigt i trapphuset där hon bor.

Hon lade ihop lukten med post som legat orörd länge i ett av brevinkasten på våningen nedanför henne och blev en smula misstänksam.

Storebror uppmanade A att ringa hyresvärden.

Sagt och gjort och strax därpå var ambulanser, polis och likbil på plats.

Någon hade legat död en längre tid.

Mer lär vi inte få veta om det.

Men nu snackar vi inte en ensam åldring i ett stort anonymt hyreshus i en storstad.

Vi snackar en inte särskilt gammal människa i ett mindre hyreshus i ett litet samhälle.

Likt förbannat ensam. Så ensam att ingen efterfrågat personen på något man skulle kunna ana rör sig om en månad eller så.

Runt omkring har livet bara tickat på.

Visst sjutton är det sorgligt?

[Någon som inte behöver vara orolig över att inte vara saknad om han försvinner är den gode Vargas.

När han varit borta i  å t t a  timmar i dag bröt hans matte jag ihop och ringde närmast sörjande och ulade att något jättehemskt måste ha hänt mattes kelgris.

Strax efter knakade det i buskarna och ordningen var återställd.

Jag vet.

Jag är en lätt neurotisk matte.]

Tjing, tjingeling hörni, nu ska här kikas film. 

I dag skänker jag många tankar till min mor och den person hon jobbat hos i flera år.

För en lång tids kamp mot sjukdom och en väldigt lång och nära vänskap är på väg att ta slut.

Det är ett tufft arbete att vårda någon som är döende. Och att följa en familj som levt med sjukdom i många år.

Ett riktigt tufft arbete.

 [Tillägg 20.03:

Klockan 16.45 somnade mammas arbetsgivare in. Och jag är stolt över lilla Mutti som satt med till slutet, och som hjälpte till att göra sin arbetsgivare den avslutande och värdefulla tjänsten; iordningställandet inför sista vilan.

Tills Mutti var 56 hade hon aldrig arbetat inom vård eller omsorg, utan inom Televerket och industrin. När företaget hon jobbade åt lades ner för ungefär fyra år sedan sadlade hon om och blev personlig assistent.

Det är en enorm resa hon gjort.]

Och så finns en människa inte mer.

Precis så fort kan det gå.

Döden är väl aldrig enkel.

Det har jag svårt att se.

Men ibland hinner människor ta farväl.

Säga allt det där som måste sägas. Klara ut missförstånd. Säga förlåt. Eller förlåta. Berätta hur mycket man älskar varandra. Vad man betytt för varandra.

Ibland får man inte den chansen.

Under de senaste tio dagarna har jag hört flera olika varianter från människor i min närhet.

Någon som varit sjuk en längre tid fick äntligen ro.

Sorgen var så klart enorm bland de anhöriga. Men döden var så väntad den kan bli. Och i viss mån också efterlängtad. Allting är alltid relativt.

Det är inte självklart att alternativet till död är lika med liv.

För hur mycket till liv har man om man inte längre kan kommunicera med omvärlden? Om alla muskler i kroppen gett upp?

Det kan kanske inte ens den som ligger där avgöra. Men ändå.

Nog andas man som åskådare ut, när kampen till sist tar slut? Hur tomt och tyst och svårt den än må kännas.

Sedan var det den där personen som varit sjuk från och till en längre tid. Där det började bli allvar. Men där man trodde att det fortfarande fanns tid att mötas.

Det fanns det inte.

Kanske hade man i det fallet kommit en bit på avskedsvägen.

Men av alla vackra, sorgsna och förtvivlade dödsannonser att döma. Var det fortfarande mycket kvar. Var det inte färdigt alls.

Men döden tar ingen hänsyn.

Den bryr sig inte om osagda förlåt. Obetalda räkningar. Inplanerade semesterresor. Och middag hos bästa vännerna lördagen den 9 mars klockan 19.00 i almanackan.

Den bryr sig inte om att någon precis friat.

Den bryr sig inte om hur många barn man har. Vilka man lämnar bakom sig.

Nej.

Döden är brutal.

Den kan komma precis när som helst.

Som den gjorde för den 42-åriga fyrabarnsmamman i Gnarp. I söndags. På en oövervakad järnvägsövergång.

Det var det tredje fallet av död jag tänkte nämna i det här inlägget.

Det är stor skillnad på rubriker när du känner personerna bakom. Eller inte.

I det här fallet står jag någonstans mittemellan.

Tillräckligt nära för att konstatera att jag inte är löjlig i min överdrivna ängslighet kring nära och kära.

För även om Nyckelhålsmannen ibland himlar med ögonen åt alla mina fraser innan han försvinner till jobbet eller jag till träning eller tjejmiddag.

Och pappa säkert blir stressad över att jag kan ringa tio gånger i sträck om han inte svarar direkt på mobilen när jag söker honom.

[Det händer att han  i n t e  har mobilen med sig in på toa. Hemska människa.]

Och Mutti kan ha lite roligt åt att jag måste ringa upp och kolla att läget är lugnt om jag hör att hon låter lite bister över något när vi pratats vid i telefon och säger hej då.

Så är det värt det.

För jag inbillar mig någonstans att om katastrofen ramlar in i mitt liv ska sorgen vara lättare att bära om jag inte skilts från någon i vredesmod.

Jag vet inte om det hjälper.

Tack och lov. Vet jag inte det. Ännu.

Men som sagt.

Döden tar inte hänsyn.

Och en sak vet jag i alla fall.

Att jag en gång i mitt liv avslutade ett samtal väldigt snabbt eftersom jag inte hade  t i d  att prata med personen i andra änden. En person som var väldigt viktig i mitt liv.

Det var sista gången vi pratade.

Det visste han. Men inte jag.

Då var jag arton år.

Och även om jag låtsas att jag försonats med tanken på att han visste att han var viktig för mig, svider det fortfarande lite i mig att jag hade så bråttom den där kvällen.

Det gör jag inte om.

Nu blev det tungt här.

Men ute skiner solen så nu ska Moböjs snöra på sig dojorna och ta en uppfriskande sportlovspromenad.

Hej så länge!

För någon vecka sedan sa en av mina elever:

"Men gu asså Carro, du ä allti värsta gla! De måste va värsta coolt å va du å allti va så där gla! Tänk om man fick va sån typ!"

Just den dagen tyckte jag nog mest att jag varit värsta gnällig.

Så då värmde det så klart lite extra.

Sedan tänkte jag på de där orden en hel del.

Och på hur olika vi människor är.

Och vad vi delar med oss av.

Och till vilka vi gör det.

Jag har inga problem att berätta för mina elever om egna erfarenheter ur livet. Att ruska på huvudet åt dåliga bortförklaringar. Berätta att jag kan alla tricken. Att jag minns hur det var att vara fjorton och inte orka med alla prov. Hur det var att vara sexton och dödligt förälskad i helt fel person. Hur det var att vara nitton när nästa stora kärlek kliver ur garderoben.

Jag berättar så gärna.

Det delar jag utan problem med mig av.

De har hört om alla tokiga språkmissar jag gjort under mina utomlandsvistelser. De är de första att få veta om jag gjort bort mig i något sammanhang. De var alla djupt bekymrade när jag kom tillbaka i höstas efter att ha legat hemma och trott att Mulles liv var slut ett par dagar. De har alla suttit hemma i mitt kök och ätit muffins och dinglat med benen.

Och jag skrattar mycket med dem. Det gör jag verkligen.

Men nog har jag mina jämngrå dagar också. Dagar fyllda av funderingar jag håller för mig själv. Oro över mångt och mycket.

Men vad tjänar det till att låta det gå ut över eleverna i skolan?

Det är tvärtom skönt att komma in i klassrummet och glömma bort grubblerierna.

Värsta glad är väl ingen alltid. Men vi är kanske mer eller mindre bra på att skjuta undan de dystra tankarna för stunden?

En del har känslorna utanpå kroppen andra är skickliga på att dölja.

[Nu har jag i och för sig nära till både tårar och skratt i min vardag. Men det är skillnad på att gråta åt snyfthistorier och att gömma undan sånt man bär inom sig.]

Så har vi det här med bloggen.

Någon sa någon gång till någon att jag verkligen bjöd på hela mitt liv här.

Det har jag också tänkt en hel del på.

Att. Visst.

Jag bjuder på många pinsamheter. Svagheter. I-landsproblem. Och bubblande glädjefnattskratt. Ni får komma in i mitt hem. Träffa mina vänner. Ni känner till min oro över vad som ska hända den dagen Mulle inte längre finns. Jag analyserar och filosoferar.

Visst blottar jag mig en hel del.

Men tro inte för en sekund att det inte finns massor av saker jag aldrig skulle skriva om här.

Jag har mitt i all min öppenhet ganska stor integritet.

Släpper inte in vem som helst. Hur som helst.

Ni får komma rätt långt in i mitt hem och mitt hjärta.

Men några rum kommer ni aldrig få nyckeln till.

Och det. Det är väl precis som det ska vara?

Näe.

Nu ska jag gå och sussa strax.

Så ja kan va värsta gla i morron på skolan igen. Typ.

Tjing, tjingeling!

...och ibland kommer de aldrig mera åter.

[Samma dag kommer aldrig mer igen. Det vet jag också. Men för de flesta av oss kommer det i alla fall nya.]

Medan jag knatade från parkeringen in till Systembolaget i Bydalen i går förmiddag hörde jag tjutande sirener från E4:an intill.

Nu är det någon som glömt släcka en ljusstake någonstans, tänkte jag.

Men det var det inte.

Bara ett stenkast från mig där och då var en fembarnspappa på väg att mista livet.

Jag gick och köpte min glögg.

Ungefär samtidigt som den landade i vinstället i köket i går kväll.

Somnade pappan in på sjukhuset.

Döden tar ingen hänsyn.

Sådant är det.

Livet.

Ena sekunden kan man skratta sig blå åt fåniga videosar.

Andra tar det där allvaret vid.

Som påminner en om att.

Om att man kan sitta och läsa morgontidningen och tänka att det där kan ju inte stämma.

Det kan ju inte stämma att han som jag slängde käft med i kön på ICA för bara någon vecka sedan.

Nu ligger i ett kylrum och väntar på en begravning i kretsen av de närmaste.

Så ska det ju inte gå till.

Men det står ju där. Svart på vitt.

Att just han inte finns mer.

Att han. Bara någon dag efter att han klämkäckt sagt att "det knallar och går" och "det är hopp om livet" medan han packade kassen med bröd och ost och mjölk och lök och vardag.

Bara föll ihop och dog. 

Man tänker på de anhöriga. De som är kvar. Som ska klara sig utan.

Och så går den egna dagen sin gilla gång. Dagen i livet.

Man skrattar högt i telefon. Vinkar hejdå från bilen till en liten N.  Suckar åt gräsmattan som behöver klippas.

Man är på kiosken med sin lindrigt utvecklingsstörde vän när någon ler lite trött från en bil.

Och det knyter sig i magen på en.

Men man tänker att man får fan inte vara feg.

Och så går man fram och lutar sig mot den öppna bildörren.

Säger "Hur är det egentligen, jag blev alldeles chockad när jag läste tidningen..."

Den trötte visar med näven att det är så där och att det går upp och ner.

Han är arton. Har nyss fått körkort. Men har ingen pappa mer.

Kanske löken, som starka, stora händer stoppade i kassen på ICA, fortfarande ligger hemma oanvänd. Kanske osten precis fått skidbacke i sin plastpåse i kylskåpet.

Kanske har den trötte knappt fattat själv vad som hänt. Vad han hamnat mitt i.

"Det är skönt att se att du är på benen i alla fall... att du funkar mitt i alltihop!"

"Schuup. Jag och polarn ska åka upp till Abborrtjärn å fiska nu."

"Hörrudu, har du sett till nåra polisbilar?" säger den lindrigt utvecklingsstörde. Och spiller lite chokladströssel på jackan medan han plirar in mot förarsätet.

Och den trötte ler.

Och säger "Näe, det är dåligt med det...kommer du ihåg att vi har träffats förr?"

Just ja.  Det har de ju.

För han som inte längre finns och den trötte åkte som skållade troll mellan hem och gruppboende under en period för flera år sedan. När deras ena katt fått för sig att han skulle flytta.

Far och son.

Nu och för alltid minus far.

Så kommer polaren och den trötte flinar stort. Med munnen. För ögonen hänger inte med.

"Färdkost, fan vad schysst!"

Strips med dressing. Standard med gegg.

"Sköt om dig, och god fiskelycka."

"Detsamma, hare bra."

Och bilen försvinner längs landsvägen.

Upp och ner och vi vet ingenting.

Ingenting alls om vad som väntar bakom nästa kurva.

Med tanke på vad mina tänder kostar mig den här månaden blev det bara 200 kronor.

Men allt blir väl plus?

Utmana mig och hjälp Kalle du också.

Danske bank, clearingnr 1245, därefter 01-91992.

Jalla, jalla!

Nu väntar tandläkaren...

...för lilla grannen och hans fru.

"Fasen, Carro! Har du sett vad många polisbilar det är på byn?"

Jag stod lutad över veckotidningarna inne på ICA i gårkväll, när en av moppepojkarna i nian dök upp bakom ryggen på mig.

[Jag vet. Jag ska inte köpa massa veckotidningar och månadsmagasin. Men det är ju så frestande.]

Med hjälmen längst upp på huvudet och uppspärrade ögon fortsatte han "Shit vettu, och vi som är ute med mopparna...och det är poliser överallt, trafikpoliser med!"

"Ja, jo, jag såg det...det kanske är nån mopperazzia på gång, ho, ho, ho?"

"Näe...det är den där gubben som är borta, tror jag..."

"Va, äre en gubbe som är borta?"

Det är tur att jag inte är samhällslärare.

Jag hade alltså missat att en av mina grannar -på lugna gatan här hemma- varit borta i över ett dygn.

Hallå radio. Hallå nyhetsprogram på teve.

Fy bubblan.

Nu har han varit borta i två dygn snart.

Grannfarbrorn.

82 år gammal.

Lämnade hemmet för den dagliga promenaden 14.00 i onsdags.

Och kom aldrig tillbaka.

Jag har letat förtvivlat bland nyheterna nu på morgonen, men det står ingenting nytt.

Och från mitt fönster där jag sitter nu kan jag se till hans port. [Vi bor granne med några hyreshus.] Och jag bläddrar fram alla små grannfarbröder i minnet och undrar vem av dem det är.

Är det han med tjocka taxen? Näe. Han bor ju i huset längre bort.

Är det äppelplockarfarbrorn? Näe. Enligt Nyckelhålsmannen bor han i huset allra längst bort.

Är det den långa vithåriga? Näe. Han var inte lång och vithårig. Och dessutom bor den mannen i G-porten och inte i F.

Jag bor i en liten håla. Jag borde veta vilken farbror som bor i porten närmast oss. Men jag kan inte komma på vem det är.

[Äppelplockarfarbrorn är förresten en liten försynt farbror på cykel, som kommer förbi varje sensommar och undrar om han får plocka sig en kasse äpplen? "Jag brukade få för tanten som bodde här förut..." och "I fjol fick jag..." brukar det låta. Klart farbrorn ska plocka äpplen! Vi har sagt åt honom att han inte behöver fråga, att det bara är att komma. Men det är inte så bara när man är gammal och korrekt.]

Hur som helst är det lite otäckt att tänka på att det förmodligen ligger en död liten man någonstans i närområdet.

Och hur känns det för hans fru?

[Det stod i tidningen att hon anmält honom försvunnen. Därför vet jag att han hade en fru.]

De har kanske levt tillammans i över femtio år. Och så kilar han iväg på sin dagliga eftermiddagspromenad. Som han  a l l t i d  gjort.

Bara det att han inte kommer tillbaka.

När förstod hon att något var fel? När middagen stod på bordet några timmar senare, och det välbekanta ljudet av ytterdörren som öppnas aldrig hördes?

Vad var det sista de hann säga till varandra?

"Du tar väl på dig halsduken? Det blåser rätt kyligt i dag även om solen skiner..."

Sorgligt är vad det är.

Måtte han fått en hjärtattack och dött på studs.

Måtte han inte ha legat länge skadad och till sist frusit ihjäl.

Tänk så mycket dramatik det finns runt omkring oss hela tiden. Och det mesta som händer har vi inte en susning om.

Nu ska jag och hunden ut och traska.

Och förhoppningsvis kommer vi hem om en knapp timme.

Men vet säkert. Det gör man uppenbarligen aldrig.

Ha en bra långfredag och se till att säga något vettigt när du skiljs från dina kära.

Om än det är för att kila ner på macken och köpa tidningen.

Man vet aldrig vad som händer på vägen.

[Precis när jag ska posta det här hör jag helikoptrar. Brrr.]