Hemkommen från minisemester i Stockholm.

Ett par härliga dagar med stopp på Junibacken, i kungsan och, på hemvägen, på Furuvik.

Men allra bäst hade vi det på F:s och D:s inglasade balkong ute i Vendelsö.

För där blev vi minsann sittande tills fåglarna började sjunga och tidningsbuden började brumma sitt varv runt kvarteret. Två nätterslashmorgnar i rad.

Så mycket att babbla om. Där i stearinljusens sken. Både stort och smått. Sorgligt. Roligt. Dumt och vettigt.

Några bilder så klart:

En suddig [framför allt på F till höger i bild eftersom han är  s m ä r t s a m t  fåfäng och  m y c k e t  stressad över vilka bilder som läggs ut på honom.] bild på värdparet.

Storebror Dalton får vara med på bild, lillebror människovalpen behåller jag för mig själv eftersom jag inte hört mig för med föräldrarna om han får husera i bloggen.

Värsta hotellsviten väntade när vi behagade ha oss i säng på morgonkvisten.

Uterummet i dagsljus. Klart man trivs på en sådan fridfull plats.

Tack för gästfriheten godingar och hitta hem till oss snart!

Tjing, tjingeling.

Jag och min lilla familj ska åka ner till Stockholm och hälsa på världens underbaraste F och hans lilla familj.

Vi reser i morgon efter middagen. Och för en stund sedan hördes jag och F av för att stämma av läget inför resan.

F: "Just ja, jag vet inte, jag tror bara vi har ett extratäcke..."

jag: "Men guuud, sängkläder behöver du inte tänka på, vi tar med oss allt, verkligen."

F: "Nej men, det behöver ni inte göra, allvarligt. Ta ett extratäcke bara, resten har vi."

jag: "Nej, inte ska ni krångla med sånt... vi tar med oss täcken och kuddar rakt av, inga problem."

F: "Men är det inte onödigt att hålla på och släpa på sånt? Det behövs verkligen inte."

jag: "Släpa? Vi har ju bilen, det är iiinga som helst problem!"

F (uppgivet): "Ja, gör som ni vill då..."

F: "Förresten, är det nåt ni inte äter?"

jag: "Näe, ingenting så... men vi tänkte att vi kan ju köpa hem mat och vin och så på tisdag, det vill vi ju, eftersom vi får komma och bo hos er och så..."

F: "Nej, men... hur ofta kommer ni hit liksom, nej vi lagar maten!"

jag: "Men vi vill verkligen jättegärna få göra det..."

F: "Nej, det vill jag verkligen inte!"

jag (uppgivet): "Nähä, jaha, ja men okej, gör som ni vill då."

Ha. Ha. Ha.

Det låter uppriktigt som om vi vore 60+ [förlåt Mutti].

När hände det här?

Präktige kapten F och lika präktiga fröken Carro resonerar.

Vi ska ju ha snöbollskrig klockan halv fyra på morgonen utanför mamma Muttis port medan hon tålmodigt står i sin rosa morgonrock i dörröppningen och väntar på att vi nyckelglömda snorvalpar ska borsta av oss det värsta och ha oss in i lägenheten.

Vi ska ju knöla ihop oss i pappas gamla gröna SAAB 900 och göra en oförglömlig roadtripp till Oslo inkluderad en kokande motor i Årjäng, glömda kubbar på biltaket efter en övernattning längs motorvägen och tjuvåkning över gränsen.

Vi ska ju vara lösögonfransar och gala och dansa häcken av oss till "I'm too sexy" och "Mumuland" på Stockholms gayklubbar.

Dricka café au lait på Café Madeleine.

Fira 17 maj med en heldag på Skansen.

Vi ska ju vara unga och tramsiga och tjafsiga och oförståndiga.

Eller så är det ganska skönt att vara lite middle aged och tjafsa om lakan och vem som ska bjuda på middagen. After all.

Så kan vi sitta där hemma hos F på tisdag kväll och vara lagom gråtmilt nostalgiska. Sippandes på ett glas rosé. Eller något annat lagom.

Nu ska jag ge mig ut i solen. Innan jag börjar packa inför morgondagens resa.

Tjing, tjingeling.

Har haft ett par ljuvliga dagar i glada vänners lag i ett förtjusande, om än inte hela tiden soligt, Barcelona.

Som vi har skrattat. Och vandrat. Och shoppat. Och njutit av god mat och dryck.

På onsdagskvällen blev det nästan lite  f ö r  roligt för mig och väninnan M2 efter att vi helt oskyldig beställt in varsin mojito på en bar.

Det var liksom lite som på det här kortet på en farbror med ett tvålitersglas rött vin framför sig, "Jag ska bara ta  e t t  glas vin..."

För. Tja. Mojiton som kom in kom in i ett halvlitersglas. Typ.

Och som de beskedliga flickor vi faktiskt är drack vi upp vad vi tagit för oss.

Strax innan vi krånglade oss ner från våra barstolar och tog oss an odysséen till hotellet, log den sockersöta tjugonåntingservitören mot oss och lämnade information om en nattclub han tyckte vi såg ut att vara på humör för.

Men herregud, klockan var ju  f e m  i  t o l v  och rena natta för utarbetade småbarnsmorsor på en överdos rom och lime i storstadsbruset.

Så i stället för att clubhoppa lallade vi glatt och under fröjdefulla tillrop längs La Rambla och, så gott vi nu kunde, raka spåret via hissen och ett glas vätskeersättning i säng på varsitt hotellrum under uppsyn av varsin städad rumskamrat.

Jag minns hur M2 sa efter middagen att i kväll ska jag i alla fall ha mig en mojito, och hur jag liksom sa att, ja, en Mojito kunde man väl få i sig ändå.

Att vi kunde.

Oj. Oj. Oj.

Om det här inlägget verkar svamligt och osammanhängande beror det icke på oförskämda mängder mojito just i afton, utan snarare på att jag är mucho trött efter resan och borde välta mig i säng ögona böj.

Men jag tvättar och tänker inte krypa till kojs innan maskinen gjort kväll. Utan svamlar vidare här och bjuder på några bilder från dagarna i Barcelona. Dock utan bildbevis när det kommer till mojiton, jag blev så till mig där och då att jag faktiskt glömde dokumentera.

Okej.

Lite bilder alltså:

Ljuvlig paella första kvällen.

M innan vi hugger in.

 Vattenpaus under stora shoppingrundan på onsdagen. A och M2.

En Frozen Strawberry Margarita på Hard Rock Cafés uteservering.

M2 smuttar beskedligt på ett glas Don Simon [rosévin på tetra, billigare än mjölk, men ack så charmigt] innan vi ska ut och äta på onsdagen, utan att ana hur obeskedligt kvällen ska sluta för henne och mig. Allt beroende på denna mojito gånger fem jag nämnt tidigare.]

Torsdagen bjöd på lite sightseeing då vi tog metron till jättekatedralen La Sagrada Familia. De här killarna vill man inte byta jobb med.

Det var svårt att få med hela alltihop på en bild.

Vino. Vino. På förtjusande restaurang i Barcelonas gamla stad i går kväll.

Därpå en städad promenad genom gamla stans gränder [M2 och M]...

... och i lyktornas sken på La Rambla.

Nu är tvätten helt klar och jag helt färdig. Så då säger jag väl tjing, tjingeling här och nu.

Tjing, tjingeling.

För bra precis ett år sedan mötte vi våra "nya" grannar första gången.

Hon blond, skånsk, öppen, glad. Och höggravid. Han norrländskt försynt utan att vara tystlåten.

De var och mätte och spanade i sitt blivande hem. Vi var. Nyfikna.

Man vet vad man har men aldrig vad man får. Och vi hade liksom varit himla nöjda med de gamla grannarna.

Vi hade hur som helst ett ganska långt och givande samtal den där dagen, alla fyra. Kom på att vi hade en del gemensamma bekanta. Så klart. Gick igenom vad som finns vart "på byn". Pratade hus och hem. Ja. Vi hann med rätt mycket.

Och när de åkt tittade jag och Nyckelhålsmannen på varandra och utropade i kör, "Bingo, det DÄR kändes förbaskat bra!" [Eller, Nyckelhålsmannen sa så klart allt minus r.]

Hur bra det faktiskt blivit har jag inte riktigt tid att gå in på. För jag behöver nämligen packa och plocka och dona lite.

Men en kort utläggning [eller hur? ofta] hinner jag med.

Våra "nya" grannar visade sig var en helt otrolig vinstlott.

Det tog inte lång tid innan vi var "Kan ni vattna blommorna när vi sticker bort?" med varandra.

Och numer är det nästan svårt att säga var tomtgränsen går. Vi byter skvaller mot modemagasin, passar både det ena och det andra åt varandra. Hänger. Lånar grejer. Har varandras nycklar.

Ja. Det känns redan som de är snudd på. Familj. Våra "nya" grannar.

Och jag vet inte hur skönt jag kan förklara att det är. Med sådan omedelbar och nära vänskap där det mesta bara. Funkar.

Men jag vet varför jag måste lägga ner det här för kvällen och sätta igång och packa.

Vi är nämligen på väg mot Skåne.

För på lördag blir grannarna man och hustru. Och vi har fått den stora äran att vara med under deras stora dag.

Så tjing, tjingeling.

Nu roddar mamma Mutti och pappa Bappa här hemma ett par dagar.

Solsidan och Mia tänker jag lite, litegrann på när jag delar med mig av följande:

En kvinna ur den innersta bekantskapskretsen berättade häromsistens att hennes man är övertygad om att hon inom kort kommer benämnas som byns största rödstrumpa.

Detta efter att hon under en tid retat upp sig på en av sångerna på baby-sången hon och familjens bebba besöker en gång i veckan.

Och till sist fick nog.

"Fan, lite genustänk kan man väl ändå kosta på sig!"

[Mia kan hon få heta här och nu, eftersom det är lite Mia över hela grejen.]

Spottade Mia frustrerat ur sig i telefonen.

"Det är en sång som retar gallfeber på mig och förra gången vi skulle sjunga den var jag bara tyst. Satt knäpptyst rakt igenom den. Skitsur. Så i går blev jag ännu mer obstinat och tänkte att, vad fan!"

Sången går ut på att man sjunger om olika saker och sedan gör typiska läten. Ungefär.

Och tjejen har ju rätt. Det är en rätt genusfientlig text.

För när man sjunger om mamma så följs den raden av "Tjat, tjat, tjat." Medan pappas rad följs av "Lek och bus, lek och bus."

Min väninna Mia-style.

Tog helt enkelt och ändrade på raderna högt och ljudligt.

Så medan alla andra goa föräldrarna klämde i med tjatversen efter mammaraden sjöng Mia jättehögt "LEK OCH BUS, LEK OCH BUS!"

Och när de andra sjöng lek och bus efter papparaden klämde hon i med ett våldsamt "TJAT, TJAT, TJAT!"

Ha. Ha. Ha.

De andra hade skrattat lite generat och diplomatiskt sagt att jo, så kunde man ju också sjunga.

"Ja, det kan man" sa Mia.

"Är det så hemma hos er?" frågade någon lite klämkäckt.

"Ja, tänk för att det kan vara så ibland hemma hos oss!" sa Mia.

Så det så.

Så himla skönt gjort.

Och jag är  h e l t  övertygad om att Mias man har rätt.

Lite rödstrumpa drog de nog över hennes bestämda huvud där på baby-sången. Det gjorde de säkert.

Och jag tänker att den mamman, den är det rätt mycket lek och bus över.

Så det så.

I går kväll var det dags igen.

Vi skulle ha varit hos finfina M, men eftersom Nyckelhålsmannen har jourvecka ville jag inte riskera att måsta åka hem mitt under roligheterna.

Så då flyttade vi helt enkelt festligheterna hit hem. Pronto.

Och det är liksom så det är med den här brokiga skaran gamla vänner från förr.

Väldigt enkelt. Allting.

Vi träffs inte så där väldigt ofta i vardagen många av oss, men när vi kommer ihop runt en middag så tar samtalet vid där det slutade sist.

Det är stort som smått. Stor sorg. Livsavgörande val. Fantastiska festligheter. En liten dos skvaller. Minnen. Framtid. En stor dos pepp.

Allt avverkas.

Precis allt.

Och jag ser alltid fram emot nästa tillfälle.

Sanna vänner är en gåva och dem ska man vårda ömt.

Tjing, tjingeling!

Så var melodifestivalen till ända för i år.

Och även om jag tycker inslagen mellan bidragen och annar runt om kring varit av skiftande kvalitét. Kan jag inte låta bli att gilla melodifestivalen.

Vilken skepnad den än tar sig.

Det är bara något lockande i det hela. För mig.

Jag har  v e r k l i g e n  förstått att de flesta tycker allt annat.

Men. Som sagt. J a g  gillar hela spektaklet.

Just i år var det kanske Me and my Drum som landade mjukast i mitt hjärta, men Nyckelhålsmannen och Sveriges småbrudar var av en annan och mer vinnande åsikt.

[Fast nu ljög jag  l i t e  på min man, han var också ohemult förtjust i trumpojken.]

Och faktiskt. Saade funkar för mig med. Liksom för den internationella juryn.

Så.

Here we go Germany.

Och så.

Bara så där.

Fick ni en melodifestivalsk uppdatering ni kanske inte bett om. Men ändå.

Inte nog med det.

Jag bjuder på libanesisk matporr från ett matrum nära mig dessutom:

Från vänster typ: salata oroka ma jibne, khibez mosabbá och rkakatbel jibne.

Från vänster typ igen: mortadella, salata zeiton, creme al toum, shish kafta Beirut Café, lahme mishvie khanzir, baba ghanough och hoummos.

Och här syns också en tredje röra; Mhamara.

Finally; sambosek.

Samtliga recept finns i en fantastik kokbok; Mat för Gudar- libanesisk matkultur från Beirut Café

Dessvärre finns inte boken längre ute i handeln, men kommer du över den på något sätt; slå till!

Och ät sedan måltiden i goda vänners lag med massa inslag av skratt, gott rött vin [om man vill] och djupa samtal.

Det gjorde vi i kväll.

Natt, nattinatt!

Väninnan T och Yours Truly har landat på stolarna inne på arenan.

Legenden Henrik von Nånting [som är med i alla såna här sammanhang] triggar igång oss så vi ska lyfta hela taket när partajet tar fart.

Här är Shirley och hennes angels i gång. Men roligast av allt tyckte jag och T det var att kika på scenbyggarna som satt och klämde bakom skärmarna, man ser en skymta till på den här bilden. 

För några veckor sedan.

Närmare bestämt första melodifestivalslördagen.

Satt jag och väninnan T och resten av sällskapet för kvällen bänkade framför teven hemma hos T.

Det var nog allt så att vi druckit ett glas vin eller två till maten tidigare under aftonen, jag och T.

[Kanske hade vi också ett glas med oss där vi satt.]

Detta i kombination med kommande Andra Chansen i Sundsvall och en laptop i T:s knä.

Ja. Det slutade inte bättre än med att vi inom loppet av en kvart var med varsin biljett till evenemanget.

"När det änligen händer nåt ska man väl passa på?"

Så i kväll är det gala och schlageryra i vår tillvaro. Eller just ja, det heter ju inte så längre. Melodifestivalyra är vad det är.

På engelsklektionen med 8D i går eftermiddag råkade jag av någon anledning nämna att jag skulle iväg och roa mig, varpå eleverna tyckte vi kunde skippa engelskan och i stället tillverka en skylt med meddelandet HEJ 8D.

Men det kunde vi så klart inte.

För vi hade ju ett gammalt nationellt prov att grotta ner oss i [i diagnostiskt syfte] innan vi kunde gå på sportlov.

Men.

Kanske. Kanske.

Slår jag mig själv och världen med häpnad och blir så där härligt fånig som de flesta som hamnar som publik i ett teveprogram blir.

Så jag glor på monitorerna i taket. Och upptäcker mig själv i bild i samma veva som hela svenska folket som vägrar erkänna att de kikar men ändå gör det också upptäcker mig. I bild.

Då flinar jag fånigt och buttar T i sidan och pekar på monitorerna. Sedan blänger vi rakt in i kameran och vinkar jättestort.

Tänk.

Om det skulle hända.

Ja, då tror jag nästan att varenda elev i 8D är glad att vi aldrig tillverkade någon skylt.

Ha en härlig lördag, det tänker jag ha!

[Och nej, jag  s k a  inte vinka fånigt, jag lovar. Jag  s k a  inte.]

Tjing, tjingeling!

Hörni.

I dag ska jag fatta mig kort.

Och inte bjuda på några bilder.

Däremot länkar jag till Annelie. Väninnan A.

Hon är en fruktansvärt begåvad fotograf.

Gå in hit och njut av alla hennes bilder i stället för att flämta över mina halvtaskiga.

Och så tar ni och kontaktar henne om ni vill ha kalasfina bilder av något slag.

Natt, nattinatt!

Var på tjejmiddag i kväll.

Och som vanligt skrattades det en hel del.

Kvällens gulligaste anekdot stod väninnan A för.

Hon berättade att yngste sonen ramlat och slagit sig i huvudet när de var i Stockholm för ett litet tag sedan. [Det i sig var väl inte allt för gulligt. Stackars lille skrutt.]

Så härom morgonen [eller var det natten?] hade den stackars lillingen slagit sig i huvudet igen och kom intultandes i sina föräldrars sovrum och höll sig för pannan och sa något i stil med "Aj, aj, ont i Stockholm..."

A:s man och tillika lillingens far [nähä?] tyckte dock att sonen var delvis rätt ute eftersom Stockholm ändå är vår  h u v u d stad.

Charmiga killar, va?

Nu, nanna kudde.

Tjing, tjingeling!

Det här lilla Nellie-knyttet kikade fram i går strax före 14.00:

Fredagen den 13:e november var ingen otursdag för väninnan T.

Bra precis två veckor före utsatt tid kom familjens tredje prinsessa till världen alltså. 52 centimeter lång och 3776 gram lätt.

Välkommen vår nya lilla kamrat, vi ser fram emot att träffa dig snart.

Här har varit middag i glada vänners lag i afton.

Och kvällen slutade med rockbandsverksamhet på hög nivå ute i vardagsrummet:

Hela sällskapet [minus den yngsta herrn, han sussade i sin vagn inne i matrummet] fokuserade på dumburken.

Och spelstilarna var olika.

När festen var slut och de största stjärnorna, med M2 i täten, lämnat the building och tystnaden lagt sig över huset vaknade minstingen. Tack och lov fanns det lite partyskruvar kvar att knapra på intill lilla mamma:

By the way måste det här vara världens typ yngsta rock star-deltagare. "D brukar spela trummor när vi spelar hemma..." Eh. Okej.

Och nu när alla vännerna gått hem återstår det bara att borsta tannan och gå till sängs.

I morgon bitti bär det nämligen av till Söråker.

Heldag med teaterföreningens styrelse.

Natt, nattinatt! 

Jag och min festisbästis M pratar i telefon medan jag tar mig till väninnan A:s filmsoffa i kväll:

jag: ...bla...bla...och så visar det sig att tjejen är 37...ett år äldre än vi!

M: Eh....

jag:...bla...bla....fattar du? Hon är ett år äldre än vi...

M: Ja...jo...JA, men gud...vi är ju bara 36, är vi ju, men gud vad glad jag blev nu...vi är ju bara 36!

jag: Ja?!

M: Men gud vad skönt...jag trodde jag var 37... vad ung jag känner mig nu, tack. Jag tänkte på det bara här om dagen...att jag redan är 37 liksom, men det är jag ju inte!

Nä.

Det är vi faktiskt inte. Än.

Min man är inte 40 än heller.

Men nu är det  b r a  nära.

Och för den som vill vara med och fira den stora dagen är det öppet hus-festivitas på Bällsta lördagen den 24 oktober från 18.00, kom vettja!

Nu sussa.

Natt, nattinatt!

I går när vi skulle ut och våldgästa våra vänner i deras nyinköpta stuga måste vi så klart ha med oss en inflyttningspresent.

Så jag och Nyckelhålsmannen åkte förbi vår favoritinredningsaffär på väg ut till stugan.

Vi fingrade länge och väl på olika grejer där inne och till slut kom vi på att lyktor kan man aldrig få för många av på ett sommarnöje.

Så vi hittade en läcker shabby chick-variant som var snyggt sliten, lite smårostig och skev och som var mönstrad som en engelsk dagstidning [eller den var så klart klädd i tidning och behandlad].

Nöjda och glada lämnade vi över vår present till värdinnan, väninnan T, så fort vi kom fram.

Och hon öppnade paketet och såg lika nöjd ut som vi.

Det var verkligen en riktigt läcker lykta.

På andra sidan bordet satt hennes yngre dotter.

Och hon såg inte  r i k t i g t  lika nöjd ut, även om hon höll god min.

Under hela middagen sedan satt hon bredvid mig och konverserade och var väldigt artig.

Men då och då liksom rörde hon lite vid lyktan, som var placerad mitt på bordet- och liksom petade lite på rosten. Och sneglade på mig.

Och rätt vad det var sa hon "Oj, de har liksom tryckt ner kanterna på den..."

Jag skrattade högt inombords och kunde riktigt se framför mig hur hon undrade om vi:

1. Hade gjort lyktan själva och lyckats. Så där.

Eller:

2. Hade råkat köra över presenten innan vi gav bort den.

Eller:

3. Inte hann köpa något och tog första bästa sak vi hittade uppe på vinden.

Eller:

4. Bara hade riktigt dålig smak.

Ha. Ha. Ha.

Smaken är  h e l t  tydligt något som förändras med åldern.

Och jag hoppas att lilla A om några år ser charmen med den ruffiga lyktan.

Och att hon då skrattar lika gott som jag när hon tänker tillbaka på när familjen fick den och hon undrade om jag och Nyckelhålsmannen egentligen var riktigt kloka.

[Visst, hon kanske aldrig kommer uppskatta shabby chick-inredningsdetaljer. För smaken är så klart inte bara åldersrelaterad utan också -precis som rumpstumpen- delad. Men hon kommer med all säkerhet en dag förstå att vi  v e r k l i g e n  tyckte vi gav bort något väldigt fint.]

Näe, hörni.

Efter en dags skvalpande på pappsens brygga [bilder från denna övervackra plats kommer senare] är det nu hög tid för mig att sänka min solvarma kropp i ett svalt bad.

Tjing, tjingeling!