Skoltiden.

Förstå hur oerhört mycket den betyder för en.

Hela livet.

Som lärare försöker jag varje dag bygga självförtroenden hos dem jag har omkring mig. Försäkra mig om att de ungar jag träffat nästan dagligen under några år förstår att de är sköna som de är. Alla kan inte älska alla ämnen [inte ens mina hur otroligt det än känns]. Alla har inte samma förutsättningar att nå höga betyg. Vilket många gånger är synonymt med att vara lyckad som skolelev.

Men alla är värda att gå ur nian med en känsla av att man duger. Att framtiden finns där någonstans även om det är gyttrigt ibland. Att snyftande få kramas på skolavslutningen i nian och känna att fan, vad jag kommer sakna många av de här människorna. Alla är värda att få himla med ögonen åt ett och annat original till lärare [lova att ni himlar lite åt mig, ni som är berörda].

Alla är värda att få lämna skolan med ljusa minnen.

Även om jag har svårt att tro att någon lämnar den med bara härliga minnen och glada dagar i bagaget. Alla har missat ett prov eller två. Varit osams med kompisarna. Varit olyckligt kär i någon som inte brydde sig eller ens visste vad man kände. Det var en hel del fettslamsor i köttgrytorna i skolmatsalen. Orättvist bedömd känner man sig nu och då. Det var jobbigt att bli mulad på vintern men ännu jobbigare att inte bli det.

Nej. Jag köper inte att någon säger sig bara haft det lovely under nio -faktiskt- påtvingade år.

Men jösses. Hörni.

De där åren. De lärare man mött. De människor man delade klassrum, korridorer och uppehållsrum med. De skolböcker man haft i sina händer.

De sätter verkligen spår.

I lördags hade några tjejer som gick året under mig i skolan anordnat en helt fantastisk reunionfest för alla som var födda 1970-1975 och som gått på Matfors skola [yes, samma som jag numer jobbar på].

Och även om jag varit med och anordnat flera stycken för dem i min egen årskurs och verkligen haft kul på dem. Så har jag aldrig i hela mitt liv haft så otroligt roligt som jag hade i lördags. Och alla som delade upplevelsen och som jag på ett eller annat sätt varit i kontakt med efteråt har intygat samma sak.

Skrålandes och skålandes, tjattrandes och babblandes och dansandes till både ösiga pudelrockslåtar och kärleksdrypande ballader från när det begav sig. Hade vi en sjukt härlig kväll tillsammans med många av alla dem vi under flera år nästan varje dag faktiskt delade just klassrum, korridorer och uppehållsrum med.

Ja. Vi delade inte bara skolvardag. Många hängde på samma ställen även utanför skolan så klart. I vårt samhälle hängde vi på det glada åttiotalet på hallen [sporthallen] där vi spelade pingis och glodde på träningar. Vi träffades alltid utanför den lokala kiorren. Ibland gjordes det långbord ute på parkeringen, ibland utgick man bara från kiorren och stack iväg och hyrde videofilmer och trängdes i någons vardagsrum [inte allt för sällan här hemma. Yes, jag har tagit över föräldrahemmet också, cirkeln är  v e r k l i g e n  sluten för min del]. Ibland hade man deep talk i timmar där utanför kiorren. Vi hängde på stranden vid den lilla sjön mitt i byn och på...hrm... kullen bakom den. Vi hängde på Thulevallen, fotbollsplan i byn. Tränade och spelade matcher och tittade på andras matcher.

En del av dem jag stuffade runt med i lördags har jag bara vaga minnen av från skoltiden, men i den där vardagen vi ändå hade för så där... host... hrm... tjugonågonting år sedan byggde vi något långvarigt gemensamt som blev kittet som gjorde lördagen så fantastisk.

Och bland alla dessa människor finns det så klart några som också har en alldeles egen speciell vrå i hjärtat på grund av olika anledningar.

Dels de som funnits med på ett eller annat sätt genom åren. De som man hållit kontakten med och som fortsatt vara en naturlig del av ens liv.

Men också några andra viktiga. 

De vapendragare från förr som betydde så oerhört mycket då och som man tyckte så himla mycket om att man nästan förträngt dem eftersom det ändå aldrig går att återskapa det där dået.

De dyker upp där framför en, tjugo år senare. Och den där kramen man landar i är så fruktansvärt varm och go och säger så väldigt mycket fast att man ingenting säger. Egentligen.

Allt ryms i ett ögonblick utan att något blir sagt. Man delar så mycket att värmen i omfamningen pratar för sig själv.

Den känslan.

Den som ni märker att jag har svårt att sätta ord på.

Den önskar jag så att mina elever kunde förstå att de kommer uppleva genom livet, när de dag efter dag går där på skolan och tjabbar med varandra. Dunkar varandra i ryggen, kopierar varandras anteckningar, gnäller på varandra för att det tar för lång tid att gräva efter rätt mapp i skåpet, "Va fan kom nurå, vi börja ju nu, du får titta med mig!" När de springer runt pingisbordet i kapphallen. När de viskar förtroligheter mellan varandra medan de tror att jag tror att de läser högt ur engelskaboken för varandra. [Hallå, jag har också varit femton.] 

Jag försöker se på eleverna med mina egna tonårsögon så ofta jag bara kan och tänker att oj, vad ni är viktiga för varandra fast att ni kanske aldrig egentligen tänker på det eftersom det är så naturligt att ni lallar runt och bara är. Tillsammans. Dag efter dag.

Jag tänkte då verkligen aldrig på det då. När jag var där, där mina elever är nu.

Att det som var skulle kunna ta slut och att jag skulle gå vidare.

Välja annorlunda stigar i livet.

Inte alltid stå och surra uppe vid vägen med gamla goa M, tills pappa eller mamma kom hem från jobbet och vi insåg att vi stått där en timme eller mer. Vad vi pratade om minns jag inte ens längre, men vi hade uppenbarligen mycket att säga till varandra under hela mellanstadietiden eftersom det där var ett mönster som ständigt upprepade sig.

Under högstadietiden tog ett annat M jättemycket plats i mitt liv. Deep talk och eftermiddagsfika hemma i köket. Så mycket trams och garv dagligen. Jag minns inte i detalj vad vi gick igenom. Men då var det så naturligt att hänga att det var omöjligt att tänka sig att det en vacker dag skulle kunna se annorlunda ut.

Sedan kommer den där mer eller mindre vackra dagen och utan att man vet vad som händer väljer man vägar bort från varandra. Nästan glömmer det som var. Förtränger.

Tills tillfällen som i lördags kommer och det går som en stöt genom kroppen av shit, vad du var viktig för mig en gång. Och fortfarande ändå är. Under den där tysta omfamningen.

Grundskolan.

Obligatorisk. Oundviklig.

Och -förhoppningsvis- delvis fylld av magi som återkommer ibland.

På tisdag gråter jag en skvätt som på varje skolavslutning när ett gäng nior ska vinkas av.

Men så snyter jag mig lite diskret och tänker att life goes on.

Och har man en jäkla tur har man gjort något rätt under sina yrkesverksamma år och får komma på någon framtida reunionfest och kramas lite extra hårt.

För likaväl som det finns gamla vänner från förr som sätter extra stora spår finns det elever som har  egna små rum i samma hjärta.

Natt, nattinatt!

Jag är 18 år gammal [läs ung].

Jag har nyss flyttat in i min första lägenhet [läs tredjehandsetta].

Den ligger på första våningen i ett höghus på St:Göransgatan på Kungsholmen i Stockholm. 

I lägenheten finns ett stort fönster. Från det ser man ut mot parkeringen till St:Görans sjukhus. Och en busshållplats.

Och många människor ser in till mig.

Så småningom kommer det där fönstret av naturliga skäl ganska ofta vara fördraget.

Jag har flyttat på vinst och förlust. Efter några rastlösa månader hemma i Sundsvall. Som i sin tur kom efter några hysteriska -på många sätt och vis- aupairmånader i Paris.

Jag har ingen aning om huruvida jag kommer hitta något jobb. [Fast det gör jag faktiskt efter någon dags ringande till de olika stadsdelskontoren. Det behövdes en vikarie på ett dagis på självaste Kungsholmen, rackarns flyt. Men det vet jag ju inte nu. När jag står i min första lägenhet. Eller tredjehandsetta då.]

Mamma och pappa har skjutsat ner mig till huvudstaden under dagen. De har släpat in grejer i lyan. Hejat på några av mina vänner som kommit för att hälsa mig välkommen till min nya hemstad.

Och de har åkt hem till Sundsvall igen. [Mamma och pappa, inte vännerna.]

Jag vinkade av dem från mitt enda stora fönster. Med ett vemodigt leende och något vått i blicken vinkade jag frenetiskt medan bilen försvann mot norr [eller i alla fall ur mitt synfält].

Mina vänner har också lämnat lägenheten.

För en stund sedan hörde jag porten slå igen efter dem. Långt, långt bort i korridoren.

Lite läskigt tycker jag allt att det är. Fast att jag så bestämt sagt till mig själv att det här är dagen när jag inte längre är mörkrädd.

Det passar liksom inte in i bilden av att vara vuxen och bo i egen lägenhet.

Så jag är snipp snapp inte längre mörkrädd. Tycker bara att det känns väldigt stort. Och   l i t e  läskigt. Att stå där. Ensam.

Tänker att det är bra att jag har säkerhetslås [det kanske jag inte hade, men nu känns det som att jag hade det och att jag tyckte det kändes tryggt].

För då kan ju inte fyllgubben jag hört bor längst bort i korridoren ramla in i min lägenhet av misstag. [Det skulle han väl inte ha kunnat ändå så länge det var låst. Det vet jag ju nu. Men så tänkte jag inte då.]

Så känner jag att jag måste ringa en vän. Och så gör jag det. Det känns som det var väninnan T. [Var det du?]

 Allt känns bättre när vi plötsligt nästan är två.

Så jag slår mig ner där bredvid telefonen [på den här tiden, eventuella ynglingar som läser min blogg, fanns det inte bärbara telefoner. Känn på den ni.] och till och med skrattar lite nu och då. Berättar att det här. Det här kommer bli  j ä t t e b r a  det. Verkligen.

Mitt i allt det lugna och fina pladdrandet.

Ringer. Det. På. Dörren.

Det ringer på dörren och jag är  h e l t  säker på att det är fyllgubben som vet att jag är ensam och ung och tänker ta sig in till mig och döda mig.

Jag skrikväser till T [Visst var det väl du?] att hon måste stanna i telefonen. [Verkligen sunt. Vad kunde hon göra från sin del av världen hemma i Sundsvall där och då? Kvar i telefonen? Nej, ungdomar. Mobiler var inget var och varannan hade då. Det var klumpar på tio kilo som egenföretagare hade köpt för 20 000 kronor och hade i bilen. Ungefär.]

Jag skrikväser till T som viskar tillbaka [varför gör man alltid det när man pratar i telefon med någon som viskar? Eller skrikväser?] att hon absolut stannar.

Sedan släpper jag luren och smyger de tio metrarna till ytterdörren. Hjärtat klappar så fyllgubben där ute -och alla fyllgubbskompisar som bergis är med honom för att mörda mig- hör mig utan problem. Mitt smygande till trots.

Väl framme vid dörren sväljer jag tre gånger minst innan jag tar mod till mig och blänger genom kikhålet.

Min blick möter inga ölstinna mördarögon. Ingen vass fyllgubbskniv.

Nej.

Där utanför står två fnissiga kompisar med novemberkylafrostnupna kinder och bus i blicken.

Och de bär på något gult och rött och fyrkantigt och de vill in.

Och jag glömmer nästan bort T [som jag nu bestämt att det är jag har ringt upp, vad du än säger] borta i luren när jag öppnar säkerhetskedjan [jag kanske inte hade] och släpper in de glada gossarna under ett dundrade gapskratt.

De kom med den första och tveklöst roligaste inflyttningspresent jag någonsin fått.

En stor "upphittad" vägskylt med sprängningsvarning.

Den prydde sin plats i alla mina kommande -det blev några innan huvudstadsåren var till ända- lägenhetsbadrum.

Och numer står den i källartrappen som en glad påminnelse av det busiga, unga dået.

Christian och Mattias.

Ni gjorde verkligen min första dag i min första lägenhet [läs tredjehandsetta] fullkomlig.

Tack för det.

[Och nej. Fyllgubben kom aldrig och ringde på min dörr. Faktum är att jag aldrig såg till honom under min tid i huset.]

[Och ja, jag kom ihåg T efter att killarna släppts in i lägenheten.]

Tjing, tjingeling.

För inte jättemånga år sedan. I min värld. [Men väldigt många i mina elevers, eftersom flertalet av dem var ungefär minst minus åtta år då.]

Var vi ett gäng finniga fjortisar som stod uppställda på rad mittemot varandra i en kvalmig och solig lokal på Folkets Hus mitt i byn.

Det var eftermiddag. Och obligatorisk dansundervisning med Bergströms dansskola.

Och vi dansade både foxtrot, bugg och diskodans vill jag minnas. Och dosado.

Jajamen. Dosadon minns jag liksom mera klart än det andra.

Det var vilken som helst av de där kanske fyra eftermiddagarna per termin under högstadietiden.

Vi fnissade och hoppade åt fel håll. Fick dansa med fel person och det blev  j ä t t e j o b b i g t. Och så fick vi dansa med rätt person. Och då blev det liksom ännu  j o b b i g a r e.

Och farbror Bergström och hans son var lugna som filbunkar där mitt bland oss.

Visade stegen. Uppmuntrade på sitt stillsamma vis.

Och vi elever snubblade på där på det slitna trägolvet. Höga på dateparfym och jenka-tuggummin. I våra jeans med fastsydda kilar. Och Matfors IF-träningsjackor i blåvitt blankt wct-material.

"Do-sa-do... och  armarna i kors och ett och två och tre och do-sa-do..."

Naiva. Truliga. Hormonstinna.

Var vi.

Då.

I samma lokal huserade jag i dag.

På barnloppis [nä, inga barn kom till skada, det var inte barnhandel på något sätt även om namnet kan verka oroväckande].

Och plötsligt slog det mig. Mitt bland halvslitna fotbollsskor i storlek 34. Sockersöta sommarklänningar som gjort sitt i ett bo och väntade på att få pryda nya lyckliga småtjejers sommarbruna, guldfjunsarmade femårskroppar. Och en mängd galonisar i regnbågens alla färger.

Plötsligt slog det mig.

Att där var vi igen.

Flera av oss som alldeles nyss trampade varandra på tårna i tre fjärdedelstakt. Eller nåt.

Den charmiga spjuvern som retade gallfeber på både en och fjorton lärare när det begav sig [nope, det var  i n t e  jag].

Den superduktiga kalaspinglan som hade full koll på läget och superhöga betyg [nix, inte jag det heller].

Värsta duktiga fotbollstjejen [nä, inte det heller] som alla såg upp till.

Och flera stycken till.

Där möttes vi igen. Men dosadon var ett minne blott.

I stället småtjattrade vi om väder och vind och gummistövlar.

Livet går vidare och vi med det.

Och snart är det dags för nästa generation att trampa varandra på tårna under den obligatoriska dansundervisningen.

Fast man dansar visst inte dosado längre.

Det är något alldeles magiskt med de där vännerna från förr.

De där som fanns. Som man levde tätt intill i massor av år och som man delade allt med.

Och som bara finns. Fast att det nu kan gå år mellan gångerna man hör av varandra.

Men när man väl hörs eller ses tar man bara vid där man slutade.

F är en sådan för mig. Han och jag var som ler och långhalm när vi var unga. [Yngre så klart. Hrm.]

Vi delar så väldigt många minnen. Har varit med om så många galenskaper och tokigheter och katastrofer och skrattanfall att vi fnissar tills vi krampar när vi möts.

Och så sitter våra respektiven där och ler. Ibland uppriktigt. Men lika ofta. Ansträngt.

Ansträngt som i att det inte spelar någon roll hur många gånger F och jag berättar våra anekdoter om Oslo-resan i pappas gamla trasiga Saab. Och knasiga bekantskaper från förr. Och om osannolika nummer-två-situationer.

För. De var inte där. De kommer aldrig förstå helt.

Jag och F säger "Men kubben för helvete, älskling!" och så är skrattandet i gång. Så kvider någon av oss "De va mye!" medan den andra snorar och torkar hysteriska fnisstårar ur ögonen. "Ska di ha di där kassera bli de två kronär extra..." Moahahahahaaa.

"Minns du när vi glömt nyckeln hem till mamma i Vinkeltået och hon skulle upp och jobba och var tvungen att komma ner i morgonrocken och öppna mitt i natten. Och innan hon var nere hade vi snökrig utanför porten?"

He. He. He.

"Kommer du ihåg när vi glömde mina pjuck ute i skogen i Värmland?"

Ha. Ha. Ha.

Ho. Ho. Ho.

Nyckelhålsmannen skrockar. D faller också in.

Men medan jag och F liksom inte kan sluta skratta åt våra minnen skrattar våra älskade åt. Oss.

I fredags hade vi en sådan kväll. Vi skrattade oss från Saffran till Södra och ner på stan igen.

Och när kvällen var slut lovade vi att det  i n t e  skulle få gå så lång tid innan vi träffas igen.

Oavsett hur lång tid det tar.

Vet jag att vi kommer att gagga om precis samma gamla minnen åter igen.

Ingen kan få mig att skratta som F.

Och jag älskar Nyckelhålsmannen för att han så generöst lever med att vara second best vid dessa tillfällen.

Eftersom han vet att han alltid är the very best all övrig tid i helaste världen.

Nu ska jag slänga mig i tevesoffan och kolla ikapp lite inspelade program tror jag.

Ha en lovely söndagskväll.

Och har ni inget bättre för er tycker jag ni ska leta fram era gamla F:isar ni också, och se till att ta er en helkväll.

Because you're worth it.

Tjing, tjingeling!

Det finns några artister jag förknippar väldigt mycket med mitt aupair-år i USA.

En av dem är Melissa Etheridge.

En sjukt fantastisk amerikansk artist.

Hon är verkligen  s å  mycket en kvinnlig variant av Springsteen.

Och i kväll sitter jag här och älskar YouTube som gör det möjligt för mig att frossa i både Melissa och minnen.

Mina minnen blev inte sämre när jag kikade in på fejan och hittade studentbilder på lilla knoddan jag hade hand om.

Studentbilder?

Vad hände med den lilla fyraåringen som stod i morgonrock och kliade sig i kalufsen ute på "porchen" i Old Greenwich i spöregn och sa "Åh, åh...pissvedur!" på äkta svengelska?

[Ja, jo, jag vet...-familjen flyttade hem till Sverige och- hon tog studenten.]

Hur som helst.

Melissa var det jag började svamla om här inne.

Så då återgår vi till ämnet. Och en anekdot som innefattar henne.

Det var inte bara jag, utan flera aupairkompisar, som fattat hur himla bra hon var. Så gissa om vi blev eld och lågor när vi såg att hon skulle ha en konsert bara sju, åtta mil från Old Greenwich?

[Det blev vi.]

Vi skaffade biljetter, knöade in oss i en bil och drog iväg till New Haven för att se the one and only Melissa Etheridge.

Och hon var lika bra som vi trodde hon skulle vara.

Lysande. Fantastisk. Underbar.

Det enda vi tyckte var lite märkligt var att det var mest manhaftiga kvinnor i jeans, skogsvaktarskjorta och rejäla boots i publiken.

Faktum var att det vimlade av dem. Överallt. Flera, flera tusen.

Och så var det vi, fem tjugonåntingåringa svenska aupairer.

Några veckor senare tyckte vi inte det var så konstigt längre.

Då läste vi i ett magasin att hon och hennes flickvän låg i skilsmässa.

Det visade sig att Melissa Etheridge var -och är- en av USA:s främsta lesbiska artister.

Hur som helst skitbra.

Och i dag skulle jag inte höjt på ögonbrynen en sekund åt alla karlaktiga damerna.

De såg väl bara lite skrämmande och burdusa ut i mina 21-åriga ögon.

Näe.

Nu ska jag duscha och dutta och fluffa lite med håret och göra mig lite allmänt till för sedan blir det krogen i skogen.

[Läs mellan raderna att jag  i n t e  vill bli tagen för burdus skogsvakarskjortsbärare i afton. Fast att det är ut i skogen jag ska.]

En förhoppningsvis härlig afton på Smedjan.

Fortsatt glad midsommar på er!

Tjing, tjingeling!

I kväll såg jag två inspelade program som på olika sätt påminde mig om F. Min gamla vapendragare från den gamla goda tiden.

Det första var senaste avsnittet av Grey's Anatomy. 

I slutet av programmet dansade Meredith och MacDreamy loss våldsamt på vardagsrumsgolvet.

Vilket påminde mig om alla lördagskvällar under Stockholmsåren, när "I afton dans" körde igång i radion [finns det programmet fortfarande?]. Det spelade ingen roll var vi befann oss. Fanns det en radio på förfesten så sopade F undan eventuella golvmattor.

Och så dansade vi.

Till livesändningen från någon dansbana ute i landet.

Och till våra ståckhålmskamraters stora förvåning och förtjusning.

F:s långa ben flög fram över golvet med mina korta, tjocka småskuttande intill.

Och vi buggade fast bara en av oss kunde [och det var inte jag].

Dansade tryckare. Fjantade till en fånig tango.

Vi var unga [arton, nitton år] och balla [tyckte vi själva] och var ute i den  h ä f t i g a  svängen [vi bodde ju i huvudstaden, för sjutton].

Jag hade uppsatt hår, knallröda läppar och lösögonfransar.

[Det finns bilder från den tiden som Mutti tittat på och brustit ut i ett "Men  v e m  är det där?!" till. Och. Eh. Det var jag bakom allt spacklet.]

Han var skitsnygg.

Våra kompisar var lika häfiga [tyckte vi och dom].

Och F och jag ägnade oss åt att dansa "gammtjosan" på förfesterna.

Ha. Ha.

Det var tider det.

Andra programmet jag såg gjorde mig mer låg, även om det också är förknippat med ett fint minne.

Det var dokumentären om Olle Ljungström.

En faschinerande man som levt ett hårt liv.

Och som för ganska många år sedan delade bord med mig, F och brorsdotter A på en kvarterskrog på Kungsholmen.

För att göra en lång historia kort [jag tror dessutom jag berättat den förr, sorry i så fall] var han stammis på den krogen, och en gemensam vän till mig och F jobbade som hovmästare där.

Jag och brorsdotter A var i Stockholm över en helg [det här var några år efter att jag flyttat därifrån] och nu var vi ute med F och åt. Stället skulle precis stänga när Olle kom in. Vi satt vid ett långbord med personal och respektiven om vart annat, och Olle frågade om han fick slå sig ner med oss i stället för att sitta ensam?

Klart han fick.

Därefter ägnade han en halvtimme åt att äta en portion mat, dricka ett glas vin och konversera med sin bordsdam A tills hon höll på somna.

[Hon var tolv och inte värst intresserad av att diskutera hur mycket historeundervisning hon hade i skolan.]

Ett fint minne av ett möte med en av mina favoritartister. Och en mysig kväll med A och F.

Jag tror bestämt att jag och Nyckelhålsmannen måste bjuda upp F och hans D någon helg.

Det är över ett år sedan vi sågs sist.

Way too long.

Natti, hörni.

Nu ska den här minnesfyllda gamla tanten strax gå och sussa.

När jag var tonåring i det här huset jag lever i på nytt.

Var det nästan jämt fullt av både mina och brorsans kompisar.

Ofta, ofta satt vi åtta, nio personer och trängdes runt en videofilm i teverummet på övervåningen.

"Jaså, är det kanal 8 här?" brukade pappa flina och säga när han kom upp och fick syn på alla som hängde i och runt den vinröda sammetshörnsoffan.

Sedan öste han på med vedträn i öppenspisen.

Och gick ner för trappan till  köket, där det var svalt, igen.

Han eldade. Och vi svettades.

Han eldade. Och vi pustade.

Han eldade. Och vi utvecklade värmeutslag.

Ungefär.

Det var inte allt för ofta vi verkligen njöt av eldstaden på den tiden. Det var det i sanningens namn inte.

Annat är det bistra vinterdagar som denna.

Då kurar jag och Nyckelhålsmannen ner oss i tevesofforna och bara gottar oss i värmen.

Lyssnar på knastrandet och lägger i vedträd på vedträd.

Ljuvligt.

Satt nyss och gluttade runt i blogglandet.

Kikade bland annat in hos min kusin Malin som pluggar i Milano ett år.

Döm om min förvåning när hon länkade till en novell jag skrev för en massa år sedan, och faktiskt vann en skrivartävling med.

Att den över huvud taget fanns kvar på nätet! Och vad konstigt det såg ut med mitt gamla namn. [Det är sjukt vad fort man vänjer sig, det är ändå bara i två och ett halvt år jag hetat Lorentzon.]

Kul var det i alla fall.

Och då måste jag få vara lite självgod och länka till den jag med.

Tack kussen, för den trevliga starten på lördagen!

Klockan 12.00 den 12 juni tar jag farväl av mina nior i Tuna Kyrka. Flera av dem sjunger och spelar vackert i kyrkan, medan sommaren har fullt upp med att spela spratt utanför de stora kyrkfönstren.

Ni vet.

Svensk sommar. Come rain. Come shine. Hudder om bladder. I ett.

Efter tårar och farväl ute på kyrkogården bär det fort av vidare in till studentfirande inne i Sundsvall.

Brorsdotterns stora dag är det minsann.

Och så i går kväll då.

Årets frökenknytis. Hemma i vår trädgård.

[Nu kan man inte tro det på de allvarliga minerna som följer på många av kollegerna. Men det är  m y c k e t  fniss och gapskratt och högst varierande samtalsämnen under dessa tillställningar. Så också i går.]

Nu hoppas jag ingen tycker illa vara, att dyka upp i Moböjskans blogg.

Även om jag  v e t  att jag har kolleger som tycker bakgrunden är  m e r  ä n  v e d e r v ä r d i g t  f u l.

"Du som är en sån färgstark person borde väl kunna komma upp med något bättre än det där  b a j s b r u n a?!"

Citat: You know who you are.

Till densamma:

Jag har suttit här och testat olika teman i dag igen, men jag  h i t t a r  inget bättre. Så du får fortsätta lida. I am so very sorry.

Hörni.

Nu  ä r  det sommarlov.

Tjing, tjingeling!

Att vara nyfiken. Och snoka runt.

Det är verkligen på gott och ont.

Min allra första dagisinskolning någonsin. Och hennes lillasyster.

Jag snokade reda på dem på Facebook.

Dessa båda tjejer följde jag rätt tätt fram till de var ungefär elva och nio, eftersom jag efter resans gång blev vän med familjen och umgicks en del med dem privat efter att jag slutat på dagis. [Lång historia som vi inte tar här.]

Om vi koncentrerar oss på den äldsta av tjejerna.

Så minns jag en plutig och söt liten tjej med flätor, som första dagen på dagis ville gå in till lillasyster på småbarnsavdelningen och "lajja" i stället för att vara hos oss på stora.

Hon var en riktig skruttlisa. M i n  skruttlisa.

Berättade vid mellisbordet att hennes pappa bara kunde baka småflickor. "Min pappa kan bara baka småflickor...för vi e ju tre systrar [han hade redan en dotter innan dessa charmtroll kom till världen]...och han har bakat oss, åsså har vi legat och jäst i mammas mage innan vi varit färdiga...han  k a n  inte göra pojkar!"

Ville alltid sitta i knä och lyssna på sagor.

Skrattade med hela ansiktet så alla tappade tänder lyste med sin frånvaro i den lilla munnen.

Nu.

Nu har vi messat varandra på Facebook.

Det var en kär brevväxling.

Roligt att höra att allt var bra och att hon mindes sin  g a m l a dagisfröken.

Efteråt gick jag in på hennes profil.

Och kikade på. Bilder.

Hmm.

Av min flätiga och oskyldiga lilla tjej har blivit en partypingla som poserar på diverse partajbilder. Cirka trehundra. Och plutandet var inte längre av det oskyldiga slaget.

Jag fattar ju att hon faktiskt är arton vid det här laget. Att hon faktiskt tar studenten när som helst. Att det faktiskt hänt en hel del på alla år.

Men jag saknar flätorna.

Och önskar att jag gett fasen i alla de där bilderna.

Suck.

Jag berättade om upptäckten för en kompis och hon skrattade och sa att "Ja, jo...det är på barnen man ser att åren gått..."

Men i det här fallet är det inte åren jag suckar åt. Det är insikten att trollungen inte längre finns.

Att hon blivit halvvuxen bara så där.

Eller hel för fasen. Helvuxen. Myndig. Kanske har körkort. Får rösta.

Det känns helt enkelt bara konstigt.

Nu ska jag hålla mig borta från gamla dagisbarn på Facebook. Det ska jag verkligen. Absolut.

[Yeah right.]

...på fem, sex år.

Som läspande och falskt sjunger så bedårande de -inte- kan.

För alla som -inte- vill lyssna.

Det var så det var på tiden det begav sig. När jag och barndomskompisen L -inte den i presentationen, en annan- hade lärt oss denna gamla hopplöst genomsorgliga dänga och sjöng.

Och sjöng.

Och sjöng.

Fan. Vad vi tyckte vi var bäst i världen då.

Och det var onekligen en viss skillnad på den här och vårt andra paradnummer.

Yes sir I can boogie.

Det finns de som tror att det är ett osnutet pojkband från England någonstans som gjort den här låten.

Det är det  i n t e.

Det finns bara en som kan göra den på riktigt.

Och det är Tracy.

Underbara underbara Tracy vars debutalbum jag aldrig kan lyssna mig less på.

Här kommer en av min ungdoms allra största favoritlåtar. Som håller lika bra i dag.

Egenvald ensamhet är något alldeles fantastiskt.

Hur mycket jag än älskar min Nyckelhålsman kan jag inte sticka under stol med att det kan vara befriande skönt att bara lalla runt här hemma och vara. Helt solokvist. Mellan varven.

[Ja, ja. Jag vet vad ni tänker. Vadå ensam? Då hänger du ju på msn och bloggen och betapet. Och det är ju  v e r k l i g e n  ensamt så det förslår. Fast det är det ju faktiskt. På ett sätt. Sällskap i ensamhet. Äh. Tolka det som ni vill.]

[Ha, ha. Isn' t it ironic? Nyckelhålsmannen ligger i sängen och ska sova, precis. Mulle kliver upp och lägger sig på min plats och min äkta hälft gnäller teatraliskt "Såg jag ut att ha det ensamt, va?" Jag som precis skulle skriva att han är likadan som jag. Hm. Jag gör det i alla fall. För det är han. Han bara retas när jag sitter vid datorn i stället för att klia honom på ryggen när han ska sova.]

[Nämen. Vad många parenteser det blev nu.]

[Jag vet. Det är irriterande. Jag ska sluta.]

Nu råkar jag veta att han har samma behov.

Att han tycker det är underbart skönt att smita till ön själv då och då. Stå i vadarbyxorna ute i älven och kasta, eller ligga inne i stugan och läsa böcker mitt ute i ensamheten.

Och att han tycker det är superskönt när jag sticker iväg på styrelsemöten, tjejmiddagar eller träning och han kan drälla runt här hemma och göra vad han vill.

[Ligga i sängen och se teveserier på dvd -alternativt läsa- och äta Texas Pecan-glass.]

Båda behöver space. Båda får space.

Och det är väl också ett tecken på att vi hamnade rätt när vi hittade varandra.

För jag har så svårt att förstå de där paren som verkligen gör  a l l t i n g  tillsammans.

Som aldrig tar en promenad ifred ens en gång.

Det storhandlas och gås på bio och äts parmiddagar och fiskar den ena så nog fasen fiskar den andra också. Man tränar ihop och ser alltid samma program på teve. Man reser ingenstans utan varandra och gå på krogen med kompisarna? Hu så hemskt, då blir ju den andre  e n s a m. Om man trots allt vid något enstaka tillfälle råkar vara ifrån varandra ett par timmar efterlyser man varandra  på mobilen.

Brrr. Dubbelbrrr. Tycker jag. Som levt och rest ensam stora delar av mitt vuxna liv. Vilket naturligtvis gjort mig till den jag är och påverkar min inställning till siamestvåsamheten jag upplever i omgivningen ibland.

Jag är fullt medveten om att alla människor är olika. Och att det väl är jättebra. Jag blir bara lite orolig över de där vilsna själarna som bara inte klarar av att vara ensam en stund. Vad är det man flyr från då? Börjar jag genast undra på något sätt.

Jag gillar över huvud taget att göra saker själv. Att umgås med ensamheten.

[Även om det kan verka som om jag umgås med mina vänner eller familjen hela tiden och jämt, om man följer den här bloggen. Men det ena utesluter inte det andra. Eller det tredje.Eller fjärde för den delen. I mitt liv.]

Att hänga ensam hemma är jätteskönt. Se en film ifred. Eller ligga bort ett par timmar i badkaret.

Att vara solo när jag shoppar eller går och tränar är en ren nödvändighet. [Jag verkligen ogillar att shoppa med andra. Och att haka upp träningen på kompisar eller man är dömt att misslyckas. Så länge man inte tränar någon lagsport förstås.]

Med detta inte sagt att jag inte gillar att tillbringa tid  m e d  min man och min familj samt alla mina och våra vänner. Jag älskar att umgås över bullriga middagar, att gå ut med tjejkompisarna. Och att bara vara med Nyckelhålsmannen. Men nu var det ensamhet det här inlägget skulle handla om.

Det sköna med den självvalda.

Och det skitjobbiga med motsatsen.

Allt det här kom jag att tänka på när jag var ute och klippte gräs i eftermiddags. Jag gör nämligen precis vad man inte ska göra när jag klipper gräs. I stället för att skydda hörseln med de fina gula kåporna vi har i vedboden tar jag på mig mp3:n och spelar musik som överröstar brummet från stigan.

Inte smart. Men trevligt.

I dag hade jag någon sommarmix i lurarna. Och varje gång Ted Gärdestads Sol, vind och vatten återkom -gräsmattan är stor- fick jag flashbacks från min sommar i Frankrike.

Jag minns smärtsamt väl alla kvällar en inte fyllda arton ännu-Moböjs satt på en strand i Normandie och stirrade ut i havet och längtade hem, med en 70-talsmix i freestylen. Och en av låtarna var just Sol, vind och vatten.

Jag hade hals över huvud kommit på att det var en jättebra idé att åka till Frankrike och jobba som aupair. Fast att jag inte behärskade språket. Och inte kände till kulturen.

Så kom det sig att jag levde med en yttepyttbäbis dygnet runt i två månader. Jag var aldrig ledig. Flackade runt med bebben i Paris och Normandie. En vecka inhyst hos farmodern. Ett par veckor i familjens våning i Paris. Iväg till lantstället i Houlgate. Och tillbaka igen.

Jag som var en bortklemad sjuttonåring med stor frihet och många vänner där hemma. Befann mig långt borta med ett ofattbart ansvar och en aupairmamma som var lynnig som få  i hasorna. Och aldrig lät hon mig vara ledig. Det var de där kvällspromenaderna ner till stranden då. När den lille sov. Dem fick jag ta.

Och jag satt där och stirrade ut i det blå. Och kände mig så obeskrivligt ensam. Lyssnade på Gärdestad och Pugh och Lundell bland annat. Undrade vad vännerna gjorde där hemma och vem som klippte farfars gräsmatta. Oroade mig för att det skulle hända någon någonting när jag inte var där.

En kväll kom det fram en kille och satte sig bredvid mig. Det var strax före midsommar -inte i Frankrike näe de firar inte midsommar, men hemma- och han undrade vad jag satt där och tänkte på.

Han hade sett mig förut.

Jag stängde av min freestyle och berättade i korta drag. Och han lyssnade. Och berättade att jag gärna fick komma på fest -som skulle hållas just på midsommarafton- hos honom och hans kompisar. De hade lånat ena kompisens pappas strandhus. Vi gick förbi där och jag hejade på vännerna.

Sedan gick jag för första gången på de veckor jag befunnit mig där i Houlgate med lätta steg alla backarna "hem" till vårt hus. Och mitt dumma jag berättade glatt för mamman i familjen vad som hänt.

Jag kom aldrig i väg på den där festen. Hon såg till så jag hade massor av arbete den kvällen.

Usch. Ensam och liten i världen kände jag mig många gånger den sommaren.

[Fast visst fanns det roliga stunder också, det är aldrig bara åt ett håll. Jag lärde känna kuliga franska och portugisiska aupairer som arbetade i familjerna runt omkring. Och vi hade en hel del skoj ihop när vi jobbade. I min familj var vi dessutom två aupairer, en fransyska och jag. Men hon hade alltid lediga helger. Så det var de som var så där vansinnigt ledsamma och tomma. Och så kvällspromenaderna till havet när Dominique var kvar i stan med de äldre barnen.]

Sommaren med Ted.

Det var den enda jag kunde hitta.

Alltid nåt?

Åh.

Vad jag älskar youtube.

Har du tio minuter över tycker jag du ska spana in dessa gamla godingar!

[Hittade inte någon svensk version, men början är densamma i alla fall]