För ett bra tag sedan var jag och Nyckelhålsmannen iväg och såg Freddie Wadling på Sundsvalls Teater.

Det var en magisk konsert.

Och efteråt sa the Keyhole Man att han under en passage av föreställningen varit rätt övertygad om att vi, publiken, där och då hade det absolut bästa ögonblicket av alla i hela världen just precis under de tre, fyra minuter han pratade om. [Vänligen; strunta i detaljen med tre, fyra minuters ögonblick.]

Är ni med på tanken?

Det var i alla fall jag. Likaså var jag benägen att hålla med.

I kväll har jag haft ett par sådana ögonblick igen.

Den här gången i Bo Kaspers Orkesters njutbara sällskap.

Jag har alltid gillat dem. Men bara ägt en platta, Hund. Har sett någon konsert på någon festival någon gång.

Men inte så mycket mer.

Så var vi i Scen Sundsvall arrangörer på Tonhallen i kväll, och på scen skulle.

Så.

Klart.

Bo Kaspers Orkester.

Stå.

[Annars hade inte den här bloggen handlat om just dem.]

Innan föreställningen snubblade jag in i lokalen och upp på scen i jakt på en turnéledare. Hittade denne och ställde mina vanliga frågor om gästlistor och avtackning och allt möjligt annat.

Och turnéledaren såg ut som ett levande frågetecken.

Avtackning?

Ha. Ha. Ha.

Avtackningsbollen skickades vidare till bandets trummis som i sin tur också såg -kraftigt underdrivet- lätt frågande ut.

Varpå jag började skratta halvhysteriskt nervöst inombords medan jag utombords förklarade att vi alltid brukar tacka av de skådespelare alternativt artister vi arrangerar.

"Mhm... jaha...." svarade trummisen artigt och frågade ungefär hur det brukade gå till och jag skrattade nu nästan helhysteriskt inombords medan jag gick in på detaljerna med ärtiga publikvärdar som kommer upp på scen och överräcker cellofankrulliduttade finchokladaskar på slutet av föreställningen.

[Vi arrangerar oftare teaterföreställningar och liknande och mer sällan poppojkar. Men alla får påsar hos oss.]

Jo men det verkade ju trevligt och det kunde vi ju få göra.

Vi gjorde en plan för när damerna [och jag är  a l d r i g  en av dem, skulle  a l d r i g  falla mig in att traska upp på den där scenen mer än i jakt på turnéledare före föreställningar. En gång gjorde jag avkall på detta då jag verkligen var tvungen att ställa upp. Då gick jag rakt in i kulisserna efter själva avtackandet och snodde uppmärksamheten från stackars Gunilla Backman som stod och tog emot folkets jubel. Never, ever more. Never.]

Sedan knatade jag ut till publikvärdarna med noggranna instruktioner på hur var och när. Varpå de försäkrade sig om att ha koll på läget tre gånger. För att senare missa och gå upp lite tidigare än det var tänkt, men det löste sig och gick fint ändå.

Fast.

Nu struntar vi i den detaljen och går till själva föreställningen.

Vilka musiker. Vilken scennärvaro. Vilken. Nerv.

Jag blev nästan lite betuttad i allihopa där på scen. [Och bli nu inte så där arg på mig som någon blev en gång för länge sedan när jag förklarade att jag är smått förtjust i Robbie Williams. Jag älskar min man. Och bara honom. Jag lovar.]

Och inte blev det sämre när de presenterade tre grabbar på blås och det visade sig att de var inplockade från Härnösands musikgymnasium.

De gav grabbarna både utrymme och rejält med cred.

Och läraren i mig bara pös över det suveräna initiativet.

Vi behöver blås. Vi bjuder in lokala unga förmågor.

Det är stort i min bok. Jättestort.

Likaså vaknade läraren i mig till när en låt som måste heta Välkommen hem eller Aldrig igen [hjälp mig gärna] dundrade fram rytmiskt över hela Tonhallen. Vilken text att analysera med elever. Den ska letas upp. Pronto. Och jobbas med på svenskan. I ett klassrum nära mig inom kort.

Hörni.

Det går inte att ta miste på att jag haft en helkväll, va?

Men nu ska jag dejta kudden.

Natt, nattinatt.

I morgon arrangerar vi förresten stand up.

Då står David Batra på scen.

Så har du vägarna förbi Sundsvall är du välkommen.

Nu.

Natti. På riktigt.

Tjing, tjingeling.

Hörni.

Under min bloggfria period.

Var jag med om något jag verkligen tänkt en hel del på.

Jag vet inte om någon här inne kommer ihåg att jag sitter med i styrelsen för en av Sundsvalls scenkonstarrangörer.

Hur som helst gör jag det.

Och det här uppdraget innebär bland annat att jag har ett publikvärdsansvar och att jag roddar runt inför, under och efter många av våra föreställningar.

Till min stora lycka hade vi i höstas äran att gästas av en av Sveriges största komiker. Ja. H*n är inte enbart komiker utan också en stor författare.

Den här personen har jag beundrat under många, många år.

H*n har stått så högt i kurs i mitt liv att jag, när jag som artonåring flyttade till Stockholm, lovade och svor att om jag någon gång stötte på just den här personen.

Ja.

Då skulle jag som  a l d r i g  annars skulle klampa fram till en människa och be om autografen. Faktiskt göra det.

Eftersom h*n var just h*n.

[Nu stötte jag faktiskt på personen på NK en gång. Där i början av nittiotalet. Men modet svek mig där och då.]

Hur som helst arrangerade vi en utsåld föreställning med personen i höstas.

Jag hade publikvärdsansvaret för kvällen.

Och lite dåligt samvete, eftersom jag bjudit med min nyinflyttade granne och hon och jag skulle behöva åka rätt direkt efter föreställningens slut.

Vilket innebar att jag inte skulle vara kvar och rodda efteråt.

Föreningens spindel i nätet vankade omkring oroligt på arenan strax innan föreställningen, då det ena efter det andra strulade runt huvudpersonen. Det var ständigt ändrade förutsättningar och rätt mycket krångel.

Så kommer redan nämnda spindel farande med långa kliv och deklarerar att någon måste skjutsa huvudpersonen till hotellet direkt efter showen.

Jag ser min chans att göra rätt för mig och säger att h*n kan åka med mig och grannen, eftersom vi ändå har rätt bråttom iväg.

Ungefär här hade mitt forna jag svimmat. Tror jag.

Om artonåringen på NK vetat vad trettiosjuåringen denna afton skulle göra hade hon inte sovit på veckor.

Tror jag också.

[Nu har jag dock hållit på med detta så pass länge att jag förstått för länge sedan att även de mest kända rävarna i underhållningsbranschen faktiskt också är människor av kött och blod. Så svimningsfaktorn har minskat drastiskt.]

Nå väl.

Jag möter upp artisten precis innan föreställningen ska börja och pekar ut vilken bil som ska skjutsa till hotellet.

Och möts av en avmätt ton och en deklaration om att ögonaböj ta mig till bilen och starta den exakt i samma sekund som publiken börjar applådera.

Okej.

Det skulle vi väl kunna ordna.

Redan här började jag lacka till men tänkte att what the heck. Och så lommade jag iväg till grannen och berättade att vi skulle få celebert sällskap i bilen.

Hon drog lite på munnen. Men slutade med det i ungefär samma sekund som spindeln i nätet på nytt kom ångande och förklarade att det var nya direktiv.

Vi kunde  i n t e  vänta  till applåderna. Nej. När det var fem minuter kvar av föreställningen skulle artisten hinta från scen.

Och då gällde det för grannen och mig att i raskt takt ta oss till bilen utan att passera gå. Ungefär.

Vi fick tjorva och byta platser med folk för att inte behöva störa allt för mycket när det var dags för tokrusningen ut ur salongen.

Med himlande ögon satte vi oss slutligen till rätta för att avnjuta ett par timmars fantastisk föreställning.

Och det var den.

Människan på scen trollband mig genast. Och borta var min sura min på ett kick. Det var absolut en av de bästa föreställningarna jag sett med personen i fråga.

Slutet var säker fantastiskt med.

Men det såg ju inte jag.

För då satt jag med andan i halsen i bilen och väntade.

Jag ska inte gå in på i detalj hur den korta färden mellan arenan och hotellet fortlöpte.

Men jag kan väl säga att jag sällan blivit så besviken på en person.

Och jag undrar stilla så här i efterhand vad det varit för fel på att beställa en taxi.

Nej.

Fy sjutton vilket magplask.

När den bedrövliga människan till slut försvann in genom hotelldörren och grannen, som suttit instuvad bland diverse attiraljer i baksätet, klättrade fram kunde vi konstatera att den fantastiska föreställningen inte längre kändes så. Fantastisk.

Och jag önskar så.

Att jag i stället för att säga "Så där ja, och här var röda mattan utrullad och allt, det var ju passande..." när min forna idol öppnade bildörren.

Hade sagt, "Vet du vad, i hela mitt vuxna liv har jag beundrat dig och en gång i min ungdom svek mitt mod mig när jag tänkte be om en autograf. I dag vill jag inte längre ha någon. "

Men nu har jag sagt det här i alla fall.

Och, nej.

Det får vara hur utsålt det vill. Jag tror  i n t e  vi är intresserade av att arrangera personen i fråga igen.

Här har h*n sått sin sista potatis.

Natt, nattinatt.

Vad skönt. Förresten.

Nu har jag gnällt av mig här och kan gå vidare i lugn och ro.

That's what blogs are for.

Tjing, tjingeling.

Varje gång jag är inne på Scen Sundsvalls kansli [f d Sundsvalls teaterförening, där jag sitter i styrelsen] i något ärende. Och kommer till matsalen/konferenslokalen vi delar med teater Västernorrlands personal. Gör jag det med hjärtat i halsgropen.

För.

Man vet liksom. Aldrig. Vad man stöter på där inne.

Rätt vad det är står det någon och sjunger upp för fulla muggar. Eller så rusar det förbi tre clowner bäst man sätter sig vid bordet.

Eller  så stöter man på någon kreativ installation.

Som i kväll efter au-mötet vi haft i "vår del" av lokalerna.

Innan det var dags för hemfärd skulle några grejer lämnas i köket.

Och.

Efter flera år har jag fortfarande inte lärt mig.

Jag studsade rakt upp när jag öppnade dörren till matsalen och möttes av följande syn:

Snacka om att bli skrajsen i mörkret. Och jag lovar att det inte blev bättre när jag smög mig närmre för att fota det stela paret. Det är ruggigt vad skickliga de är, de som skapar rekvisita på teatern. Med betoning på ruggigt verkligen. För när man närmar sig dessa två bara väntar man sig att de ska sprätta upp och kasta sig över en. Brrr. Hilfe.

Undrar ni förresten också vad den bistre mannen blänger på? Han tänker nog på vad han kunde ha blivit...

...Teater Västernorrlands egen Micke Persbrandt.

I stället sitter han grå och stel och bitter och skräms i en matsal. Ack. Ack.

Näe. Hörni.

Nu ska jag betapeta.

Tjing, tjingeling!

I går slog regnet som spön i backen, men i dag visar huvudstaden sig från sin ljusaste sida.

Detta har jag dock ingen större glädje av, förutom under den korta promenad som strax ska ta mig från hotellet och upp på Mosebacke och Södra Teatern.

Min dag kommer nämligen tillbringas inne på Södra Teatern där Riksteatern ska övertala oss arrangörer att köpa in 2010 års föreställningar genom korta uppspelningar, readings, möten med skådisar och regissörer med mer.

Yes. Årets Anbud Live är igång.

Nu börjar det bli bråttom.

Ha en bra lördag hörni.

Tjing, tjingeling!

För ett tag sedan blev jag vald till vice ordförande i Sundsvalls Teaterförening, ni vet det där kulturella jag pysslar med mellan varven.

Snart kom ordförande, sekreterare och kassör på att jag så klart skulle sitta med i AU också.

Nu råkar det vara så att alla de tre gentlemännen är pensionerade. Och brukar ha AU-möten på dagtid.

Då uppstod ett problem.

H u r  skulle vi kunna sammanträda på ett smidigt sätt?

Jo.

Någon hade hört talas om att man kunde skypa.

Och då kunde vi ju ha våra möten smidigt på kvällstid.

Och självklart var hela högen fullkomligt övertygade om att jag om någon skulle vara haj på det där med skype.

Det var -och är- jag  i n t e.

Det är mig fullständigt nytt. Och jag har aldrig ägt vare sig webbkamera eller mikrofon.

Men nu har jag sådana attiraljer -Nyckelhålsmannen köpte hem i går- så snart kan våra ärtiga AU-träffar över webben komma igång minsann.

Vi skulle göra ett tappert första försök i måndags eftermiddag [det blev bråttom när idén kläckts] och jag rusade hemöver så fort jag kunde efter sista lektionen. I ryggan hade jag ett headset jag lånat med mig från jobbet.

Tror ni jag fick igång det?

Näe.

Apselut inte.

Medan jag kunde se vår sekreterare mycket tydligt här hemma på skärmen när vi ringt upp varandra kunde han inte ens höra mig eftersom jag inte fått styr på det förbaskade headsetet.

Sekreteraren såg mer och mer uppjagad ut där på sitt kontor och jag skrek och skrek i mitt headset.

Helt resultatlöst.

Puh.

Men nu är kameran på plats och i den sitter en mikrofon så nu ska vi väl för sjutton gubbar kunna få styr på det här.

Jag har precis testat den.

Och ni ska få ta del av en mycket bekymrad och grubblande Moböjs. Snacka om att en bild säger mer än tusen ord.

Jag undrar om just den här säger att jag delvis bekymrar mig över hur tekniken fungerar och att jag delvis bekymrar mig över att en gammal inredningsdetalj efter min far syns till höger i bild. En sådan där liten lykta med fladdrande lampa i, som vi inte kommit oss för att byta ut mot något mera vi, jag och Nyckelhålsmannen.

Nåväl.

Nu ska jag ge mig ut och kratta efter en hel dag inne. Vi har haft sättningskonferens på Hotell Höga Kusten. [Alla arrangörer i Västernorrland träffas med turnéläggaren på Riksteatern och så sätter man datum för de föreställningar man beställt.]

Sämre utsikt kan man i och för sig ha om man tvingas sitta inne en dag som denna. Kika själv!

Tjing, tjingeling hörni!

Visst ja. Bilden på grubbel-Moböljs:

Som i mitt fall det här med opera.

Till exempel.

Det må vara finkultur så det stänker om det.

Men mig berör det inte det minsta. I alla fall inte i positiv bemärkelse.

Under utbudsdagarna i Ånge [i går och i dag] bjöds vi på massor av härlig kultur.

[Det är ett sådant där tillfälle när vi arrangörer bara sitter ner och tittar och njuter eller dissar och gäspar. Medan massor av olika fria teatergrupper och underhållare, samt Riksteatern, svettas och sliter på scenen för att falla oss på läppen. För att få upp våra ögon för dem och kanske, kanske bli bokade.]

Och så bos det på hotell. Och minglas. Och äts god mat.

Och utöver alla presentationer blir vi arrangörer allt som oftast bjudna på någon underhållning bara för underhållningens skull också.

Känns alltid lika trevligt och lyxigt.

Just den här gången skulle vi få se Madame Butterfly direktsänt från Metropolitan i New York.

Och jag tänkte att jag skulle vara riktigt open minded och i alla fall ge det hela en akt.

Allt som allt var föreställningen tre timmar och tjugoen minuter lång.

Mutti, hennes kusin, deras väninna A [jag har värvat dem till publikvärdsstaben, och de var också med under utbudsdagarna i år] och jag kom rätt sent till visningen och klämde ner oss i salongen.

Detta efter att redan ha suttit och sett snuttar ur diverse pjäser en hel dag.

Lite storslaget kändes det när kameran svepte över Metropolitans publik som satt i New York och väntade precis som vi. I Medborgarhuset. I Ånge.

Men känslan försvann så fort operan satte igång.

Mutti satte sig till rätta och slumrade innan första tonen togs.

[Men hon påstår själv att hon aldrig sov. Nä. Nä.]

Hennes kusin och deras väninna försökte vara goda lyssnare och såg åtminstone lite intresserade ut.

Och själv. Höll jag på att gå under av tristess.

Det kröp i hela kroppen på mig.

Jag kunde inte förmå mig att ta till mig minsta lilla av det som skedde på skärmen.

Någon sväng fick jag ett okontrollerat fnissanfall och kände mig som tio år.

Det var när den amerikanske förföraren på scen sjöng huvudpersonens namn gång på annan och översättaren envisades med att skriva Cho-Cho-San i stället för Cio-Cio-San, som hon egentligen heter.

Det säger en del om hur tråkigt jag hade.

Jag kunde inte sluta fnittra åt Mutti som sov -eller, just ja, det gjorde hon ju inte-, hennes kusin som försökte se ut som hon förstod och åt kondomassociationerna på skärmen.

Och jag visste inte hur fort jag skulle komma ut ur salongen när första akten äntligen var över.

Vad jag gjorde i stället?

Jag låg uppslängd på sängen i hotellrummet och blängde på Andra chansen och åt hårda gratissnarror från foajén, samt drack ett glas vin ur en plastmugg.

Och det var så himla gemytligt och skönt så det finns inte ord.

Det var faktiskt så mycket vad jag behövde att jag strax efteråt borstade tänderna och kröp ner under täcket på riktigt.

Och slumrade in där någon gång runt halv elva.

En tid jag inte ens fixar hemma en vanlig vardag.

Näe.

Opera går bort.

Väldigt mycket bort.

I övrigt var det en superbra helg.

Nu lite betapet.

Tjing, tjingeling hörni.

Och för er som inte tycker som jag... be my guest!

So long mina vänner.

Nu sticker jag till Takida-land [Ånge] och förkovrar mig i årets teaterutbud.

A kulturarbetare gotta do what a kulturarbetare gotta do.

[Även om  det känns en smula överdrivet att bo på hotell. Ungefär sex mil hemifrån.]

Ses i morgon.

Tjing, tjingeling!

Jag har hittat en dator.

Är i Hallunda på Riksteaterns Teaterdagar mellan fredag och söndag.

I kväll ska Marie hålla i ett mingel i en av lokalerna.

Och minsann.

Fanns det inte en vettig dator där inne.

Som någon glömt att logga ut från.

Moahahahahaaaa.

Så medan kära Marie diskar skålar och inventerar lådor passar jag på att blogga helt kort.

Här är föreläsningar och vimmel och föreställningar och mingel så ögonen går i kors.

I arla morgonstund -nåja, nio- lämnar vi hotellet i Södertälje och bussas hit ut och i sena nattimman -nåja, tjugotvå- bussas vi tillbaka igen.

It's a tough life. But someone gotta do it.

I går var jag på föreläsningar tillsammans med -bland andra- clownen Manne. Är det någon som minns honom och hans überjobbiga barnprogram halv fem?

Härom veckan fick jag veta att hans barnprogram var för hörselskadade. Inte undra på att man tyckte han hade överdriven mimik när han tramsade på sin cykel och satt på en ställning och åt  b a n a n.

Näe.

Nu har Märy övergått till att pilla naveln och läsa sig igenom sina biljetter till dagens evenemang.

Dessutom kom ett gäng nervösa damer nyss och undrade vad vi var för filurer. De skulle minsann ha en busslast här på kaffe om någon timme.

"Det går bra det, så länge ni inte dricker upp vårt vin!" sa den diskande Marie glatt.

Näe.

Apropå vin.

Näe. Igen. [Det är härligt med upprepningar.]

Jag ska vara lite mingelslav så det är bäst jag följer Master Marie till Hallunda köpcenter och gör mina plikter nu.

So long.

Tjing, tjingeling!

Eftersom det faktiskt blev en jättesuccé med Lill-Babs på Hospice.

Plötsligt händer det.

Och för mig händer det både nu och då. Faktiskt.

Vad då?

Jo.

Att jag får en snilleblixt från klar himmel och liksom bara måste göra något åt saken omedelbums.

Inte särskilt långt inne i mig bor det nämligen en liten Amelie som pockar på uppmärksamhet.

Ni vet den franska filmkaraktären som bestämmer sig för att hennes öde är att göra andra människor glada. Ungefär.

Jag älskar att fixa överraskningsfester.

Tota ihop folk som inte träffats på massor av år.

Sånt.

Och så har jag en enormt stark tro på människan.

Att det bor mini-Amelier i människor både här och var.

Och vet ni vad?

Det  g ö r  ju faktiskt det.

Förra lördagen började en tanke mala i mitt huvud.

Kvällen innan hade jag och Nyckelhålsmannen haft gäster här hemma. Och en nära anhörig till paret som var på besök ligger på Mellannorrlands Hospice sedan en tid tillbaka.

Till Hospice kommer man bara av en anledning. För att tillbringa sin sista tid i livet. Hospice är en definitiv slutstation.

Och efter vad jag fått berättat för mig är det en fantastisk plats.

Vackra lokaler. Vacker omgivning. Underbar personal. Fantastisk mat. Goda drycker.

Så nära himlariket man kan komma. Och garantin för ett värdigt slut.

För något drygt år sedan satt vi i Teaterföreningens styrelse i ett möte med läkaren och sköterskan som slitit hårt för detta hospice i väldigt många år.

Det var dags för dem att starta verksamheten. Vi undrade om vi kunde vara till någon nytta för dem.

Och det kunde vi absolut.

Sedan har tiden gått och ingenting har liksom hänt.

Tills.

Pling.

I lördags.

Det malde och malde i mitt huvud.

Hospice. Teaterföreningen. Hospice. Teaterföreningen.

Och sedan. Bingo.

Men what the heck. Vi arrangerar ju Lill-Babs på Tonhallen i veckan.

Lill-Babs is the answer.

Så mitt upp i Allhelgonadagen skyndade jag mig ringa till teaterföreningens kanslist. Vad trodde han? Skulle han kunna ringa turneledaren under måndagen? Visst borde Lill-Babs vara en sådan där Amelie-människa också?

Och så ringde jag Hospice. Var de intresserade om vi kunde lyckas få Lill-Babs att ställa upp?

Det var de så klart. Verkligen.

Och snipp snapp snorum.

I eftermiddag besöker Lill-Babs hospice i en timme.

Och jag känner mig alldeles varm i hela kroppen.

Det bor en liten Amelie i Lill-Babs med.

Och även om jag inte är så naiv att jag tror att Lill-Babs uppenbarelse kan bota dödssjuka.

Så kan jag inte låta bli att tro att ett besök från henne kan lysa upp tillvaron en liten stund i alla fall.

Näe.

Tillbaka till planeringsarbete och provrättningar.

Nu får min Amelie krypa in och gömma sig ett tag igen.

Tjing, tjingeling!

Förrförra fredagen höll jag i en stor talangjakt på torget mitt inne i Sundsvall.

Torget var fullt av folk som tjoade och hurrade.

Och scenen var full av ungar som rockade rockring, sjöng psalmer och ballader, och dansade och hey baberiba vad det var festligt och ösigt.

Det var bara en sak som kändes aningen svettig för svenskaläraret och tillika antisärskrivningsmogulen jag.

Och det var att jag inte hann vara med när scendekoren sattes upp.

Hrm.

[Och det är precis lika jobbigt för mig som ni tror. Att ha den rubrik jag har i dag. Men vad gör man inte?]

Det är vad ni ska få.

Jag hade aldrig hört talas om Klungan eller deras radioprogram Mammas nya kille innan vi köpte in föreställningen Jag är en fågel nu till Sundsvall.

Så såg jag den i går.

Och den var verkligen sjukt underhållande.

Jag hittade några smakprov på Youtube och tänkte bjuppa på ett, för er som har tio minuter över. [Dock inte från den showen de är ute med nu.]

För er som inte har det, ska jag plita ner ett citat ur föreställningens mer vemodiga och underfundiga del:

"Får jag smörja in min torra personlighet i dina skrattsalvor?"

Den var väl skön?

Så, ett litet klipp var det:

Långnäsa på mig.

Jag har fått idel tråkningar i dag.

Angående mitt äventyr i kulisserna på Tonhallen i går.

Både av en kollega och av styrelsemedlemmar.

Som sagt. Jag tänker  a l d r i g  mer tacka av våra artister.

A l d r i g.

Hmpf.

Man kan ju tro att en lärare är bekväm med att kliva fram och ta plats i alla situationer.

Mer fel kan man dock inte ha.

Det är  s t o r  skillnad på att kliva in i ett klassrum, där man känner sig trygg i sin roll och i sina ämnen, och på att kliva fram i andra sammanhang.

Jag kan visst vara toastmadame både här och där. Prata på föräldramöten gör mig heller ingenting.

Men så finns det arenor jag verkligen gör  a l l t  för att undvika.

I kväll har Teaterföreningen arrangerat en konsert med Gunilla Backman på Tonhallen här i stan.

Och som ansvarig för våra arrangemang och publikvärdar ska jag vara något av en spindel i nätet vid såna här tillställningar.

Fine with me.

Rota fram turnéledare, möta pressen och berätta var de får fota und so weiter, instruera publikvärdar och riva biljetter.

Niemas problemas.

Men jag vill  i n t e. Absolut  i n t e gå upp på scen och tacka av artisterna.

Det brukar jag heller aldrig behöva. Det fixar publikvärdarna.

Det var bara det att just i dag var det endast en publikvärd kvar när tackandet skulle göras. Och vi skulle tacka av Gunilla och hennes tre musiker med Sundsvalls-spel [typ Monopol]. So far so good.

Publikvärden var en lång man med långa armar. Så hade det bara handlat om våra spel hade jag sluppit sitta och vrålstirra på de två trappstegen upp på scenen under hela andra akten.

Men nu hade en av gästerna kommit på att hon ville förära Gunilla med en bukett storlek bamsejätteenorm dessutom. Vilket betydde att publikvärden behövde hjälp. Där på scen.

Jag är fullkomligt allvarlig när jag berättar att jag under hela andra akten satt och blängde på trappan till scenen, på sladden som skulle klivas över. Och på de förhatliga spelen som skulle delas ut. Om och om igen. Mer än jag tittade på själva uppträdandet.

Jag satt där och frustade och funderade på vad jag skulle säga och hur och med vilken hand jag skulle överlämna spelen och till vilka. [Men där tänkte vi lika, jag och publikvärden, visade det sig.Det var två damer och två herrar på scenen, så vem som skulle överlämna vad var ganska givet. Egentligen.]

Jag tänkte vidare att det vore trist om mina knästrumpor korvade sig nerför benen och lade sig över mina knallröda skor när jag skulle fram. Eller att det vore katastrof om jag helt plötsligt skulle få en jättehostattack. Tänk om jag inte såg sladden när jag väl skulle upp?

Och hemska tanke.

Tänk om.

Tänk om jag missuppfattat turnéledaren när hon berättade var i slutet vi kunde köra avtackningen?

Så väldigt många om för något som var över på en halv minut och som gick som en dans hela vägen ut. I kulisserna.

Hrm.

Jag fixade allt. Tills jag skulle vända och gå tillbaka. I det skarpa skenet på scenen hittade jag kulisserna i stället för trappan. Först.

När jag väl hittade ut därifrån och till trappan hade publiken sånt sjå med att applådera färdigt att det bara var jag som märkte något. Vill jag tro i alla fall.

Puh.

Aldrig mer att jag kliver upp där.

Näe. Fy.

Hädanefter får publikvärdarna stanna tills det hela är överstökat. Allihop.

Visst är det roligt med folk som sitter och somnar under föredrag eller andra tillställningar?

Eller tycker jag bara det för att jag själv är en av dem som har tendensen att nicka till när det blir lite långrandigt?

Hur som helst hade jag nöjet att följa en människa som kämpade tappert mot John Blund i eftermiddags.

Det var en inte allt för underhållande person som satt och diskuterade kulturpolitik i rätt sövande tonläge.

Och strax intill satt denna kvinna i övre medelåldern med huvudet tungt lutat mot bröstet.

Först tänkte jag att hon satt och lyssnade. En del hör ju liksom bättre om de får blunda.

[Jag var inte heller särskilt uppmärksam på vad den långtråkige malde om som ni förstår, med tanke på hur mycket energi jag slösade på den sovande.]

Men snart kom de där ryckiga rörelserna. Ni vet när man vaknar till av den obekväma ställningen. Och sedan försvinner in i dimman igen.

Huvudet for upp och ner. Och ibland liksom skakade hon på det och vaknade till på riktigt för en stund.

Och kikade diskret runt i rummet för att liksom kolla om någon sett henne.

Snabbt som fasen vände jag då blicken mot talaren. Hummade jakande och intresserat. Och låtsades som ingenting.

För att sedan iaktta henne igen. Det gick inte att låta bli.

Och när hon lugnat sig och tänkte att ingen sett [eller vad vet jag?] försökte hon verkligen koncentrera sig.

Plockade fram en bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Kisade lite mot talaren. Och hummade som jag gjort.

Det höll kanske fyra minuter.

Sedan halkade hon ner i sömnträsket igen.

Kom upp till ytan och skakade på huvudet. Började stoppa in konferensgorra i munnen. Och anteckna.

Hon gjorde allt sådant där man gör när man verkligen inte kan hålla sig vaken på egen hand.

Och jag tittade. Och roades.

Och kände mig en smula dum när vår sekreterare senare ville diskutera några punkter den tråkige tagit upp.

För.

Hrm.

Jag hade liksom fokuserat på annat jag.

Nu ska jag se film med M2.

Och försöka hålla mig vaken i soffan.

Tjing, tjingeling!