... mattes lilla älskling.

Vi har slutat räkna år va, sedan ditt jordeliv tog slut?

Jag hoppas Molly har en massa frollar att bjuda dig på.

Många gånger varje dag ser jag dina vackra lugna ögon titta rakt in i mina från mobilens display.

Och aldrig någonsin gör det riktigt ont längre.

Jag har förlikat mig med att våra gemensamma dagar tog slut den där augustidagen i fjol.

Det var inte annat än livets gång.

Du var gammal. Jag tror du hade ett gott liv tillsammans med mig för det allra mesta.

Men.

Din tid var över.

Du hade nog vetat det länge. Men du väntade tåligt på att jag också skulle förstå.

Den sista natten visste jag inte hur mycket jag skulle klappa dig. Hur många pussar jag skulle placera på den där lilla upphöjningen på huvudet, mellan dina stora öron.

Och hela tiden grät jag. Upprepade om och om igen att du var mattes lilla älskling. Att du aldrig fick glömma hur mycket jag älskade dig.

Du andades lugnt. Lät mig ta farväl. Oroades inte.

När veterinären ringde nästa morgon och sa att nu kunde vi få komma spetsade du öronen som vanligt när något var på gång. Lade huvudet på sned, hoppade ner från sängen och sprang nerför trappan och ut till bilen. Med hjälp av solsängen hoppade du in i skuffen för en sista bilfärd.

Som du älskade bilen.

Vi åkte. Jag grät och husse bet ihop. Och du stod där bak så levande.

Inte ens tjugo minuter senare stannade ditt hjärta på parkeringen vid distriktsveterinärernas mottagning.

Någonstans ifrån fick jag styrkan att stryka dig på huvudet och säga att allt skulle bli bra medan du oroligt rörde dig under mina händer.

Där och då hade jag nästan gjort vad som helst för att få ta dig därifrån. Det där lugnet du haft under natten var borta.

Men så plötsligt fick du ro. Det var över.

Och bortsett från den där ångesten en kort stund innan du somnade in var allt så väldigt fint.

Och rätt. Jag visste att jag gjorde rätt.

Vi åkte hem och gjorde iordning dig och väntade på att din älskade morfar skulle komma och hjälpa till att begrava dig.

Under flera timmar hade vi dig hos oss, liggandes i din kista av ett köksskåp. Under dig din favoritmatta och runt dig filten du alltid låg på i soffan. Och med på färden fanns påsen med frollar som du aldrig hann avsluta.

Strax efteråt hade jag dagar och nätter när sorgen var så påtaglig och så nära att jag nästan inte kunde andas.

Du fattades mig så hjärtat nästan slutade slå.

Jag minns nätter när husse höll mig hårt och jag slet mig loss och öppnade fönstret vid sängen och bara djupandades och hulkade om vartannat "jag vet inte hur jag ska kunna andas, jag vet inte hur jag ska klara det här".

Men nu.

Gör det nästan aldrig ont.

Men så ibland bara pang. Slår det till från ingenstans.

Inte när någon elev ser dig på displayen och frågar om det är min hund och jag förklarar att du var min älskling men att du inte längre finns.

Och inte varje gång jag träffar Sverker och han ställer sin obligatoriska fråga "Caroline; lever inte din hund längre, ä han dö han nu?"

Näe.

Jag kan prata om det med nästan vem som helst [inte med Mutti, dock, då ular och lipar vi ikapp].

Men härom natten vaknade jag av att Vargas låg bredvid sängen och tvättade sig. Och från ingenstans kom tårarna. Han lät som dig.

Och för några dagar sedan när senaste Winnerbäck landade hemma i brevlådan.

Var det som ett slag i magen.

Varenda Winnerbäck har jag lyssnat in under långpromenader med dig.

Varendaste en.

Men inte den här.

Du min vän i livet.

Nu får jag lyssna utan dig.

Och det gör ont.

[Fast att jag har en stor, lurvig grå sak som ligger troget här intill nu medan jag skriver dessa rader till dig. Och som ger matte massor av kärlek och kräver minst lika mycket tillbaka.]

Jag  h a r  det bra. Och du  ä r  där du ska vara.

Men i alla fall.

Winnerbäck är sig inte lik utan ditt sällskap.

Matte loves alltid. Det vet du, va?

Mulle.

Aldrig ska matte sluta älska dig.

Snart är den här.

Månaden augusti.

Som till i fjol mest förknippats med positiva händelser i mitt liv.

[Jag skriver mest eftersom vårt hus -det jag sitter i nu- faktiskt brann rätt rejält just i augusti 1983 och det kanske inte -eller naturligtvis inte kanske- var så himla positivt.]

Födelsedagar. Bröllop.

Men så kom sjätte augusti 2008.

Och den dagen har jag bearbetat här så många gånger att jag inte tänker göra det igen.

Hur som helst närmar sig årsdagen med stormsteg och jag kan bara konstatera att jag för det allra mesta numer tänker tillbaka på Mulle med glädje.

Tårarna kommer inte alls frekvent längre.

[Vi skrattar i stället åt alla hans egenheter. Suckar åt de dåliga vanorna. Minns anekdoter.]

Även om de trillade för några veckor sedan när jag fick ett smärre down moment medan jag klippte gräset runt hans lilla gravkulle.

[Visst är det väl förresten rätt typiskt, att en sådan gång, när man går där och ular fritt längst ner i sin trädgård och tänker att här är det ändå ingen som ser en, då kommer en av grannens söner klampande mitt över gräsmattan för att gräva efter mask på kasa?]

Och även om det var nära att de kom härom veckan. När jag var in i en av de stora matvarubutikerna inne i stan, och tänkte att det var underligt att jag inte varit där på så lång tid eftersom jag verkligen gillar deras sortiment.

Sedan gick jag förbi hyllan med hundgodis och råkade få syn på påsarna med torkad lever. Mulles absolut största last i livet. Bortsett från frollar.

Det var ju därför.

Det var huvudorsaken till att jag besökte butiken så ofta förut. Det var den enda matvaruaffären som sålde just det hundgodiset.

Och jo. Tårarna rann en skvätt på både Mutti och mig för ett tag sedan när vi grejade med hennes mobil och hon ville ha Mulle som bakgrundsbild.

Men annars. Annars är det inte så himla mycket tårar längre.

Men nyss satt jag och kollade på bröllopsbilder inne på facebook och då blev det bara så väldigt påtagligt att Mulle för inte alls särskilt länge sedan var det allra viktigaste i mitt liv [förlåt Nyckelhålsmannen] och tackkortet vi skickade till våra nära och kära är taget precis där älsklingen ligger begravd.

Bilden var så levande. Mulle var så frisk och levande. Att det liksom brast en smula.

Mattes lilla, lilla älskling.

Näe.

Nu får det vara slut på lipsillandet och allvareriet här inne för ett tag.

Nästa inlägg ska vara glatt och ljust. I promise.

Tjing, tjingeling! 

[Och de som känner mig himlar med ögonen och tänker att det inte kommer bli några problem eftersom jag skrattar nästan jämt.]

För den här morgonen har börjar i gråtkalas.

Jag vaknade kissis och vimmelkantig för en timme sedan.

Ramlade iväg på toaletten. Satt där och filosoferade medan jag gjorde något åt kissnödigheten.

Och kom på att jag lika gärna kunde leta rätt på min röda sommarkjol när jag nu ändå var vaken.

[Vi åker till Stockholm över helgen och kjolen ska med.]

Annars skulle jag bara ligga bredvid min snarksnusande man och vända och vrida på mig och fundera på var den kan vara och ändå inte kunna somna om. Tänkte jag. Som började piggna till på riktigt där inne på tjotta.

Sagt och gjort.

Jag öppnade så småningom dörren till lillskrubben i allrummet på övervåningen och började fiska efter svarta säckar med hjälp av lösliggande galgar [uppslängda säckar, många kartonger i  vägen, korta knubbiga armar som ingenting når på egen hand i situationen].

I den första säcken hittade jag efterlängtade vantar, underkläder och halsdukar.

Och Mulles alla reflexer. Samt hans blå vara-fin-och-lida-pin-rosett.

När saknaden slår till är den brutal.

Och borta var alla tankar på sommarkjolar och weekendresor.

Som jag har gråtit.

Usch.

På onsdag är det nio månader sedan min lilla prins fick somna in och det är onekligen så att tiden läker sår.

Det känns sällan riktigt, riktigt jobbigt att tänka på den stora ulltussen numer. Jag minns honom allra oftast med mycket stor glädje, tacksam över alla år vi fick tillsammans.

Men när den blå rosetten dök upp. Brrr.

Nu hänger den dock fint i en av ramarna på min finfina familjen-vägg. För egentligen är den en av de käraste minnessakerna jag har efter Mulle. Den dök bara upp så oväntat och hastigt.

Den röda kjolen hittades också igen efter att tårarna slutat rinna.

Så nu ska jag bara avsluta här så ska jag nanna kudden någon timme till innan det är dags att kliva upp på riktigt.

Tjing, tjingeling så länge!

[Och just i detta nu kommer lilla Vargas som alltid står redo att trösta. Och eftersom jag numer har en webbkamera ska jag snabbt knäppa ett kaoskort -det blir kaos när smidiga lilla Vargas hoppar upp här- för att visa den lilla gentlekatten.]

Saknad liten älskling

Fint minne efter samma lilla älskling

Tröstkaos framför datorn

 Tjing igen!

[ula = gråta våldsamt, på Mutti-språk, och det ska uttalas med tjockt gulpigt L]

Jag kan inte riktigt släppa det här med Mulle som inte längre finns.

Särskilt svårt är det så klart när jag har honom som skärmsläckare. Men jag fixar inte att plocka bort honom.

Någonstans måste han få finnas. Mer än längst inne i hjärteroten på sin matte.

När jag blir så här våldsamt saknig [som jag är just i detta nu] tvingar jag mig själv att gå igenom alla bilder i datorn.

Och naturligtvis finns där fina bilder på min älskling in julklappsaction, tagna under hans två sista julaftnar.

Och naturligtvis måste det vara någon viktig del i min sorgprocess som gör att jag känner att jag måste dela med mig av dessa här.

Så då gör jag det.

Han tog så väldigt stor plats när tomten kom. Varje år.

Så ni förstår vilket tomrum han lämnat efter sig. Nu när han inte längre fladdrar omkring i sin blå rosett. Lilla stora Mulle-bäbisen.

Julen 2006 på Storjorden:

Och julen 2007 hos Mutti:

Den uppmärksamme ser att rosetten saknades i fjol.

Den hade han mist på promenaden med moffen. Mellan mat och tomte.

Har man dessutom hängt med ett tag minns man min förtvivlan innan jag hittade rosetten.

Och den falska lättnaden som uppstod när jag hittade den.

För nog visste jag ändå att julen 2007 skulle vara den sista?

Nu ska jag torka mina tårar och krypa till sängs.

I morgon är en annan dag.

Natti.

Trots allt spännande och fint som hänt det här året.

[Nytt alldeles fantastisk hus, fina fina Vargasen och Vildan bland annat.]

Kommer 2008 för alltid vara förknippat med det överjävligaste beslut jag någonsin tagit i hela mitt liv.

Att släppa taget om älskade Mulle.

Hela året fram till den sjätte augusti gick åt till att älta och förtränga och medicinera och tvivla och hoppas och inte vilja se. Och förstå.

Och resten har gått åt till att sörja och sakna och gråta och tänka att det var bäst det som skedde och att hitta gamla halsband och leksaker och bryta ihop och komma igen och putsa fläskfilé utan att ha någon som vill ha putset. Att kika bort mot hans grav och se ljuset som ständigt brinner i sin lykta där han ligger. Och förstå.

Min prins.

På sin älsklingsmatta, insvept i favvofilten och med en påse frolic vid sin sida.

I ett köksskåp, långt, långt ner i marken.

Näe.

Nu är jag redo för ett nytt år.

Att få gå vidare.

Gott slut på er.

Solen skiner från en klarblå himmel och det är din alldeles egen födelsedag.

13 år skulle du ha blivit i dag.

På Allhelgonadagen.

Aldrig förrän i år har jag reflekterat över ditt födelsedatum på det sättet.

Men det stämmer verkligen överens med hela din uppenbarelse [om vi struntar i den där delen som handlar om dig kontra andra vovvakillar].

För snällare pälstroll fick man leta efter.

Om du varit här nu skulle jag vispat dig en rejäl klick grädde och kokat lever.

Men nu är du inte det.

Och i stället får jag vara tacksam för alla fina födelsedagar vi faktiskt fick.

Puss min älskling.

... och vi med den.

Sjöng den gode herr Lundell i en radioreklam när jag och Sverker åkte färdtjänst tidigare i kväll.

[Den Lorentzonska bilen är på verkstad sedan förra fredagen.]

Och det stämde ju.

För precis som vi satt där i taxin kom vinterns första snö.

Sverker blev mest snopen av oss alla i bilen.

Och ändå hade han ägnat de tio minutrarna innan vi upptäckte snöfallet åt att tala om för mig och taxichauffören att man inte fick bli snopen om man blev överraskad bara så där.

Så det kan gå.

Det var först på vägen hem från mitt och Sverkers kvällsäventyr som melankolin grep tag i mig.

Jag gick genom byn i nysnön när det plötsligt slog mig att den snögladaste av alla snöglada, Mulle-mannen, skulle ha blivit så lycklig på den kvällspromenad han inte längre kan ta eftersom han inte längre finns.

Bilden av hans underbara, stora, gyllenbruna snok plöjandes genom första snön gjorde mig både varm. Och ledsen.

Så kom jag hem.

Och in i värmen.

Där Nyckelhålsmannen poade på med tegelväggen i matrummet.

Och Vargas-lurven låg på min huvudkudde och sov.

Och Vilding-Vildan kom studsande över hallgolvet på övervåningen.

Och då kände jag mig varm på ett annat sätt.

Livet går vidare.

För det måste.

Och det är vackert så.

Nu ska jag betapeta.

Hej på er!

Dag läggs till dag.

Och även om jag sällan lämnar Mulles grav utan en enda tår när jag går ut och säger natti om kvällarna, lyckas jag rätt ofta lura mig själv att tro att jag klarar mig ganska bra utan min stora, håriga, brunögda kärlek.

På lördag skulle han ha fyllt 13 år. Och det är med en stor klump i bröstet och tårarna vällande nerför kinderna jag tänker på den dagen.

Mulle finns inte längre.

Och fast att jag  v e t  det smärtsamt väl vill jag ibland bara inte förstå.

Kom nyss att tänka på stugan. Och att jag inte varit där en enda gång i år.

Det har gjort för ont.

Jag har aldrig varit där utan min prins.

Vet inte hur det ser ut där utan honom liggandes på verandan.

Kan inte föreställa mig att grilla utan att ha honom sittande intill. Vägande på tassarna. Och med huvudet bedjande på sned.

Kan inte ta in att han aldríg mer kommer simma mellan öarna. Eller sitta i båten med tungan hängandes utanför munnen.

Att han aldrig mer kommer stå bakom tunnan på dass och vänta på mig.

Att hans stora håriga kropp aldrig mer kommer tränga ner sig i underslafen när vi sover där.

Jag är så tacksam för alla år jag fått med min prins. Och jag vet att varje liv har ett slut.

That's the way it goes.

Jag är också enormt tacksam för de nya små krabaterna som pockar på min uppmärksamhet här hemma.

Men likt förbaskat är sorgen så fruktansvärt tung att bära.

Och en tur till stugan blir aldrig. Aldrig mer. Vad den en gång var.

[Rätt vad det är när jag sitter här och snörvlar vid datorn känner jag något varmt bakom ryggen. En lurvig liten Vargas dyker upp och liksom bara finns. Undrar om han och Mulle har en deal? En trösta-Matte-deal. Jag tror bestämt det.]

Näe. Hörni. Det här går inte.

Nu ska jag och min väggknackarman [han håller på att knacka fram tegelväggen i blivande matrummet] ta och dricka kaffe.

Sedan ska jag ta en promenad, och gå och sola på Matfors nya supermoderna och jättefina drop in-solarium.

Det behöver jag.

Hej så länge!

När jag lät Mulle somna in för snart två månader sedan.

Önskade jag någonstans att jag inte varit tvungen att ta beslutet.

Att han bara skulle ha somnat in helt plötsligt en dag.

Men så här i efterhand får jag enbart vara glad och tacksam.

Jag fick ta farväl.

Ge min åldrade älskling ett fint slut.

Molly -hans stora kärlek som gick bort fyra månader innan- blev akut sjuk och familjen greppade varje halmstrå.

Kunde inte släppa taget utan att veta att absolut inget fanns att göra mer.

Så äldsta dottern for in till veterinären med älsklingen. Man öppnade henne. Loppet var kört.

Och Mollan vaknade inte mer.

När hon sövdes, fanns det fortfarande hopp. Om än en liten gnutta, så fanns det en förväntan.

Jag skulle inte ha velat byta med dem.

I fredags fyllde min svägerska 50 år.

Hon firade den stora dagen med en utlandssemester.

Pussade sina tre älsklingar till vovvar adjö på ett hundpensionat för en vecka sedan, och gav sig av. Skulle jag tro, rätt glad i hågen.

I helgen hände det som inte får hända. Hennes första och äldsta älskling Martin hamnade i slagsmål på hundpensionatet, och blev så illa tilltyglad att han inte klarade livhanken.

I ett par dygn kämpade den lille kraken, men i måndags gick det inte att göra mer för honom. Han fick somna in.

Hos honom fanns Nyckelhålsmannens systerdöttrar.

Men matte hann aldrig hem.

Jag kan inte ens riktigt tänka på vilken ångest hon måste ha haft under de sista dygnen av semesterresan.

Jag klarar inte av att ta in det. Det gör alldeles för ont.

Nu är hon hemma igen, käraste svägerskan LG, och både hon och Martin och resten av ligan finns i mina tankar hela tiden.

Snart ska jag ut och säga natti till Mulle, och uppmana honom att ta riktigt god hand om den nyanlända.

Och aldrig mer ska jag gnälla över att jag var tvungen att ta det svåra beslutet. Alternativen känns alldeles för hemska.

Natti, natti!

Jag har haft ett par föräldrar-elev-och-jag-samtal i eftermiddag.

Under det andra samtalet nämnde jag något om min Mulle-förlust, varpå mamman [vinkevink] tittade lite förskräckt på mig och sa "Åh, så du kan prata om det nu?!"

[Det visade sig att hon brukar läsa här inne ibland.]

Och.

Ja.

Det kan jag.

Jag har egentligen kunnat prata om det rätt länge.

Särskilt när jag är på neutral mark. Då går det jättebra.

Det är när jag är ensam som den stora sorgen fortfarande väller fram nu och då.

När jag tittar igenom alla bilder på datorn. Eller snubblar över kvarglömda grejer i flyttröran.

När jag vaknar mitt i natten och har drömt om Mulle.

Då känns det fortfarande så fruktansvärt jättetungt.

Men nästan hela tiden kan jag prata om honom utan att gråten väller fram i ögonvråna.

Jag tror det är ett sätt att låta honom finnas kvar hos mig. Oss.

Och att bearbeta förlusten.

På samma sätt som det känns skönt att gå ut till hans grav -där en lykta numer lyser dygnet runt- och säga natti varje kväll.

Det är förresten precis vad jag ska göra nu.

Gå ut och natta Mullen.

Natti på er med, förresten.

Natti, natt.

I kväll har pappa och Nyckelhålsmannen äntligen installerat spisen.

[Bildbevis här hemifrån kommer så småningom. Men nu börjar det bli så färdigt att jag liksom vill att det  s k a  vara färdigt innan ni får kika.]

Vi har käkat vår första lagade hemma-middag på jag vet inte  h u r  länge.

Båda ugnarna användes. Liksom flera plattor.

Härlig. Härligt.

Det blev rött kött. Mediumstekt.

Och som vanligt blev det flera skivor kvar när vi ätit färdigt.

Men ingen sugen Mulle -med huvudet bedjande på sned- fanns att skära små bitar åt och kasta genom luften till.

Det tänkte vi nog på alla tre.

Fast att ingen av oss sa något.

Det klarade vi inte av.

Usch.

I dag har det gått en månad sedan jag släppte taget om min älskade pälsbäbis.

En tyst och tom och sorglig månad.

Oavsett hur jäkla rätt det var att låta honom somna in.

Min pussgurka.

Mattes älskade, älskade bäbis.

Glad i hågen ägnade jag morgonen åt avancerad miljöförstöring [hörde på radion i veckan, att all mat vi slänger orsakar minst lika stora miljöproblem som bilavgaser].

Jag flyttade över grejer från gamla kylen och frysen till de nya.

Sorterade. Kastade. Bestämde vad som skulle stå vart. Började om på ny kula.

När kyläventyret var till ända fortsatte jag med skafferiet.

Ut med det gamla och in med det nya. Liksom.

Ivrig som en sorteringsglad tvååring kastade jag mig loss i virrvarret av pappkassar som tjänstgjort som skafferi i sommar.

Pepparkakor från i julas. How nice. De fick bli grävlingsmat [kastas ut på kasa].

Tre påbörjade knäckebrödspaket. Raka spåret ut till fåglarna.

Kryddor. Mannagryn. Råsocker. Maizena. Hej och hå.

Jag sorterade. Och ställde i prydliga rader i mitt finfina utdragbara skafferi.

Soja längst ner. Liksom balsamvinäger och olivolja.

Ny kasse.

Konserver.

Himlade med ögonen åt de fyra burkarna med försvarets leverpastej som Nyckelhålsmannen kastade sig över på Ö&B för ett och ett halvt år sedan. Ungefär. Och som han inte rört sedan dess, fast att det "ä: det absolut godaste man kan ha på smö:gåsen!"

Krossade tomater. Minimajs. Tahina. Bullens pilsnerkorv.

So far. So good.

Men sedan.

"Uäääää!"

Som genom en gråtdimma langade jag upp två burkar av Mulles favvo-VOV ur den förhatliga pappkassen. [Som nyss varit rena julklappssäcken i mitt jag-har-snart-ett-nytt-kök-rus.]

Hulkande och ylande sket jag sedan i allt vad skafferi hette och tänkte att det var lika bra att ta tjuren vid hornen och rensa Mulles lådor.

Godislådan.

Och sjuklådan.

Med snor och tårar rinnande över hela ansiktet beredde jag en pappkasse med de två burkarna VOV. Där hamnade också en oöppnad påse levergodisar. Liksom en oöppnad påse torkad lever. Ett grisöra. En halv rulle bajspåsar och en öppnad påse av någon annan sorts hundgodis.

Mulle  v a r  fruktansvärt bortskämd. Nu får någon annan vovve ta över gottekassen. Och bajspåsarna.

I en lite plastpåse från Djurmagasinet lade jag ner klotänger, munkorg och koppel. Den lilla påsen lade jag sedan i källartrappan.

Det kändes för definitivt att bara kasta de grejerna.

Och när som helst kan jag snusa på kopplet och minnas min prins.

Sedan. När det inte bara gör ont längre.

De sista recepten från veterinären kastade jag. Tillsammans med klorhexedinflaskor och asolgel.

Och så var det gjort.

Den där utrensningen jag gått och bävat för är avklarad nu.

Nu är det bara den blå julrosetten, frolicscarfen och hans rätta halsband. Samt alla reflexer i form av västar och halsband. Som ska hittas och begråtas.

Dem tror jag dock inte jag ramlar över i dag.

En sak i taget får det bli.

Mitt i gråtcirkusen i köket kom en sömndrucken -och spritt språngande- Nyckelhålsman och höll om.

Länge och väl.

Jag grät. Och han kramade.

Så kikade han ner på mammas gula Foppa-tofflor, som prydde mina fötter.

"Ha ja nånsin sagt att du ä: sexig i Foppa-tofflo:?"

"Snörvel..hick...näe...snyft.."

"Om jag nånsin säge: det, då få: du slänga ut mig!"

"Åh...snörvel...hmpf...mmm..."

Kärlek.

Nu har jag lugnat ner mig hyfsat.

Och snart ska vi ge oss av till IKEA och Bauhaus.

Ha en skön söndag hörni.

Här skiner solen från en klarblå himmel.

Tjing, tjingeling!