Eller varnatts kanske man ska säga.

Eftersom hon jobbar natt.

Hur som helst får man perspektiv på livet om man kikar in här och tar del av bildspelet från Muttis arbetsplats.

[Mutti är den bestämda damen som rotar runt i frysen; eftersom hon är nattare skulle hon inte varit med i bildspelet, men hon slant med ändå.]

Och i övrigt rullar det på, men mer om det en annan dag.

Tjing, tjingeling!

Härom dagen kom det önskemål från lilla London-Linnean att här skulle visas bilder från nyårsmenyn. Det blev dock tji med det.

Men i dag hade vi pappa och los parantesos del Nyckelhålsmannen här [tillika Linneas mormor och morfar] på middag. Och då tog jag och gjorde en favorit i repris från nyårsaftonen. Och när jag skulle sätta igång med den sa det pling i skallen och jag hämtade rätt på kameran. Skam den som ger sig. [Och i viss mån den som visar bilder av usel kvalisort på sin blogg. Men jag är inte känd som någon skamsen typ så jag tutar och kör, lycklig över att kunna överföra bilder över huvud taget igen.]

Jag glömde dock ta bilder på svärföräldrarna. Det blev liksom några matbilder när jag lagade och lade upp. Sedan åt vi och de åkte hem. Så blev pappa kvar ett par timmar och jag kom på att jag skulle ta fram kameran igen.

Okej.

Trettondagsafton hos Moböjs och Nyckelhålsmannen in pictures:

Först ett suddigt [bättre förekomma än förekommas] foto på förrätten, som i dag bestod av tre krustader med olika fyllning. I den längst ner var det en hittapåmoja med räkor och ägg, kesella, dill, citron och majonäs. I den till höger var det stark kräftröra gjord i köket på Ica här i byn. Och i den längst upp var det laxmousse i all hast. Det var den som var favoriten i reprisen. I slutet av inlägget får ni receptet på denna underbara supermousse.

Och vad är då detta? Jo, det är en burk fylld med världens godaste fetaost. Jösses vad me like denna ost som finns att få tag på hos Handlarn här i byn. [Jo. Det finns två matbutiker här. Faktiskt.]

Ljuvlig ost i ljuvlig sallad. [Jag vet att det är  h e m s k a  oliver med, men de var de enda som fanns att tillgå eftersom jag glömt köpa hem goingar.]

Resten av maten hamnade inte på bild, men det var baconlindade kycklingfiléer med ugnsbakade klyftor av söt- och mandelpotatis, samt basilikasirup och tzatziki till detta.

Goa lilla pappsen på "sin plats" vid köksbordet senare under kvällen. Jag vill minnas att det var på den platsen han satt under uppväxtens samtliga middagar också.

Slutligen en symbolisk bild, där julblomman jag fick av Sverker på julafton står och flirtar med årets första tulpanbukett, som svärmor kom med i dag. Julen möter våren så här på trettondagsafton och i morgon dansar glada julen ut ut ut. [Men blomman får stanna. Så klart.]

Nu kliar det i mina betapet-fingrar, så jag lämnar er med dessa bilder och ord.

Eller nej.

Det gör jag ju inte.

För först måste jag ge er världens enklaste och godaste recept på laxmousse. Källan minns jag inte längre, men det lär vara Allt om mat eller Buffé eller någon av kvällstidningarnas matbilagor.

Hur som helst. Jag gjorde den till nyår, smakade på den och bara flög sexton år tillbaka i tiden. Jag hade ätit en ljuvlig laxmousse när jag var aupair i USA och helt plötsligt kände jag samma underbara smak igen.

Så. Släng ihop och ät. I krustad. På en bit bröd. Som den är. Bara gör den:

100 g kallrökt lax i småbitar

100 g färskost med papparrotssmak

1 dl creme fraiche

Något varv med svartpepparkvarnen

Mixa allt till fluffig mousse och KLART. [Räcker till ungefär 20 munsbitar. Eller munsskedar. Eller nåt.]

Nu betapet.

Sedan nanna kudden.

Tjing, tjingeling!

Och har en och en halv timme till övers?

Då ska ni gå in här och njuta av Vinter i P1 med Monika Ahlberg. Tänkvärt och fint.

Det var det hela för i afton.

Natt, nattinatt!

Nu är jag ingen lysande fotograf. Och tavlan var inte  h e l t  lätt att fotografera. Men ni får i alla fall ett hum om hur den ser ut på bilden nedan.

I dag slår bloggen ett slag för en fantastisk silversmed; Catarina Silén.

Hennes smycken och tavlor är underbara och dessa skatter har jag lyckan att äga:

Bara döda fiskar följer strömmen

Frankly I just care står det på den specialbeställda berlocken. En text som talar rakt in i mitt lärarhjärta.

Så. Där var de utlovade bilderna.

Tjing, tjingeling!

I fredags satt vi och bluddrade runt lunchbordet på jobbet. Som vanligt.

Och kom in på små anekdoter där ett par kollegers barn var inblandade.

Så berättade G [som i Gullan, L] att de haft grillfest hemma och att de grillat oxfilé, kyckling och lite annat smaskens.

Någon frågade G:s lillepluttdotter [på tre eller fyra år, jag blir lite osäker här...] vad hon ville ha.

"Oxfilé... men den ska vara blodig och pepprig!" svarade lintotten bestämt.

Moahaha.

Inga grillade korvar med pomfa där inte.

Hur underbar är inte den kommentaren från någon som knappt pratar rent?

I går läste jag det här inlägget inne hos världens bästa Monika.

Och tänk.

Det kändes nästan som om hon ville  s ä g a  mig något.

Och jag gick rakt i fällan.

Busenkelt.

Busenkelt och jättegott.

Tänkte jag när jag läste och memorerade.

Socker, svarta vinbär och vatten. Koka femton minuter. Det skulle  i n t e  gå att misslyckas.

Jag såg framför mig en timme i buskarna, tjugo minuter vid spisen och sedan en höst med svartvinbärssylt i filen.

Lovely.

Så hände det sig som så att jag i dag vid tolvsnåret blev beordrad av svärmor att lyssna på önsketimmen i P4 eftersom hon önskat en låt till mig och Nyckelhålsmannen på bröllopsdagen.

Min rastlöshet tillät mig inte ligga pall rakt upp och ner i solsängen [eller så hade det att göra med att jag märkte att det var nåt blaj med ryggstödet på nämnda solsäng].

Vad göra medan jag hade P4 i lurarna?

Pling.

Plocka svartvinbär. Så klart.

Så jag plockade mina bär i godan ro medan någon som fyllde 65 blev firad med Wonders Happy birthday och en parvel på två som bestämt sig för att börja spela fiol [!] och bli en ny Ryback -eller vad norrbaggen heter- blev uppmärksammad med Eurovisionsbluttanblävinnarlåten.

Det blev ett tungt operettstycke som någon Erik i Ö-vik önskat sig och det blev Speedy Gonzales [reservation för stavningen där].

Och när jag plockat mina bär färdigt var önsketimmen slut utan att stackars svärmor kommit fram.

Tokigt. Tokigt. Men vi konstaterade båda i telefon ett par minuter efter programmets slut att det trots allt är tanken som räknas.

Dessutom hade jag ju mina bär att ta itu med senare i kväll. Efter tjejmiddagen.

För eftermiddagen skulle ägnas strictly åt gräsklippning.

Så när jag och svärmor sagt hej till varann traskade jag ut till min gula polare Stig(a).

En timme senare var vi inte polare längre. Då hade han hostat sig död x antal gånger på det som mer liknade en äng än gräsmattan på framsidan av garaget.

Och när han betedde sig lika illa på baksidan och jag inte lyckades ändra inställningarna på hjulen tänkte jag strunta i långgräset och fortsätta där det inte växt lika ohemult.

Att jag inte gav upp på en gång begriper jag inte.

För strax efteråt hade jag fastnat med Stig(a) i en rosenbuske på väg från a till b, och bara slet ut honom därifrån i blint frustrationsraseri.

Och oj.

Då lossnade fronten.

Likt ett åskmoln lämnade jag åbäket där det stod. Vid rosenbersån.

Svor åt den så min ständige följeslagare Vargas tog ett skutt rakt upp i luften innan han kom sig för att trippa efter mig över grusgången och in i huset.

"Nu skiter vi i gräset och slänger ihop lite bullar och världens enklaste svartvinbärssylt i stället..." muttrade jag när vi kom till köket.

Och eftersom Vargas inte hade något att invända skred jag till verket direkt.

Ivrig på sylt som jag var började jag mäta upp vinbär och socker i en vid kastrull.

Så blev jag osäker på sockermängden mitt i upphällandet, och rusade upp till datorn och Monikas blogg.

Läsa. Läsa.

Nej.

Suck. Fasen. Men åh.

Jag hade lyckats klanta mig fast att det knappt fanns marginal till klanterier. Alls.

Man skulle nämligen koka bär och vatten en kvart. Och  s e d a n  tillsätta sockret.

Gah.

Ner i köket och göra det enklaste av enkelt omständigare än. Ja. Inte vet jag.

Men det innefattade två silar och två bunkar och en himla massa bär.

Ösa lite bär och socker i sil. Sila sockret i bunke. Ner med bären i ny sil. Skölja bort allt socker. Och ner med bären tillbaka i den ursköljda vida kastrullen.

Och så nya bär i sockersilen och så vidare.

Skam den som ger sig.

Hemskt mycket god svartvinbärssylt blev det innan det var färdigt.

Även om jag valde en senväg fast att Monika så snällt serverade en prima genväg.

Och bullar blev det också.

Där kan ingen slå mig på fingrarna. Tack och lov.

Nu hörni.

Tror jag kanske att jag och min äkta hälft -som fick åka iväg på jourjobb på bröllopsdagen- ska ta och hoppa i bingen och knåda varandras fötter ett par varv.

Det kan vi behöva.

Natt, nattinatt!

Eventuella pedagoger som dyker upp här inne, kika gärna in på UR:s skrivblogg!

Där finns massor att läsa om skrivning i skolan, och i dag har jag skrivit det här.

Alla är så klart välkomna... och inte bara tipssugna pedagoger.

Tjing, tjingeling!

Om man somnar vid två och inte kan sova längre än till strax efter fem.

Då är man förmodligen rätt utvilad.

[Eller så har man grava sömnproblem, och det är jag inte känd för.]

Och då är det väl egentligen ingenting att fundera på utan då är det bara att kliva upp och få något gjort.

I mitt fall fick den fuskkonstnärliga ådran sitt denna arla lördagsmorgon.

Nyckelhålsmannen och jag kom på för några veckor sedan, att vi skulle göra tavlor av kökstapet- och halltrappsfondväggstapetrester [åh, vad jag älskar alla långa ord svenska språket tillåter oss snickra ihop], för att på så sätt knyta ihop vår inredning lite.

På annandan köpte vi ramar och i går hittade vi alla överblivna tapetrullar.

Och voilá.

Mellan 05.45 och 07.00 skapade jag dessa alster, redo att hängas upp i matrummet när the keyhole man vaknar.

Har du också kuliga tapetrester där hemma och a whole lot of extraenergi undrar jag bara vad du väntar på?

Tjing, tjingeling!

Efter att lilla N åkt hem till stan kom barndomskompis L med mannen F och lilla bebbetjejen E på besök:

Den här bruden är pappas tjej upp i dagen. Mamma L finns inte att finna igen. Så enkelt är det:

Hela familjen:

Strax efter att de försvunnit ut genom dörren var det dags för Nyckelhålsmannen att rycka ut på jourarbete.

Innan han stack undrade han var Vargaslurven gömt sig.

"Äsch, han ligge väl dä: uppe!" sa smålänningen.

"Ja, det gör han säkert!" sa smålänningens fru.

Och tänkte inte mer på det.

Förrän en kvart senare när det lilla trollet inte fanns  n å g o n s t a n s.

Hur mycket jag än letade.

Han hade väl inte lyckats smita ut på någon vänster? Han låg väl inte i lilla L:s vagn och var halvvägs till Bro vid det här laget?

Näerå:

Den lille pälsbollen låg lugnt och sussade på ett nytt ställe. På ett badlakan i mittenhyllan inne i badrummet.

Den grå katten låg på det grå badlakanet i det brungråkaklade badrummet och var osynlig. Puh.

Strax före sju i kväll var det så dags för Hilda och Vargas att träffas för första gången. Då såg det ut så här:

Och när hussen kom hem vid elva. Då var det dags för lite bonding mellan Hilda och honom:

Och nu.

Nu är det nattavareigällivare i den här familjen.

Natti, natti!

...kommer aldrig någonsin tillskrivas er otåliga, ologiska, stressiga och ryckknyckiga bloggare Moböjs.

Detta till trots känner hon sig förbannat nöjd när hon på egen hand just rivit ett partytält.

Rent av skamlöst.

Man får vara glad åt det lilla.

Och jag kommer aldrig någonsin lyckas med bedriften att  b y g g a  ett partytält.

Så det här är väl att betrakta som det lilla jag har att vara glad åt då.

På den fronten.

Nu ut och klippa gräs.

Tjing, tjingeling.

[Nånstans får man ju lov att ta sig i kragen och bli en doer i stället för en arbetsledare på heltid, när man har sommarlov. Och lever med en man som inte haft semester på över två år.

Annars är det ju väldigt bekvämt att lalla runt och komma med uppslag... "Vi måste komma ihåg att ta ner partytältet också... sen måste ju nya postlådan sättas upp... listerna i sovrummet måste bli färdigmålade... Stackars Nyckelhålsmannen.]

...som Christer brukar sjunga.

Och jag hade lite panik över att jag utlovat ett inlägg om mina svärföräldrar kommande utsvävningar.

Tills jag insåg att mitt förra inlägg skrevs detta dygn.

Så fortsätt grubbla ni.

För jag förstår att min blogg är det enda ni går och funderar på dagarna i ända.

Eller inte.

Men ändå.

Nu kika film.

Sommarlov är lovely.

Tjing, tjingeling.

I morgonkväll ska vi kvinnliga kollegor på jobbet diskriminera våra manliga diton i samma härliga anda som varje år, strax efter skolavslutningen.

Då har vi nämligen knytis hemma hos någon av oss. Och så ägnar vi kvällen åt att dricka massa vin, äta gott och babbla av oss läsåret som gått.

I år tar jag med mig världens härligaste och somrigaste bål som bidrag.

Det är en riktigt farlig huadricka [Huadricka = vad jag kallade saker som innehöll alkohol när jag var en väldigt liten Moböjs. Detta eftersom mamma alltid sa "Det där är hua!" om mina knubbiga fingrar någon gång närmade sig ett dylikt glas.] eftersom den bara smakar mumsfillibabba och ingen sprit alls.

En gång hade kusin Kusen en fest där det bjöds på snarlik dricka natten lång. Vi serverade den ur stora hinkar.

Och oj vad jag inte mådde nyponros dagen därpå.

Men vill ni ha en fräsch och supersomrig fördrink till midsommarfesten -eller when the heck ever- så har ni receptet här [smartast att frysa in dagen innan]:

Hästspark (ca 6 liter färdig bål)

6 dl + 8 dl vatten

3 st svartvinbärstepåsar

2 dl strösocker

2 pkt koncentrerad apelsinjuice

2 pkt koncentrerad citronlättdryck

70 cl vodka

3 l päroncider [eller pärondryck med ciderkaraktär som det så käckt kallas numer]

Gör så här:

* Koka en sockerlag på 6 dl vatten, tepåsarna och sockret, låt svalna

* Blanda sedan med juice, lättdryck, 8 dl vatten och vodka

* Häll i plastbyttor och frys tills en halvtimme innan det är dags att servera

* När det är dags för servering blandas päroncidern med alltihop

Nu har du världens kallaste och häftgaste sommarbål. [Receptet kan naturligtvis halveras om ni är ett litet sällskap.]

Men kom ihåg; drick den inte  h e l a  kvällen. Det är rent hälsovådligt.

Skål!

Det finns en ruggigt begåvad och väldigt ung - tolv år, för sjutton gubbar- poet som kallar sig Bump.

Man behöver bara besöka hennes blogg för att förstå att tjenare hallå, här har vi något really special.

Att läsa Bumps poesi är inte att läsa och tänka "halledudane mig då, så ung och så  b e g å v a d", att läsa Bumps poesi är att läsa och tänka "fan, det här gör ont och det här är lysande och var får man ett sånt fantastiskt språk ifrån?"

Och att äga Bumps poesi.

Den första diktsamlingen från denna underunge.

Det är häftigt.

Så bara kliv in via den här länken och köp ett ex.

[Nu verkar inte jag vara så vass att jag lyckas länka direkt till hennes bok...men klicka på bokhandel på sidan du hamnar på och skrolla sedan ner till hennes bok och tryck på köp.]

[Fast nu har jag varit och snokat på andra sidor och hittat rätt länk. Tror jag. Så glöm det som står här ovanför. Tror jag. Nu ska du komma direkt till Bumpens bok. ]

Det kostar dig 153 spänn med frakt.

Du har 30 dagar på dig att betala.

Och boken i brevlådan på ett par dagar.

Varför inte ge bort tröstande, vackra, omskakande ord i påskägget i år i stället för socker?

Det är bara ett krux. Du har ingen betänktetid. I dag är sista försäljningsdagen.

I morgon är det april och chansen gick dig bi.

Så vad väntar du på?

KÖP!

På söndag klockan 20.30 är det dags att slå på fyran och bänka sig framför teveapparaterna.

Då börjar I en annan del av Köping.

Lova mig att ni ger det här programmet en ärlig chans, och jag kan nästan garantera att ni kommer må väldigt bra efteråt!

För ett tag sedan skrev jag om min kompis "Sverker".

Jag skrev också att alla människor skulle ha tillgång till en egen Sverker.

Nu har ni nästan det.

Ett gäng söndagar framöver.

20.30

På fyran.

Missa inte denna underbara -det räknar jag kallt med- serie om Filip Hammars syster Linda och hennes tre polare på gruppboendet!

Feel good.

På hög nivå!

Hörni!

Medan tid är.

Jag måste tipsa er om en überrolig julklappslek man kan ta till på julaftonskvällen. Till exempel.

Eller när helst i juletider man vill.

Det var en av mina kollegor som tipsade mig förra året.

Och nu är min familj fast i alla fall.

Man behöver julklappar för si sådär tjugo kronor styck. En julklapp per speldeltagare.

Och så behöver man en äggklocka eller en mobil eller något annat ställatidenbart.

Samt en tärning.

Man ställer klockan på sex, sju minuter, eller så många minuter man kommer överens om med övriga speldeltagare.

Sedan gömmer man den och alla andra klockor i rummet, så att ingen har riktig koll på tiden.

Alla paket ligger mitt på det bord man sitter kring.

Sedan går tärningen runt.

Och varje gång en deltagare får en sexa får denne ta ett paket ur högen.

När högen tar slut går man över till att ta paket från varandra.

Och när klockan ringer har man de klappar man har.

Det är en ruggigt orättvis lek som tar fram det sämsta hos varje deltagare.

Men oj, vad skoj.

Till och med pappsen slet åt sig julklappar i vild förtvivlan så fort han fick en sexa.

[Han tillhör i vanliga fall kategorin som låter motståndaren vinna oavsett ålder. "Äsch, det är inte så viktigt för mig! Jag behöver inga vinster..."]

Och till och med tog han paket från då nioåriga systerdottern.

Det var särskilt ett paket vi alla kavlade upp ärmarna och slogs om.

Det var runt och inslaget i guldpapper.

Och det gick runt, runt bordet.

Ett stort fyrkantigt paket valsade mellan svägerskan SP och Nyckelhålsmannen.

"Moahahahaaa, nu ru, nu tar jag det av dig! Ha, ha, haaa!"

"Fan, jag behö:ve en sexa!"

"Långnäsa! La, la, la, la, laaa, la! Snart ringer klockan och jag har paketet, na, na, na, na, naaaa, na!"

"Skit också en tvåa!"

"Na, na, na, na, naaaa, na!"

"Yes! Ha! Hit med paketet, en sexa! Pilutta dig va!"

"Skynda er för fasen, snart ringer klockan...ro hit tärningen...yes, en sexa!!!!"

"Men vad fan!"

Om jag inte minns fel blev det långnäsa på dem båda och yngsta systerdottern, eller var det äldsta, hann roffa åt sig klappen strax innan äggtklockan tjöt i köket.

På söndag är det dags igen.

En gång är ingen gång.

Två gånger är tradition.

På söndag byts dock en deltagare ut.

Förra året jobbade storebror långnatt och i år är det Nyckelhålsmannens tur.

Jag tillhörde bittra skaran som blev helt utan presanger under förra årets klappjakt.

Men i år känner jag att jag har speldjävulen på min sida.

[Ni vet; otur i kärlek -mannen jobbar- tur i spel -massa sexor-. Så måste det vara!]

Moahahahahaaa.

Testa ni också. Det är obeskrivligt kul!