Härom dagen hörde jag följande lilla anekdot och tyckte den var underbart rolig [det kan hända att alla detaljer inte stämmer, för jag var inte med hela vägen  under berättandet, men det ska vara på ett ungefär så här]:

M3 har en före detta arbetskamrat.

Som i sin tur har ett bedårande vackert barnbarn på tre år.

En liten tjej med stora, vackra mörka lockar och lika stora vackra bruna ögon.

En riktig sötnos.

Men.

En  a n i n g  bestämd.

Och lite trulig.

Så är barnbarnet på besök hos mormor/farmor, som i sin tur också har annat besök.

Den bedårande men truliga går runt med en docka i en vagn, och besökaren tittar ner i den och frågar om det är dags för dockan att sova.

Varpå guldlock svarar med mörk och tjurig röst:

"Ja, för den är så jävla trött!"

Ha. ha. Ha.

Jag undrar  s å  hur besökaren fortsatte konversationen.

Och hur mormor/farmor reagerade.

Jag hade  i n t e  hållit mig för skratt många sekunder, that's for sure.

Natt, nattinatt!

Alltså.

Jag borde verkligen. Verkligen. Verkligen. Inte skriva det här inlägget.

Det är fjantigt och fånigt och löjligt i största allmänhet.

Och det innehåller ett rejält grovt ord. Riktigt. Riktigt. Riktigt grovt.

Och jag har försökt hålla mig borta från min svindlande lust att dela med mig här inne.

Men nu går det inte längre.

Fast att Nyckelhålsmannen muttrade "att man kanske måste ha va:it med för att i:ktigt föstå: eh hur eh kul det va...eh..." när jag snorskrattsfnisshulkande berättade om det jag snart ska berätta här inne, hela vägen hem från onsdagens tjejmiddag [näe, vi hade inte druckit vin -eller något annat alkoholhaltigt för den delen-, det gör vi aldrig på dessa tillställningar, och Nyckelhålsmannen hade inte varit med på middagen heller, men han hade jour och måste ha bilen, alltså fick han skjutsa och hämta].

Och fast att medmentor J [efter att ha skrattat så han nästan också grät när jag lika skrattsnorigt drog alltihop igen i matte/No-arbetsrummet i går, och vi dessutom därpå utvecklat det hela ytterligare] drog efter andan och blev blek om de annars alltid så friskt rödrosiga kinderna när jag sa att jag starkt kände en längtan efter att blogga om det hela.

Det kanske är ett big no no.

Ja.

Men som sagt.

Jag bara kan inte hålla mig längre.

Men till min fördel ska sägas att jag  i n t e  döpt inlägget till det jag  h e l s t  skulle vilja. Till och med jag har alltså en gräns.

Så då kör vi.

[Och känsliga läsare som känner att de har låg toleransnivå och kommer att ha svårt att respektera mig som tänkande, mogen, vuxen människa efter vad som komma skall.

Tja.

Ni har som vanligt valet att sluta läsa här och nu.

Och fortsätta leva i ovisshet om hur fjantigt låg min humor är.]

Vi hade alltså tjejmiddag hemma hos M2 i torsdags kväll.

Och kvällen innan hade jag varit med och arrangerat föreställningen Bitterfittan på Sveateatern.

I föreställningen med det vulgära namnet förekom det lika vulgära adjektivet kukrosa ett antal gånger. Huvudpersonen hade nämligen hakat upp sig på ett tyskt par på en liten restaurang på Teneriffa; "kvinnan hade alkoholistmun och kukrosa dräkt och mannen såg uttråkad ut".

Med denna pjäs i det mentala bagaget entrade jag tjejmiddagen. Som i mångt och mycket gick i ett  r o s a  tecken. Det började nämligen med lax och slutade med en hallonpannacottapaj.

När det var dags för hallonpannacottapajen att göra entré tjoade S till: "Nämen guuuud, va äre här fö läcker då?!"

Varpå M2 säger att det är en hallonpannacottapaj.

"Va, en hallongottapaj?!" säger S lika entusiastiskt och med stora ögon.

Och detta får jag en hangup på utan dess like. För jag tycker det låter så underbart barnsligt roligt med hallongottapaj.

Gotta är liksom ett sådant härligt tantord.

Och från det chicka pannacotta till gotta är steget så roligt långt.

Så jag skrattar och skrattar och kvider över denna hääärliga hallongottapaj som landat på bordet mitt bland oss alla.

Och de andra faller in lite. Tycker det är ganska roligt i alla fall.

Men inte som jag som bara inte kan sluta. 

S skrattar inte. För hon har nu upptäckt att hallongottapajen är rosa. "Men guuud, den ä ju rosa också!"

Då flikar A och M2, M3 och jag in i kör att ja, jo... hallon med creme fraich och grejer lätt liksom blir rosa.

Vad tror ni far genom huvudet på mig då?

Och landar i rummet?

"Men guuud M2, vilken härlig kukrosa hallongottapaj du bjuder på!"

"Kukrosa?" säger tjejerna i munnen på varandra. Samtliga med lika stora ögon som S vid det här laget.

Och jag berättar mellan skrattkramper om föreställningen och den tyska tanten i kukrosa dräkt.

Sedan drabbas vi av kollektiv tvångsmässig användning av det härligt beskrivande [och urbota skitfåniga] ordet jag har svårt att tro att Bengt Grive någonsin skulle ha kommit på trots hans stora idérikedom när det kom till färgskalor och nyanser.

Eller.

Det är kanske mest jag som faller ut i "Men gud, jag hittade det här trevliga receptet på kukrosa hallongottapaj i senaste Allt om Mat och bara kände att jag måste testa det!", "Om det är någon som vill ha receptet på den kukrosa hallongottapajen så har jag kopierat upp det och lagt det i personalrummet!" Och så vidare.

Men de andra har så sakteliga ramlat in i samma fåniga trall.

"Men guuud vilket snyggt nagellack jag såg på Face härom dagen, det var liksom rosa, inte cerist och inte gammelrosa. Näe, inte tuggummirosa heller, det var mer kukrosa."

"Ursäkta, har ni några koftor i kukrosa? Jag har gått på färganalys och det ska visst vara min färg."

Ja.

Jag har redan sagt att det är tramsigt och flamsigt det här.

Men jag kan bara inte släppa det.

Jag skrattar lika högt nu. När jag sitter för mig själv framför skärmen. Eller åtminstone nästan lika högt.

Jag har inte mer avancerad humor än så här. Simple as that.

Jag går igång något så fruktansvärt på allt politiskt inkorrekt. Och när man plockar in det i rumsrena sammanhang.

Jag ska definitivt ta receptet på M2:s kukrosa hallongottapaj.

Och så ska den få heta precis så i min lilla klipp-och-klistra-kokbok.

Däremot ska jag väl inte porta mig själv från matklubben.se genom att lägga ut det där.

Och inte heller delta i Halv åtta hos mig så att gästerna sätter i halsen när de sitter hemma på kammarn och går igenom kvällens meny i den där lilla svarta saken:

"En sallad med färska fikon, björnbär och serrano till förrätt...jag tackar jag. Jo, det låter ju fräscht. Och sedan en köttbit på det. Enkelt och klassiskt. Definitivt. Det gillar jag. Absolut. Eh...eh...M2:s kukrosa hallongottapaj...jaha. Ja. Det kan ju. bli. Spännande. He...hehe...eh."

Det var i Halv åtta hos mig vi landade, medmentor J och jag inne i hans och resten av matte/NO-folkets arbetsrum.

Förresten så har A:s flickor ventilerat där hemma att de tycker jag kan vara med där [i matprogrammet, inte matte/NO-rummet], eftersom A faktiskt berättat att jag "gör så himla god mat". [Tack A.] Den äldre kom med den idén och för att understryka hur bra det skulle kunna bli konstaterade den yngre att jag ju dessutom "har en man som pratar utländska och inte har något hår på huvudet." Hon hade kanske någon vision om hur exotiskt det skulle kunna vara med honom i bakgrunden då. Medan jag kockade.

Ha. Ha. Ha.

Ljuvliga ungar.

[Nyckelhålsmannen heter så här inne för att han har som ett stort nyckelhål på huvudet när han inte rakar av sig håret runtomkring remember? Och kanske är det inte konstigt att den r-lösa småländskan låter som utländska i små näpna flicköron?]

Nä, hörni.

Nu ska jag försöka släppa det här piiiprosa temat. Det är tur jag har en blogg after all.

Skriv och gå vidare. Liksom.

Natt, nattinatt!

Eller.

Det är väl en underdrift i mitt fall.

Jag är snarare känd för att lägga av ett gapflabb något oftare än nu och då.

I dag har jag hur som helst vid två tillfällen skrattat lite extra.

En gång åt en dråplig kommentar på whiteboarden i arbetsrummet. Och en gång åt min egen blondhet, den gråbeigebruna krullkorvsröran på huvudet till trots.

Kommentaren på whiteboarden har stått ett par veckor vid det här laget. Men det var först i dag vid hemgång jag såg det lustiga i den. Och jag vet inte. Men jag tror faktiskt jag är den första som gjort det också.

Kanske för att rummet är fullt av svensklärare som direkt associerar [ja, jag erkänner, jag googlade på associera, jag är ingen piedestalsittande språkpolis... det finns en hel del fläckar på den här solen, att inte vara säker på hur man stavar till associera är en av dem] till helklassuppsättningen av boken som efterfrågas.

Men erkänn att det drar  l i t e  i era fredagsläppar också när ni ser det här:

Vart har den osynlige tagit vägen?

He. He. He.

Det vore ju klockrent att svara något i stil med Ja, jag har då inte sett honom strax nedanför.

Jag gick i alla fall igång rejält och skrattade mig hela vägen ner till kapphallen och ut i januarimörkret.

Nästa -mer generade- storskratt lade jag av för en dryg halvtimme sedan.

Jag skulle åka och handla och Nyckelhålsmannen gav mig sitt bankkort och sa att jag kunde ta det.

Till min stora  f ö r t v i v l a n insåg jag att hans senaste kort såg  p r e c i s  ut som mitt, så jag brast ut i något "Åh, nej....nu äråm ju preciiis likadana!"

Medan min äkta hälft kikade på mig under den lugg han inte haft på många år och saktmodigt konstaterade: "Ja, jag vet inte...men på mitt ko:t stå: det ju i alla fall Jan Lå:entson."

Oooops.

Jag tänkte inte på den lilla detaljen.

Ridå.

Och nu.

till tevesoffan.

Tjing, tjingeling!

Rände på stan i väntan på att svägerskan A:s försenade [nähä?] tåg skulle anlända tidigare i dag.

Hann hämta Nyckelhålsmannens julklapp. Shoppa en av muttis diton.

Och så hann jag med systemet. Där skulle också ett par julklappar inhandlas, liksom några flaskor glögg.

Bäst som jag stod och ögnade igenom sortimentet i glögghyllan fick jag sällskap av en herre i pappas ålder. Såg något väderbiten ut gjorde han, men inte farligt.

Den något väderbitne till mig: "Jaha, va ä godast här nurå?"

Jag: "Ja du, det är nog Blossan som vinner även om det finns mycket att välja på..."

Den något o s v tittade frågande på mig och gick rakt på Blossorna, "Jo, jo... men vilken av dem är STARKAST?"

"Den som är orange..." svarade jag och log.

Och tänkte att mannen ifråga minsann var värd en liten plats i bloggen.

Hoppas allt är gott med er så här inför julen.

Tjing, tjingeling!

Skolsyster, som har en treåring där hemma [och en storebror till densamma, ej att förglömma], berättade i dag att treåringen har en jämnårig kamrat som stenvägrar vara med på dagisets luciatåg i morgon. Om han inte får vara lok.

Hur ljuvligt är inte det?

I går kväll var Nyckelhålsmannen och jag och såg Robbie Williams live. I London. Fast i Söråker.

Det var satellitsänt.

Och magiskt för oss Robbie [eller Robert, som Sverker föredrar att kalla honom] Williams-entusiaster.

Så skumt att vara här men ändå där.

Ja. Ni fattar.

Hur som helst har jag ägnat stor del av min onsdag åt att berätta en fullkomligt underbar anekdot som Robbie bjöd på mellan ett par låtar.

Och nu ska jag dela med mig av den till er också:

Det hela utspelade sig under en konsert i slutet av nittiotalet.

Dagen innan hade han spelat på samma plats och hans mamma hade varit med i publiken. Hon hade blivit åthutad av en man när hon rest sig upp och dansat till en av låtarna. Och både Robbie och hans mamma hade varit riktigt irriterade över tilltaget. "If people want to sit down they can go and see Sting, hell..."

Tre, fyra låtar in i den konsert anekdoten var hämtad från, kände Robbie att han måste vädra sina åsikter.

Så han berättade vad som hänt hans mamma dagen innan, och så sa han åt publiken att resa sig upp under nästa låt. Nu skulle banne mig alla röra på sig.

45 000 personer gjorde som de blev tillsagda. Robbie tittade sig omkring och upptäckte att alla stod upp. Utom VIP-läktaren.

Så han vrålade att det var väl helt otroligt att VIP-folket som inte ens betalat för sina biljetter inte skulle kunna masa sig upp.

Han fick de 45 000 att stirra ut dem. De reste sig fortfarande inte. Han sa åt den stora massan att bua åt dem. Man buade. Fortfarande tjurade VIP-läktaren på.

Tillslut stirrade, buade. Och. Pekade. 45 000 fans mot VIP-läktaren.

Och en uppspelt och samtidigt irriterad Robbie råkar kika till på sidan av scenen.

Där står hans manager och en kompis.

De grimaserar åt honom att sluta, och gör rörelser.

Och plötsligt. Mitt i hetsen.

Inser Robbie att han tagit fel på VIP-läktaren. Och  h a n d i k a p p l ä k t a r e n.

Han hade helt enkelt fått en publik nästan lika stor som hälften av Sundsvalls befolkning att bua ut dessa stackare.

Ridå.

Så fruktansvärt hemskt. Och ändå fullkomligt underbart förbjudet jätteroligt.

Snacka om fadäs.

Ha en fortsatt bra onsdag. Jag ska ägna min åt att sno ihop några tjälknölar och hålla mig borta från hallen där mattläggning pågår.

Tjing, tjingeling!

Om man inte är facebookare vet man kanske inte att Facebook går ut på att man blir vän med sina vänner och bekanta på den communityn.

Och när man blivit vän så har man tillgång till varandras sidor där inne kan man säga.

Man ser vad den andra har för sig. Kan ta del av bilder och konversationer.

Spela spel med och mot varandra.

Chatta.

Och mycket mer.

Det finns två sätt att bli vänner på.

Antingen skickar man en förfrågan själv eller så tackar man ja till en.

Som lärare skulle jag aldrig få för mig att skicka en förfrågan till elever. Varken nya eller gamla.

Jag tycker de kan slippa sin nuvarande slash gamla avlagda fröken.

Om de däremot själva tycker det skulle vara kul att hålla kontakten och skickar en förfrågan. Ja då tackar jag naturligtvis ja. Alltid.

Det är ett val jag gjort.

Vill mina elever ha mig på fejjan så blir jag bara smickrad och glad. Men som sagt. Det är på deras eget initiativ. Inte mitt.

För ett tag sedan tyckte en kompis att jag skulle ta och adda hennes son, som blivit medlem. Och jag förklarade för henne att det inte är helt säkert att han tycker det är ett så himla lajbans förslag. Eftersom han går i skolan jag undervisar på. Han är dock ingen av mina elever. Det är han lite för liten för.

Min kompis förstod och sa att okej, han kunde få avgöra själv.

Härom dagen när jag stod i kassan på Ica kom den unge mannen springandes med andan i halsen.

Han var på väg in i butiken. Såg mig i kassan. Och vände i farten och kom snabbt emot mig.

"Hörrudu Carro, ta ru emot barn på Facebook du?"

"Ha, ha...he, he...jaaa..." log jag, smått generad där jag stod med halva Matfors ringlande i kön bakom mig.

"Va bra, ta ru emot mig dårå om ja frågar?"

"Ja, det är klart jag gör, om du frågar!"

Ha. Ha. Ha.

Jag hoppas det var facebookare jag hade bakom mig i kön. Annnars kanske den unge mannens förfrågan lät en smula skruvad.

Nu soffan. Sedan sängen.

Natt, nattinatt!

På baksidan av ena morgontidningen här i stan ställer man alltid en mer eller mindre aktuell fråga till fyra medborgare.

Ni vet. Så där som på Aftonbladets baksida ungefär.

Jag är torsk på att läsa dessa. Dag efter dag. Ändå är det sällan några häpnadsväckande svar.

Om de frågar om rätt person vann Melodifestivalen svarar tre att de inte tittar på den och en undrar vad det är för något.

Undrar de vad folk tycker om den eskalerande arbetslösheten svarar alla att "ja, det är ju bedrövligt förstås". [Vad ska de svara? "Det är väl uppfriskande med lite utmaningar? Hö, hö, hö..."]

Om frågan är vad man önskar sig i julklapp svarar två ingenting, en skulle kanske behöva ett par nya raggsockor och den fjärde vill ha snö.

Det är som sällan något nytt under solen.

Förutom för ett par år sedan, när man frågade om folk fått sig ett nyp så sistone.

Hur kul var inte det?

Jag skrattade en hel dag.

Så i morse då.

Var jag tvungen att flina litegrann.

Den  s å  förutsägbara frågan var självklart om man givit något nyårslöfte.

Det var halvtama svar i vanlig ordning. Tills en spjuver svarade att han lovat att äta mindre pizza.

Hur går det då?, undrade reportern.

Och killen svarar att han hittills bara ätit en pizza, "och det är ju inte så mycket".

Ha. ha. ha.

Detta svarar han mitt på dagen. Den första januari.

Det är  m i n  humor det.

Ljuvligt.

Gert kör med sin fredagsfräckis han.

I personalrummet tycker vi att vi behöver en fräckis lite nu och då.

Därför skrockade vi gott i dag, när en kollega berättade en anekdot som utspelade sig i sms-erans begynnelse.

Jag fick grönt ljus att roa er här inne också.

Så här kommer en högst oskyldig, men fruktansvärt charmig, måndagsfräckis.

Håll till godo:

Kollegan hade varit ute på rajtan tajtan.

Och det var dags att ringa efter den äkta hälften, som skulle komma och hämta.

Eller.

Det var snarare dags att sms:a.

Sagt och gjort.

Kollegan plitade ner hämta mig nu och skickade iväg.

Hur det var så var det liksom lite pillrigt. Både att skriva och att skicka.

Så meddelandet skickades iväg inte mindre än tre gånger.

Och den äkta hälften var på plats snabbare än hon någonsin kunnat önska.

Anledningen till brådskan fick snart sin förklaring.

I sin iver att få iväg meddelandet hade kollegan lyckats sudda bort de tre första bokstäverna i meddelandet.

Ha. Ha. Ha.

Klart karln fick bråttom.

Nu ska jag fortsätta stöka i köket här.

Tjing, tjingeling.

...var in till högst väsentliga oväsentliga Thomas och skrattade mig blå.

Sedan snickrade jag ihop en egen liten dans.

Klicka här och få er ett julskratt!

Tjing, tjingeling!

Jag vet inte.

Jag har alltid sett det som positivt att den lokala ICA-handlaren styckar kött i butiken. [Eller. Ja. Inte  i  butiken, utan i ett särskilt utrymme så klart.]

Efter att Nyckelhålsmannen gjort denna upptäckt är jag inte riktigt lika säker.

Fniss.

Var in till stan tidigare i kväll.

Svängde förbi Sverkers pappas grav för att vattna lite.

Och bäst som jag traskade där på kyrkogården hörde jag en bingo-utropare ljuda över hela området. Det var en absurd upplevelse.

Lugnet bland gravarna. Bara lite trädsus och några dämpade röster några rader bortanför där jag befann mig [eller bakanför som den klassiska västernorrlänningen skulle säga, dock inte jag].

Och så med jämna mellanrum en monoton röst från ingenstans:

"Ingvar sexton. Etta, sexa."

"Olof nittiotre. Nia, trea."

Efter en stund kom jag på att det var onsdag kväll. Och att det på onsdagar är bilbingo på Folkets Park inne i Sundsvall. Och det ligger bara ett stenkast från kyrkogården.

Näe.

Jag har själv aldrig varit där. Bilbingo är inte min bag. Ska jag gå på bingo ska jag  g å  på bingo. Alltså går jag på gåbingo.

[Har hänt en gång på femton år. Och då med Sverker. När jag var barn däremot, gicks det gåbingo var och varannan helg med mamma Mutti och mormor, eller farmor, eller ibland med alla tre.]

Däremot tänkte väninnan T och M [ja, kika nu i min lilla rollista här intill, det är det den är till för] för något år sedan att de skulle hitta på en lämplig aktivitet med sin goa farmor.

Och vad är lämpligt för en lagom åldrad farmor. Om inte bilbingo?

Perfekt för onda leder, och regnar det blir man inte blöt. Hör varandra bra gör man ju i en bil också.

Ja. Det var verkligen en genomtänkt och bra idé att ta med lilla farmor på bilbingo. Det var de båda kusinerna rörande överens om.

Tills kvällen var gången och de umgåtts där i T:s bil i några timmar. Pratat och prickat för siffror. Fikat lite och haft det allmänt gemytligt.

Då utspelade sig nämligen [ungefär] följande konversation mellan T och hennes farmor:

T: "Ja, det här var väl verkligen en jättetrevlig kväll, va?"

F: "Jola, hä va välan trevlit!"

T: "Ja, det är inget dumt onsdagsnöje det här, va?"

F: "Äh, näe, hä kanske ne inte ä, men nog har jag annet för mig om onsdagan å, ja!"

Ha. Ha. Ha.

Sensmoralen?

Man ska inte tro att alla tanter är så förtjusta i bingo, inte.

Däremot bör jag kanske tillägga att kusinerna har en underbart go och snäll farmor, så hon var inte otacksam på något sätt. Hon var nog bara väldigt rädd att hon skulle måsta spela bingo varje onsdag efter den där utflykten.

Simple as that.

Det lilla minnet ramlade på mig i kväll.

Och nu ramlade det över er också.

[Och det verkar dessutom vara en repris. Men håll till godo i alla fall. Förhoppningsvis har inte alla samma kom-i-håg som Golvad.]

Bingo!

Nu har jag gått i dagar och skrattat åt en kommentar och ett svar på kommentaren inne hos en av mina favoritbloggar här på Passagen.

Och känner att jag bara måste dela med mig av det hela.

Ni vet hur det är -i alla fall ni som bloggar själva- med det där.

Man läser inlägg. Smiter in och kollar kommentarer. Skriver en egen. Kollar igen efter ett tag. Och så vidare.

Den här gången tänker jag inte nämna några namn. Jag bara drar storyn.

Bloggaren (45) i fråga skriver ett inlägg om hur han under en språngmarsch på trettio meter i spöregn ser ut som ett wild card i en Mr Wet T-shirt-tävling.

Efter ett tag får han en kommentar från en puma på 23, att hon tycker det låter "hot".

Det är svaret på kommentaren jag har så vansinnigt roligt åt.

För det lyder som följer:

"Tänk dig din pappa i en våt t-shirt."

Ha. Ha. Ha.

Här är tjejen lite smickrande och crazy. Flirtig.

Och. Pang.

Nedtagen på jorden direkt. Eller åtminstone av med illusionen. I bet.

"Tänk dig din pappa i en våt t-shirt."

Det är ju sagolikt kul.

Och nu. När jag fått dela med mig av upplevelsen till er som själva inte tagit del av den innan.

Kan jag hoppa i säng och sova bort ett par timmar av den här tisdagsmorgonförmiddagen.

Tjing, tjingeling hörni.

Helgens kommentar i stugan har varit:

"Dra in magen så jag kommer förbi, du vet... jag är tjock jag också!"

Är inte den kommentaren hur kul som helst?

Förolämpande och avväpnande på en och samma gång.

Bevingade ord från före detta arbetskamrat till Nyckelhålsmannen.

Helgens roligaste kommentar:

"Nu när det liksom blivit lite höst..."

Angående att man får börja tända lampor i fönstren.

Men M3, det är inte höst. Det är bara mulet väder.

Jag vägrar gå med på att det är höst redan den sjunde juli.