"Alltså... heter det inSÄTTSnyckel eller inSEKTSnyckel?" undrade jag i dag när vi hade våra före detta grannar på kaffebesök här hemma.

Vi drack kaffe, diskuterade krångliga ord och smällde myggor.

"Det heter insexnyckel!" sade Snickar-Micke och Nyckelhålsmannen då i kör.

[Fast minus r i Nyckelhålsmannens fall då. Så klart.]

Medan jag och L, Snickar-Mickes fru, stirrade häpet.

Eller jag i alla fall. L kanske hade full koll.

"Eftesom den ha sex kante..." log min man och visade med en handrörelse.

Så var det med den saken.

Om det är fler än jag som gått och trott fel.

Jag tyckte både insätts- och insekts- var vettiga förled i ordet.

Man sätter ju liksom in den i det som ska skruvas och det ser ju lite ut som ett spindelben. Eller nåt.

Varje dag lär man sig något nytt.

Snickar-Micke berättade att han haft en hang up på ordet walk in closet tills bara för ett par dagar sedan..

Han trodde det hette walking closet och kunde för sitt liv inte begripa varför det skulle heta en vandrande garderob.

Så såg han på ett textat teveprogram och voilá så var problemet ur världen.

Natti, natti hörni, nu ska jag försöka mig på att nanna kudden!

Läste en krönika för ett par dagar sedan.

Den handlade om familjeuttryck.

Ni vet. Det där uttrycken som kommit till någon gång av någon i familjen och som alla haft roligt åt ett tag.

Och sedan.

Innan man riktigt fattat det själv.

Har ordet eller uttrycket fått eget liv. Och bara finns där.

Självklart för de invigda. Obegripligt för dem som står utanför.

Jag började direkt fundera på min familjs alla olika uttryck.

Och självklart finns det en hel del av dem.

Bland annat det jag använde som rubrik.

Det syftar på en moster till min pappa. Och har använts av Mutti i alla tider.

Jag vet egentligen inte alls hur det kom till. [Ska fråga Mutti i kväll, när vi ska på middag till henne.]

Men används som tackfras [nähä, tänker du nu].

Ett annat uttryck vi ofta använder här hemma är "Hallegod!" [herre gud].

Det tar vi till när något är häpnadsväckande eller överväldigande.

Och det kom till när brorsdotter Malte [vi är också bra på härliga smeknamn] var en tre, fyra år och hennes storasyster kom hem från stallet.

Den lilla plutten Malte frågade var storasyster varit, och när svaret kom slog hon sig för sina små knän, som en tant, och brast ut i ett "Åh hallegod, ha Anemandan vale å lide!"

Karl-as är ett mycket användbart kraftuttryck som jag själv myntade under ett av otaliga kortspelstillfällen tillsammans med Mutti och hennes före detta sambo.

Inspirationen var den före detta sambon. Ingen -förutom min egen man- har någonsin kunnat reta gallfeber på mig lika effektivt någonsin. Så spelomgång efter spelomgång fick han vara ett karl-as.

Numer skiftar föremålen jag syftar på, men jag tycker fortfarande att det är ett väldigt starkt och beskrivande ord.

Vad finns det mer då...

Jo, just ja.

Om någon hostar väldigt säger vi gärna "Om du bara försöker hålla dig en stund, ska du se att det går över!"

Dessa ord fick jag, Mutti och storebror höra från pappsen under otaliga år.

Så fort någon var förkyld och hostade sa pappa de -annars är han oftast väldigt smart- korkade orden.

[Gissa hur ofta han fått äta upp dem?]

Familjeuttryck.

Jag tycker vi har hur många som helst i vår lilla klan.

Men just nu kommer jag inte på fler.

Du har säkert en hel hög själv.

Nu ska vi strax iväg hem till Mutti och äta middag.

Och efter maten ska jag komma ihåg att fråga om Gerda Sweder verkligen sa "Tack och heder!"

Tjing, tjingeling!

Det är bra terapi att hålla igång och stöka med allt möjligt.

Och minsann.

Fick jag inte skratta gott och överlägset och förnumstigt alldeles nyss.

Jag ska tvätta en ganska så fläcklig duk, och stod med en Tabort-sprut-flaska i högsta hugg inne i tvättstugan.

Så blir jag osäker på om man ska gnugga på fläckarna medan medlet verkar, och kikar på bruksanvisningen.

[Det skulle man inte, visade det sig.]

Där står följande:

Kontrollera alltid att tyget är färgäkta på osynligt ställe.

Just osynliga ställen bryr jag mig inte så mycket om. Faktiskt.

Tänk vad ett missat kommatecken kan göra för en sorgsen själ.

Nu ska jag fortsätta här.

Tjing, tjingeling!

Till och med en lärare i svenska fastnar på ord i bland.

[Skrivet med en stor portion ironi.Ingen kan allt.]

Och ordet kocketera och kokettera funkar vilket som.

Fast kokettera är synnerligen mer välanvänt av den stora massan.

Jag minns att jag googlade på ordet första gången jag skulle skriva det.

Och fick rätt för kocketera.

Sedan har jag använt den varianten flitigt om man ska tro google.

Hrm.

Host.

Nu ska jag bli lite mer mainstream och använda kokettera i stället.

Hej igen.

Har gått en kurs om språkutveckling tillsammans med ett gäng kolleger runt om "på byn".

Vi pratade en del om hur tokigt det kan bli när barn pratar och man inte riktigt förstår vad de säger.

En av kollegerna berättade en anekdot som hon kan skratta åt i dag, men som gjorde både henne och mannen det gällde, illa berörd som sjutton under en längre tid.

Mannen hade sin lilla dotter på dagis.

Plötsligt en dag säger en mycket bekymrad dagisfröken att det är så konstigt. För hans dotter har upprepade gånger sagt "Aj, aj, aj, uken i min särt!" och på dagis förstår man inte vad hon menar.

Pappan blir minst lika bekymrad han. Vad handlar det hela om? Vartifrån kommer det? Och dagisfröknarna tror väl inte att  h a n  förgripit sig på dottern?

Den lilla fortsätter tjata.

Dagarna går.

Och till slut vill pappan nästan inte hämta på dagis, för det känns så obehagligt med alla bekymrade blickar han möter.

Han fattar ingenting.

Så en kväll när det är dags för god natt-sagan läser han Djungelboken  för dottern.

Och så kommer de till en sida där ormen ramlar ner från ett träd.

Pappan läser

"Aj, aj, aj, jag stukade min stjärt!" sa ormen.

Och dottern börjar studsa upp och ner i soffan.

Hon pekar på ormen och säger "A, aj, aj, uken i min särt, uken i min särt!"

Och pappan känner hur klumpen i magen bara försvinner och hur han bara skulle vilja ringa till dagisfröknarna på direkten.

Men det går ju inte.

Utan han får vackert vänta till nästa morgon med att berätta den glada nyheten.

Vilken fruktansvärd lättnad det måste ha varit för både honom och dagisfröknarna när gåtan var löst!

Och vad hemskt det måste vara att vara pappa en sådan där gång.

...det är enda anledningen jag kan se till följande språkmiss:

Jag är lite småstressad i eftermiddag.

Kommer i sista stund -innan jag lämnar bygget- på att jag ska skriva upp ett par kolleger på en lista på skrivbordet.

Hittar en rosa tuschpenna och ett post it-block och rafsar ner Barbro tätt följt av Might.

Eh.

Might?

Näe.

Mait skulle det så klart stå.

Så kan det gå när det brinner i knutarna för en stackars engelskalärare.

Det är inte alltid helt lätt att hänga med i svängarna.

Hålla reda på alla förkortningar och vad bokstäverna i dem eventuellt kan tänkas stå för.

Som häromdagen, när en bekant berättade att h*n sett sin avkomma skriva R.I.P på en sajt upprättad över en person som nyligen gått bort.

"H*n hade skrivit så fint där vettu, saker man inte skulle tro att h*n skulle skriva, men så hade h*n lämnat ett kryptiskt meddelande på slutet, tre bokstäver, r.i.p...och vi gick där hemma, jag och sambon och försökte klura ut vad det betydde...Röker I Pipan? Kunde det vara så att h*n börjat med såna dumheter? Men  v a r f ö r  skulle h*n skriva det där? På den sidan? Guuud vad vi grubblade, tills syskonet kom hem och vi frågade lite diskret om h*n visste vad det betydde...och då var det ju Rest In Peace, att vi inte kunde lista ut det..."

Det  ä r  inte helt lätt.

När jag berättade om det där på middagen med goda vännerna i fredags kväll, berättade Nyckelhålsmannen att han länge under sin tid på Spray Date, där han hängde ett tag innan vi träffades, tyckt att det var märkligt vad många av tjejerna som var fackligt aktiva. De var iväg på tillställningar och kurser anordnade av LO titt som tätt...

Efter ett tag gick det dock upp för honom att han och de pratade om  h e l t  olika LO.

Deras bokstavskombination stod för Livets Ord och hade  i n g e n t i n g  med fackligt engagemang att göra.

Fel kan det verkligen bli.

Och nu ska jag sticka iväg på FKMB.

Det kan ni ju fundera på, vad det står för.

Tjing, tjingeling så länge!

Vi diskuterar årets julmarknad i personalen.

Syslöjdsläraren är skeptisk till min idé om att tillverka julstrumpor -ni vet, såna stora fina att hänga upp the American way, som blivit så poppis- att sälja.

"Det är så många elever som syr såna på slöjden redan..."

Vi är några som ändå tror på det hela. Nog finns det fler som kommer på en julmarknad som kan tänka sig att köpa julstrumpor, än just föräldrarna till de som sytt en egen? Kanske finns det också syskon att handla till?

Eller barnbarn.

Den här snygga klassikern slängde jag ur mig i diskussionen, till exempel:

"Men...ta min mamma ...hon har ju inga barn...men hon har barnbarn!"

Ehh.

Yeah. Right.

Jubel i personalrummet.

Det är sånt man får bjuda på.

Och Mutti; nu jäklar kommer du på marknaden. Och julstrumpor köper du.

Basta!

I dag under ena åttans läslektion satt jag och rättade niornas engelskaprov.

Det var alldeles tyst i klassrummet.

Tjugotre elever djupt försjunkna i egenvald litteratur eller skrivandes i påtvingad bokbok.

[Alla elever på vår skola har en svenskalektion i veckan då de läser rakt upp och ner. De väljer själva, eller med hjälp av oss lärare om det är truligt, vad de vill läsa. Bokboken är ett häfte där de på olika sätt redovisar vad de läst. De kan välja att skriva en del om författaren, låtsas vara en av karaktärerna och skriva dagbok, jämföra boken med något annat de läst eller med en film, med mera.]

En sådan där magiskt lugn timme när man mellan varven sneglar runt på sina adepter och sköljs av en varm våg.

Dag efter dag kommer de. Gör sitt bästa för att hänga med och passa in och fatta allt som ska stuvas in i deras redan överfulla tonårshjärnor.

Släpar gympakläder och skolböcker. Ska komma ihåg den läxan där och att de har prov i det då och det då.

Allt medan allt de har för ögonen egentligen är den stora kärleken eller varför inte moppen startade i morse. Det är tjafsandet med kompisar och föräldrar som inget fattar. [Fast att både ungar och föräldrar egentligen fattar att föräldrar fattar mer än deras barn tror. Ofta.]. Det är frukostar som inte äts för att sängen var så skön.

Men gudarna ska veta att de verkligen försöker. Hela tiden. De allra flesta.

Och eleverna ska veta att vi ser det, vi lärare. Även om vi mellan varven mulnar till över tappade pennor och glömda läxor och småtjatter och flams. Och kan framstå som kravmaskiner som puttrar fram i korridorerna med högar av måsten och krav.

Vi har faktiskt varit där vi med, en gång i tiden.

["För inte alls så länge sedan" har jag slutat säga efter att en nia jag hade för några år sedan visst tyckte att det var  j ä v l i g t  länge sedan. Med tanke på att jag gått ur nian samma år de föddes. Tid är relativt. Och Golvad- jag har  i n t e  glömt att jag nämnt det här tidigare.]

Hur som helst.

Nu tappade jag tråden här.

Det var ju det jättetysta klassrummet och engelskaproven jag rättade jag skulle berätta om.

För rätt vad det var mitt i allt det väldigt tysta kunde inte jag låta bli att fnissa till ganska högt för mig själv.

[Jag gnäller ofta över rättningshögar som ligger överallt. Men egentligen är det med det där, som med disken för oss som ingen diskmaskin har; när man väl sätter igång är det inte så farligt. Ibland är det -till skillnad från diskningen då- till och med riktigt roligt.]

Framför mig hade jag en berättelse, [en av uppgifterna gick ut på att eleverna skulle använda så många oregelbundna verb de kunde komma på och utifrån dem skriva en berättelse i valfritt tempus] mycket skickligt skriven, av en elev som är en baddare på att skriva på engelska.

Och på ett ställe har h*n skrivit något i stil med ...but there will be no sliding around!

Underbar svengelska tycker jag som genast ska göra det till mitt eget uttryck. Hårt arbete är vad som gäller, här ska ingen bara kunna glida omkring inte.

Inte jag heller. Tillbaka till rättningsarbetet.

Puh.

Läraren i mig blir så arg att hon studsar rakt upp i tevesoffan och skriker "Gah!" rakt ut varje gång det är reklam och McDonald's dyker upp på teveskärmen.

Här sliter man dagarna i ända -nåja, men jag kan inte nog understryka min frustration här- för att ungarna ska komma ihåg att jag på engelska heter I och att det  a l l t i d  stavas med ett stort i; I.

Så kommer clownerna på Donken och vänder upp och ner på hela alltihop.

Börjar skriva I som i jag med  l i t e t  i.

Grrr.

Det här har byggt i mig länge nu. För den förbannade reklamen är ju jämt.

Jämt. Jämt. Jämt.

Inte undra på att mina skitgrisar på skolan glömmer bort sig och stavar I som i jag med litet i.

Brrr.

I simply can't take it anymore.

Bojkott.

[Oj, vad det ska kännas att jag skiter i dem, när de mister oss de där två gångerna per år som jag och Nyckelhålsmannen brukar stanna i Arlanda stad och stressäta på väg hem från Kalmar.]

Eller. Vänta.

Hemska tanke.

Det är väl inte jag som missat något väsentligt här? Det har väl inte hänt något revolutionerande med engelska språket bara så där hejsan hoppsan?

Tjing, tjingeling.

Nu ska jag rusa till några engelska nyhetstidningars hemsidor och uppdatera mig.

[Uppdaterar femton minuter senare: Det har  f a n  inte hänt något. Det ska vara I. I. I. I. Både i amerikansk och brittisk press. Så  d e t  så. Punkt.]

...och dimper ner i mailboxen med jämna mellanrum.

Jag hoppas verkligen det är för redaktören där som för oss bloggare mellan varven;

det försvinner en bokstav lite här och där och blir allmänt knasigt ibland.

Annars blir jag orolig på riktigt.

Både stavfel och grammatiskt misstag på en sån liten textsnutt:

"Andelen elever som lämnar grunskolan med betyg som ger dem behörighet till gymnasiet, är det lägsta på tio år.

Läs mer: skolverket"

Hmmm.

Ja.

Inte Guttaperka alltså.

Ingen bloggare i munnen.

Näe, guttaperka med liten bokstav i början.

Vetgiriga jag är alltid så nyfiken på vad som egentligen händer när jag är hos tandläkaren.

Som nu när han håller på med en rotfyllning till exempel.

Jag ligger där och gapar med fyrtionutton pryttlar i munnen och en smälld blå ballong över hela härligheten.

Och medan tandläkaren och jag skrattar i kapp åt Gerts dumheter på radion [tandläkaren "Ha, ha, ha!" och jag "Gurgel, krax, gurgel!"] och tandläkaren sticker in små saker och gnuggar och gnuggar och far runt långt ner i tanden [inga snuskiga tankar nu, tack], kan jag inte låta bli att undra vad han egentligen har för sig.

Thank God för internet.

Under en seg betapetmatch i gårkväll googlade jag på rotfyllning. Och minsann. Hittade jag inte en käck liten "informationsfilm".

Jag klickade mig fram allt eftersom i den lilla lågbudgetgördetsjälvfilmen och blev klokare och klokare.

Och till sist full i skratt.

När jag insåg att man i slutet av behandlingen stoppar kanalerna fulla med guttaperka.

Det är alltså någon slags gummimassa man bland annat använder när man rotfyller tänder.

Varje dag lär man sig något nytt.

För mig var ordet guttaperka ett bra substitut för pryttlar/grunkor/tjoffs man inte kommer på namnet på.

"Ja, det är väl nåt guttaperka av nåt slag..."

Och ett trevligt bloggnamn.

Är jag den enda som, fram till igår, inte visste vad guttaperka egentligen betyder?

"Jaha, så har halva sommaren gått då!"

"Ja, nu blir det bara mörkare, det är nu det vänder!"

Varje år. Samma visa.

Klyschorna poppar som ivriga popcorn ur svenssons pessimistiska munnar.

Och ändå är det ju för böveln nu det börjar på riktigt.

Glad sommar Sverige!

Och.

I år ska jag försöka lyssna på varenda sommarpratare. För vad är väl mer sommar än att ratta in P1 strax efter 13.00 och höra den där välkända trudelutten?

Lundell började bra.

Fast jag tyckte han spelade skitmusik. Nästan hela programmet.

Men det är väl för att jag är en barnrumpa i sammanhanget.

I mårkon trår jak det är tax för ett riketigt momintråll. Tå lussnar vi till Mark.

Ellar har jak fäl? 

Härom dagen när jag stod på torget i stan och plockade mig en påse bigaråer [Vad vore sommaren utan bigaråer? Jag är mer intresserad av dem än av jordgubbarna till och med!] blev jag full i dialektfniss.

Medan jag valde och vrakade bland härligheterna kom en liten tant fram och frågade efter en viss sorts potatis, och konversationen mellan henne och den jätteunga -typ sjutton- torgförsäljerskan löd som följer:

Tanten: Haru nån gammhertha?

Torgf: Näe hörru, dom enda gammpärer ja ha ä King Edward!

Tanten: Jaha, näe, då få re va!

Gammpärer och färskpärer.

Jag älskar bonndialekten -och de som faktiskt använder den- i den här delen av världen. Särskilt när den kommer ur munnen på en blond sjuttonåring med tights och trendigt hårband. Det ger lite extra krydda till upplevelsen.

Från pärer till sockerkaka.

Varje gång Tigerkaxman dyker upp i listan över nya inlägg hajar till. Jag  v e t  att han heter Tigerkaxman. Men jag läser det alltid som tigerkaksmix.

Antecknade ni? Bra.

Det var alles för nu.

Nu har jag grubblat länge nog.

Och kommit över pinsamhetskänslan.

Jag är inte ung. Jag hänger uppenbarligen inte med.

Men jag  v i l l  veta.

Är <3 en pussmun eller ett hjärta?

Enlighten me. Please.