Man kunde ju kanske tänka.

Att när jag dyker upp här efter flera månader. Eller nåt.

Ja.

Då borde jag ha något riktigt stort att annonsera.

Men.

Näe.

Det är verkligen inget märkvärdigt alls.

Jag kunde bara inte låta bli att småle en smula i morse. På väg in till en av LGL-gruppens kursdagar [ni vet, det där skolutvecklingsarbetandet jag sysslar med nu och då].

I stället för att göra taktiska upplägg inför dagen och finslipa på formuleringar satt jag mest och lallade på i min skruttiga gamla bil.

Konstaterade att det var dystert att snön som föll i söndags regnat bort. Svor över några sega trafikanter. Svor över några som tyckte jag var en seg trafikant. Smålog åt tramset på Mix Megapol. Letade fram ett läppimoj ur ytterfickan på jobbryggan.

Och vips hamnade jag vid rött ljus. Bromsade in. Gäspade. Såg att det rörde sig innanför ett villafönster. Bakom en klassiskt röd adventsljusstake.

Och blev plötsligt löjligt fnissig i min ensamhet.

Huset jag kikade in i var KRIS [Kriminellas Revansch I Samhället] lokaler i Sundsvall.

Det var i sig inget roligt med det. Men jag påmindes om en artikel i den ena lokala dagstidningen för ett par år sedan.

Ordförande för KRIS i Sundsvall var på stor bild. Bekymrad. Förgrymmad. För tänk att man inte kan få  h a  n å n t i n g  i  f r e d. Minsann.

Det hade varit inbrott i deras lokaler.

Ja.

Det är jättebra att KRIS finns och de gör många fina insatser.

Och, ja. De som verkar där har sonat sina straff. Absolut.

De vill göra något bra.

De vill känna sig nyttiga.

Men i min egen lilla värld av fånigt tänkande kan inte jag låt bli att se humorn i det hela.

Och i samma fåniga värld kan jag inte heller låta bli att dela med mig av min lilla morgonupplevelse i stället för att samla på mig något stort och klokt att förmedla.

[Så ett internt meddelande till Lady G:

Du som är intresserad av foto. Du skulle bege dig in till västra delarna av stan en klar, kall vintermorgon och föreviga den löjligt vackra skyline som dyker upp där Sporthallens rundel möter gula höghusen på Storgatan och som grädde på moset sticker sedan GA:kyrkans torn upp. I bakgrunden av alltihop en lilarosaljusblå himmel. Någonstans vid Engelska skolan tänker jag att man skulle knäppa ifrån. Jösses så tjusigt.

Det var min andra betraktelse innan jag var framme på brottsplatsen[!] i morse.]

Tjing, tjingeling!

Det är verkligen inte.

Inte.

Inte roligt.

Det är fruktansvärt.

Och kunde ha slutat i stor tragedi.

Ändå drar det i mungiporna och jag får snörpa ihop hela anletet för att undvika ett flatgarv så fort jag bara tänker på artikeln i Sundsvalls Tidning i dag.

Det är inte alltid en gåva att ha livlig fantasi.

Det händer att saker och ting drar iväg och saknar proportioner.

Som i dag.

När jag skrattade så jag kved vid lunchbordet på jobbet.

Åt en artikel om en stackars sate till lärare som på grund av vad man misstänker vara sabotage.

Flög.

Genom.

Klassrummet.

När han satte i en kontakt.

På allvar betraktar jag mig själv som en djupt empatisk människa.

Så detta morbida sinneslag är fruktansvärt svårt att förstå sig på.

Men jag ser liksom hela grejen framför mig [och jag vill poängtera att karln i fråga mår bra].

Hur ett gäng halvtrötta elever halvsitterliggerstårvadvetjag halvhjärtat kring en helpassionerad [ja, jag ser den flygande pedagogen som passionerad framför mina ögon] och helivrig lärare som småpratar samtidigt som han sätter i kontakten.

Och bara poff.

Så där.

Flyger han genom rummet.

Och allt det där halvhjärtade försvinner med vinden [!] och de där drälliga tonåringarna bara studsar till och undrar what the heck det var som hände.

Åh.

Måtte gudarna förlåta mig.

Men nu skrattar jag igen.

Usch.

Förlåt.

Vore ni här skulle jag sätta fram fingrarna och låta er slå på dem hårt.

Ni får göra det i era tankar i stället.

Så ska jag sudda ut bilden av flygande kolleger i gråtråkiga klassrum framför mig.

Och göra någon nytta i stället.

Tjing, tjingeling!

I går var det inte riktigt min dag på fejjan.

Första i-landsproblemet dök upp när jag hittade en uppdatering från en person som nämnde att hon kommit hem från fjällen.

Jag kommenterade lite klämkäckt att det ju var bra eftersom det väl betydde att hon skulle vara en utvilad och härlig samtalsledare dagen i dag.

Jag trodde nämligen det var min kollega. Som skulle agera samtalsledare i den grupp jag skulle tillhöra i dag när vi hade studiedag på jobbet.

Sekunden efter jag skickat iväg kommentaren insåg jag att det var en namne till kollegan som kommit hem från fjällvärlden. Nämligen en förälder.

"Jaså, tänkte du komma hem till mig och fika då, eller?"

He. He, he.

Förklara, förklara och ursäkta röran.

Efter det äventyret upptäckte jag att flera fejjan-kompisar gillade samma korta videosnutt.

Och blev nyfiken. Tänkte kika lite närmare på the funny video.

Klickade på den och hamnade på en sida där jag måste spela nåt spel eller göra ett test eller nåt för att kunna komma åt klippet. Dessutom såg jag att det var. Eh. Nakentema. På filmsnutten.

Så jag ångrade mig och backade.

För att till min STÖRSTA FÖRTVIVLAN upptäcka att det nu bland uppdateringarna stod att jag också gillade den.

Eh.

Nakenfilmen.

Det tog tio svettiga sekunder innan jag hittade krysset i högra hörnet där jag kunde sudda bort gillandet.

Puh.

Jag har 300 elever, nuvarande som före detta, och en drös föräldrar som kompisar inne på facebook.

Och det kändes inte  h e l t  okej att det såg ut som jag gillade porriga videoklipp där inne.

Efter fadäs två lämnade jag fejjan för kvällen.

Det kändes någonstans lika bra.

Innan det gick riktigt över styr.

Och nu gör jag kväll här inne med, innan jag avslöjar ännu fler pinsamheter.

Natt, nattinatt!

I kväll har mutti och hennes nya J varit på middag här hemma.

Och inför denna hade jag en hel del kökstjänst under dagen.

Men strax efter tolv någon gång var jag tvungen att ta en mikropaus och blänga ut genom ena köksfönstret en stund.

Vargas blängde också.

Och jag undrar om vi tänkte på samma sak:

Jag tänkte nämligen på att det var väldigt mycket vit rumpa som lyste upp vår kökstjänst.

Och att denna vita rumpa bortsett från den myckna behåringen påminde ganska rejält om en mänsklig rumpa. På något sätt.

Innan våra kamrater -som i dag var tre till antalet- tjavade vidare vände en av dem den bättre sidan till:

Och med denna snöiga sötnos avslutas detta korta inlägg för nu ropar kudden på mig.

Natt, nattinatt!

Ibland får man tjugo minuter över och undrar vad man ska göra av dem.

Läsa morgontidningen?

Ögna igenom ett par bloggar?

Vattna blommorna?

Eller så kan man öppna kylskåpet för att kolla att man har senap till griljeringen som ska ske senare och i samma veva hälla ut en burk ättiksgurka med en bit folie som lock så man får städa varenda jä-piiip-la kylskåpshylla, samt allt som stod ivägen på hyllorna och halva köksgolvet fritt från sockrigt ättiksgurksvatten och slemmiga gurkskivor.

Gissa vad jag gjorde nyss.

Adrenalinpåslaget blev så stort att jag hann blogga om eländet också.

Men nu ska jag åka och hänga på låset till Ica för nu är de där tjugo minuterna snart slut.

Och ja.

Jag hade senap.

Ha en bra dan före dan hörni.

Tjing, tjingeling!

Eller.

Det vet jag så klart inte alls om jag har. Eftersom jag inte varit till någon doktor.

Men jag har sanna mina ord mått bättre än helgen vecka 45 år 2009.

Vanligtvis ligger jag på en löjligt låg temp, mellan 35,9 och 36,1 så där. Men när jag vaknade i lördags morse och hela jorden svävade var jag tvungen att pejla läget. 39.2 som raskt steg och innan det var färdigt var jag uppe i 40.1.

Feber. Fruktansvärd huvudvärk och värk överallt för den delen. Snuva. Rossel i halsen. Konstig hosta.

You name it. I got it.

Sedan i morse är jag -peppar, peppar- feberfri. Men fortfarande för sjuk för att ens tänka traska iväg i snöslask till skolan och vara inspirerande och engagerad bland 300 elever.

Nej. Jag måste nog stilla mig ett par dagar till.

Men det är i det här skedet det blir så där förbaskat svårt att bara ligga ner och ta det lugnt.

För man har sovit och sovit och sovit. Och vilat. Och inte heller orkat annat på flera dagar.

Så då ser man att blommorna behöver vattnas [jo, ibland ser jag det Mutti] och sätter igång med det projektet.

Och då börjar hostan. Direkt.

Så då lägger man sig ner en stund. Plockar upp en bok och börjar läsa.

Mitt i läsandet vandrar tankarna iväg till alla snorpappershögar utplacerade i sovrummet.

Och vips är man uppe igen. Och plockar. Och hostar.

Ja. Det är synd om människorna.

Och nu ska jag gå ner till köket och slänga ihop en tallrik kornmjölsgröt.

Och hosta lite.

Me like. [Gröt, inte hosta.]

Återkommer inom kort med lite nytt på Hubbe-fronten och en smula humor a' la Nyckelhålsmannen.

Tjing, tjingeling! 

Jag borde uppdatera bloggen. Jag borde berätta lite om Hubbe-Gubben. Jag borde berätta en anekdot från kvällens disko för ettor till treor på vår skola. Jag borde hylla Anna Vnuk. Jag borde. Så himla mycket.

Men nu är det artiklar som ska rättas och underlag för utvecklingssamtal som ska fyllas i och arrangemang som ska arrangeras och umgänge som ska umgängas och utvecklingssamtal som ska hållas och näsa som ska snytas.

Men så småningom.

Ska jag berätta igen.

Kanske redan snart.

Tjing, tjingeling.

I min lilla, lilla. Lilla värld.

Av stora, stora. Stora problem.

Har en störande tanke etsat sig fast i mitt huvud.

Man skulle kunna tänka att jag hade fullt upp med planering av utvecklingssamtal med mina mentorselever och deras parenteser. Och nedtecknande av hur mina adepter ligger till inför deras utvecklingssamtal[66 elever i två basämnen är lika med 132 utvecklingsplaner.] De jag inte ska ha samtal med själv också då. Alltså.

Och renovering och matlagning inför 40-årspartajet som brakar loss nästa lördag.

Och pirr inför den nya uppgiften som kyrkopolitiker. Tydligen tyckte en och annan att jag skulle ha något vettigt att komma med. För jag blev invald med buller och bång [nåja, så mycket buller och bång handlar det kanske inte om om man tänker att ungefär 12 procent av byborna masade sig iväg och röstade, men jag fick ett gäng kryss]. Smickrande och fullkomligt vettskrämmande.

Man kunde också tänka att min skalle skulle vara proppfull av tankar och funderingar kring att vi kanske faktiskt är på väldigt god väg att bli familjehem här på Bällsta. Att det kanske kommer småttingar och knackar på så småningom.

Och att jag skulle ha ett och annat att tänka på kring höstens alla föreställninga teaterföreningen arrangerar.

Det skulle man som sagt kunna tro.

Men det verkar finnas plats för mycket i mitt huvud.

För det som upptar det mesta av min tid sedan några dagar tillbaka är en fång reklamsnutt på cirkus trettio sekunder.

Nu kommer det.

Be prepared.

Nu släpper jag min stora, stora. Stora livsavgörande fråga of the week:

Varför i helskotta ska det vara nödvändigt med  v ä r m e e l e m e n t  i en pläd?

Vem köper en pläd med  v ä r m e e l e m e n t  i?

En pläd är väl för sjutton varm i sig. Eller har jag missat något?

/Vänliga hälsningar er egen Queen av I-landsproblem som härmed kilar iväg till målaruppdrag i garaget. En hallmöbel väntar.

Tjing, tjingeling!

Nu har jag kommit igång på riktigt hörni.

I dag blev det vitvinbärsgelé utan ett enda missöde.

Bara finfin ljusrosa gelé i små glasburkar.

Färgen var verkligen otroligt läcker.

Jag försökte ta en bild men det var lönlöst, de måste upplevas live helt enkelt.

Så ni får ge er ut i era egna buskar och slänga ihop gelé själva.

Det är verkligen inte svårt alls.

Jag lovar.

Hrm.

Och sticker till pappas brygga i dag igen.

För om norrbaggarna har rätt är det inte mycket till goväder kvar under min semester.

Och gräsmattan.

Den står kvar.

[Och sån tur att nån tagit sig an den medan jag legat och guppat med Marmen under mig. Skulle jag  i n t e  tro att jag har.]

Ut och sola näsan med er ni också.

Tjing, tjingeling!

Först och främst tänkte jag visa bilder från paradiset jag befann mig på tidigare i dag.

För man kan inte ha det så mycket bättre än på en brygga vid en sjö i högsommarvärmen.

Och det kom jag på att jag måste visa er strax innan jag lämnade den i eftermiddags.

När jag legat och stekt ett par timmar. Guppat. Lyssnat på barnskratt från en brygga några hundra meter bort. Beundrat näckrosorna bortanför båten. Förlorat mig i min bok. Plaskat med fötterna i det ljumma vattnet. Kikat på vattenskidåkare.

Då dök pappa upp med kylskåpskallt bubbelvatten och kastade av sig sina träskor och gjorde mig sällskap en stund.

Han har ett knappt år kvar till han går i pension. Och inte hade han kunnat hitta ett vackrare ställe att slå sig till ro på inför den?

Hög på min bryggdag vattnade jag blommor i skymningen och kom på att jag faktiskt brukar bjuda på lite trädgårdsbilder här inne, innan sommaren går mot höst.

Så då kom kameran fram igen.

Välkomna med på vattningsrundan också:

Blommorna på bron [just det, trappan för er sörlänningar] fick sig en slurk vatten.

Sedan var det dags för dahliorna vid garageväggen:

Därefter fick det regna lite på perennrabatten. Och lilla underbara N;

 den här bilden är bara till dig [titta vad pippibirdiesarna sått bara för dig mitt i rabatten]:

När jag skulle fota klängrosen jag fick av Mutti i fjol, som äntligen börjat klättra efter husväggen, fick blixten frispel:

Slutligen växer det kattsvansar med tillhörande ägare i ena hörnet av uteplatsen. Eller så är det bara mina nyfikna följeslagare som slagit sig till ro bland blomstren:

Nu skulle man ju kunna tänka att det kunde vara nog med bilder för i dag.

Men.

Men.

Jag  m å s t e  ju visa bildbevis från geléäventyret i veckan också.

Så ni tror mig på mitt ord att det faktiskt blev gelé till slut:

Före.

Och efter. [Ja, blixten lever sitt eget liv.]

Men nu hörni.

Är bildkavalkaden över för i dag.

Natt, nattinatt!

Eller egentligen mest om att göra gelé.

Tänkte för en gång skull vara huslig och ta reda på lite bär ute i trädgården.

Magasin och kvällstidningar svämmar ju som över av fiffiga bärrecept den här årstiden.

[Och när man är slav under sådana -tidningar, inte bärrecept- blir man så klart påverkad.]

Man kan göra jordgubbs- och lakritssylt. Om man vill vara lite wild och crazy.

Sylta päron med lime och ingefära.

Sno ihop en krusbärsmarmelad. Med konjak och mandel i.

Eller så kan man göra det enkelt för sig och tillverka en massa härlig rödvinbärsgelé.

Tänkte jag.

För i min värld var det bara att koka ihop och hälla upp på burk. Och voilá.

Det visade sig att verkligheten och min värld inte hade så mycket med varandra att göra.

Och att det där härligt naturliga med egenhändigt kokad gelé försvann någonstans på väg hem från ICA i en kasse full av pektin och atamon och paraffin.

E. Kändes det som. Massor utav E.

Sånt där farligt.

Fast vad vet jag.

Hur som helst började mitt äventyr med att jag plockade mig en jättebytta [med mina inte-gilla-plocka-bär-mått mätt] röda vinbär i går eftermiddag.

Solen sken. Bromsarna bet mig. Och själv bet jag ihop.

Med mantrat "Det är härligt att ha egna bär att skörda, det är härligt att ta reda på sina egna bär, det är härligt..." [Ja, ni fattar.] stod jag där vid jättebusken intill Mulles grav och tokplockade. I minst en halvtimme.

När byttan var helt okej fylld tillät jag mig själv ge upp och traskade in i köket och rotade fram Rutiga kokboken.

Tänkte att det här kommer det bli massor av gelé av.

Bläddra. Bläddra.

Vadå koka som saft? Jag vet väl inte hur man kokar saft.

Bläddra. Bläddra.

Aha. Koka bären i tio minuter och moffa dem mot kastrullkanten så det saftar ordentligt under tiden.

So far.

So good.

Sedan kom det.

Man skulle ha saftsil och ställning och hå och hej.

Efter den informationen, en massa förmaningar om att om det inte blivit gelé när man kokade om hela baletten i tjugo minuter var det  i n g e n  idé att fortsätta. För då skulle det  a l d r i g  bli gelé. Nä. Då fick man göra saft av den misslyckade gelén i stället.

Och så kunde man testa på vägen om det skulle bli gelé eller ej på massor av krångliga sätt.

Eller tillsätta pektin [eller nåt].

Sedan skulle det ena absolut i före det andra. Och det skulle skummas. Och burkarna skulle sköljas i atamon och gelén skulle hällas upp innan den stelnade. Sedan skulle man dit med paraffin och bomullstrådar och gud vet allt i burken innan den skulle tillslutas.

Puh.

Om det inte varit för att jag redan plockat de förbaskade bären hade jag gett upp där.

I stället styrde jag kosan mot ICA.

Och konstaterade att det skulle gå loss på nära nog tvåhundringen innan kalaset var färdigt.

Ringde och gnällde med Mutti medan jag fingrade på paraffinpåsar och burkar.

"Vad fasen...burkar och silställning..mhm...det blir dyrt det här...näe, jag har inga burkar, jag har slängt dem....va? Låna din ställning...mhm...fast vänta, jag kan ju bara köpa duk och använda en sil...m å s t e  man verkligen ha paraffin...det verkar ju så jäkla krångligt....bla...bla...."

När jag gnällt färdigt lade vi på och jag handlade vad jag skulle och skyndade hem med prylarna utan att snegla på butikens sylthylla där jag  v e t  att gelén står i ganska stora burkar för tian styck.

Sedan blev det paus för bio och umgänge med kamrater.

Och så blev det missinassen.

Och så var det soligt i förmiddags.

Och så kom Mutti med ställningen i alla fall eftersom hon känner sin dotter och förstod att jag inte kommit mig för att ta itu med geléandet ännu.

Men sedan. Där vid tre i eftermiddags. Fanns det inget mer att skylla på.

Jag kokade och moffade bär, trilskades med ställning, kokade och hade i pektin före socker och skakade burkarna ordentligt med atamon och sölade ner halva köket och var allmänt slafsig.

När mina fyra pytteburkar var fyllda till två tredjedelar med kemikalier, saft och socker hade jag åstadkommit cirkus 7 deciliter gelé.

Och en gigantisk hög med disk.

Jag sneglade på paraffinpåsarna och tänkte hoppa dem. Men då satt husmorsdjävulen på min ena axel och tvingade mig ringa Mutti igen.

Och näe.

Jag kunde nog inte hoppa dem.

Men hade jag ingen skrotkastrull att smälta det hela i? Och jag måste akta mig så paraffinet inte började brinna. "Men hua, dä ä inge krångligt alls dä elle, mä paraffine, näe, bara ru se till så ne inte bli fö hett!"

Jag tog tag i den sista uppgiften med.

Och det brann inte alls.

Till och med petade jag ner snören i paraffinet så det blir lätt att bli av med locket när den exklusiva gelén ska ätas här i höst.

Puh.

Nu är jag värd att spela hur mycket betapet som helst.

Jag ska bara rusa ner och tillsluta burkarna.

Tjing, tjingeling!

...är det risk för att pulsen går upp och andningen blir ojämn.

I alla fall om man är  v ä l d i g t   förtjust i mannen i fråga. [Och det är jag verkligen.]

För det ser minsann ut som om Sundsvall får sig ett besök.

Jag börjar längta till jul.

Det trodde jag  i n t e  jag skulle säga här och nu.

[Jag känner mig härmig N, men jag var tvungen att pila in på ticnet jag med efter att ha läst din blogg!]

Elev-L har en underbar liten blogg.

Men den är hemlig så jag länkar inte till den.

Jag nöjer mig bara med att vara superduperstolt ägare till koden till hennes låsta sida.

Det är ett förtroende som värmer och aldrig kommer missbrukas.

Nu var jag nyss inne där och glodde. Och åkte minsann på en utmaning.

Så tokigt.

Jag som  p r e c i s  skulle ut och klippa gräs.

Var sak har sin tid och det gäller att prioritera.

Så.

Här kommer min lista:

8

... att jag och tre andra fröknar faktiskt nyss blev hemskjutsade i en porrig partyvan där man spelade Gyllene tider  j ä t t e h ö g t  och övriga resenärer var väldigt unga.

Vad tokigt det skulle vara.

I så fall.

Om det var sant.

Att det var så vi kom hem från afterwork på Stadshuset i kväll.

Väldigt tokigt.

Sånt gör inte fröknar.

De är alltid ordentliga.

Absolut.